Mothugg

Ibland får jag mothugg på mina blogginlägg. Vänner som inte håller med om mina infall och synpunkter. Någon gång hör ni av er med kommentarer på själva bloggen och oftare via facebook.

Det älskar jag. Ibland håller jag förstås inte med om era åsikter, era knövvelbäsar. Men diskussionen gillar jag, för att svenska folket har kämpat sig till att ordet och tanken ska vara fria och för att det hjälper mig att skärpa mina argument och ibland ändra mig eller förtydliga min mening. Vad ska man annars ha en blogg och ett samtal till? Knövvelbäsar.

Skrev jag ”ändra mig”?

 

 

 

 

 

Hon bär inga gula reflexbyxor

Varför börjar de som har praktiska jobb klockan sju på morgonen, medan vi kontorsslavar ofta börjar senare?

Varför kör de flesta som ska från mitt Forshaga till Karlstad fortare om de börjar sju på morgonen än om de börjar åtta? Det är stor skillnad, ”sjurallyt” har mycket mer bråttom.

Varför säger folk ”kollektivanställd”, när ingen människa blir anställd i klump?

Alla dessa frågor.

*

Gula eller orange reflexbyxor, vår tids blåställ. Jeans och skjorta, vår tids manschettyrkeskläder. Allt detta är min sanning, fast det finns en sanning till. Den berättar att våra dagars arbetarklass är en lågavlönad kvinna i offentlig sektor, gärna inom vården. Hennes berättelse bryr sig inte om schabloner.

Hon bär inga reflexbyxor men däremot bär hon upp vårt Sverige, från exportindustrin till åldringsvården. Det är hon som får båda att överleva.

Kraftig satsning på barnens eget flyg

Över hela landet breder det nya Sveriges linjer ut sig. Tjohoo vilken satsning, pang pang pang. Menar jag tåglinjer som får sin snö bättre skottad än sist? Nej. Menar jag kontaktledningar som inte blir rädda och ramlar ner om tåget kommer? Nix.

Ta det lite lugnt nu, inte de linjerna. De får grôschel jämfört med vad Sverige vågade satsa under 1800-talet. Det fattiga Sverige, då man likafullt byggde Göta kanal och stambanorna. Dessa jätteprojekt för hand.

Ta det lugnt, jag menar ungdomsarbetslöshetslinjen.
Vuxenarbetslöshetslinjen.
Fuck facket-linjen.
Mera kärnkraft-linjen.
Mera livsfarlig strålning i 100 000 år-linjen.
Högre skatt för pensionärer-linjen.
Krångla med skolan gång på gång på gång-linjen.

Till sist det allra skamligaste, en egen flyglinje för dessa de våra minsta. Utvisningslinjen.

*

Skämmes med er. Skämmes. Man gör inte så mot en liten medmänniska.

 

Vemodet från Kvarnberget

Det började för snart 30 år sedan. En dag blev vi kontaktade av en kille som gillade att skriva. Inte bara gillade, han skrev bra dikter.

Han var en ung man från Karlstad. Vi var Värmländska Författarsällskapet. Här kom det en artonåring och slog oss på fingrarna med mycket, så där i förbigående. Tryckerikontakter, listigt sätt att trycka billigare, hur man skaffar ISBN-nummer. Allt visste denne unge man.

1980 hade han varit skoltidningsredaktör när han såg en tv-dokumentär om hur min gamla tidning Smålands Folkblad gick över från bly till offsettryck. 13 år gammal ringde Rolf till Jönköping och frågade om han fick köpa den gamla tryckpressen. ”Gärna. Du får den för en krona”. Projektet sprack, när det visade sig att det skulle kosta 50 000 kronor att frakta hem och montera pressen.

Sådan var han, Rolf Carlsson. Vi noterade och gillade. Fortsätt, Rolf.

Startade egen tidning
Åren gick. Han flyttade till Stockholm, senare Norrbotten och slutligen Filipstad och jag följde hans liv på håll. 1991 var han utbildad men arbetslös journalist och beslöt starta egen tidning. Filipstadsposten. Tre månader. Mycken uppmärksamhet och förvånansvärt stor upplaga. Facit reseskrivmaskin.

Journalistiken har han fortsatt med, liksom författandet. Både dikter och prosa. 1997 gav han ut första egna skivan Bra teater, efter att ha sjungit och spelat sedan ungdomen. 2002 deltog han i Melodifestivalen med balladen Tidig är tiden.

15 aug 2003. Vi ses på ett jobb, han ska skriva, jag delar ut pressmeddelande. Tåg.

2012. Vi blir vänner på facebook. Han är lika aktiv som alltid, chattar ibland och vi byter råd. Känns inte som om det var nio år sedan vi sågs.

Som vore vi en facebookgrupp
Fredag, i går kväll. Rolf Carlsson och hans band har en spelning på Café August i Karlstad. Min fru och jag äter räksmörgås respektive pannbiff, väntar på Rolf. Höstmörker ute, trivselljus och människovärme inne. Nu kommer han, ställer sig vid mikrofonen och ser ut över lokalen. Nästan traumatiskt, säger han och konstaterar förmodligen det samma som vi 75 förväntansfulla. Detta är ju ett möte med den obefintliga facebookgruppen Vi som känner och tycker om Rolf Carlsson. Bok- och skrivarvänner, musikervänner, gamla barndomsvänner från Kvarnberget. Hans engelsklärarinna från gymnasiet, flitig facebookare även hon (i bokkaféärenden).

Jag har inga bra ord för musik inser jag efter ett tag. Chaufför som jag är för kvällen tar jag ett antal suddiga bilder med mobilen. Strunt samma, jag publicerar en. Det är min mobils bild av kvällen. Vad spelar det för roll om telefonlyftaren är darrhänt i konsertmörkret?

Det näst bästa
Det blir en så bra konsert i två avdelningar. Rösten är som ett mellanting mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan, musikerna är i högform och Rolf verkar lycklig.

Vemod. Inte kletig nostalgi, men vackert vemod sprider sig i lokalen, medan Rolfs texter och musik berättar om uppväxten på Kvarnberget, gamla kärlekar och hans liv.

Det blir en hel del gammalt och en hel del från nya skivan Fina dagar. Efter ett tag börjar några par dansa framför scenen, vi andra lyssnar, applåderar och mår bra. Mycket igenkänning.

– Jag har inte repeterat mellanpratet, säger Rolf. Jag brukar inte göra det.

Kanske är det just därför som pratet är det näst bästa på en bra och bejublad konsert. Varm, rolig och eftertänksam – träder det fram en människa några meter framför oss, där vid mikrofonen. Precis som i hans sånger. Hade jag något så fjantigt som slängar i en femgradig skala att dela ut, skulle han få fem slängar den här kvällen.

När vi ropar på extranummer blir det Tidig är tiden. Han brukar inte spela den, säger han.

 

Byråkrati Mass Index

Upphittat uttryck på facebook, översatt till svenska av mig: Byråkrati Mass Index, BMI.

Du får tänka ut själv vad orden betyder för dig. Mängden handlingar per punkt på dagordningen vid ett normalt nämndsammanträde i en normaltrevlig svensk kommun? Mängden inblandade myndigheter och upphandlade privata bolag per tågresenär på sträckan Stockholm-Göteborg? Utgångsvikten när en behjärtansvärd viktminskningskampanj börjar bland personalen på ett av våra tyngre statliga verk?

Jag bara tycker om orden.
De dansar halling i min fantasi.

Där är det ett väldigt dansande.

 

Heligt inspirerad

En dag blev den gamle bloggaren så heligt inspirerad av sitt skrivande att han sakta gick in i sin text och försvann. Det sista man hörde innan han gled in mellan raderna och alla de vackra bokstäverna var ett triumferande skri: – Jag springer, jag springer! Jag tar ledningen vid sista kilometern på OS-maran och spurtar in i mål som segr…

Nej, det fungerar inte.
Jag studsar ut.

 

 

 

 

 

 

Förmöget folk som har råd att göra stora konkurser

Hur var det Gustaf Fröding skrev, efter att en av stadens godare borgare ställt till med ekonomisk skandal i småstaden Karlstad?

”Ja, det är en välsignad sak, att vårt folk är förmöget folk, så att det kan dricka vin till middagarne och åka droska och spela vira med hög poäng och göra stora konkurser ibland med ståtliga hundratusenkronorsskulder i.”

Nu är det 2012. Nu har företaget som hämtar dagskassor hos hårt arbetande småföretag gjort sin präktiga konkurs. Panaxia, jo man tackar, spåren känns igen. Hur många mackar och småbutiker får nu själva gå omkull, om penninghämtarbolaget trixat in kundernas pengar på eget konto? Skickliga är de inte på Pantrixia, för inte ens så fick de sin egen debet och kredit att gå ihop.

Ett förmöget folk på samhällets topp… Är det en halv miljard kronor som har försvunnit den här gången? Kanske nästan en hel ståtlig miljard? Förmöget folk, som för säkerhets skull kallar osäkerheten för ”säkerhetsbranschen”, även när sedlarna hamnar i egen box.

Fröding skulle ha känt igen sig.
Det skulle det lurade småfolket med.

Allt går igen.

 

Provar nya vätskebältet

Måndag, provar nya vätskebältet vid en svampjogg på lunchen. Får ihop kantareller till två smörgåsar vid det enda stället jag undersöker, men svampplockning är inte huvudsyftet i dag.

Stannar uppe vid ängen och drar åt skärpet lite. Bra, nu hoppar inte flaskorna jämfota längre i svanken. Dricker några klunkar i uppförsbackarna vid Haget. Vänta, vad hände? För första gången fungerar det att dricka ur en löparflaska utan att skruva av korken. Lite småbesvärligt att sätta tillbaka flaskan, men hellre det än de gamla trötta flaskorna som jag tappade stup i kvarten.

Då och då tittar solen fram mellan molnen. Klockan tickar, svamp i jackfickan. Fullt med jobb som väntar när vi kommer hem, nya bältet och jag.

Skorna luktar skog och lycka.

 

Hellre henryckt än hanförtryckt

Ja, det var bara det jag ville säga. Apropå en aktuell debatt om ett gammalt svenskt ord som inte precis ingår i mitt aktiva ordförråd men det är det många bra ord som inte gör.

Då har jag värre problem med dumheta i vala, orättvisorna, ojämlikheten, religionsförtrycket, folkförtrycket, kvinnoförtrycket och att jag måste äta piller varenda dag mot blodtrycket.

Hen kommer jag nog inte att använda många gånger, mer än den här gången.
Men rädd är jag inte.