Jag är kär! Häng med, det är bråttom!

Jag är kär, riktigt nykär. I ett torn – men inte vilket torn som helst. Forshagas berömda God Helg-torn.

Kommunen säljer det och i går var jag på visning. Tornet och jag har varit vänner länge men klockan 16.01 denna tisdag sa det klick. Jag hoppas SÅ det var ömsesidigt.

Tre våningar, var och en på 38 kvadrat och sådär en 4-5 meters takhöjd. Forshagas vackraste fönster och finaste historia. Vi blir glada varje gång God Helg-skylten tänds, för då vet vi säkert att det är helg. Den har lyst över vår tätort i generationer.

Min vision
Jag ser konsthantverkare i arbete, jag ser utställningar av konst och annat, uppträdanden med och utan gitarr, kaffeservering, glass, böcker, pärlskulpturer från Sydafrika (vi känner folk som säljer sådana av solidaritet), nysydda mössor från svensk västkust (vi känner de mössorna med), ull och yllegrejor (du vet vem jag menar Cissi) och mycket annat. Sy-LAN, lokalt dreamhack (vad nu det är för nåt), kurser, fjärilsföredrag av Värmlands främste fjärilsfotograf och -expert (min vän Vandraren), glaskonst av ovanligt slag (du vet vem jag menar Daniel), glögg till skyltsöndan och överst en skrivarvrå eller två. Inredd så en kan bo där.

Pokemons finns förresten redan på plats.

Själv hotar jag redan att kåsera där varje fredagkväll, tills publiken bär ut mig. Läsa färska texter har jag fler vänner (och ännu oblivna vänner) som kan göra. Viktor Root har redan lovat ställa upp med nåt färskt.

Mecenat eller samverkan mellan likasinnade
Alltså: endera behöver jag en rik mecenat i sina bästa år. Men helst 25 likasinnade som går ihop och köper stället och renoverar det tillsammans med oss. Kommunen som säljer vill förresten att vi ser till att göra tornet offentligt ibland, det är ett av villkoren i försäljningen.

Hör av er. Det är bråttom, anbudet måste vara inne snart.

Min dröm
Öppning för allmänheten i juni 2018. Smygöppning till skyltsöndan i december. Då ska jag läsa nåt snällt om tomtar jag minns och vi kommer att elda utanför i en sån där eldkorg. Samt sälja vackra ting. Nämnde jag den alkoholfria glöggen?

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

En uppriktig men alls icke naiv fråga från en som varit med förr

Ibland får jag en fundering som inte är det minsta ironisk eller elak. Den kommer ur en ödmjuk skalle som egentligen vill engagera sig inte bara politiskt utan även partipolitiskt.

Min fråga är: om jag låt säga är socialdemokrat i låt säga Karlstad. (Jag bor inte där, det är bara ett exempel). Måste jag då tycka att det är bra att lämna ut en mycket stor del av friluftsparadiset Skutberget till kommersiella krafter? Låt nu inte detta bli ännu en diskussion om Muminvärlden, det är inte det min fråga handlar om.

Måste en förtroendevald tycka om ett sådant projekt? Får man vara emot och ändå vara en pålitlig kamrat? Finns det någon som är det och ändå hamnar på valsedlar nästa år? Hur långt är det vanligt att partipiskan når?

(Jag sa att jag inte vill ha en diskussion till om Värmlands Slussen-fråga och inte vill jag hamna på valsedlar heller, det var länge sedan).

Jag frågar uppriktigt, med öppet sinne. Hur fungerar det? Min egen uppfattning och erfarenhet har jag såklart, såhär utifrån numera, men vad svarar ni som är inne i den världen i dag?

Det är så länge sedan jag var där.

Hur många frågor får man frondera i? Jag vet vad jag själv tror och tycker men vad känner ni partister i de olika partier som står mig nära? Just nu är det fyra stycken, även om några känns mer självklara än andra.

Vissa erfarenheter, kunskaper och förmågor som skulle kunna vara till nytta har jag, vill jag tro. Sverige och världen behöver bli mer solidariska.

/Svar till signaturen Ödmjuk & ickeironisk, 66, som inte går med håven

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Folkvettsbenägen? Ja tack

Det är alltid lättare att få stöd för ett nej, säger en vän. Han råkar tycka annorlunda i en lokal fråga som just nu engagerar många.

Detta funderar jag mycket på. Min vän är klok, uträttar mycket bra här i världen och vet hur både politik och masskommunikation går till. Sånt har han sysslat med hela sitt liv.

Har han rätt?
Varför skulle det i så fall vara så?

Två sorters konservatism
Jag brukar ibland tala om vardagskonservatism. Det är något som många av oss bär inom oss. Även sådana som jag, som sannerligen inte är konservativ i politisk mening. Med vardagskonservativ menar jag att vi gärna sitter på samma plats vid köksbordet vecka ut och vecka in och ofta tappar bort glasögonen på precis samma ställe varje gång.

Den sortens vanor.

Jag tror det är sådan vardaglig konservatism som rör till det för min vän. Han blandar ihop två begrepp:

# 1. Vardagens små vanor får gärna vara sig lika och bör bara ändras lite i taget, ty så är vi skapta.

# 2. I övrigt är de flesta av mina bekanta väldigt förändringsbenägna. De betalar sin skatt och hoppas att välfärden ska bli bättre, de gläds över nya Konsumbutiken, nya Lärcentret samt nya återvinningscentralen och hoppas på en starkare regering, fler poliser och mer resurser till skolan och sjukvården. Alltihop goda förändringar. Just det: förändringar!

Försämringar är en annan sak
Det är i det perspektivet vi säger nej. Nämligen när de politiska förslagen vi protesterar mot skulle göra livet sämre för folk. Samhälleliga försämringar är alltid lätta att få stöd – mot.

Förändringsbenägen? Ja tack.
Förnufts- och folkvettsbenägen?

Ja-a tack.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Alla dessa som är så rädda för förändring

Jag tänker på att vi borde sluta utse vår statschef i sänghalmen, nu när demokratin är uppfunnen.
Monarkister är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att vi borde börja dela på de jobb som behöver göras och gå ner till sex timmars arbetsdag, nu när vi uppfunnit maskinen.
Arbetsköpare är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att om vi vill ha en union mellan våra länder bör alla ha samma nivå på ekonomin och demokratin. Innan de får gå med.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att sedan bör medlemsländerna närma sig minsta överstatlighet på samma sätt som två kelsjuka igelkottar som ska para sig. Jääädrigt försiktigt.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att världen är orättvis. De få som äger det mesta vill inte dela med sig.
Förmöget folk är så förändringsobenägna.

Klyftorna, klassföraktet, klimatet
Låt oss alltså börja förändringen där: klyftorna, klassföraktet. Klimatet också, glöm inte klimatet. Låt oss alla bli förunderligt förändringsbenägna. Det är fortfarande rätt att göra uppror.

Annars gör överheten snart en ny kung i halmen.

### Länk: Klyftorna växer
– en bloggserie om det svenska klassamhället

Klyftorna måste krympas

Sjunde avsnittet i min bloggserie om klassamhället. Störst och girigast måste inte vinna hela tiden.
Sverige måste sluta vara ojämt jämt.

Lösningen

Avskaffa klyftorna, börja med den ekonomiska.

Utveckla demokratin. Det är inte alltid störst enhet som är bäst. Vi har inte för många politiker, vi har för få. Sverige är fullt av folk som inte känner en enda kommunpolitiker.

Lär våra barn solidaritet, de som inte redan vet.

Länk: När kan vi börja renoveringen?

Läsning

Här är några lästips, ifall du vill läsa mer om de växande klyftornas land.

Brevväxlar om klassamhället
Opulens heter ett färskt och mycket läsvärt kultur- och samhällsmagasin på nätet. Följ det: www.opulens.se 

Intressantast just nu i Opulens är medarbetarna Crister Enanders och Kristian Lundbergs brevväxling om samtiden. Hela året ska de byta tankar kring hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Här hittar du alla breven: Brev om samtiden (samlingssida)

”Det handlar inte längre om förflackning. Det är värre än så. Jag tvekar inte att kalla det fördumning. Samhället har svikit. Skolan har svikit. Arbetarrörelsen har svikit. Bibliotek stängs och läggs ner. Var hade du och jag idag varit utan tillgång till bibliotek när vi var unga? De var vår räddning och öppnade vägen till litteraturen och kunskaperna. Där formades vi, eller där tog vi oss medvetande, erövrade en hållning som gav kraft och intellektuell styrsel.” (Crister Enander i ett av breven).

Tidskriften Klass
När den Göteborgsbaserade tidskriften Avsikter, som skrev om arbetarlitteratur, lades ner hösten 2014 startade Föreningen Arbetarskrivare en ny tidskrift. Tidskriften Klass.

Klass har som ambition att lyfta fram litteratur med klassperspektiv. Genom samtal, diskussioner och polemik med makthavare, författare och skribenter hoppas tidningen kunna påverka samhällsdebatten och föra fram viktiga frågor i ljuset. Tidskriften vill ge klassamhället ansikten.

Länk: Tidskriften Klass
Länk: Föreningen Arbetarskrivare

Tidskriften kommer ut med 4 nr om året, i år den 15 mars, 15 juni, 15 september och 15 december.

SVT:s klassförakt
Länk: Åsa Linderborg: Klassförakt, SVT!

”Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de så kallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.”

LO:s undersökning av makteliten
Landsorganisationens undersökning berättade jag om i första avsnittet av bloggserien. LO undersöker regelbundet inkomstskillnaderna i Sverige.

Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår 1950.

En genomsnittlig börsbolagsdirektör hade 54,3 gånger så hög inkomst som en industriarbetare. Svenskt rekord i girighet och i nedlagd utjämningspolitik?

Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Övriga inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

### Äldre inlägg
De osynliga migrerade kvinnorna: Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder
Barnets förtvivlan: Han vill inte fortsätta leva

Bildtext till teckningen ovan:
 – Men det måtte du väl själv kunna begripa, att nu sen vi fått ny plyschmöbel och börjat umgås med hovleverantören, kan vi inte längre låtsas om att du är min syster. 

Teckningen är gjord av Anders Forsberg (1871-1914). Han växte upp i Karlstad och efter att ha gått det som nu heter Konstfack i Stockholm avlade han examen vid Teckningslärarinstitutet. Därefter arbetade han som lärare, först i Karlshamn och sedan Stockholm.

Forsberg tillhörde redaktionen för Albert Engströms Strix och medverkade även i skämttidningen Puck. Boken Från svenska hem, 1902, visade satiriska bilder av borgerligheten och deras överlastade hem. En kontrast mot Carl Larssons Ett hem.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det måste vara möjligt för många att vidga cirkeln med vilka vi tycker om. Jag tror på människan.

Bloggserien om klassamhället fortsätter. Den har handlat om gigantiska skillnader i inkomst, om att det behövs en ny klassanalys av vårt land och att den analysen pågår. Hur ser Sverige ut? Hur liten är överheten? Vem är arbetare? Hur djupa är klyftorna?

De förra avsnitten berättade hur du lär dig din plats längst ner på samhällstrappan och att du inte ska gå där med foppatofflor. De är ett klassmärke, har smakdomarna bestämt. Mellan medelklass och underklass finns också en skillnad. Hur stor?

Dagens avsnitt tar upp kampen om kunskapen och idéerna.

Vi hånade den
När jag gick på Sundstagymnasiet i Karlstad delade socialdemokratiska ungdomsförbundet ut nyckelringar i alla elevers postfack. Var det 1969? ”Ökad jämlikhet” stod det, med tidens moderna snirkeltypografi.

Vi döpte SSU-arna till nyckelringssocialister och hånade parollen. Jämlikhet ska vara absolut, inte relativ, annars blir det ju inte lika. Löner bör öka men jämlikhet bör vara – jämlik. Det finns inget mer likt än lika.

Vad är det annars för mål? Stryk det där med ”ökad” tyckte vi.

Stures motangrepp mot vänstern
Något år senare kom en vänstertidning över Sture Eskilssons promemoria. Den blev berömd sedan. Papperet där den forne kristinehamnaren i Arbetsgivareföreningens tjänst detaljerat förklarade för svenska arbetsköpare och svensk borgerlighet hur de skulle genomföra sin ideologiska offensiv och ta över debatten från vänstern. Viktigt tyckte Sture, annars vet du aldrig hur det går med marknadsekonomin.

Länk: Hjärnhandeln – om ett möte (Crister Enander om Sture Eskilsson och offensiven)

Snart tog Vietnamkriget slut, världen blev inte lika svartvit och det eskilssonska PM:et började genomföras. Han hade föreslagit att motangreppet skulle ske på två fronter. I skolan och i den politiska debatten. Förutom skolmaterialet ville han se en motvikt till det stora flödet av debattböcker och tidningsartiklar från vänster.

Han fick som han ville. Efter vänsterns debatt underifrån kom en mäktig motoffensiv uppifrån, från pamparna med penningsäcken.

Snart skulle vi alla satsa på oss själva. Plötsligt var lösningen på alla problem att starta eget, avveckla och avreglera all gemensam egendom och göra som i ett populärt tv-program, bilda ö-råd och rösta ut folk. Pakten blev det nya verktyget, egoismen den nya läran och i politiken valde socialdemokrat efter socialdemokrat modeuttrycket ”entreprenör” hellre än ”demokratisk socialism”. Snart satt den första människan och berättade i en anställningsintervju att hon var ”bra, väldigt bra” på än det ena, än det andra. Det skulle ingen ha sagt 1965.

På skolgårdarna slutade två mot en vara fegt, det blev i stället bra odds. Även den som ligger fick du slå mot, det sker i samhället hela tiden. I tv-reklamen blev det en fördel om din kamrat blåste av segelbåten, då blev det mer kaviar över till dig själv. Gemensam kamp byttes till DIY, Gör Det Själv.

Den utvecklingen har fortsatt.

– Yoggin? frågar en karl vid frukostbordet i en färsk egoreklam. Hans fru svarar med att ge honom deras logg in. Yoghurten vill hon ha för sig själv.

Är lösningen att byta klass och lära sig andas rätt?
I dag finns det en hel ideologisk industri som jobbar med att dölja att vårt land är ett klassamhälle. I reklampaus efter reklampaus i de kommersiella tv-kanalerna skriker ett halvdussin spelbolag ut sina budskap. Ett av dem kallar sig för säkerhets skull miljonärsfabriken.

I de externa köpcentrens illa sorterade bokhögar trängs självhjälpsbok efter självhjälpsbok från självutnämnda guruer som försöker få oss alla att tro att det bara handlar om självförtroende. Tror du bara på dig själv, så ska allt bli bra.

– Du andas väl rätt? Själv?

Som om det skulle hjälpa det arbetande svenska folket ifall en av oss bytte klass och blev miljonär och en annan fick bättre självkänsla.

Filmare, fuskare, hånare, hat
Statsministern hånas i sociala medier för att han en gång arbetat som svetsare. 1972 skulle det ha varit den stoltaste erfarenhet i världen för arbetarepartiets ledare. Äntligen en höjdare som inte gått broilervägen till tops.

Inom idrotten dyker det upp ständigt nya fall av doping och läggmatcher. Filmning har blivit en del av elitfotbollen. Finurligast fuskare vinner.

Sture Eskilsson och hans vänner inom och utom landet lyckades bra med sin ideologiska offensiv. I sin förlängning stavas den numera näthat. När jag var ung hobbyskrivare ville vi att alla skulle bli sin egen barfotajournalist. Men vi tänkte oss sannerligen inte att detta även skulle innebära en hord av organiserade hatare med starkt genomslag i debatten. Vi tänkte oss inte att solidariteten med folk i länder som Vietnam, Spanien och Sydafrika skulle ersättas av främlingsfientlighet och fascister på marsch igen.

Inte ens fotbollsfusket hade vi tänkt oss.

Envar sin egen lillkapitalist
1971 bestämde sig alltså Svenska Arbetsgivareföreningen för att starta sin ideologiska offensiv mot vänsteridéerna. Åtta år senare drog man igång kampanjen Satsa på dig själv, för att låtsas göra oss alla till privatkapitalister. Dragplåster var ABBA-Frida och hockeyspelaren Lill-Pröjsarn Nilsson.

Hur ska vi se på firmabildandet som politisk lösning? Det formulerade jag för min del året därpå i boken Leendet i vedlådan, en kortprosasamling i sågverksmiljö. Texten Det enskilda initiativet har underrubriken ”En hyllning till de fria marknadskrafterna och de två tomma händernas möjlighet” och lyder såhär:

– Nej, om en skulle ta och starte storbolag? sa Persson, bad om förskott.

Jag gillar fortfarande att skratta underifrån åt överheten.

Dags för en ny offensiv
Inte har jag något emot företag. Kära nån, i höstas bildade jag enskild firma för att kunna göra ett jobb åt en beställare jag tycker om. Det är bara det att jag inte tror att den kommun som har flest småföretag vinner.

Egoismen är en återvändsgränd, både i privatlivet och som politisk metod. Självskryt luktar illa, det har det alltid gjort. Fusk är föraktligt. Girighet kan du aldrig bygga ett samhälle på. Rasism är en medveten dumhet och det är det snällaste jag kan säga om den tanken. Mobbing är till för mycket små människor, stora själar ser styrkan i gemenskapen.

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det är dags att vidga cirkeln med dem vi tycker om. Jag tror på människan. Jag tror att gruppen vi bryr oss om kan växa fort och fint om vi bara vill. Vi kan bry oss om många. En dag kan vi vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast vi är så olika. Det handlar om respekt, om klasskamp och om vem som är möjlig vän. Låt ringen växa.

Vi hade förresten fel när vi hånade parollen Ökad jämlikhet. Det var inget ont i den. Sverige har aldrig varit så jämlikt som då.

### Fler inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Den största lagsporten

Gästspelar som skjutsmorfar till första mötet med en sommarbarnteater. ”Teater är en lagsport” säger producenten och berättar hur viktiga också de anonymare sysslorna runt en pjäs är. Då tänker jag på stockholmarnas sätt att möta terrorn.

Solidaritet.
Den största lagsporten.

Hatet har inte vunnit. Här delar vi ut repetitionsscheman och funderar över vilka av oss som kan vara med på snickarhelgen. Terrorn vill skrämma ett helt samhälle, förklarar jag för tioåringen som har en roll. Men det är bara om vi låter oss skrämmas, ändrar vårt sätt att vara och börjar hata andra folk som terroristerna har segrat.

Sedan fortsätter han läsa manus, för det vill han.
Det blir en sommar i år igen. Vi låter oss inte stoppas.

Där har du svaret.

### Facebookinlägg på morgonen den 8 april:

Medan Stockholm evakuerade kunde jag krama små och stora vänner på Sveriges västra sida.

Det är en glädje i att mötas av kramare som kommer rusande mot en. Det är en särskild glädje efter flera timmars terrorrapportering i bilradion.

I Stockholm öppnar folk sina hem och sina bildörrar för att hjälpa varandra. Glöm aldrig att den solidariteten också finns. Den är vacker och den har kraft. Vi är de många.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012, 2014 och 2015).