Chipskostym – ett annat ord för mjukiskläder.
”Gud va’ gôtt, nu ska ja’ hem å dra på mej chipskostymen å slappe i sôffa’.”
Fritt efter slangordlistan på nätet, Slangopedia. Listan med ord som rä, stringare och för kort för sin vikt. Själv kan jag ta tid för bra – för min löphastighet. Det blir för fort kilometer kvar.
Jag tror att en chipskostym har med saken att göra.
En dag åker vi bil på krokiga grusvägar vi aldrig sett förut. Tänk att det fortfarande finns okända vägar så nära oss, säger vi till varandra och stannar i en backe där blåsipporna varit goda geologer och hittat hyperit.
Vita sippor och blå. Branta backar och en bred å vi bara sett på kartan.
Jordklotet är ett vackert hem att ha sin längtan i. Våren har full kraft i år med. Länge står jag och ser en blåsippa djupt i ögonen. Hon har en hälsning till oss. Livet, säger hon. Livet och växandet och viljan att fortsätta se solskenet är en stor sak.
Större finns inte.
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Svenskt Husmoderslexikon, Band III (1955).
Ibland är det skönt att veta att världen går framåt. På vissa områden gör den faktiskt det. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva stycket ovan. Sedan texten skrevs i mammas uppslagsverk har tjejerna erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
Lillemor Arvidsson har dött, läser jag. Kommunals älskade före detta förbundsordförande, första kvinnan som ledde ett LO-förbund, dessutom det största. Hon glömde aldrig sitt ursprung och sina kollegor i vården, eller alla de andra välfärdsarbetarna för den delen.
En gång spelade jag in en film med henne i en biroll. Hon var upptagen Kommunalordförande men tog sig tålmodigt tid till alla våra omtagningar vid svarta tavlan i den gamla skolan mellan Hynboholm och Skåre.
Ingen hade sådan integritet som Lillemor. Så var hon också den enda som röt ifrån när hennes regering ville införa sitt stoppaket, mitt under pågående kommunalkonflikt.
Här är ett utdrag ur boken När Lillemor fick makten av Lillemor Arvidsson och Gunilla Wettergren. Det berättar både hur kommunalarnas Sverige ser ut och hur deras ordförande var:
”Jag fick redan då (1990) massor av brev och information från medlemmar som knappt kunde överleva på sina löner. Jag minns särskilt en ensamstående mamma som skrev och berättade om sig och sin 17-årige son. Hon hade inte råd med någonting extra och måste till och med själv klippa pojken hemma. Jag grät när jag läste om att sonen var med i ett kompisgäng som brukade gå ut och äta pizza för 35 kronor om fredagskvällarna. Men nu hade hon inte råd att låta honom gå med till pizzerian, utan han fick sitta hemma och vänta tills kompisarna kom tillbaka från pizzafesten. De som har gott om pengar kan säga att en hundralapp är futtig. Men inte den mamman; för henne kan hundringen vara det som gör att pojken kan gå med till pizzerian igen. En hundralapp kan vara det som gör att många slipper gå till socialen.”
Jag vet inte vad man skriver när folk som man tycker mycket om dör.
Vi saknar dig, Lillemor.
Tack för din klasskänsla som aldrig dog.
Besöker vår friluftsgård och trivs. Längs elljusspåret har ideella medmänniskor satt upp tipspromenadfrågor, så vi ska få en chans att röra på hjärncellerna. Hur stor blir cirkelns area? När vi kommer i mål går starten för korta terräng-DM. Två gånger ska löparna passera vår kära mördarbacke, har andra ideella medmänniskor bestämt. Första tvåkilometersvarvet går på drygt sex minuter för götalöparen André Rangelind som leder. Själva går vi inomhus i SISU-gården och beställer kaffe och nygräddade våfflor som ytterligare andra ideella medmänniskor står och gör i ordning för vår skull.
Det är så mysigt när friluftsgården lever och kinderna är rosiga, var jag än tittar. Vare sig färgen beror på rask promenad mellan tolv finurliga frågor, kapptävling uppför mördarbacke eller varmt våffeljärn.
I Sverige jobbar varannan svensk ideellt och lägger ner 16 timmar i månaden på det. Det ideella arbetet motsvarar 400 000 heltidsjobb och producerar tjänster för 150 miljarder kronor varje år. En praktisk vardagssolidaritet som ökar men sällan får det beröm den förtjänar. Tack, ni som sliter för att världen ska bli en bättre plats att leva på!
Vi klarade cirkelns area. Det var inte min förtjänst.
Jag har försökt låta bli att kommentera kulturministerns tårtkalas. Det, där hon skar i könet på en högljutt skrikande svart kvinna, visserligen i form av en tårta. Men jag kan inte.
Symboliken är så tydlig, att ingen svensk, av kvinna född, kan ha undgått att begripa vad tårtkalaset verkligen betyder. Vad än sedan upphovsmannen och övriga medverkande hade tänkt sig.
Vit rik överhetsperson med vapen i hand förtrycker svart kvinna som redan ligger – och slår dövörat till inför den fattiga kvinnans rop på hjälp.
Scenen är samtidigt en tävling. Vem beter sig mest korkat? Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, konstnären Makode Linde (som stod för tårtan och skriket), de skrattande journalisterna och kulturpersonerna runt omkring eller de delar av det övriga kultursverige som efteråt applåderat konstverket?
I mina ögon vinner kulturministern den tävlingen. Så sätter hon också Sverige på kartan för en könsstympning. Det har ingen lyckats med förut.
Lena Adelsohn Liljeroth. Inte den vassaste tårtspaden i lådan.
En dramatisk utbrytning ur Svenska Pedantpartiet ägde rum på fredagen. Detta sedan det visat sig att två tredjedelar av medlemmarna, framför allt i Värmland och Göteborgsdistriktet, är så kallade deltidspedanter. Något som den hårda minoriteten vägrar att acceptera.
– Nån ordning får det vara i ett parti, säger en medlem i den nya utbrytarstyrelsen, som av principiella skäl vill vara anonym. Pedant är du på heltid. En kristdemokrat går i kyrkan även på torsdagar och en moderat säljer sjukhus även på söndagar, inte sant?
– Nej, det gör dom inte.
– Jaså? Det visar bara ännu mer att vi behövs. Sverige behöver ett konsekvent pedantparti som tycker att allting är lika noga. Precis allting. På heltid. Annars får vi aldrig någon ordning på blinkandet i våra rondeller.
… slutar den hårda minoritetens talesman och kontrollerar än en gång att allt står rätt till i kryddhyllan och att hans Samlade Skrifter av Ordförande Messerschmitt står där de ska på M i bokhyllan. Bokverket med kapitel som Locket på på tandkrämstuben, Ta alltid dörren med dig och Papperskorgar är fegt, folk ska lära sig.
Besserwisser var en bil, tänker han. En riktig skitbil. Det ska vara hjul i fyra hörn, annars är inte jag med. Dom välter väldigt lätt också.
Några som gillat detta har också gillat de här inläggen. Tror jag:
Svårt att vara pedant, ha rätt och få fel
Pedantiska Manifestet
En gång skrev jag krönikor i Radio Värmland. På den tiden var det rätt ovanligt att folk hörde av sig, även om en del kände igen rösten när jag ringde. Någon enstaka gång kom ett pappersbrev. Elakheter, det gillade folk.
Värmlands Folkblad-krönikorna? Samma där, ganska få som hörde av sig, utom efter en viss landstingskrönika. Då fick jag kommentarer både på cykelbanor och i orienteringsskogen.
Sedan slog e-posten igenom på allvar. Då började det komma mer gensvar, både arga och snälla. Roligt att kunna svara läsarna så direkt.
Sociala medierna skapade ett samtal
Dagens sociala medier har lyft allt det där till en ny nivå och skapat ett samtal. I forumet på mitt jobb kan vi räkna in tusentals inlägg, alla seriösa och inget hatiskt. På facebook, privat, fick jag massor med gillningar och kommentarer, sedan jag lagt ut en bloggkrönika om den försvunna hunden Ivan i Kristinehamn. Hundvännerna förlät mig min hundskräck och tryckte på Gilla-symbolen.
Gud vad jag älskade dom.
Härom natten satt jag långt in på småtimmarna och installerade en Gilla-knapp på den här bloggen. Jag är deltidspedant och stör mig på att jag inte hittade en vettig svensk Gilla-knapp som fungerade som jag hade tänkt, utan fick ta till den engelska. Precis som det stör mig att min internetleverantör gav mig engelskt webbverktyg, fast det stod om ett svenskt i reklamen. Home – är inte mitt favoritnamn på sidan Hem.
Jo, jag vet. Det går att byta till svensk version av wordpress. Men det är lite krångligt för en som hellre skriver ner tankar än tankar ner. Samma gäller förstås knapparna. Allt går, men jag har inte lust att lägga ner all den tiden. Det ska ju jobbas, ätas filmjölk, springas lite sakta igen efter halsflussen och tänkas ut inlägg också.
Chocken utanför Karolinen
Nå, knapparna kom dit. In english. Sedan hände ingenting. Jag lade ut en text som jag var riktigt nöjd med, men inget hände. Funkar inte knapparna? Är det inte en enda människa som läser bloggen, mer än mina kära vänner på facebook?
I måndags var jag med och höll kurs på Karolinen i Karlstad. På lunchrasten efteråt stod jag i karlstadssolen och kontrollerade dagens inlägg i mobilen. Jo, det låg ute. Vänta nu, det står någonting längst ner som inte jag har skrivit. 12 personer som gillar inlägget! Ingen av dem vän till mig på facebook. Främmat folk.
Jag bläddrar vidare. Här är ett inlägg som 20 har gillat, här har 22 tryckt på knappen, ingen av dem min facebookvän. Jäspalt! Det finns alltså läsare där ute som jag inte känner till. Några av dem gillar till och med en del av inläggen.
Kära nån. Jag får nog blogga ett tag till.
Skrivarlivet är mer än en popularitetsundersökning
Antalet gillningar den senaste tiden visar precis vilken sorts inlägg mina följare vill läsa. Det får jag ta hänsyn till ibland – och ibland inte.
Sådana inlägg som de om den nya europeiska arbetaren blir det fler av, för den här bloggen behöver de texterna med. Skribenten själv behöver dem. Hobbyskrivarlivet är inte bara en popularitetsundersökning, inte om jag ska vara ärlig mot mig själv. Ibland måste jag gå min egen väg, stönig som den deltidspedant jag är. Förresten blev ena städersketexten delad flera gånger på facebook och fick gillningar och omnämningar både här och där, så jag ska verkligen inte klaga!
Tack för att ni finns, känt folk och främmat.
Livet blev mycket roligare i solen i Karlstad i måndags.
PS: Här är länk till krönikan om den nya europeiska arbetaren. DS.
Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.
Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.
Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?
Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.
Fräckt.
Karlstads Bokcafé har gjort nytta i 31 år. Från början ville eldsjälarna bakom föreningen skapa en mötesplats där folk kunde byta tankar och idéer med varandra: ett bokcafé mitt i stan. Av den drömmen blev ett hörn av Café Gjuteriet i Karlstad Levers fina kulturhus på Herrhagen. Där säljer man kulturtidskrifter och lånar ut böcker.
Programverksamheten blev mer än ett hörn. År efter år har bokcafét strävat och arrangerat föreläsningar och kulturprogram. På webbplatsen skriver de att: ”Vi utlovar bra föredrag om viktiga ämnen och inte minst vill vi erbjuda ett forum för samtal, frågor och invändningar”.
Det löftet har de hållit.
De fattiga i Europa
En söndagseftermiddag heter gästen Rebecka Bohlin. Hon är journalist, debattör, instruktör i feministiskt självförsvar och före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren. Den kombinationen gillar jag.
Boken hon har skrivit nu heter De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas reportage). Huvudpersonen i boken och i Rebeckas berättelse denna eftermiddag är kvinnan som städar, lagar mat och serverar i det nya Europa. Ofta har hon flyttat från ett annat land, ofta är hon just kvinna.
Hon som inte hörs när statsministern och finansministern talar. Hon som varje dag tvingas gestalta överhetsorden rörlighet och flexibilitet. Hon med den låga lönen och delade arbetsdagen. Hon som ofta tvingas ta mer än ett jobb, för att överleva och försörja sina barn. Hon som inte medelklassjournalisterna berättar om.
Slita, tiga, lida är inga modeord i den gruppen, inte migrantkvinnornas verklighet heller.
Utkantens kvinnor proletariseras
Min mamma var småbrukarhustru och sedan skolstäderska, inflyttad i tätorten. Den erfarenheten är inte nödvändig för att förstå Rebecka Bohlins bok, men den underlättar. Då var det den svenska utkantens kvinnor som proletariserades. Nu är det Europas utkanter det handlar om.
Hårdare kroppsarbete än storstädningen på Åsvallaskolan i Molkom har jag aldrig provat, fast jag jobbat i skogen och på sågverk. Det har jag berättat ofta, för det är sant. Faststelnat tuggummi under bordsskivor blev vi rejält trötta på den sommaren jag hjälpte mamma. Trötta på och trötta av.
Värst för henne? Kanske förnedringen att behöva städa upp, dag efter dag, när oförstående skolungar grisat ner och saboterat sina egna toaletter.
Inte skiten. Nonchalansen.
Flest kvinnor som migrerar
Nu börjar Rebecka prata. Lite senare köper jag hennes bok, får den signerad och far hem för att läsa. När De osynliga skrivs rasar en debatt om privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring och om en äldrevård som producerar liggsår. Allt medan ägarna plockar ut bonusar och för över pengarna till skatteparadis.
Detta debatterar vi med all rätt, skriver hon, men ett perspektiv saknas.
”25 000 arbetstillfällen har försvunnit i äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de gamla och sjuka inte har blivit färre. Det är inte bara kunderna, de gamla och deras anhöriga som drabbats av detta. ’Slimmad vård’ betyder i klartext att de anställda som blivit kvar på äldreboendena tvingas ta hand om fler gamla på kortare tid. De försöker nog så gott de kan. Varför rasar inte debatten vidare kring deras arbetsvillkor?”.
Där har du Rebecka Bohlins klassperspektiv i ett nötskal. Det är inte bara våra gamla och sjuka som fått släppa till de där pengarna till skatteparadisen. De anställda har också fått betala, dyrt.
”Enligt FN:s uppskattning finns det omkring 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor och det vanligaste jobbat för kvinnor som migrerar är just att jobba i någons hem. Men det är inte bara på en global nivå som fler kvinnor än män migrerar, även inom EU är det så. 52 procent av migrationen inom den europeiska unionen utgörs av kvinnor.”
Efterfrågan ökar på hembiträden
Frilansjournalisten Mats Wingborg menar att det inte är någon slump att efterfrågan på kvinnliga migranter växer i EU, skriver hon. I takt med att de ekonomiska klyftorna växer i Europa och välfärden rustas ner växer efterfrågan på hembiträden.
Skälen till det är tre. 1. Landet ifråga kanske saknar offentlig barnomsorg och har en svag offentlig sektor. Då anställer många hembiträden i stället. 2. Landet har tydliga ekonomiska klyftor. 3. Omsorg har blivit en handelsvara i den globala ekonomin:
”…vilket innebär att när fler kvinnor lönearbetar i Spanien, anlitas fler kvinnor från Rumänien som hembiträden i Spanien. Det leder i sin tur till att moldaviska kvinnor migrerar till Rumänien för att jobba som hembiträden…”
Rut-avdraget är väl bra?
Hotell och Restaurangfacket i Sverige undersökte nyss hur det ser ut med arbetskraftsinvandringen inom deras område. Efter besök på 54 arbetsplatser i Stockholmsområdet kunde de konstatera, skriver hon, att: ”…arbetsgivare med migrantarbetare bryter mot såväl kollektivavtalet som mot de ansökningshandlingar de lämnat till Migrationsverket, i 33 av de 54 granskade företagen. De kom bland annat i kontakt med människor som jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. I vissa fall var månadslönen så låg som 2 000 – 3 000 kronor.”
Nå, Rut-avdraget var väl bra? Det som har gjort att så många svarta jobb i hemmen blivit vita?
Rebecka Bohlin och hennes källor är inte övertygade om den bilden. Ett företag som Gesa Markusson från Fastighetsanställdas förbund berättar om anställde ungefär 200 personer vitt i Stockholmstrakten. Samtidigt hade de lika många som jobbade svart
Svartjobben betalar de vita jobben
Rebecka har fler exempel på sådant. Företag som har råd att lägga orimligt låga anbud, eftersom svartjobben är med och betalar de vita.
En städare ska enligt Fastighets avtal tjäna som lägst 111 kronor och 35 öre i timmen. Till det kommer arbetskläder och städredskap, lönespecifikationen ska skickas ut, någon ska skicka fakturorna till kunden, arbetsgivaravgift ska betalas, liksom sjuklön, försäkring och semesterersättning.
”Då kan inte städning kosta mindre än ungefär 220 kronor i timmen, enligt en undersökning som baseras på 40 städföretags genomsnittliga kostnader.
– Vi ser anbud på 185 kronor! Då finns det två sätt att få det att gå runt. Ett är att kunden pröjsar för sex timmars städning men bara får fyra. Men ofta handlar det om svarta anställningar.”
Det sista uttalandet kommer från just Gesa Markusson, facklig ombudsman för Fastighetsanställdas förbunds avdelning 1 i Solna. Rut har inte gjort alla svarta jobb vita. Dessutom är det så att marknaden hur som helst tvingar ner lönerna för de som ska städa i folks hem. Annars har inte medelklassen råd att betala.
Samhället faller isär
Bokens slutsats är att det krävs en nytändning i de fackliga organisationerna. De osynliga ger en del exempel på bra lokalt fackligt arbete på olika håll och många exempel på att detta arbete behövs.
”Mirela Bajgoras tårar över att hon knappt ser sitt barn, Lucia Gonzales utmattning över arbetsdagar på uppåt 15 timmar för att kunna försörja sin familj i Stockholm eller Sado Djalos flackande liv på en naken madrass i än Lissabon, än Hamburg för att kunna skapa sig en framtid, är olika exempel på hur klyftorna i Europa ökar, stressen och otryggheten tilltar, jämställdheten försvagas”.
Samhället faller isär, skriver Rebecka Bohlin.
Det är dags att sätta stopp för det. Min egen slutsats, efter att ha lyssnat och läst är att den gamla sanningen stämmer även här. Det är skillnad på folk. Är du medelklass, då får du städerskan skattesubventionerad. Är du kvinna och arbetarklass, då kan det hända att du är den där städerskan, ibland svartavlönad, väldigt ofta med delad arbetsdag och alltid med en lön som är orättvist låg.
Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra