Slita, tiga, lida

Ju mer jag läser om projektet, desto mer övertygad blir jag. Fredstanken är bara fernissa. I själva verket är syftet med Europeiska Unionen att skapa en full, foglig, flexibel, flyttbar och förskräckt arbetare som sliter, tiger och lider. Helst ska hon be också.

Om ett jobb till.

Efter läsande av Rebecka Bohlins ”De osynliga”.

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


Värmland för alltid?

Wermland – där man stavar antikt, tjuvskjuter vargar, paxar brudar, tror på tomten och betalar för att få ut det budskapet.

(Apropå ett sponsrat program i TV3 i går).

 

 

Vemodig träff på sponsoren Karlstads kommuns webbplats. Sökte på Wermland forever. Menade jag verkligen det?

”Jag har ju lovat”

Han är domprost och i Nya Wermlands-Tidningen hade ledarskribenten dundrat mot Solrosuppropet. Uppropet är årets landsomfattande protest mot försämringarna av sjukförsäkringarna. Fler och fler blir utförsäkrade, fler och fler får stora problem med sin ekonomi. I fjol hette protesten Påskuppropet, även då i de kristna kyrkornas regi.

Nu på annandagen gick han till Soltorget i Karlstad och demonstrerade, trots Nya Wermlands-Tidningens muller.

– Det här är en partipolitiskt och religiöst oberoende rörelse. Jag har faktiskt i mitt prästlöfte lovat att stå upp för dem som är utanför, sa Staffan Kvassman.

Sådana präster vill vi se fler av. Kyrkor ska stå mitt i byn. Är det något som solrosor är bra på, så är det att sprida glädje, sträva upp mot himmelrik’ och samtidigt rota sig bra djupt i den svenska myllan.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren inspekterar fjolårets solrosor på den egna tomten.


En politisk kyrka”, skriver NWT:s politiske redaktör den 7 april. ”Också en rent allmän politisering har fått bre ut sig. Ta bara förra årets så kallade ’påskupprop’ som fått en efterföljare i år. Det är ett rent politiskt angrepp på regeringens politik under förespeglingen om att man värnar om de sjukskrivna. Underförstått så gör inte regeringen det. Nej, det är bland annat sådant som gör att jag undrar varför jag fortfarande är medlem.”

Så långt NWT:s politiske redaktör.

Jesus själv? Han jagade månglare ur tempel, så fort han såg några, och delade fiskar och bröd rättvist till varenda människa som var hungrig. Nog var den karln politisk.

 

Enkät efter firande av lycklig påsk på Grossbolstorp

Hur många ägg har du ätit i påskhelgen? 2-5.
Hur många räkor har du skalat? 32-51.
Hur många barnbarn har kommit och väckt dig och hustrun varje morgon? 2.
Hur många amerikanska mejlvänner har du försökt förklara begreppet ”påskkärring” för? 1.
Hur många facebookvänner fick den förrymda hunden Ivan i Kristinehamn, innan han kom till rätta? 1 047.
Hur många försiktiga löpturer har du tagit, efter halsflussen och kåvepeninet? 2.
Hur många ganska slitna påskägg från 1956 fick du traditionsenligt leta reda på? 1.
Hur många godisbitar hade någon lagt i ägget? 33.
Hur många har du kvar? 1.

Ät upp den.
Livets tisdagar är inte heller så dumma.

Om du rubbar ett sandkorn, så…

Nu tar jag påsklov, om inget oförutsett händer. Ska äta prinskorv och leka med barnbarn. Under tiden en funderingstext för dig som inte nöjer dig med helgens egna texter. Olle Holmberg var verkligen bloggare, långt innan webbloggen var uppfunnen.

Glad påsk! /Sven-Ove

 

”DEN LYCKLIGA UTVECKLINGEN. – I min ungdom hände det mig, och jag minns inte om det var före eller efter det att jag hos en filosof hade läst om att ett sandkorns rubbning återverkar på hela universum – hände det mig som sagt att jag länge kunde stå framför en strömbrytare i morgon- eller eftermiddagsskymningen, tveka om jag skulle tända eller ej, och undra vilka krafter jag med en dylik självgodhetens åtgärd skulle sätta i gång i världsalltet.

Nu är det redan länge som jag har tänt och släckt som jag tycker och strött sand omkring mig ur vilka sandhögar som helst. Jag har pengar på postsparbanken och är världens herre.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

 

Hopp i deltat

En gång stod jag inför Värmlands idrottsförbund och tyckte det var dags att arrangera loppet Happy Mil, med McDonalds som sponsor. Jag har för mig att det loppet faktiskt startades sedan. Vet inte om man får en leksak i plast vid målgång, har inte kollat det.

Här kommer nästa förslag: att IF Göta Friidrott startar en höjd- stav, längd- och trestegsgala, Karlstads stadshopp. Då kan vi tvinga varenda optimistkonsult och entreprenörsandepredikant i länet att sponsra dyrt, för att visa att de verkligen tror på sin sak. Om Göta vill, får klubben gärna ha världsnypremiär för den av mig upptäckta sporten spjuthopp också.

Är det nog med förslag?
Lämpligt datum Kristi himmelfärdsdag.

 

Vi är 589 stycken som längtar

1.
Låt mig börja från början. Jag är några år gammal och leker hela dagarna med Bobby hos farmor och farfar. Hunden är stor och snäll och vit med svarta prickar och jag ligger bredvid på köksgolvet och kramas och Bobby förstår att jag är valp. ”Man får tåla att valpen är lite hårdhänt ibland, han förstår inte bättre”.

Sedan blir jag sex år. Det är fortfarande vid Almar, norr om Karlstad, nu är vi i vår trädgård på östra sidan vägen, mitt emot där de startar Butiken på landet långt senare. Det kommer några bekanta gående, jag blir glad att se dem och rusar fram. Glädjestrålande. Då biter deras tax mig. Hon ska ha valpar och är särskilt på sin vakt då, säger de vuxna efteråt. Med ett raskt och hårt bett kring mitt högra smalben gör hon mig hundrädd för livet.

– Du skulle inte ha sprungit mot henne.
– Det var ju inte henne jag sprang emot.

I dag kan du skicka ut oss, en grupp joggare, och släppa en hund lös. Vissa hundägare tycker om att göra det. Då slår det aldrig fel: om vi så är tio, femton stycken som kommer löpande, nog är det mig hunden blir intresserad av. Biten har jag aldrig blivit mer, men jag har fått byta löpväg många gånger för lösa hundar. I höstas hände det varje gång, en lång period. Värsta skräcken var schäfern som satte käftarna runt benet borta vid Haget för många år sedan. Biter du till nu… tänkte jag, men då fick hans välmenande matte honom till sist att släppa.

Ett uttryck är vi motionslöpare särskilt trötta på:
– Han är så snäll så…

Det är han säkert. Men du är inte snäll som släpper honom lös bland barn och löpare.

2.
Nu kommer andra versen. Jag är nämligen djurvän. Det finns till och med hundar jag blivit vän med, när de lärt mig kasta boll och fått mig att slappna av. Jag luktar väl mindre adrenalin och hot då, antar jag.

När jag växer upp har vi bondgård, en liten en, borta i östra Nyed, och pappa har namn på nästan varenda individ i ladugård, stall, hönshus och kaninburar. (Nåja, inte hönsen kanske). Själv minns jag barndomens somrar som ett enda sittande på trappen i Ängebäckstorp, med en katt i knäet. Sitter jag stilla länge nog så går det att lära den att sova på rygg. Det blir min och kattens specialitet. Jag tror vi är lika stolta, båda.

Naturligtvis blir de familjemedlemmar med namn och egen personlighet.

När vi får eget hushåll med soffa, färgteve, barn och räkningar, den kära vännen och jag – då kommer det snart katt i huset också. Utekatter i ett villaområde, pinsamt nog. Även de blir familjemedlemmar.

Härom året får vi ta bort den sista katten. Då händer det som brukar hända. Sorg i hjärtat. Saknad. Men också sorghallucinationer. Mer än en gång hör jag hennes trippande steg i trappan upp till andra våningen, där jag sitter framför teven. Strax därpå känner jag henne krypa ner i mitt knä och börja spinna.

Fast hon har varit död i veckor.

3.
Tredje delen av den här krönikan handlar om en person som heter Ivan. Vi har aldrig träffats, men jag lär känna honom när Britta, min facebookvän i Kristinehamn, skriver om hans och Boris liv och leverne. Det gör hon nästan varje dag, rasen är puli och de ser ut som två rastafari som händelsevis råkat få fyra ben.

Hon är rätt rolig i sina kommentarer, Britta, och jag tycker jag lär känna kristinehamnshundarna Ivan och Boris. Det är dem, Färjestad och tre joggare i karlstadtrakten jag följer. Och så några till.

Plötsligt en dag kommer en annan sorts rapport från Britta. Den där hemska som ingen djurägare vill skriva om sin familjemedlem. Ivan är borta. Han har rymt och stuckit till skogs, en bra bit norr om Kristinehamn.

Det är nu det händer. I nordafrika med omnejd hade de sin arabiska vår, för något år sedan, med viktig hjälp av sociala medier. Ett hundletande i skogarna strax norr om Kristinehamn är förstås inte lika viktigt för mänskligheten, som att ett antal folk gör sig av med sina diktatorer. Men likafullt är det viktigt för dem det berör.

Det finns människor som tror att solidariteten är död. Jag önskar så att de hade kunnat följa det som händer kring Ivan, de här dagarna i månadsskiftet mars-april 2012. Plötsligt bara väller det fram, sympatiyttringar, praktiska råd och folk som vill hjälpa till och leta.

En särskild grupp bildas på facebook: Hitta Ivan. När jag går med har den ungefär tjugo medlemmar, när jag skriver detta en vecka senare är vi 589. Från början handlar det mycket om sympati och spridda råd, men sakta men säkert växer en professionell organisation fram. Någon tar ledningen i själva vaktandet och letandet, någon tar itu med hur facebookskrivandet ska vara organiserat, så inte allt viktigt praktiskt dränks i alla hejarop, de där gångerna när någon av vaktarna sett Ivan i området kring Heinola. Någon lägger ut regelbundna kartor: ”hon sitter vid siffran ett, hon har det och det mobilnumret, hon sitter vid siffran två…”.

I min familj är vi orienterare och har några gånger varit med vid polisens sök efter försvunna personer. De har varit välmenande aktioner, men knappast välorganiserade av polisen. Här är det precis tvärt om. Jag sitter fem mil bort och kan inte vara med, för jobbets skull, men riktigt längtar efter att kunna hjälpa till. Massor av folk är det som går skift i skogen eller letar via bil eller bara lämnar praktiska, hundkunniga råd.

Sådant är läget just nu. Kunde jag trolla med knäna, så skulle jag se till att lurifaxen Ivan valde att gå ända de där sista stegen fram till husse eller matte. Han har ju visat sig flera gånger och varit så nära. Jag vet inte mycket jag hellre önskar, just nu, om du bortser från världssvälten, freden och rättvisan…

Ibland har jag lekt med tanken, på fullt allvar, att anmäla mig som frivillig joggare över det där kalhygget där Ivan brukar hålla till. Så kunde jag få syn på honom och då kunde mitt ofrivilliga hundskräcksadrenalin börja pumpa i kroppen och då kunde Ivan känna doften av det och glatt börja jaga mig. Varpå jag med raska steg förhoppningsvis hann före honom in i någon sorts stor ryssja dom hade byggt.

Så tänker jag i sena natten, när jag följer eftersöket på facebook. Risken är att någon skulle ta illa upp och inte förstå att jag faktiskt menade allvar. Jag har en viss talang på att locka hundar som jag är rädd för. Bäst att inte säga nåt, alltså.

Kom hem nu, Ivan. Vi är 589 stycken som längtar efter det beskedet. Du behövs.

 

 

Uppdatering:
Antal medlemmar i facebookgruppen Hitta Ivan kl 09.20 den 5 april: 768.
Nytt antal kl 11.10: 910 medlemmar.
Påskafton: Ivan hemma igen. Gruppen har 1 047 medlemmar.  Hur många av dessa som varit inblandade i praktiskt sökarbete vet jag inte, men det är många.

 

Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.