Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.
Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.
Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.
Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.
Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.
Fotografen som aldrig ger sig.
Du ser resultatet av deras arbete varje dag.
Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.
Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.
Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen skulle jag skriva ett meddelande i eldskrift, så pendlarna kunde se: 
