Flyga

När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.

Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.

Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.

I söndags var de med och flög en mil igen.

 

Kartan: Terränglådans eget språk

Det är något magiskt med kartan. Ett terränglådans eget språk, samtidigt nu och då, läge och riktning, var och vart, bort och hem.

När lärde vi oss läsa henne första gången? Jag tror det var i mellanstadiet, Hallands floder kan ha varit inblandade. ”Vi ska äta, ni ska laga”. En dag knäckte vi koden: hon är som en bild kartan, de krokiga strecken är vägar, punktstrecken stigar.

Jaha, och det där andra är gränser?

Nu kom en tid när vi kunde rabbla de flesta huvudstäder i världen, vare sig vi behövde eller inte. Varje fredag kontrollerades förmågan vid frågesporten på roliga timmen. Elvaåringar är bra på att minnas, för pojkar är den åldern höjdpunkten i livet. Det är då vi kan klättra i träd och fantisera också.

Samtidigt.

Titta, två Bäckelid!
De första orienteringsförsöken skedde på Generalstabens 100 000-del. Grå, vit och svart. Kontrollen ligger 3 mm norr r i Sundstorp, ungefär så hade något skrivit i angivelsen. Mycket springande, mycket letande. Gott om detaljer i verkligheten, få av dem inritade på papperet. Hundratusendelen är bättre för mopedister än för löpare, men det visste vi inte än.

Magisk var hon likafullt. Så många namn på -torp det fanns i vår del av världen. Titta, två Bäckelid, ett på andra sidan älven och ett där vi gick i småskolan nyss.

När vi började i Fageråsens skola var magistern aktiv orienterare och stack en modern karta i våra nävar. En färgglad sak, där Mangen var blå och stigarna många. Sedan dess tycker min kropp att alla riktiga orienteringstävlingar bör arrangeras på tallmoar, för så såg skogen ut där vår nya karta gällde. Glesa tallstammar med god sikt mellan, böljande sandmoar med lingonris och täta stigar.

I sexan vann jag Nyedsmästerskapen. Regnet vräkte ner och den lila vasen jag vann skulle inte kännas vacker än på femton år. Nu är den det, fortfarande lika lila.

Mitt i den främmande skog
I slutet på 1980-talet tog jag upp sporten igen. Nu var jag förälder och än en gång fascinerad av det som alla kartritare vet. Med kompass och karta i näven hittar ditt barn hem överallt, bara du lär henne tekniken. Hon finner en meterhög sten och sedan letar hon sig tillbaka, även i främmande skog, långt bortom 054-området.

Kartan. Detta sällsamma papper med magiskt bildspråk på, lika snyggt som skogen det föreställer.

 

Årsbästa

Just noterat årsbästa på 10 kilometer. Första milen i år, första på länge. Långsam tid, något snabbare tankar. Den där go’e lunken.

Lite äng och skog i början, mycket halkig asfalt därefter. Skorna luktar snö och lycka. Vänder vid planket i Dyvelsten. När jag kommer hem har jag bara räknat fel med 44 meter. Plus.

Tack krôpp, för att du reparera dig nôsenär.

 

 

Träning

”FÖRE TÄVLINGEN. – Med löpning, släggkastning och vedsågning tränar jag den tvärstrimmiga muskulaturen som är handlingsmuskulaturen; med vrede, sorg, kärlek och religion den glatta, inälvsmuskulaturen, känslolivets säte och underlag.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

Mina löparguruer: Erik Bengtson

När jag hade sprungit 16 gånger tyckte jag det var dags med en belöning. En löparbok, precis som om jag vore en riktig joggare. För säkerhets skull skrev jag det i boken också: Gåva till mig själv.

Den 4 augusti 1980 hade jag alltså tränat 16 pass. Hur många gånger i veckan? Jag minns inte, måste leta fram träningsdagboken. Skrev jag dagbok i början? Första gången var hemsk, det minns jag. Du tror alltid att du fortfarande är precis så vältränad som när du var ung och idrottade eller som i lumpen, när du var bland de bättre på kompaniet, men den självbilden ljuger.

Nypremiären var vid hembygdsgården i Sunne, jag orkade springa några hundra meter, sedan gick jag, sedan sprang jag några hundra meter, sedan gick jag uppför en backe, sedan sprang jag hem, för på gator finns det publik.

Barn och dårar …
Det var löparvåg i världen. Allt hade börjat i Amerika, nu var vågen kommen till Sverige. Snart skulle det komma joggare lufsande i grå bomullsoverall med huva i varenda film och tv-serie vi såg. Till och med Lyrikvännen skickade ut en poet för att jogga i en självupplevd rapport.

Erik gav ut flera löparböcker. Gåvan till mig själv var den andra han skrivit. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Redan titeln var värd långt mer än mina träningspass.

Vi var lite stolta, vi som hade haft honom som lärare på Sundstagymnasiet i Karlstad. Vår Erik var en av dem som sett till att vågen kommit hit. Även för honom började det med en tung rusch, när han trodde att han fortfarande var i form, citatet är ur boken:

”Jag tror jag kommer ihåg hur alltihop började. Det var en söndag i januari. Jag hade tagit en tur ut i skogen med bilen, en gammal folkvagn med något fel på värmesystemet.

Jag parkerade intill snökanten på en mötesplats och klev ur. På andra sidan en svacka med middagssol höjde sig en kulle med blå skugga och gles granskog. Det kunde vara etthundrafemtio meter. Jag beslöt springa dit och tillbaka för att få upp värmen.

Jag rultade iväg, i duffel och stövlar, stel och påbyltad. Mitt i det svaga motlutet var jag plötsligt alldeles slut. Jag fick gå tillbaka.

Det stod klart för mig: inte en fotbollssäsong till, inte ens i B-laget. Jag skulle inte komma igång en gång till. Jag var i alla fall över 30.

Så började det.”

Alle löse går om!
Du vet hur det är med lärare. Är du 60 år som jag, så har du haft några stycken. Några halvbra, några bra, några ännu bättre, ett par riktigt dåliga – och några som har präglat dig.

Erik Bengtson är av det senare slaget. Vi gick på Sundstagymnasiet, det var år då auktoriteter skulle vältas och fanor fladdras, men Erik lät sig inte vältas. Därtill älskade vi honom för mycket, den akademiskt torrhumoristiske degerforsaren som skrev romaner och som spelade fotboll fast han fyllt 30. Hans lektioner i svenska och historia ville jag inte missa.

Annars missade vi gärna rätt många lektioner, mina vänner och jag, ty vi hade ett elevråd och en världsrevolution att sköta. Det gick skapligt med elevrådet, men sämre med världen. Den är orättvis än.

Åren gick, efter några år på ett justerverk (och ännu en lärare för livet) kom jag in på journalisthögskolan och hamnade på tidning i Småland. En dag lägger kulturchefen en färsk bok på mitt skrivbord. Recensera den här, Sven-Ove. Det är nån värmlänning som skriver om Degerfors IF, fotbollslaget du vet.

Recensionen ledde till ett talesätt på Smålands Folkblad sedan: ”Alle löse går om!” Jag hade refererat historien om Skjorta Bergström. Målvakten i Degerfors som efter en fantomräddning kunde få för sig att rulla ut bollen tillbaka till motståndaren som nyss skjutit. Alle löse går om.

En bra bok, Heja röda vita laget. Men mycket löpning var det inte i den, trots att Erik Bengtsson faktiskt börjat springa då.

Prova själv, vet jag!
Det är en särskild sak med forna halvlovande terränglöpare och halvdana skidåkare, som läser om en ny löparvåg i alla tidningar de läser. Till och med reportagen de själva gör, handlar om detta joggande och lidingölöpande och vasaloppsåkande och sakta men säkert även marathonlöpande. Kort sagt, det som knäckte mig var en entusiast i grannskapet där vi bodde i Huskvarna. Han var ivrigt engagerad i friluftsgården Öxnegården och ansåg bestämt att jag borde börja springa igen.

– Du har ju gjort det förr, Svensson.

Förr, det var längesedan det. ”Ja, men du kan väl ställa upp i Skärstadloppet i alla fall? Träna vid Öxnegården och sedan provar du loppet. Sedan är du i gång”.

Visst. Det kan jag väl.

Populariserade joggingen
Diplomet från IK Vista har jag kvar än. ”… för fullföljande av Skärstad-Loppet” står det. 32 minuter 47 sekunder.  Egentligen bevisade det kuperade sexkilometersloppet bara en sak för mig, och det visste jag innan. Att kondition är färskvara. Kära nån, Svensson, du är 25 år, du har inte tränat på nio år och bara sprungit två gånger sedan lumpen för fem år sedan. Du ska inte orka.

– Ja, men tiden. Är jag så kass?

Fler och fler joggingartiklar, fler och fler filmscener med joggande amerikaner. Här och där en krönika av Erik Bengtson, vår vän från Sundsta. Han hade kommit lite längre nu, noterat Degerfors IF:s första klubbrekord i marathon, skrev i en löpartidning som hette Springtime och sågs träna var och varannan dag på I2-området i Karlstad, där jag själv ålat min magra kropp medels hasning för inte så länge sedan. Över huvud taget fortsatte han att popularisera joggingen i Sverige och lärde oss dessutom stava marathon med th, klassiker som han var.

1977 kom Eriks första löparbok. Diktsamlingen Pep Talk.  ”Är de här dikterna dåliga vet jag receptet: jag ökar på min veckoranson 5-10 mil” skrev han på baksidan av boken. Du kanske skulle göra det, antydde jag i recensionen i Smålands Folkblad. Det var orättvist skrivet, men jag levde fortfarande kvar i 68-rörelsens något fyrkantiga syn på kulturens balans mellan form och innehåll.

Alla dikter som skrivs måste inte förändra världen, men recensenten i mig trodde det. I själva verket är boken fortfarande bra, när jag nu plockar fram den ur bokhyllan. Praktiskt taget varenda dikt hade kommit till under Eriks långa rundor i I2-terrängen. Då hinner man tänka.

”En dröm kan ha tyngd.
Ändå
faller den inte.

Den bara ger fan
i Newton.”

Hans mest poetiska löparbok
Trots det tycker jag att 1979 års bok är hans mest poetiska löparbok. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Om poetens uppgift är att förklara världen, så var det precis vad den löpande adjunkten från Degerfors och Karlstad gjorde.

”Jag har, i all min privata ofullkomlighet, upplevt några dagar, några få ögonblick när himlen bokstavligen har öppnat sig, när jag plötsligt, för att låna den brittiske häcklöparen David Hemerys beskrivning av sitt guldlopp på världsrekordtid i Mexico 1968, befann mig i ett tillstånd av ’total kontroll, vilket förde över i absolut frihet’. Vid ett tillfälle, en juniförmiddag för ett par år sedan, sprang jag en mil på en tid som jag inte ens har varit i närheten av när jag har tränat intervaller och sprungit samma sträcka i 1000-metersavsnitt. Det var inget fel på klockan och avståndet stämmer, det vet jag. Vem det var som befann sig i min kropp och sprang den här milen på huvudsakligen grusväg under 34 minuter, vet jag däremot inte.”

”Monotonin som frihetens förutsättning: kilometer blir mil, dagar blir veckor, veckorna månader. Det här är jag, tänker jag. Jag är mig själv, äntligen är jag mig själv. Mina penslar har torkat. Men långsamt löstes de upp igen. Det är i vattenfärger som jag målar. Men jag målar.”

Finns det förresten en bättre bild av långlöparens beroende och besatthet, än berättelsen (vid ett annat tillfälle) om hur han sprang flera mil i korridorerna runt Sundstagymnasiets kringbyggda gård, den där vinterhelgen när det var så kallt i Karlstad att det inte gick att springa utomhus för Erik ens?

Sådana är alla riktiga löpare, oavsett om vi springer fort eller bara gärna. Besatta, beroende, fantasifulla, koncentrerade blir vi. Fråga en av oss som blir skadad och inte kan springa på några veckor. Fråga vad vi tänker på, dag och natt.

Löpning.

Klart han sprang korridorerna runt, tills städerskorna klagade på fotavtryck i kurvorna. Springer man sexton mil i veckan, kräver det en och annan korridorhelg när kylan rasar ner över landet.

Springa till Kalifornien
1980 kom nästa löparbok, en trivsamt besatt berättelse det med. California – here I come! handlar om hans försök att springa över hela den nordamerikanska kontinenten. Det går så där med projektet, eftersom hans följebilsförare får spader och hoppar av, en efter en. Erik själv står ut, men på slutet får han både springa och sedan springa tillbaka och hämta följebilen. Vid ett tillfälle hamnar han mitt i starten för ett marathonlopp. Det ska åt rätt håll, så han anmäler sig och fullföljer. Efteråt är han den ende som måste springa lika långt tillbaka och hämta sin egen bil.

Där ungefär har han övertygat mig. En sådan människa vill jag bli. Kanske inte springa över hela USA, förmodligen inte springa marathon så fort som han – men dock springa. En dag köper jag ett par billiga joggingskor i sportaffären i Sunne och ger mig ut. Få se nu, finns det inte ett elljusspår vid hembygdsgården?

Min främste inspiratör
Det har inte släppt sedan dess, suget. Gudarna ska veta att jag varit skadad i både knä och rygg och fått göra långa uppehåll, alldeles för långa. Men varje gång har jag kommit tillbaka och aldrig har jag gett upp.

Det beror på ett bra belöningscentrum i min hjärna och på att människan är gjord för att jaga fram på en savann. Men det beror förbaske mig på den löpande, tänkande och skrivande adjunkten Erik Bengtson från Sundstagymnasiet också.

Han, som jag beundrar så när jag intervjuar honom för NWT några år senare, när han springer Erik Bengtson Race. Varje klass på Sundsta springer stafett runt Sundstatjärn, själv springer han hela tiden. Jämnt som en klocka, varv efter varv efter varv…

Han, som hela tiden sitter på mina axlar när jag själv börjar skriva krönikor i Springtime, Skogssport och Värmlands Folkblad.

Han, som när vi möter honom på gymnasieklassernas jubileumsträff härom året minns varenda en av oss till namnet. ”Sven-Ove, du hade fyra i historia och femma i svenska. Inger, du hade femma i historia. Er dotter heter Klara, hon är egentligen humanist och inte naturvetare som hon själv tror”.

För mig finns det ingen bättre löparguru än Erik Bengtson. Ingen har inspirerat mig mer, ingen har berättat så mycket om kolhydratladdning, träningsmetoder, stämningen innan start, rusningen när startskottet går, gamla svenska löparoriginal – eller om envishet, eftertänksamhet och långlöparensamhet som han.

Ingenting är omöjligt. Ingenting.
Erik skulle bara inte ställa sig i tv och gapa om saken.

 

Springer in nya R90:n

Juldag, springer in min nya löpoverall som tomten kom med. Den gamla höll i 14 år, innan jag spräckte byxorna när jag kröp under ett staket i kantarellsomras. Håller den här lika länge, och statistiken stämmer, är det min sista eller näst sista springoverall. Det känns helt OK. Jag sliter mindre nu, vissa pass är kortare…

Svarta byxor, gulsvart jacka. Snart kommer Grossbolstorp att se mig som den lågflygande talgoxen, hoppas jag.

Den går bra.

Nu ökar det

Springer på lunchen. Stora flingor dalar, snöstjärnor i ögonen, smidiga iskristaller i inandningsluften, tunt vitt täcke framför fötterna, bomull på granar och enar. Snöfallet nästan doftar, nästan hörs när det nuddar mina kinder. Mjuk smekning, mjuka steg på snötäckta stigar.

Nu vänder det, skriver vännerna på facebook. Vänder? Det hoppas jag verkligen inte.

Nu ökar det.

Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Mina löparguruer: Nils Lodin

En kväll träffar jag en karl på en workshop i Värmland. Första uppgiften: skriv ner tre egenskaper som du skulle beskriva dig själv med vid en anställningsintervju. Du får inte använda klyschor som ärlig och kreativ.

På min lapp står det snart: Stönig (värmländska för envis), Kort stubin, Humoristisk. Då skäms jag redan för det sista, ty sådan är jag uppfostrad. På min bordsgrannes lapp står det God soldat, Engagerad … och längre hinner vi inte förklara för varandra, för nu berättar han om sin vikt.

– 2007 var jag så överviktig, att när jag knöt skosnörena fick jag alltid ta mig en funderare över om det inte var nåt annat jag borde göra på samma gång. När jag ändå var där nere…

Nu ser han ut som vilken smärt motionär som helst i medelåldern. God soldat betyder inte att han är militär, men däremot att när han får en uppgift så genomför han den. Det var det han gjorde med sin vikt.

– Jag sa till en bekant att det här får vi göra någonting åt.

Kort sagt, de bestämde sig för att springa ett marathonlopp tillsammans två år senare. New York Marathon, det ansåg de vara marornas mara. Skulle de ändå springa 42 kilometer och 195 meter så skulle det vara den.

– Första träningspasset orkade jag 500 meter. Sedan var jag helt slut, svetten rann och jag hade en förfärlig andhämtning. Pulsen rusade …

Vi är många som känner igen den situationen. Så har det varit för många av oss, även vi som inte var överviktiga när vi började.

Skriv en text till bilden
En kväll, många år tidigare, ringde min telefon.

– Hej, jag har hört att du är löpare och kan skriva. Vill du skriva en grej i Springtime? Jag har en fin bild på en löpare i vacker natur som vi tänkte du skulle fixa en text till. Ett par matsedlar eller nåt.

Matsedlar är journalistspråk från skrivmaskinens dagar och betyder manuspapper. Mackor sa vi, när vi ville vara riktigt fräna. Den här artikeln är på fyra och en halv matsedlar.

Sedan beskrev han bilden. En löpare som med sviktande steg tog en runda i svensk fjällnatur. Jag fick inte ens fotot skickat till mig. Han beskrev det. Löpare i förgrunden, fjäll i bakgrunden. Sedan lade han på, jag tog ett djupt andetag och skrev ner all min kärlek till motionslöpning i fri svensk natur. Artikeln kom in, redaktören hörde av sig och tyckte det var en fin text, särskilt som jag inte ens hade sett färgfotot innan jag skrev.

Att det var ett test förstod jag. Sådana utmaningar måste du bara anta, annars är du inte lika stönig som folk tror.

En legend i luren
Det var Nils Lodin som hade ringt. Legendarisk grundare av och chefredaktör för tidningen Springtime, den som senare bytte namn till Runners World Sverige.

Han hade fått mitt namn av en gemensam bekant. Det är jag Lars Longueville, den gången utbildningsledare på högskolan i Kalmar, evigt tacksam för. Nils och jag hade varit där vid varsitt tillfälle och fortbildat journalister i sådant som Lars ansåg att vi behärskade.

Historien om löpartidningen Springtime började en sommardag 1982. Nils Lodin mötte en man vid namn Lasse Vesterlund. Nils var galen i att springa och ville starta en löpartidning. Lasse hade ett tryckeri.

– Trycka på kredit? Gärna, sa den ene optimisten till den andre.

Lodin sade upp sig från Aftonbladet, där han arbetat i 17 år, och startade sin tidning. Chefens ord var att materialet skulle räcka till tre nummer, sedan var han välkommen tillbaka.

Det blev många hundra nummer och loppet går vidare. Springtime startade med noll kronor i kassan, fast branschen den gången ansåg att du måste ha minst tre miljoner i startkapital, om ditt tidningsäventyr skulle lyckas. Totalt hade man genom diverse utskick fått ihop 800 prenumeranter.

Första numret innehöll ett kändisreportage med Björn Ulvaeus, den löpande ABBA-medlemmen som sprungit Stockholm Marathon på bra tid. Omslagsreportaget handlade om Leif Skogland, 33-årig brevbärare från Bengtsfors som aldrig varit utomlands när han började träna marathon. Nu var han en garvad resenär som varit på Honolulu, i Paris, Aten, London, Oslo och New York för att kuta långt.

Löparskola, berättelse om Gunder Hägg, träningsråd, läkarspalt, kolumnister som Lasse Strömstedt, Per Eric Nordquist, Ulf Wickbom och Anne-Marie Nenzell. Det ingick också i premiärnumret. Bland mycket annat.

– Vi sålde 3 000 lösnummer, berättar Nils Lodin. Det räckte naturligtvis inte på långa vägar. Livet var länge ganska kärvt.

Inspirerat generationer av löpare
Men upplagan växte. I december 1987 var den uppe i drygt 23 000 exemplar. Sedan gick löparvågen tillbaka och företagsklimatet blev hårt. Då inledde Springtime sitt samarbete med den amerikanska förlagan Runners World. Det som till sist ledde till namnbyte och tillgång till massor av amerikanskt material.

– Vi tycker att resultatet blivit en tilltalande mix.

Det tycker den här läsaren med, även om de amerikanska lånen till en början var väl övertydliga. År efter år har Nils tidning inspirerat löpare. Elit, likaväl som 5-minutersmotionärer, eller ännu långsammare med för den delen.

När jag själv var som mest ryggdrabbad under långa år i början av 2000-talet var det en stor tröst att ha Runners World Sverige liggande på nattduksbordet. Om jag inte kunde springa själv, ville jag åtminstone läsa om de lyckliga individer som kunde det. De som sprang i mitt ställe.

De långsammas röst
Jodå. Jag fick fortsätta efter den första artikeln om fjällöparen. I många år skrev jag krönikor under vinjetten Motionären i Springtime. Både Nils Lodin och jag tyckte att det behövdes en representant för oss som inte springer så fort också, bland alla proffsiga träningsråd och kolumner av löpande hjältar som Rune Larsson och Kjell-Erik Ståhl.

Det är jag som sagt tacksam för. Har du hela tiden en löparkrönika som måste skrivas, då får du se till att springa också, så du har någonting att berätta. Springa lopp, träffa andra löpare, göra dina träningspass i regn och dis, inte bara när solen skiner och det är medvind på riksväg 62.

Nils Lodin är verkligen en löparguru för mig. Hans 235 ledare har inspirerat, hans tidning har både försörjt mig (en aning) och ryckt upp mig. Som vi säger på facebook:

Gillar!

Läs Runners World du också. Läs gärna Nils Lodins bok ”En löpares funderingar – 26 år med Springtime och Runners World”. Där finns merparten av de där 235 ledarartiklarna med. Den från nummer 4 år 2006 slutar så här:

”Även om vi tror oss vara fridsamma varelser, så spelar adrenalinet en viktig roll i våra liv.

Ofta känner vi oss oroliga utan att riktigt veta varför.

Då heter receptet: Ut och spring!

Att det hjälper vet vi alla.”

Kommer överens
Workshopen i Sunne om onsdagskvällen fortsätter. Stönig, God soldat. Mannen intill mig vid bordet och jag kommer bra överens. Vi vet att den envisheten och den förmågan att genomföra det vi föresatt oss är bra egenskaper, inte bara i våra båda yrken. De är nödvändiga om du ska klara en mara också. Särskilt om du gör det ganska långsamt, som vi båda.

– Det är väl ingen sak att springa marathon på 2.03, säger vi till varandra. Då är det värre för oss som håller på ett tag.

Jag hoppas så att han läser Runners World.