Nobody puts Baby in a corner

 

 

 

Jag är en långsam jäkel. Ibland tar det tid att tänka efter och nu har jag funderat färdigt. Det är ett alldeles utmärkt budskap som rektorn för Karlstads universitet låtit pryda sitt lärosäte med.

Nobody puts Baby in a corner.

Jag ska inte förklara hur jag menar med det, det gör rektorn själv så bra i artikeln jag citerar här nedan. Vi råkar vara överens om syftet.

Inget konstverk
Fast det är det där med Konsten. Budskapet är rätt och dock är det inget konstverk hon har låtit sätta upp. Konstnärer är värda sin lön för mödan, visst. Offentlig konst är viktig, absolut. Varenda dag. Annars dör det offentliga rummet och våra liv blir tråkigare.

Det är bara det att jag inte tycker att jobbet är värt 170 000 kronor. Inte i det här fallet. Konst ska få kosta men i det här fallet känner jag mången grafisk formgivare som skulle gjort skylten billigare. 5 000 kronor plus material och uppsättning, det hade kunnat räcka.

Jag har själv gjort en variant här ovan bara på lek. Typsnittet heter Stencil, vilket hade varit en fin länk till historien, från den tid när rektor själv delade ut antiimperialistiska stenciler och kanske också hade dragit dem. Jag minns inte riktigt. Dessutom länkar det till den tid då lärosäten var beroende av just stenciler.

Rektorn själv om syftet
Nu till det utmärkta försvaret för syftet, citaten är från Dan Guttkes artikel på universitetets webbplats kau.se. Jag gillar som sagt budskapet, så när som på det kvasikonstnärliga.

Första frågan till rektorn är vad hon tycker att citatet från filmen Dirty Dancing står för:

”Budskapet kan enkelt uttryckas så här: ’Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra!’ Det är ett budskap som riktar sig till alla människor – inte minst till våra studenter och vår personal. Men det kan också handla om Karlstads universitet, Karlstad som stad, Värmland och Sverige. Det signalerar att vi ska sträcka på ryggen och ge järnet – för att vi är bra. Det ger råg i ryggen, åtminstone till mig. Förhoppningsvis väcker det också skratt, vilket är bra.”

”När biblioteket byggdes fick vi en gåva för utsmyckning av fasaden. Det är den gåvan som används, alltså inga medel som ska användas i utbildning och forskning. Dessutom gör vi det tillsammans med Karlstads kommun som bidrar med en del av kostnaden. Konstverket kostar omkring 170 000 kronor och Statens konstråd har gjort bedömningen att det är en bra investering.”

”…meningen med verket är att flytta citatet från dess ursprungliga sammanhang för att bland annat uppmana unga tjejer och kvinnor att ta plats i det offentliga rummet.”

Vem kan inte stå för det budskapet?

 

Vajerräckeskrypkörning

Krama varandra i trafiken. Var det inte så han sa, den påhittade trafikexperten i alla tv-sketcherna? Alltså försöker jag göra det. Rattmuff på.

Men förundrad får man väl bli, i all försiktighet? Claes Tingvall på Trafikverket är min hjälte, inte bara för att vi gick på Sundstagymnasiet i Karlstad samtidigt. Jag tänker på hur han under stort motstånd införde vajerräcket på svenska vägar. De som redan räddat så många liv.

Jag är gammal SOS-operatör. Jag har talat med chockade vittnen många gånger, strax efter krocken. För mig är räckena en välsignelse. Varje räddat liv är en tingvallsk välsignelse.

Det som förundrar mig är alla dessa medmänniskor som plötsligt saktar ner till 75-80 kilometer i timmen, även om det så är 100 kilometer i timmen tillåtet längs den ”enfiliga” vajersträckan. Nyss körde de glatt i 98 när det var 90 tillåtet och smal väg med två mötande körbanor utan räcken.

Hur många gånger farligare var inte den vägen? Det som förundrar mig är att samma människa glatt kör fort med den livsfarliga mötande trafiken oskyddat en meter till vänster om sig. Men sedan drastiskt saktar ner när säkerheten höjs.

Bilar tror de sig kunna undvika att krocka med. Inte ett tillåtande räcke.

Stressad blir jag inte. Kör gärna i 80 om det är vad du klarar av. Fast du får förlåta om jag blir bekymrad, min vän. Du körde ju om mig alldeles nyss.

Kor eller lastbilar?

En sommar när barnen var små skulle vi åka till Åland och fiska. På vägen till Stockholm och färjan tävlade vi i bilen, för att göra resan roligare. Barnen räknade kor, vi vuxna räknade mötande lastbilar.

Resultat: nästan exakt lika många.

Undrar vem som skulle vinna nu, 25 år senare? Korna eller långtradarna?
Nej, det undrar jag inte alls.

Flykten från Forserum

Tänk dig att du har fått fly från Småland. Du bodde i ett land där du inte fick tänka fritt, tala fritt, rösta, ens leva. Till slut, efter mycket besvär, kommer du till Afrika. Ett helt främmande land som heter Somalia som du aldrig har hört talas om, fast det stavas nästan som Småland. Där kastar de sten på dig, ungdomarna.

Tänk dig. Rutorna kraschar. Tänk rädslan.
Där, i det landet, hade du behövts om de stenkastande ungdomarna i Somalia skulle ha fått någon pension en vacker dag. Ditt arbete hade behövts, men det förstår de inte. De kastar sten på dig och dina barn för att ni är skära i skinnet.

Tänk dig.
Det kan du inte.

Så, fast tvärt om, var det.

 

Fritt efter verkligheten i Forserum, Småland, Sverige, Universum.

 

På lek

Det viktiga för en hovfotograf är att vara ptroo-värdig.
Det viktiga vid stavhoppet är avhoppet.
Inne i managern bor en ålder.

Mellan 29 bokstäver bor ett helt universum. Vissa bokstäver är positivt laddade och stöter bort varandra med full kraft. Andra är negativa och dras inte heller till likasinnade. Hela universum som pricken över bokstaven i. Allt går att förklara, ibland är förklaringen:

– Oförklarligt.

Djupt inne i universums skrymslen bor ett alfabet.
Det viktiga vid rättstavning, avstavning och stavgång är mellanrummet.
Fatta, lyft.

Flyg.

 

Musik när jag skrev det här: Gräshopporna i trädgården. En flock björktrastar. Pilfinkar. Två talgoxar. En större hackspett. Sädesärlor. Dessemellan – tystnaden.

 

Mest läst

 

 

 

 

 

Mest besökta inlägg: nationaldagstalet mot främlingsfientligheten, krönikan om solidariteten när någons älskade vän försvann samt när jag länkade till Beda från Bogen. Satiren om den moderata understödstagarandan i norra Värmland har också många studerat och mitt sökande efter musik att älska.

Främlingsvänlighet. Solidaritet. Värmländsk progg. Satir mot skattesmitare. Blues från Mississippideltat.

Det finns hopp om svenska folket.

 

Musik medan jag skrev det här:
Thunderbird med ZZ Top.

Om du vill se dina grejer

Skärmdump från min dator ganska nyss:

 

 

 

… om jag vill se mina grejer? Nä, dä kvetter. Ja ha sett’et förut.

*

Min följetong om sjukgymnasisten i norra Värmland är strax slut. Hoppas jag. Men visst är hennes agerande ett skolexempel på krishantering. Negativt exempel.

*

Du kan använda henne som lärobok i hur du ska göra när krisen slår till. Titta hur hon gjorde och gör tvärt om. Prata inte. Svara inte på medias frågor. Lova saker och håll dem inte. Verka mystisk och sluten. Bli tvär. Göm dina papper.

Allt det men tvärt om.

*

Om jag vill se mina grejer? Nej, som sagt. Men får du miljoner kronor från skattebetalarna vill jag se din redovisning. Hade du rätt till bidragen? Gjorde landstinget rätt?

*

Ur sjukgymnastförbundets etiska regler:

”2:3
Sjukgymnasten ska dokumentera och utvärdera sin verksamhet.

Kommentar
Sjukgymnasten ska utvärdera sina åtgärder utifrån kvalitets- och nyttoeffekt. De åtgärder som ej leder till avsedd effekt inom rimlig tid ska avslutas.

2.4
Sjukgymnasten ska redovisa och debitera åtgärder korrekt.

Kommentarer
Sjukgymnasten ska ha ett redovisningssystem gentemot uppdragsgivaren som är korrekt beträffande registrering och debitering av åtgärder.

Sjukgymnasten får ej ge avkall på kvalitet i yrkesutövningen till förmån för produktivitet och ekonomisk vinning.”

*

Varje år har sin rötmånad. Varje årstid sin ilska. Nu sticker jag ut och springer i stället för att läsa tidningarna. Det är nyttigare.

I skogen, där finns det grejer.

 

Kaffefri löplust

Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.

Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.

Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.

När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.

*

Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.