Träkukars land

Hagfors är ett intressant ställe. En gång i tiden såg de vilda kängurur där på trakten. Numera ser de uppspikade träpenisar överallt. Från kommunens sida är man försiktigt road, plockar visserligen ner de noggrant snidade organen ett efter ett men efterlyser samtidigt upphovskvinnan eller mannen.

Allra största snoppen har de sparat på kommunförrådet. Den är över en meter lång.

Kul att ha på jobbet?

Varför de vill veta vem täljaren är förtäljer inte historien. Vad ska de ha den uppgiften till? Ge kuksnidaren årets kulturstipendium? Göra henne eller honom till turistchef? Vid det här laget har den fleråriga snoppepidemin i Hagfors fått uppmärksamhet i medier över hela världen, från Stockholm till Storbritannien. Det ska bli intressant att se exakt hur kommunen tänker dra nytta av just denna träförädling i sin framtida marknadsföring. ”Stan med stake”? ”Stål & stånd”?  ”Lemland”? ”Träkukars land”? ”Bo ståndsmässigt i Uddeholm”?

Snidaren på sågen
Min blygsamhet förbjuder mig att berätta vid vilket sågverk mitt emellan Karlstad och Filipstad den här historien utspelar sig. Vi var i varje fall tre som arbetade på gamla justerverket, det var min idol Gösta, jag och en yngling till i min ålder. Den gamle gillade att skoja med oss och vi tyckte om att svara.

En dag hade min kompis kniv med sig, just den dagen var Gösta borta och fick aldrig se den synnerligen realistiska träsnoppen i naturlig och erigerad storlek som växte fram mellan kompisens händer på rasterna. Dagen därpå var den klar, då var Gösta tillbaka.

Vi sa ingenting på hela dagen. Men när det var dags för Gösta att hämta väskan i lunchrummet och gå hem, då hade min kompis redan varit i väskan. Han hade tagit hans tomma kaffetermos, fyllt den med vatten och den färska träkuken – och sedan fort på med korken.

Morgonen därpå var det en livad Gösta som mötte oss utanför gamla verket.

– Vem uttå er va dä? Frugan höll på å få träkpecken i hôvve när ho skulle diske termosen. Han FLÖG ôpp. Hahaha!

Sedan gick vi för att justera nästa paket tretumfyra. Det stod en båt i hamnen i Karlstad och väntade.

Bilden är en skärmdump
från Hagfors kommuns facebooksida.

### Läs mer: Ny träpenis hittad uppspikad i träd

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett gott råd i skogen

Nu vet kanske inte du var milbanan svänger in på en skogsväg? Där det är en större gräsyta framför bommen. Den som alltid är öppen numera men det kanske du inte heller vet?

Där får jag meddelandet.

Jag har varit i skogen och tagit in kontroller från vår mountainbikeorientering. Det är sådant man ska ha pensionärer med skogslust till.

Numera är jag inte helt tyst i skogen. I dag har jag visslat Internationalen. Inte jättehögt, bara så vildsvinen ska höra. Ibland sjöng jag refrängen där jag gick småstigarna fram bland Karl Johan och vilsna lingon.

Inte en aning hade jag om meddelandet jag skulle få.

Först hämtade jag 49:an borta vid den lilla blötmossen. Sedan 35:an vid kröken på den halvt igenslyade smalstigen. Hur kan någon cykla där? Sedan 36:an vid korset mellan milbanan och femman och därefter 39:an där vägen går till Ätterösera.

Efter de strävsamma vandringarna gick jag tillbaka till bilen mellan granarna, lade stolpar, skärmar och digitala dosor i skuffen. Startade bilen, siktade på skogsbilvägen – och fick meddelandet.

Oj. Tack!

Krokig grusväg
Nu vet du kanske inte exakt hur vägarna går från Ängbråten borta i skogen och hem till oss? De går genom glesbebodda trakter. De? Det finns bara en. En krokig grusväg förbi ett torp, ett torp till, en hästgård och två småställen. Sedan är det tunneln under stora vägen och ut på asfaltvägen som går till friluftsgården. Där ska jag svänga vänster om jag ska hem. Köra över ett krön genom skogen och glida in i tätorten.

Det vägvalet brukar jag göra. Ett mycket lätt val. Vi har ingen annan väg. Klockan är en minut över halv två och alla är på sina jobb.

Mobilens besked
Ta Grossbolstorp” står det i min mobil i skogsgläntan. ”Det är inte mycket trafik”.

Ett klokt råd. Det finns ingen annan väg, aldrig någon trafik heller. Men en kort ivrig stund får jag för mig att jag bor på Manhattan. Där är det mer körigt att plocka in kontroller har jag hört, särskilt sedan urbefolkningen sålde ön till holländarna.

Ta Grossbolstorp ber mobilen. Jag vet. Det gjorde vi redan 1983 och vi har inte ångrat oss. Blir det nå’n skillnad säger jag till. Tack ändå.

Jag kör mitt i vägen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Senaste nytt från robotgräsklipparfotbollen

Det har varit tyst ett tag på den internationella scenen kring robotgräsklipparfotbollen. Sportsligt sett, vill säga. Vi har haft problem med ledningen. Mutor.

Serielunken har inte haft några problem. Flera gånger har det blivit mål i svenska matcher. Då är det ändå en tålamodssport, ska du veta. Lunk är en underdrift. Robotgräsklippare gillar gåfotboll och metodisk speluppbyggnad. Vore det Facebook skulle vi kalla det algoritm, nu kallar vi det att täcka ytor.

Ingen robotgräsklippare tittar boll. Bollen är det sista hen glor på. Ytan är allt.

Tids nog kommer första tillslaget. Ibland dröjer det bara några dygn.

Fotnot: bilden är från vinterns försäsongsträning.
I
vår sport kör vi kalenderår.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bildtelefoner, flygbilar och solidaritet

Mobilselfie.

På 60-talet när vi fantiserade om framtidens teknik var det mest bildtelefoner och flygande bilar vi såg framför oss.

Omöjligt förstås men ändå. En får väl leka med tanken?

Nu är vi där. På 30 år har vi gått från gôrdyra, fast monterade biltelefoner i flerkilosklassen till fickmobiler med direktsändning inuti sig. När jag ligger på morgonkudden och är som mest rufsig i ansiktet ringer en älskad vän, långt härifrån, och vill visa upp sitt livs första lösa tand. Stolt vickar handen tanden i direktsändning på min skärm. Vete hundan hur det går till, inte ens sladd har lur’n och nuförtiden är det inte Televerket som äger den.

– Nämen! Va’ stor du har blitt! Ska vi sätta en metrev i tanden och i dörrhandtaget?

Ju större ungarna blev desto mindre blev luren. Först försvann nummerskivan och ersattes av knappar, sedan kunde vi plötsligt skicka bokstäver med lur’n, därefter hamnade tangenterna bakom glas och ram.

Hur vet skärmen vilken bokstav jag menar? Det här knubbiga långfingret…

Telefonen kan allt
Inte hade vi trott att telefonen skulle bli skrivmaskin, arkiv, upplysningscentral, väckarklocka, påminnelseur, karta, kamera, almanacka, kom ihåg-lista, spelleksak, telefonkatalog, bank- och postkontor och en massa annat. Eller att största problemet med den skulle bli när minnet blev fullt eller när täckningen var klen vid kontroll 114 under etapp fyra på femdagars.

– Telefon långt borta i skogen? Nämen geddäj!

– Ringa varje dag? Du skôjer.

Flyga ovan grantopparna
Flygande bil har vi ingen än, vår Skoda håller sig snällt på marken. Men härom kvällen såg jag en karl på tv, som flög obehindrat. Han hade gjort sig en drönare i folkstorlek. Zapp zapp zapp, så flög han i grantoppshöjd. Hit och dit.

Bildtelefon: check.
Flygande bilar: check.

Den andra utopin
Vi fantiserade om samhället också. Det skulle bli mer demokratiskt, solidariskt och jämlikt, drömde vi. Klyftorna skulle bort och demokratin skulle vandra in innanför fabriksgrindarna.

Har även den utopin blivit verklighet? Knappast. Finge jag välja tog jag hellre det framsteget, än den sladdlösa bildtelefonen och människodrönaren.

Mycket hellre.
Varenda dag.

### Detta inlägg är skrivet på en telefon.
### Sedan har en synkroniserad datamaskin hittat det i luften och skickat det vidare, så du kan hitta det i din luft.
### Enda problemet var att jag inte kunde komma på något bra sätt att fotografera lurskärmen med telefonen.

Vänta, nu kom jag på ett.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Vilse i almanackan

Pensionärsklocka.

Upptäcker plötsligt att ordningsmannen i mig har gått och tagit semester några veckor. Han gör inga kom ihåg-listor i datorn och mobilen, dag för dag.

Än vet jag inte vad jag ska tycka.

Är det lördag i dag?

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Poeten inuti bonden

Det bor en bonde i varje svensk, har någon klok person sagt.
Och i varje bonde bor en som är van att studera sin omgivning. Kalla det naturpoet om du vill.

Jag sitter och läser min morgontidning när tanken slår mig. Tidningen berättar om traktortätheten i landet. Den som gjort att i dag kan en ensam bonde försörja hundra svenskar med mat. Tack för det, både för maten och för det minskade slitet.

Tanken som slår mig är att det bor en poet i den där bonden med hundra matbord att försörja. Artikeln handlar om att Årjäng är traktortätast i länet och dessutom på sjätte plats i Sverige. 155 traktorer per tusen invånare har de borta i väst. Min kommun har 41.

Kan inte undvika tofsvipeboet
Nå, nu intervjuar de LRF:s ordförande i länet. Han tror traktorerna blir förarlösa i framtiden. Fast än återstår en del att göra, säger han i Frida Granströms artikel:

– Den mänskliga uppfattningsförmågan är bättre än traktorns. Den kan köra dit vi vill, men den kan inte undvika ett tofsvipebo när den harvar eller ett rådjurskid som ligger och trycker.

Jag tycker det är vackert.
Jag blir stolt när jag läser vad Patrik Ohlsson sagt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Löparlärdom nr 150

Jag har vänner som tar selfie varje gång de springer. Andra lägger ut karta över löprundan med sträcka, tid och kilometertid i diverse medier. Varenda gång.

Det där är springarens ensak, tycker jag. Var och en får bli salig på sin fason. Själv är jag av annat slag.

Lärdomen? Mitt råd är att du funderar på saken, internet glömmer aldrig. Personligen berättar jag gärna att jag springer, ibland till och med hur lång rundan är. Men du får inte veta tiden.

Aldrig.

Folk blir så avundsjuka när de hör hur mycket tid jag lyckas skrapa ihop på en enda kilometer.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra