Löparlärdom nr 1-25

Inte är jag någon expert och inte är jag snabb, men lust att löpa har jag. Här är några av mina erfarenheter som motionslöpare. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 1: löpning är roligt.

Löparlärdom nr 2: löpning är ett naturligt tillstånd om du väger normalt och är frisk.

Löparlärdom nr 3: du blir bättre av att träna.

Löparlärdom nr 4: träna tre gånger i veckan, minst 20 minuter per gång, minst så att du svettas, så får du bättre kondition.

Löparlärdom nr 5: skynda långsamt. Gå en bit i början, spring en bit.

Löparlärdom nr 6: med tiden kommer du att vilja öka den sträcka du springer och minska den sträcka du går.

Löparlärdom nr 7: var glad åt dina framsteg. Första gången du orkade hela elljusspåret? Fantastiskt! Första halvmilen och sedan milen? Otroligt!

Löparlärdom nr 8: nu funderar du på att springa ett lopp. Ta en kort tävling i början, det finns fullt av dem i din närhet.

Löparlärdom nr 9: använd inte klockan när du tränar i början.

Löparlärdom nr 10: skriv upp dina träningar i almanackan. Det ökar entusiasmen och gör att du lättare kommer ut den där regniga tisdagen.

Löparlärdom nr 11: spring aldrig med virus eller andra sjukdomar i kroppen.

Löparlärdom nr 12: springa på morgonen eller kvällen? Välj den tid som passar dig bäst.

Löparlärdom nr 13: ont om tid? Kanske kan du springa till eller från jobbet eller skolan?

Löparlärdom nr 14: nuförtiden finns det bra löpryggsäckar där du kan ha dina grejor.

Löparlärdom nr 15: det finns fullt med folk som lever på att sälja utrustning till dig. en del bra, en del krimskrams. Det enda viktiga är att du har bra skor.

Löparlärdom nr 16: vilka kläder ska du springa i? Du upptäcker snart vad som passar dig. Vi är en hel löpargeneration som lärde oss att jogga i bomullsoveraller med huva, det gick bra det med. Det är inte mest självlysande konstmaterial som vinner.

Löparlärdom nr 17: klä dig rejält på vintern. Fötterna kommer du sällan att frysa om, vete fanken vad det beror på.

Löparlärdom nr 18: halkigt på vintern? Börja med broddar och arbeta dig uppåt i prislistan. Det är dyrt med dobbade skor, men det finns alternativ. Broddar funkar bra för mig.

Löparlärdom nr 19: gå till en bra löparbutik när du ska köpa skor. Låt proffsen där se hur du löper och prova ut rätt skor åt dig. Låt dem kosta. Hockey är dyrare.

Löparlärdom nr 20: ta med löparskorna på konferensen. Du har fler likasinnade än du anar. Lösenord: ”Har du skorna med dig?”.

Löparlärdom nr 21: springa på främmande ort? Skaffa en karta i receptionen. Lär in huvuddragen. Spring. På köpet kommer du att lära känna platsen snabbare än du anar.

Löparlärdom nr 22: nu börjar du vilja springa lite längre. Ät innan, drick innan, ta med vätska.

Löparlärdom nr 23: om inte passet är alltför långt fungerar det utmärkt att bära med en vattenflaska av mindre storlek. Byt hand då och då.

Löparlärdom nr 24: nu funderar du på att skaffa vätskebälte. Gör gärna det. Prova ordentligt i butiken. Bältet ska vara reglerbart runt magen, du behöver dra till det mer än du tror, för att det inte ska hoppa irriterande när du springer. Har bältet löstagbara flaskor? Kolla att flaskorna går lätt att ta loss när du ska dricka men inte så lätt att du riskerar att tappa dem.

Löparlärdom nr 25: nu börjar det bli mycket funderingar kring utrustningen. Glöm inte: löpning ska vara roligt, det är det viktiga. Skorna och roligheten, allt annat kvittar.

Länk:
Löparlärdom nr 26-49

Frisk matematik på trakten

Sedan finns det ju den enkla matematiken också. Friska Forshaga har satt ut 120 kontrollstolpar i olika svårighetsgrader, 40 vardera i Forshaga, Deje och Mölnbacka. En del stolpar i skogen och många i tätorterna. Innan dess har de delat ut de tre kartorna till alla hushåll och fler finns att köpa, för den som behöver. När jag skriver detta har 224 personer noterat på www.friskaforshaga.se att de besökt 6 643 kontroller.

Folkhälsa. Hembygdskunskap. En liten liten grön tävlingsdjävul.
… och om någon frågar hur är det själv då, så blir svaret ett blygsamt ”Jotack, jag är nöjd”.

Men väntar ivrigt på de nya som kommer upp den 10 augusti.

 

 

 

 

 

 

Bilden från www.friskaforshaga.se

Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant

Ibland hamnar jag i diskussioner. Det är normaltillstånd för många i min generation, ända sedan det stod 1968 i almanackan. Tes, antites, syntes. När argumenten möts i frihet slipas de. Går du sedan hem och tänker efter, efteråt, händer det stundom att tanken kloknar. Diskussioner har den verkan ibland.

Nu var det 2011 och samtalet i en kommentarstråd handlade om att lösa problem medan man springer. Den Löpande Matematikern konstaterade inåtvänt leende att vi är ganska olika, i varje fall som löpare. Sällan eller aldrig tänker jag en klar tanke under mina pass – och är fullt tillfreds om jag vid något tillfälle gör det efteråt.

Så tycker han. Det skrivna samtalet fortsatte. Trådens samlade löpkilometrar genom åren var imponerande, de personliga rekorden fick mig att rodna, tankeskärpan likaså. Det fanns en sådan ordens tävling redan 1968, ibland blev jag trött på den dåförtiden.

Nytt inlägg i tråden: Vad den ev. tankeverksamheten och det än mer ev. problemlösandet under löppassen beträffar, så är allt sådant – tror jag – en funktion av den resandes hastighet. Springer man på bara 60-70 procent av sin maximala kapacitet, kan nog en hel del goda tankar och idéer infinna sig.

Skribenten heter Mats Parner och platsen för diskussionen var hans blogg Medtrafikantens blogg. Han fortsatte: Problemet för MIG i det här avseendet är att jag aldrig kunnat växla tempo och jogga långsamt. Numera behärskar jag visserligen konsten att springa långsamt till nära nog fulländning men av andra skäl än de önskvärda, åldersskäl närmare bestämt, men jag håller icke desto mindre under träningspassen ett marschtempo på cirka 95 procent av mitt nuvarande max.

Mitt bidrag till tänkandet
Den inställningen till motionsspringande har jag stött på förr. Men löpning bör ske i frihet, precis som argumentering, så varför skulle inte Parner få springa omkring på sitt sätt? Nittiofemprocentavmaxvarendagång-metoden. Det är bara det att mig passar inte sådan träning. Blodsmakslöpning har jag provat nog, på den tiden intervall var högsta mode och löpning i samtalstakt på sin höjd var någonting för fotbollssparkare näst sista kvarten.

Var och en får bli löpsalig på sin fason. Själv vill jag gärna springa som en get fort uppför backar, jaga intervaller eller tokrusa mot en mållinje. Någon gång. Men helst vill jag löpa länge just i samtalshastighet, även om det bara är mig själv jag pratar med. Då mår den här kroppen bäst. Numera springer jag för att må, inte för att nå, få eller slå.

De personliga rekorden är ändå redan satta. Att det går att sätta personliga åldersrekord har ingen berättat för mig än och skulle någon göra det skulle jag svara att sådant känns fjantigt. I så fall är ju varje lopp du gör ett pers.

Det var fortfarande mars 2011 och jag svarade förstås. Tes, antites, syntes. Men innan dess hade jag lämnat tråden ett tag, stängt av datorn och tänkt efter. Sakta, i löptakt, växte formuleringen fram. Fem minuter kilometern, fortare är inte nyttigt att låta tanken löpa för en enkel man från skogen. Själva löptakten långsammare än så. Apropå er diskussion, tänkte jag blygsamt, apropå det ni skriver om att springa och tänka.

Nu kom det, mitt bidrag till världens samlade löparfilosofier: Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant, skrev jag. Ska tanken löpa fort får kroppen se till att springa aningen långsamt. Men – springa.

Tre meningar som skänkte mig viss glädje efteråt. Länge beundrade vi varandra.

Två förvåningar
Jag tror på min grundsats. Summan är konstant. Två år senare är jag fortfarande förvånad att det blev jag av alla löpande människor genom århundratusendena som formulerade den, men när orden väl var skrivna såg de sanna ut direkt.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, har någon sagt. Själv har jag ofta löpt i tanke- och samtalstakt. Det gör att jag har hittat på några hundra krönikor i löpspåret och löst många andra problem också, medan fötterna med pegasuserna på lyft från underlaget.

Visserligen gör det att jag samtidigt är en av få som tränat i varsin riktning med en träningskamrat.

– Prater, dä gör vi sen… sa han upprepade gånger under våra träningspass när jag babblade på, trogen min vana att informera omgivningen om hur det är med livet, universum och det.
Prater, dä gör vi sen…

Till sist kom han på det genialiska. Vi skulle träffas i förväg, byta om på vår arbetsplats tillsammans och sedan ge oss ut på samma gång. Men rundan på regementsområdet skulle vi ta i varsin riktning. Så fick det bli. Artigt hälsade vi på varandra när vi möttes efter halva sträckan.

Pratade, det gjorde vi sen.

”Mängden smarta ingivelser per skottår?”
Den Löpande Matematikern svarade givetvis, det var ändå bara drygt 42,195 år sedan det stod 1968 i almanackorna. Sven-Ove, skrev han, Din sats, även känd under namnet ”den svenssonska hypotesen”, ligger det mycket i. Man kan få ett och annat hugskott, förutsatt att man springer långsamt i terrängen eller på asfalten men inga hugskott alls under motsatta förhållanden.

Dock uppstår problem, när din upptäckt skall formuleras i matematiska termer. Skälet är att löphastigheten rimligtvis uttrycks i meter/sekund eller kilometer/timme, medan de svindlande hastigheter med vilka ens tankar löper inte kan artikuleras på det viset. Frågan är vilken enhet man ö h t skall använda: mängden smarta ingivelser/skottår?? Antalet nobelprismässiga formuleringar/decennium??

Vid närmare eftertanke undrar jag, om inte ”den svenssonska hypotesen” kräver andra ordningens partiella differentialekvationer. Lyckas jag ställa upp en relevant sådan, så lovar jag att återkomma i ärendet; slutade han.

Löparfilosofins första grundsats
Ibland är det knövligt mitt liv. Det är när jag får mothugg. Värst är när mothuggen kommer från välformulerat folk som tänkt. Två år och halvannan månad senare har jag funderat färdigt på hans svar.

Hypotes kan man inte kalla min upptäckt, det är en grundsats. Summan är verkligen konstant. Som författare har vi friheten att formulera världen i bilder om det passar oss, herr Parner och jag. Nu passar det mig.

Ty visst går det att mäta löpningens och tankens hastighet och få en summa. Det går dessutom att uttrycka dem i samma enhet, vilket förvisso har sin fördel, det må man hålla med den gode matematikern om. Själv mäter jag gärna löphastighet i minuter per kilometer, men för enkelhets skull väljer jag här det som min gps-klocka visar när jag springer. Kilometer i timmen.

(Det är inom parentes sagt ett väldigt räknande i spåret, när jag hela tiden ska omvandla kilometerhastigheten på klockan till minuter kilometern, men strunt i det. Det är så en tanke tränas, man får vandla om.)

Enkla associationer av typen centerungdomens ja till marijuana och månggifte och nej till arvsrätt eller socialdemokraternas affärsplan eller andra ordningens partiella differentialekvationer går nog att tänka ut med en hastighet som blir opraktisk att uttrycka i kilometer i timmen. Det är sant. Men nu menar jag tankar, djupare tankar, sådana som kräver arbete. Definitionen är att tanken ska lyfta, precis som löpningen bland annat låter sig definieras av att båda fötterna stundom ska lyfta från underlaget.

Dessa tankar har en tydlig tendens att alltid segla iväg i enheten km/tim, och nu menar jag det bildligt, med författarens rätt och poetiska frihet. Måttet är en metafor. Infall, paus, infall, paus, infall, paus låter det i den djuptänkande löparens hjärna. Det gäller bara att ha sina fem ordinarie sinnen samt det sjätte, löpsinnet, rätt tränade och uppvärmda. Då hör du. Infall, paus, infall, paus, förvånansvärt ofta bara obetydligt snabbare eller långsammare än ett välbalanserat löpsteg i samtalstakt.

En frukt av sådant tankearbete är just löparfilosofins grundsats nummer ett: att summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. Tankar på den nivån låter sig svårligen tänkas i en hastighet snabbare än 13 kilometer i timmen för mig. Själv gjorde jag det en kilometer långsammare. Då, i mars 2011.

Nu är tanken bättre tränad.

 

Tre tankar

Ett av betingen jag gav mig själv under blogguppehållet var att tänka ut tre tankar.

1. Första tanken
Den första tanken blev ett ord. Ordet björklövslov, vilket var precis vad bloggen och jag tog oss. Är inte ordet talande nog? Björklövslov. Det säger oss att svenska folket i fortsättningen bör få två veckor ledigt i maj. Utan löneavdrag.

När lovet är slut måste alla skriva en berättelse. ”Mitt björklövslov”.

2. Andra tanken
Den andra tanken blev en formulering. ”Naturen själv är bästa blogg”. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.

3. Tredje tanken
Eftersom jag gillar att röra på mig blev tredje tanken en löpteoretisk grundsats. ”Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant.” Formulerat den hade jag gjort tidigare, nu fick den en utförligare förklaring.

Den ska jag berätta om på måndag.

 

 

 

 

Löpningen blir vardagsmode

Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.

Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.

 

 

 

Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.

Rapport från en sandstrand

Ur stranddagboken.

Söndag 17 mars
Den kära vännen tycker att jag är söt. Det söta består i att jag blir likadan varje gång vi far på semester till varmare land. ”Du blir så glad”, säger hon. ”Då studsar du omkring, springer och går lång promenad i havsbrynet och sitter på uteserveringar.”

Det är då jag bränner mig. Solbränner fötterna. Den kära vännen tycker förstås synd om mig när jag alltid ligger och ömsom huttrar, ömsom svettas i solfeber tidigt andra kvällen, ty så är hon skapt. ”Lägg på mig en filt till” huttrar jag. ”Har du vatten?” ynkar jag. ”Har du en Ipren? Nu har jag säkert väldig feber” svettas jag. ”Uj va’ jag fryser”.

De tre senaste resorna har det hänt. Första gången, på Mallorca, listade hon ut att hon skulle försöka bära mig till ett sjukhus som vi gått förbi, 500 meter bort. (Då visste vi ännu inte att det var solfeber, hon trodde mer på svininfluensa). Något bärande blev inte aktuellt.

Aldrig lär jag mig. Första sena eftermiddagen och kvällen, när solen inte gått ner, går jag utan strumpor i sandaler. Utan solcreme. ”Det behövs ju inte nu, så sent.” Andra dagen är jag lite röd mellan remmarna och smörjer in mig. Går länge länge i decimeterdjupt vatten längs stranden. Kilometervis. Tänker inte en sekund på att havsvattnet och sanden tvättar bort all smörja.

På kvällen slår solfebern till, från en sekund till en annan. I två timmar ligger jag däckad. Nu är det skrivet, kanske minns jag nästa gång? Det kanske räcker med tre gånger? Den kära vännen tvivlar.

Måndag 18 mars
Bussutflykt bokad. Vi tycker om att gå och ibland hyra bil och frakta oss runt med kartan i hand. Men någon gång är det skönt att ha en guide som tänker. Vi tror ju det i dag med.

Konstnären César Manrique har satt stor prägel på Lanzarote och sett till att mycket av den ursprungliga prägeln är bevarad. Vita kalkade hus, oftast med gröna, blå eller bruna dörrar och utsmyckningar. Bara ett enda höghus på hela ön. Till och med nationalparken Timanfayas skylt har han gjort. Där vi ska känna på vulkanvärmen om några dagar.

Det är som om Lars Lerin hade fått hela Värmland att gå omkring i ett gråblått akvarelltöcken med bokstäver insprängda. Gör det, Lars! Skriv nåt klokt vid Grossbolstorp.

Utsikten från Mirador del Rio över den lilla ön Graciosa är obeskrivlig. Jag törs ända fram till räcket vid kanten av stupet och är bara lite rädd. Lavagrottan med albinokrabbor i den underjordiska sjön vid Jameos del Agua är spännande. Sju stopp är minst två för många, men kvinnan som filear Aloe Vera-kaktusen förvånar. Som en genomskinlig våt filé är fruktköttet. ”Jag är 80 år” skojar 25-åringen och stryker med en bit fruktkött i ansiktet.

Guiden från Fritidsresor är märkvärdigt uppskruvad och hälsar oss hjärtligt välkomna ombord på bussen varje gång. Åtta gånger. ”César Manrique blev hela 73 år gammal” säger hon – till en grupp resenärer där medelåldern är närmare 73 än hennes dryga 20. ”Hela 73?” Att motorvägsbygget vi passerar inte är klart skyller hon på spanska siestor. Aningslöst. Fördomsfullt. Hela landskapet är en enda bild av strävsam uppodling i ett nästan regnfritt land men hon ser något annat.

I Aloe Vera-odlingen ligger matjorden under ett decimetertjockt lager av kondensabsorberande svart lavagrus, för att ge odlingen väta. Folket på Lanzarote är sannerligen inte aningslöst.

Tisdag 19 mars
Sol, 23 grader varmt, vi är just på väg till poolen, palmerna rasslar, tre gröna munkparakiter skriker. Då ringer mobiltelefonen. Min bilverkstad där hemma undrar om jag vill byta till sommardäck? ”Du, jag är på Lanzarote”. ”Jaså, ja här snöar det”. Hon tycker att jag ska ha en bra dag. Det har jag. Vi tar det där med däcken efter påsk. Ha det bra du med.

Jaså snöar det i fosterlandet. Älskade fosterland. Länge ligger jag på rygg i poolen och flyter under söderns sol. Sommardäck. Det är dags för sommardäck. I dag såg vi en svala.

Onsdag 20 mars
Vi hyr cyklar och åker den 11,5 kilometer långa strandpromenaden från Puerto del Carmen till huvudstaden Arrecife. Fin cykelbana hela vägen med havet strax intill. Rejäl motvind dit, intill flygplatsen röjer de sand på cykelbanan med frontlastare. Som vilken svensk snöröjning som helst.

Halvvägs blir vi intervjuade av en grupp sjundeklassare som frågar om allt från våra favoriträtter på ön (kanariska salta skrynkliga potäter) och till om vi har sett den vulkaniska nationalparken Timanfaya. Nej men vi ska. De filmar hela intervjun och kallar den kära vännen för signora Nilsson. Det tycker hon om, signoran. Vid Grand Hotell, öns enda höghus, åker vi upp till 17:e våningen och fikar på cafét högst upp. Utsikten genom panoramafönstren fängslar signora Nilsson och skrämmer signor Svensson något lite. Turisterna som simmar därnere ser ut som albinokrabborna i Jameos del Agua häromdagen.

Den kära vännen går före in i ett varuhus och ska titta på shorts. När jag kommer irrande, förvirrad, tio minuter senare till rätt etage pekar en expedit genast på provrummet där signora Nilsson just provar ett par vita shorts. Hon såg direkt vem jag hör ihop med. Kundvänlighet, tänker jag, ler vänligt och ropar till den kära vännen. ”De har hittat dig åt mig, fru Nilsson”.

Hem är det medvind så sanden yr och cyklarna frustar av löplust. Så där som bara en hyrcykel för 15 euro per dag kan. Signora Nilsson skickar mig att köpa vatten.

Myggor har vi ofta hört ska finnas på Kanarieöarna, men aldrig sett fler än några enstaka. Efter en regnskur andra dagen på Lanzarote vet vi mer. Rummet invaderas, fast vi inte märker det. Massor av bett från tysta, målmedvetna mosquitos.

Nu går vi på myggjakt varje eftermiddag och kväll. Mordiska är vi, med handdukar slår vi mot allt svart som kryper efter taket. Rummet städas varje dag, allt är perfekt rent hela tiden. Det bryr sig inte blodsugarna om. Våra armar och axlar kan berätta. Små svarta jävlar.

Torsdag 21 mars
Dagarna går. På mornarna springer jag efter havet och hör Atlanten rulla mot stranden. Fenomenal hotellfrukost med youghurt naturelle och massor av ananas och persikor till. En öl på någon strandservering, långa promenader, bad i poolen och någon gång (försiktigt i mitt fall) ett dopp i havet. 18 graders hav är inte mitt rätta element.

”Soln söker”, som Svensson sa i Hedebyborna. Långsamt blir jag aningen brunare.

”Canarias libre” stod det på en och annan husvägg i huvudstaden. Frihet åt Kanarieöarna, frihet från Spanien. Afrika är bara tolv mil bort. Vid César Manriques hem skrev vi på en namnlista mot planerna på oljeutvinning i havet strax utanför, som de lagt ut.

Fredag 22 mars
I hotellvestibulen sitter vi om mornarna och läser i svettiga mobiler om snöfall och minusgrader hemma. En landstingspolitiker är gripen i Thailand. Kanske flyger hon hem samma dag som vi, från sitt håll.

På Lanzarote stannar taxiförarna artigt när vi vill gå över gatan. I boken jag läser skriver Lasse Berg: ”Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”.

En särskild upplevelse med spanska solresor är när man får se Hugh Grant dubbad till tyska på hotellrummets tv. Gärna i westernmiljö. Inte en millimeter av den engelska finurligheten och underdriften går fram. Schade, som vi säger på Grossbolstorp. Eller heter det schaden?

En annan dag
Strömlöst en halvtimme. Kaffeautomaten fungerar inte i frukostmatsalen. Ingen klagar. Sedan sitter vi vid receptionen och ser snopna ut med våra mobiler och datorer. Den långsamma men gratis wifi-uppkopplingen fungerar inte. När den kommer igång igen ser jag att Karlskoga kommun funderar på att hedra Maja Ekelöf med att låta henne ge namn till en plats vid Blå huset som hon städade.

Världen har långt kvar till rättvisa för de som städar vår tillvaro. Men något torg måste ju bli det första. Läs hennes Rapport från en skurhink. Den människan beundrar jag.

Strax därpå får vi ett vänligt sms från Fritidsresor, där de påminner oss om Earth Hour och vilken tid vi ska släcka ljuset på hotellrummet om vi vill vara med. Det finns hopp om mänskligheten. Nåt ska man väl kunna hitta på en mörk timme i spanska ö-världen.

Andra dagar
Ambitionen var att skaffa webbredaktörsbränna. Bli brun om de delar jag jobbar med: huvud och händer. Men det verkar ha spritt sig. Då och då kollar jag per långsam wifi i mobilen att de blogginlägg jag lagt in i förväg publiceras. Det fungerar.

När vi kommer hem till Grossbolstorp efter fjorton dagar på ön och några på svenska västkusten ligger snödrivorna kvar i trädgården och tittar på oss. I jobbmobilen väntar 237 mejl.

Vi tar en cykeltur och fikar på en taverna, nej vänta, Cåpakiosken. Inte en enda havsvåg rullar in mot gamla Skivedbron, när vi åker bort mot hembygdsgården för att se om vi kan få skymta vargen på gärdena där. Det får vi inte.

Tre rådjur och en räv tassar förbi. Vi trivs.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den goa känslan när världen blir ljusare

Hur känner vi oss, sådana som jag, i dessa dagar när världen blir ljusare och vaderna gladare? Svar: som i listan här nedanför.

Exakt vilken sort beror på dagsformen.
I dag är jag snabb som nummer 30. Jag räknade väl rätt nu?

Löpare
Joggare
Sprinter
Häcklöpare
Stafettlöpare
Medeldistansare
Hinderlöpare
Terränglöpare
Orienterare
Långdistansare
Marathonlöpare
Ultralöpare
Barfotalöpare
Baklängeslöpare
Springpojke
Bud
Kurir
Motionär
Hurtbulle
Trapplöpare
Bergslöpare
Slätlöpare
Hällöpare
Tålöpare
Utlöpare
Bordslöpare
Jordlöpare
Ökenlöpare
Löpsten
Löpskribent
Rykte
Rune Larsson

 

 

 

 

 

 

Mina vänner

Har börjat gå in skorna. Bilden är från sista natten de stod på nattduksbordet och luktade n-y-a   l-ö-p-a-r-s-k-o-r.

Vi har tänkt ha många äventyr tillsammans innan de blir målarskor.
Snart är varje runda ny.

Tänk bara, första gången de blir helgôrige.

 

 

 

 

 

Tips till dig som har svårt att ta dig över tröskeln

Jag älskar att sätta ena foten framför den andra, öka frekvensen och börja lyfta båda samtidigt och – springa. Kuta, lufsa, jogga, ränna. Tidvis har löpandet varit religion. Perioder i livet när jag blir löpteoretiker, kilometersamlare och springfilosof. Allt på en gång. De brukar sluta med en målgång.

Dessemellan har jag en mer sansad och vardaglig inställning till husbehovsspringandet. Det är gôtt, jag mår bra av det. Bara så enkelt.

… och så finns det de där dagarna när tröskeln är hög och kroppen och själen slåss om vem som är bäst på att känna efter. Det är då alla ursäkterna börjar mumla i mitt inre. Ursäkterna för att låta bli att ta en runda.

”Nej, jag ska springa i morgon, det stämmer inte med min säsongsplanering att springa i dag”. ”Nej, jag har ätit lite dåligt.” ”Nej, jag kan bli förkyld”. ”Nej, jag känner att det känns lite konstigt i vänster handled.” ”Jag måste läsa en dikt av Verner Aspenström först. Vad är det den heter nu, den handlar om en gråsten.” ”Det är för varmt.” ”Det är för kallt.” ”Det är för glingt.” ”Jag är rädd att Fabricius är ute och tränar och kommer i kapp mig, då måste jag hänga på och springa och prata med honom en stund för han är så trevlig och då sliter jag ut mig och Inger får hämta mig med bilen.” ”Jag är rädd att det står en tant och röker utanför hyreshusen vid Geijersgatan och när jag kommer så säger hon ’dä går tongt i da ser ja, ja vi blir inte yngre’, det brukar hon säga.” ”Jag måste skriva på facebook om hur svårt det är att komma iväg.” ”Jag måste skriva på bloggen om det.” ”Det är fel tid på dagen.” ”Jag törs inte för det är älgjakt.” ”Nej det går inte, sotarn kommer i morgon.”

Vill du ha fler ursäkter? Det fina i kråksången är att när jag väl tagit steget över tröskeln är alla ursäkter glömda. Fast i år har jag en ny:

”Du jag vet inte. Vi bor faktiskt i kanten av ett färskt vargrevir…”

Den är tung.