Författare: Sven-Ove Svensson

Eftermiddag med främlingsrädslan

Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.

Ont om pengar är aldrig pittoreskt.

Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?

Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.

Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.

Jag tror det är sant.

Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.

En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.

Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.

Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.

I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.

Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.

Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.

I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.

Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.

Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?

Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?

En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.

– Have you deserted from the Vietnam war?

Löfvens tysta svar om tystnaden

– Ja ja, muttrade Reinfeldt i förväg. Löfven har tigit länge, men i en hel partiledardebatt i tv kan han i alla fall inte vara tyst.

Löfven svarade med – tystnad.

En skön reaktion, om jag får säga min mening, så här timmarna innan debatten. Arga leken har varat länge.

Det dånar inte när den klockan slår

Våren är i form i år, björkarna blir grönare så fort att det syns. Solen drar blomma efter blomma ur marken och ännu ett år får jag lust att anlägga det som Carl von Linné hittade på en gång.

Ett blomsterur.

Vid varje hel timme på urtavlan planterar du blommor av ett visst slag. Olika sorter vid varje klockslag. Klockan tolv: en blomma som slår ut klockan tolv. Timmen därefter: en som slår ut klockan ett.

Det dånar inte i rättens krater när den klockan slår. Men det kittlar ståndare och pistiller på alla blomsterälskare som förstår vad Linné räknat ut.

Världens första riktiga solur. Ett, där solen och livet gått ihop. Du hör den inte ticka, inte prassla. Den behöver aldrig dras upp.

Få klockor gör dig lika lycklig. Ingen gör dig lika lugn.

Militant bondförnuftig arbetarmoralist

Jag är en militant jäkel. Jag tycker vi ska komma överens om att bondförnuft och hederlig arbetarmoral ska gälla i varje grupp av människor på denna jord. Det tror jag hårt på.

Alltså var det rätt av vietnameserna att slänga ut fransmän och amerikaner, när dessa ockuperade deras land. Det var rätt att ställa sig framför stridsvagnarna och försöka hindra dem i Prag 1968 och på Himmelska fridens torg 1989.

Men det var inte rätt att kasta ägg på den amerikanske ambassadörens bil i Glanshammar 1970, fast han representerade bomberna mot Vietnam. (Man trampar inte i maten! som farfar Einar brukade säga). Och det var sannerligen ingen klok och bra barnuppfostran av Vänsterpartiet i Malmö att låta barnen på deras första maj-firande gå lös med slagträn på en bild av centerledaren Annie Lööf. Partier bör inte befinna sig i puberteten, svenska folkets öde är för allvarligt för det.

Tårtan i form av den svarta kvinnan som skars sönder i underlivet, medan omgivningen på Moderna museet storskrattade och fotograferade.

Annie Lööf-bilden hos Vänsterpartiet i Malmö som bonkades sönder och samman i skallen av barn, medan omgivningen storskrattade och fotograferade.

Samma dumheter överallt, samma obefogade våld.
Varför ställde ingen sig i vägen där? Det är rätt att göra uppror.

Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

Knappar, knatter och spökröst

En gång fanns Tio i topp. Radio-programmet med topplistan som styrde våra unga liv och vår smak. Först lyssnade vi på låten, sedan på knattret när de lyckligt utvalda fick rösta, sedan på spökrösten som berättade hur många röster låten fått. Jag känner en som var med och röstade när programmet kom till Hagfors. Stort.

Veckan efteråt läste vi i Bildjournalen om gruppen som vann.

Ungdomarna i juryerna hade mentometerknappar att rösta med. Sin tids gilla-knapp i direktsändning. Just så är det att driva en blogg med gilla-knapp. Varje dag kan du räkna in dina läsares knapptryckningar i realtid om du vill. Knatter finns inget och spökröst får du vara själv:

Sorgsenhet när Lillemor Arvidsson dör, 17 röster.
Storögd förundran över ännu en blåsippsvår, 21 röster.
Bitter ilska över det europeiska klassamhällets utslagning av inflyttade städerskor, 33 röster.

Jag tycker så mycket om de där knapptryckningarna och delningarna. Känner sådan respekt inför vad som gillas och inte gillas.

Jamen, skriv bra varenda gång då, gôbbe!

Riktigt så enkelt är det inte. Ibland krävs det distans för att se vad som ska bli bra. Ibland har vi helt enkelt olika smak. Det får man också respektera. Dessutom lägger jag inte ner mycket tid på att sprida bloggen. Det finns annat som är viktigare i livet.

En sak har jag fått bekräftad de senaste veckorna. Du ska skriva personligt om folk ska läsa. Det visste jag förut, fast inte att det var så väldigt tydligt avgörande.

*

Vi gick inte på första maj-mötet i år. Jag klarar inte godisregn. Den starkes seger över den svage. Det är det minst arbetarrörelsemässiga jag vet.

Syftet var säkert gott. Det är goda människor som ordnade det, folk som jag gärna hamnar på en öde ö med. Resultatet – är ändå som vilket öråd som helst:

”Du duger inte. Du fick inget. Du var för klen. Hej då”.

Där har hon aldrig majat förr

I dag ska jag ta min kära vän på en majning hon aldrig varit med om förut. Jag har ingen aning om ifall hon kommer att gilla den, men jag hoppas det. Jag vet inte ens om stället vi ska till är igång, så som jag har tänkt.

Det började med att Radio Värmland ställde frågan: brukar ni maja, där du bor? Snart hade de fått svar från Karlstadsområdet, Grums, Säffle, Ölme, Årjäng, Dalsland, Filipstad, Edane och Lesjöfors. Jodå, här på trakten majar vi.

Då gjorde jag samma undersökning på jobbet. Visst, vi majade när jag var liten. Nej, inte vi, vad är det?

Maja är när du på första maj går ut på utflykt och har picnic, helst i skogen. I ryggsäcken ska du ha sockerdricka, chokladbit av märket Rigi och ett äpple. Det är helt tillåtet att ta med ostsmörgås också och kanske någon mer godisbit, men äpple, sockerdricka och Rigi, det är de tre måstena.

Så gjorde vi när jag barn vid Almar och senare i östra Nyed. Till skogarna vid Almar kom förresten halva Karlstad cyklande med sina filtar och sitt godis.

Vi har lärt våra barn den där seden. Något år fick vi maja under altantaket, för att det regnade för mycket. En gång satt vi till och med i en snedgarderob, den gången minns de särskilt.

I dag är det dags igen. Den här gången är barnen utflugna, men inte våra traditioner. Klart att den kära vännen och jag ska ut i skogen, filten och sockerdrickan är redan packad. Hon har ingen aning om vart vi är på väg.

– Nej, majar gör vi inte där jag kommer från, var det en arbetskamrat som sa. Men däremot brukar folk åka till … och titta på …

Mer säger jag inte. Det är en överraskning. Hon tror vi ska till sisuskogen. Vi ska mycket längre.

Backskräck, skojar han

En vänlig själ skriver in mig i min idrottsklubbs löpargrupp på facebook. Det var många år sedan jag var kvick nog att våga träna med dem, men det bryr de sig inte om. Stolt lusläser jag vad de har för sig i terrängspåren och på nätet. Då hittar jag ett nytt ord där. En person skojar och skriver att han inte kommer till terräng-DM, för han har backskräck.

Backskräck? Det måste vara en av de få rädslor jag aldrig drabbats av. Fästingar? Nej tack. Lösa hundar i spåren? Nej nej nej tack. Träna med för snabba löpkamrater? Nja tack.

Men backar? Backar älskar jag, särskilt de som är på väg uppåt. Som orienterare har jag förlorat många tävlingar, eftersom jag valt att springa uppför bergen, inte runt dem. Som flitig motionslöpare föredrog jag Lidingöloppet och Tjurruset, just för alla uppförsbackarnas skull.

Trött? Det är klart jag blev men jag trivdes med den tröttheten. Det är något särskilt när snor’n och svetten rinner, låren skriker av mjölksyra och hjärnan bara vill koppla av – men plikten ropar i andra örat att ”Nu jädrar springer du, pôjk, annars är du en liten lort! Inte ett gåsteg du tar uppför Abborrbacken, gå är fegt!”.

Utför är det alltid mycket värre.