Utrustning – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Löparlärdom nr 155-161

Löparlärdom nr 155: Springer du långpass? Drick.

Löparlärdom nr 156: Får du som jag ont i veka livet av guppande vätskebälten? Prova en vätskeryggsäck.

Löparlärdom nr 157: Jag har skaffat min nu, en Camelbak, och jag gillar dess historia. Michael Eidson som uppfann den är ambulanstekniker och skulle springa ett långt hett lopp i Amerika. Då kom han på att ta en dropp-påse med slang och fylla den med vatten. För säkerhets skull stoppade han påsen i en tubsocka.

Genialt.

Löparlärdom nr 159: Är det så kul att använda vattenryggan att du använder den även på korta pass i början? Är du rädd att dina grannar ska titta på klockan och märka att du är ute alldeles för kort stund för att behöva bära med dig vatten?

Bry dig inte.
Eller spring en annan väg hem, så de inte kan ta tid. Gena över tomten.

Löparlärdom nr 160: Blir du pinknödig efter ungefär sju minuter av att lyssna på detta eviga skvalpande som plötsligt tycks följa dig vart du än springer?

Det finns bara två sätt att lösa det problemet på.
Det ena är öronproppar.

Löparlärdom nr 161: jo, en sak till. Om du är väldigt entusiastisk inför vattenryggan du köpt. Om du är alldeles ensam hemma när du kommer på att du skulle vilja prova den, en första gång. Om du går i bara skjortärmarna och tycker det är onödigt att göra axelremmarna längre än i det trånga skick de var, när du nyss öppnade paketet. Om ryggsäcken då sitter som en smäck när du får på dig den, som om remmarna vore fastsydda på dina axlar.

Kul.

Men.
Om du inte får av den sedan, hur du än försöker.
Du är helt ensam hemma, du får inte panik, nejdå, allt är lugnt, DET ÄR INGEN PANIK!!! Den uschla ryggsäcken går inte att komma ur, hur du än ålar dig och slingrar dig och låtsas vara vig i axelpartiet och INGEN PANIK!!! har du, men nu är det BRA NÄRA! och du slingrar, ligger på golvet med benen i vädret, springer omkring och skaver dig mot väggar, dörrhandtag, färgteveapparater samt byggnadens samtliga trappräcken i tappra försök att få armarna att klämma sig ut ur ryggsäcksremmarna.

Detta hände en som jag känner. Jag känner honom väl.

Då finns det bara en sak som hjälper. Leta reda på husets potatisstöt. Ett sånt där verktyg som du brukar göra potatismos med. Då kan det lyckas.

Det gjorde det för en som jag känner.
Han blev så glad.

Får du inte av den så tänk på att ransonera vattnet du suger i dig som tröst. Det ska räcka länge.

Mina flitigaste länkar

Här är något så otidsenligt som en länksamling. Detta är mina favoriter, några av dem besöker jag nästan varje dag:

Svenska
Svenska Akademiens söksajt. En enda sökruta, sök i tre ordböcker efter ord, deras stavning, böjning och ursprung. SAOL, Svensk Ordbok och SAOB.

Min karta
Lantmäteriets karta på nätet. Sökbar på orter. Satellitfoton, flygfoton från 1975 och 1960. Länk till Historiska kartor. Möjlighet att mäta avstånd.

Fornsök
Riksantikvarieämbetets karta med fornlämningar från stenåldersboplatser till torpruiner.

SMHI radar med blixt
Den här använder jag när jag vill veta om det är åskväder på gång. Karta där man kan se regnvädren röra sig över landet – och se vilken vägdelare och sköld den stora sjön Vänern ofta är för oss forshagingar.

Trafikinformation
Trafikverkets sajt med information om läget i trafiken i realtid (väg, järnväg, vägfärja).

### Förutom dessa har jag en hel del länkar i mobilen. Bland annat för att kolla nyhetsläget då och då.

Förr var länksamlingar viktiga
En gång i tiden var det viktigt med länksamlingar. De sökmotorer som fanns var inte särskilt bra och många samlade länkar kring sådant som intresserade dem.

På 1990-talet samlade jag den kanske största samlingen räddningstjänstlänkar i världen. En Röda Korsare på Island hade lagt av med sin samling och då blev ”min” störst. Jag gjorde den i mitt jobb på Räddningsverket.

Entusiasternas marknad
När jag började surfa 1994 och html-tekniken slog igenom på allvar lär det ha funnits omkring 10 000 webbplatser totalt på nätet mot slutet av året. Då pratar vi om alla ämnen. Jag brukar säga att jag besökte nästan alla.

Den gången var det entusiasternas marknad och dagens system med organiserade adresser enligt modell forshaga.se hade inte slagit igenom ordentligt. När det brann i tunnelbanan i Baku 1995 och mina arbetskamrater behövde information därifrån var det en tysk student med den initierade järnvägswebben Joseph Stalin som blev mest matnyttig.

Sajten var döpt efter ett stort lok.
Det förklarade han redan på startsidan.

Urskuldande.

När jag var Hjortfot och Huckleberry Finn

Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför.
Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.

Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:

-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen.
-Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.

Indiandrömmen
Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.

Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.

Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.

Åkte de av direkt?
Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?

Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.

Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.

Jag var Hjortfot då med.
Hjortfot och Huckleberry Finn.

### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.

### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.

### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.

Så det så.

Sorgsen, med efterlängtad sak

En ledsen dag far jag till stan och hämtar ett paket som jag beställt.
Sorgen i mig beror på en medmänniska i andra änden av landet som hamnat på sjukhus samma dag. Hon är i pensionsåldern, åkomman är allvarlig.

Jag parkerar på min vanliga gata nära Klarälven, passerar trähusen som minns stadsbranden 1865 och stegar in på sportaffären. Flickan vid skoavdelningen har problem eftersom tekniken krånglar och det inte går att skanna mitt körkort.
– 6056 är koden på paketet, säger jag. Jag fick sms att ni hade fått det i går. Mitt namn har du ju i alla fall på körkortet.
– Jamen…
När jag påpekar att jag åkt från Forshaga bara för paketets skull skriver hon in mitt namn för hand med tangenterna.

Fortfarande sorgsen går jag till bokhandeln i köpcentret en bit bort och letar reda på boken vi ska läsa i bokcirkeln till nästa gång.
Sex äldre herrars bokcirkel.
Nora Ikstena: Modersmjölken.

Ingen läsro
Den kära vännen är på väg till barn och barnbarn, det är bestämt sedan länge. Jag har nyss skjutsat henne till tåget i Kil. Ensam sitter jag vid ett kafébord i stan med latte, cheesecake och blåvit pocketbok framför mig.

Den verkar bra. Vi brukar läsa bra böcker i cirkeln.
Jag har ingen ro att läsa.

Kunde ha skrivit dråpligt
När jag kommer hem klipper jag upp paketet och får fram min nya Camelbak. En svart vätskeryggsäck med drickslang. Jag har längtat, de vanliga vätskebältena ger mig värk i sidan när jag springer.

Vore det inte för ledsenheten så skulle jag kunna skriva en dråplig text här nu, för det är dråpligt det som händer.

Först läcker jag vatten på köksbordet när jag skruvat till locket för dåligt. Det är inte så farligt. Sedan glömmer jag att göra axelremmarna tillräckligt långa när jag ska prova den lilla tajta ryggsäcken. Med stort besvär får jag på mig den utanpå skjortan, remmarna sitter som fastsydda på min kropp. Det blir bra, det här.

Men jag får inte av den.
Ensam hemma.
Ingen panik nu Svensson, ingen panik!
Hur jag än ålar mig får jag inte av den.

En lång stund funderar jag på att gå över till grannen och be honom ta av mig ryggsäcken. Just den grannsamverkan ser man inte varje dag nu för tiden på vår gata.

Hittar ett verktyg
Till sist får jag tag i en potatisstöt i köket och lyckas peta av mig axelremmarna, först den vänstra och efter stort besvär den högra.

Provlöpningen går jättebra. Jag suger vatten var femhundrade meter bort’ i skogen. Ibland oftare.

Tröstad för en stund.

### Michael Eidson som uppfann Camelbak använde en av sjukvårdens dropp-påsar med slang.
### Utanpå påsen trädde han en tubsocka.
### Genialt.

En gillning i mördarbacke

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet.
”Bra jobbat!” ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.

I flera hundra meter ler jag.

Telefonören tittar på play

Telefonören ringer. Han har börjat titta på play, säger han. I stället för direktsändning.
– Särskilt Rapport.
– 18-sändningen?
– Ja. Jag brukar ta den så sent som möjligt, ifall det har hänt nåt nytt.
– Det där har du nog missförstått. Tittar du på play så är det samma sändning.
– Förstår du inte skôj?
– Nu eller i reprisen?

Fler och fler tittar i efterhand
Han blir tyst en lång stund samtidigt som jag mässar om hur linjär-tittandet minskade med 8 procent i fjol. Vi är många som tittar i efterhand. Play är fränt.
– Men livet går inte i repris, säger jag snusförnuftigt.
– Jo ibland. Jag läste om en karl som dom har återupplivat.
– Det förstås. Tack å lov för hjärt-lungräddning.

Spola förbi annonserna
Tänk om man kunde ha döden på play, filosoferar Telefonören.
– Då skulle väl inte många dö?
– Nej, men tänk dig. Vad fint det skulle va’ att kunna spola förbi annonserna.
– Din dödsannons?
– Tänkte mer på Fonus. Å Urnbolaget.
– Nu kommer nog en och annan att googla på ”Urnbolaget” säger jag. I alla fall jag.
– Knappast, slutar Telefonören och lägger på. Han ska titta på Eventyrlig Oppussing. De tre första avsnitten från 2019.

Han har sett dom förut. Vad gör det när man har dåligt närminne. I vår ålder är play det nya nya.

Fränt.

Löparlärdom nr 154

Inskolning av nya löparskor

Steg ett: på nattduksbordet.
– Go’natt mina nya vänner. Detta är inskolningen. Vi ska bli goda vänner har jag tänkt.

Steg två: vid ytterdörren.
– I kväll ska ni stå vid dörren och citera Werner Aspenström. Han är bra.

”SKOR LÄNGTAR UT

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.”

Steg tre: premiärrundan
Coachtejp på hälarna. Försiktig gång inomhus.

Stretchning.

Första löpstegen på ren fin asfalt.
– Jäspalt, ni sitter som en smäck, båda två.

Lekande allvar
Jag skämtar inte, detta är på allvar. Jag vill vara en lekande människa och den här ritualen har växt fram under många år.

Alla dagar ska inte vara lika. Ibland vill jag springa fram genom Forshaga en fredag i september och lyckligt berätta för varenda människa jag möter:
– Jag är ute och provar mina nya skor!

### Normalt springer jag i Pegasus. Nu fick jag lust att skoja till det. Färgsättningen heter black/hawaii, bara en så’n sak.
### Den första tiden är de alltid finlöparskor, medan mina gamla skor står och stampar på balkongen och vill bli leriga igen.
### Nästa år när snön har smält börjar fjärde steget i inskolningen. Försiktig smak av skog.

Jag känner att vi redan börjar bli vänner.

För mycket klafs och för lite klapper

En annan blöt skog.

Eftermiddag, jag joggar lätt västerut. Planen är att rekognosera lämpliga stigar till nästa gång det är min tur att arrangera torsdagsvandringen med Gryningspatrullen.

På kartan är det en fin runda jag tänkt ut. Ett möte mellan villaförort och granskog där jag samtidigt kan erbjuda både skådning av vägarbete och studier av färskt viltstaket. Asfalt möter grusväg, barrstig möter antydan till viss fukt.

Bra tänkt men spricker redan efter drygt en kilometer, fast det vill jag inte inse först. Strax innan Ängbråten kommer min klubbkamrat B körande. Han ska ta in kontroller efter senaste orienteringsträningen. Föreningssverige fungerar och B blir glad när jag berättar att min strålbehandling varit lyckad. Vi skiljs åt, jag klättrar in i skogen och hittar en möjlig passage bort till stigen jag tänkt använda.

Den stigen är inte särskilt blöt.
Den är inte särskilt igenväxt.
Inte allt mycket faktiskt.
Väldigt bra stig.

Nej det är det inte. Den är ”klassblöt” som vi säger här på trakten. Hittills har min provrunda bestått av alldeles för mycket klafs och på tok för lite klapper.

Detta går inte.

Då blir de förvånade
Sakta plöjer jag fram uppför stigen som mer är en bäck i augusti 2023 och försöker spjärna emot i skallen. Viker blött björksly åt sidan och låtsas intala mig själv att va’ hundan, lite sport ska det väl vara.

Nej det ska det inte. Till slut har jag bestämt mig.

Då möter jag två damer längs sluttningen ner mot 62:an. De bär korgar. Just det, jag har ju plockat lite svamp också mot slutet, när jag redan gett upp om rundan.

– Vill ni ha mina kantareller?
– Va?
– Vi har redan för fullt i frysen hemma.

De ser förvånade ut, jag tömmer min tygkasse i en av korgarna och blir på gott humör igen.
– Har ni bilen på grusvägen? Den branta uppförsbacken? Följ stigen som jag sprang så kommer ni rätt. Fram till grusvägen är det ganska torrt.

Hej då.

Bra jobbat

När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.

I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.

När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.

När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.

När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet.
”Jaha. Åska’ går.”

När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.

När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.

Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.

Det var inte bättre förr.
Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.

Bra jobbat.

Det konstigaste skäl som finns

”Har du slutat gå på Karlstad Fotbolls hemmamatcher?” undrar folk. ”Hade inte du tänkt dig att bli en profil på Sola Arena, högst upp på ståplats, alltid mitt för mittlinjen? Köpte inte du halsduk till och med? Du var ju väldigt entusiastisk över satsningen?”

”Jo. Så är det.”
”Varför slutade du då?”
”Av det konstigaste skäl som finns.”
”Vilket?”
”De spelar för hög musik i högtalarna på stå.”

”Sant?”
”Sant. En gång var det en gubbe en bit bort som stod och skrek en lång stund. ’SÄNK!!!’ skrek han. Fast det hördes förstås inte till karln med volymknappen.”

”Har inte den karln varit över till ståplatsläktar’n och provlyssnat då, tror du?”
”Det är klart han har. Jag har blivit för gammal för dagens volymer, det är hela felet. Jag och gubben en bit bort.”

### Hoppas det går bra för laget ändå.
### Det är stan värd.

Jag vet, man kan kontakta dom. Det är bara det att jag förutsätter att de redan har varit och provlyssnat.