Tacklingscurling

Bråket om bergtäkten i Ulvsby, i närheten av Gustaf Frödings Alster: ett bergagroll.
Tunneln under Karl IX:s gata nära Nya Wermlands-Tidningen: Anderground.
Uppfann jag av misstag i en turistartikel om Kristinehamn: utsiktsgropen.

*

Alligatorpäron = avokado.
Dolmenkollen = urologmottagningen.
Larmet går men brandkåren sover = obegåvad person.
Plåtpolis = fartkamera.
Salmonellakuvös = korvgrillen på bensinmackar där korvarna snurrar runt timme ut och timme in.
Tacklingscurling = ishockey.
Tamburförlamning = när gäster ska gå hem men fastnar i hallen och pratet kan hålla på rätt länge.

 

Ordförklaringarna under asterisken handplockade här och var från www.folkmun.se och något redigerade av mig. Tacklingscurling, det har redan satt sig på hjärnan.


 

Filar och mår bra

Kväll med datorn i knäet, filar på en krönika till en kommande webbplats som en vän håller på och skapar. Trevligt att någon ber en, när det fria skrivandet blivit roligt igen. Få se nu, jag tar med resorna till Fryksdalen och Värmlandsbro. Åland, den turen ska vi inte glömma.

Tack seriefigurerna Pigge & Gnidde i veckotidningen där hemma, som lärde mig läsa bokstäverna. Tack lärare och andra som tragglat med mitt eget skrivande.

Färdig skrivkarl är jag inte och blir säkert aldrig, men vi jobbar vidare språket och jag. Ibland har vi något att säga, det är första kravet. Sedan måste vi ha något att säga, det är andra kravet.

Samt tredje.

 

 

 

 

 

Vardagskväll med upphittad spellista och môschel

Mörkt ute, huset doftar äppelmos och jag är kär. Lyssnar på en spellista som jag hittat på facebook. Sakta går hon från Frödings bergatrollsblues till grönkänsliga ögon och öron, öron… Sinnet får ro.

Lyssnar, bara lyssnar. Slötittar på facebook ibland, skriver någonting, gillar en rolighet. Svarar en vän som frågar vad han har gjort om han har môschlat hela dagen. Môschlat? Det ordet hade jag glömt att jag hade inom mig. Du har gjort som du brukar, svarar jag. Gått omkring å pulat å filurat med nåt. Han håller med. Gjort dä sôm kommer fôr en, i dä tämpo en besstämmer schälv, skriver en annan vän.

En våning ner fortsätter äppelmoset att koka i storgrytan medan jag sitter här och tänker små tankar och någon enstaka halvstor till stillsam musik. Som att detta blir nog gôtt till filmjölk, till exempel. Eller ”se’n så äter jag opp’na”. Hum hum.

Under vinrankan, sjunger Monica Zetterlund. Vi kommer aldrig att dö, berättar Bo Kaspers orkester. Äppelmoset doftar och jag spelar om den bästa låten på hittelistan en gång till.

Sedan går jag ner. Ner till henne som jag kysser ojämnt antal gånger varje morgon, bara för att vi vill. Ska vi inte steka lite svamp till falukorven?

Jo, det gör vi.

 

Pratar med sig själv

Ibland är det som om mitt facebookflöde börjar prata med sig själv. Det ena inlägget hälsar till det andra, utan att de vet om det.

Nu gäller det bara för den unge mannen på bilden, med skor för 70 euro, att välja. Avdelningschef på psykiatriska öppenvården, kan det vara något?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad hon och hennes systrar behöver välja vet jag.

 

Två inlägg i rad från vänner på facebook i går. Pojken med skorna behöver förresten göra samma val som flickan vid symaskinen.

Infall

 

 

 

Sverige borde byta namn till Ahhh, så vi kom tidigare i alla OS-inmarscher. Det blir så sena nätter nu.
Kul att säga också.
– Where are you from?
– Ahhh!

Största tidningen: Ahhhllehanda. Största bekymret: Ahhhliansen.

Ahhhs statsminister. Prova att säga det med olika uttal. Det blir lite dumt. Men inmarscherna, inmarscherna.

På skoj

Ibland skojar jag till det och borstar tänderna innan jag rakar mig.
Ibland skojar jag till det och låter bli att äta köttbit på fredag.

Ibland är jag djupt allvarlig och leker klok en hel kväll.

Filmcitat i varenda hörn

”Nobody puts Baby in a corner” står det på Karlstads universitet. Fint, låt oss nu fortsätta med att skruva upp skyltar med filmcitat.

”Toto, I’ve got a feeling we’re not in Kansas anymore.”
Vid infarterna till Värmland. Citatet från Trollkarlen från Oz, 1939.

”You talking to me?”
Dalens sjukgymnastik, Sysslebäck. Taxi driver, 1976.

”May the Force be with you.”
Gässlingens vindkraftpark, Vänern. Löfbergs Lila Arena. Star wars, 1977.

”Frankly my dear, I don’t give a damn.”
Tingvalla isstadion. Borta med vinden, 1939.

”I’m going to make him an offer he can’t refuse.”
Samtliga Miljöpartiets kontor i Värmland. Gudfadern, 1972.

”Du jobbar ju med data!”
Landstingshuset, avdelningen för kontroll av utbetalande av miljoner till privatpraktiserande sjukgymnaster. Masjävlar, 2004.

”Here’s looking at you, kid.”
Betongtornet på Ulf Lundells granngård i Skåne. Casablanca, 1942.

”I think this is the beginning of a beautiful friendship.”
Rudskyrkogården, Karlstad. Casablanca, 1942.

”Passa på nu. Man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.”
Mariebergsskogen, Forshaga Folkets park, Älgsjövallen, Nöjesfabriken, Café August, Olssons brygga, Höljes motorstadion, Tyrstugan, Karlstads kommunfullmäktige. Den bästa sommaren, 2000.

Karl-Bertils fader
Det var de första nio. Var ska vi sätta ”Go ahead, make my day” och ”Jag har närt en kommunist vid min barm”? Fundera på det. Tänk gärna en stund på den där svenska repliken som jag inte vill skriva ut också, för att jag är för blyg.

Världen är full av bokstäver som måste upp.

 

Nobody puts Baby in a corner

 

 

 

Jag är en långsam jäkel. Ibland tar det tid att tänka efter och nu har jag funderat färdigt. Det är ett alldeles utmärkt budskap som rektorn för Karlstads universitet låtit pryda sitt lärosäte med.

Nobody puts Baby in a corner.

Jag ska inte förklara hur jag menar med det, det gör rektorn själv så bra i artikeln jag citerar här nedan. Vi råkar vara överens om syftet.

Inget konstverk
Fast det är det där med Konsten. Budskapet är rätt och dock är det inget konstverk hon har låtit sätta upp. Konstnärer är värda sin lön för mödan, visst. Offentlig konst är viktig, absolut. Varenda dag. Annars dör det offentliga rummet och våra liv blir tråkigare.

Det är bara det att jag inte tycker att jobbet är värt 170 000 kronor. Inte i det här fallet. Konst ska få kosta men i det här fallet känner jag mången grafisk formgivare som skulle gjort skylten billigare. 5 000 kronor plus material och uppsättning, det hade kunnat räcka.

Jag har själv gjort en variant här ovan bara på lek. Typsnittet heter Stencil, vilket hade varit en fin länk till historien, från den tid när rektor själv delade ut antiimperialistiska stenciler och kanske också hade dragit dem. Jag minns inte riktigt. Dessutom länkar det till den tid då lärosäten var beroende av just stenciler.

Rektorn själv om syftet
Nu till det utmärkta försvaret för syftet, citaten är från Dan Guttkes artikel på universitetets webbplats kau.se. Jag gillar som sagt budskapet, så när som på det kvasikonstnärliga.

Första frågan till rektorn är vad hon tycker att citatet från filmen Dirty Dancing står för:

”Budskapet kan enkelt uttryckas så här: ’Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra!’ Det är ett budskap som riktar sig till alla människor – inte minst till våra studenter och vår personal. Men det kan också handla om Karlstads universitet, Karlstad som stad, Värmland och Sverige. Det signalerar att vi ska sträcka på ryggen och ge järnet – för att vi är bra. Det ger råg i ryggen, åtminstone till mig. Förhoppningsvis väcker det också skratt, vilket är bra.”

”När biblioteket byggdes fick vi en gåva för utsmyckning av fasaden. Det är den gåvan som används, alltså inga medel som ska användas i utbildning och forskning. Dessutom gör vi det tillsammans med Karlstads kommun som bidrar med en del av kostnaden. Konstverket kostar omkring 170 000 kronor och Statens konstråd har gjort bedömningen att det är en bra investering.”

”…meningen med verket är att flytta citatet från dess ursprungliga sammanhang för att bland annat uppmana unga tjejer och kvinnor att ta plats i det offentliga rummet.”

Vem kan inte stå för det budskapet?

 

Vajerräckeskrypkörning

Krama varandra i trafiken. Var det inte så han sa, den påhittade trafikexperten i alla tv-sketcherna? Alltså försöker jag göra det. Rattmuff på.

Men förundrad får man väl bli, i all försiktighet? Claes Tingvall på Trafikverket är min hjälte, inte bara för att vi gick på Sundstagymnasiet i Karlstad samtidigt. Jag tänker på hur han under stort motstånd införde vajerräcket på svenska vägar. De som redan räddat så många liv.

Jag är gammal SOS-operatör. Jag har talat med chockade vittnen många gånger, strax efter krocken. För mig är räckena en välsignelse. Varje räddat liv är en tingvallsk välsignelse.

Det som förundrar mig är alla dessa medmänniskor som plötsligt saktar ner till 75-80 kilometer i timmen, även om det så är 100 kilometer i timmen tillåtet längs den ”enfiliga” vajersträckan. Nyss körde de glatt i 98 när det var 90 tillåtet och smal väg med två mötande körbanor utan räcken.

Hur många gånger farligare var inte den vägen? Det som förundrar mig är att samma människa glatt kör fort med den livsfarliga mötande trafiken oskyddat en meter till vänster om sig. Men sedan drastiskt saktar ner när säkerheten höjs.

Bilar tror de sig kunna undvika att krocka med. Inte ett tillåtande räcke.

Stressad blir jag inte. Kör gärna i 80 om det är vad du klarar av. Fast du får förlåta om jag blir bekymrad, min vän. Du körde ju om mig alldeles nyss.