Springer in nya R90:n

Juldag, springer in min nya löpoverall som tomten kom med. Den gamla höll i 14 år, innan jag spräckte byxorna när jag kröp under ett staket i kantarellsomras. Håller den här lika länge, och statistiken stämmer, är det min sista eller näst sista springoverall. Det känns helt OK. Jag sliter mindre nu, vissa pass är kortare…

Svarta byxor, gulsvart jacka. Snart kommer Grossbolstorp att se mig som den lågflygande talgoxen, hoppas jag.

Den går bra.

Nu ökar det

Springer på lunchen. Stora flingor dalar, snöstjärnor i ögonen, smidiga iskristaller i inandningsluften, tunt vitt täcke framför fötterna, bomull på granar och enar. Snöfallet nästan doftar, nästan hörs när det nuddar mina kinder. Mjuk smekning, mjuka steg på snötäckta stigar.

Nu vänder det, skriver vännerna på facebook. Vänder? Det hoppas jag verkligen inte.

Nu ökar det.

Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Mina löparguruer: Nils Lodin

En kväll träffar jag en karl på en workshop i Värmland. Första uppgiften: skriv ner tre egenskaper som du skulle beskriva dig själv med vid en anställningsintervju. Du får inte använda klyschor som ärlig och kreativ.

På min lapp står det snart: Stönig (värmländska för envis), Kort stubin, Humoristisk. Då skäms jag redan för det sista, ty sådan är jag uppfostrad. På min bordsgrannes lapp står det God soldat, Engagerad … och längre hinner vi inte förklara för varandra, för nu berättar han om sin vikt.

– 2007 var jag så överviktig, att när jag knöt skosnörena fick jag alltid ta mig en funderare över om det inte var nåt annat jag borde göra på samma gång. När jag ändå var där nere…

Nu ser han ut som vilken smärt motionär som helst i medelåldern. God soldat betyder inte att han är militär, men däremot att när han får en uppgift så genomför han den. Det var det han gjorde med sin vikt.

– Jag sa till en bekant att det här får vi göra någonting åt.

Kort sagt, de bestämde sig för att springa ett marathonlopp tillsammans två år senare. New York Marathon, det ansåg de vara marornas mara. Skulle de ändå springa 42 kilometer och 195 meter så skulle det vara den.

– Första träningspasset orkade jag 500 meter. Sedan var jag helt slut, svetten rann och jag hade en förfärlig andhämtning. Pulsen rusade …

Vi är många som känner igen den situationen. Så har det varit för många av oss, även vi som inte var överviktiga när vi började.

Skriv en text till bilden
En kväll, många år tidigare, ringde min telefon.

– Hej, jag har hört att du är löpare och kan skriva. Vill du skriva en grej i Springtime? Jag har en fin bild på en löpare i vacker natur som vi tänkte du skulle fixa en text till. Ett par matsedlar eller nåt.

Matsedlar är journalistspråk från skrivmaskinens dagar och betyder manuspapper. Mackor sa vi, när vi ville vara riktigt fräna. Den här artikeln är på fyra och en halv matsedlar.

Sedan beskrev han bilden. En löpare som med sviktande steg tog en runda i svensk fjällnatur. Jag fick inte ens fotot skickat till mig. Han beskrev det. Löpare i förgrunden, fjäll i bakgrunden. Sedan lade han på, jag tog ett djupt andetag och skrev ner all min kärlek till motionslöpning i fri svensk natur. Artikeln kom in, redaktören hörde av sig och tyckte det var en fin text, särskilt som jag inte ens hade sett färgfotot innan jag skrev.

Att det var ett test förstod jag. Sådana utmaningar måste du bara anta, annars är du inte lika stönig som folk tror.

En legend i luren
Det var Nils Lodin som hade ringt. Legendarisk grundare av och chefredaktör för tidningen Springtime, den som senare bytte namn till Runners World Sverige.

Han hade fått mitt namn av en gemensam bekant. Det är jag Lars Longueville, den gången utbildningsledare på högskolan i Kalmar, evigt tacksam för. Nils och jag hade varit där vid varsitt tillfälle och fortbildat journalister i sådant som Lars ansåg att vi behärskade.

Historien om löpartidningen Springtime började en sommardag 1982. Nils Lodin mötte en man vid namn Lasse Vesterlund. Nils var galen i att springa och ville starta en löpartidning. Lasse hade ett tryckeri.

– Trycka på kredit? Gärna, sa den ene optimisten till den andre.

Lodin sade upp sig från Aftonbladet, där han arbetat i 17 år, och startade sin tidning. Chefens ord var att materialet skulle räcka till tre nummer, sedan var han välkommen tillbaka.

Det blev många hundra nummer och loppet går vidare. Springtime startade med noll kronor i kassan, fast branschen den gången ansåg att du måste ha minst tre miljoner i startkapital, om ditt tidningsäventyr skulle lyckas. Totalt hade man genom diverse utskick fått ihop 800 prenumeranter.

Första numret innehöll ett kändisreportage med Björn Ulvaeus, den löpande ABBA-medlemmen som sprungit Stockholm Marathon på bra tid. Omslagsreportaget handlade om Leif Skogland, 33-årig brevbärare från Bengtsfors som aldrig varit utomlands när han började träna marathon. Nu var han en garvad resenär som varit på Honolulu, i Paris, Aten, London, Oslo och New York för att kuta långt.

Löparskola, berättelse om Gunder Hägg, träningsråd, läkarspalt, kolumnister som Lasse Strömstedt, Per Eric Nordquist, Ulf Wickbom och Anne-Marie Nenzell. Det ingick också i premiärnumret. Bland mycket annat.

– Vi sålde 3 000 lösnummer, berättar Nils Lodin. Det räckte naturligtvis inte på långa vägar. Livet var länge ganska kärvt.

Inspirerat generationer av löpare
Men upplagan växte. I december 1987 var den uppe i drygt 23 000 exemplar. Sedan gick löparvågen tillbaka och företagsklimatet blev hårt. Då inledde Springtime sitt samarbete med den amerikanska förlagan Runners World. Det som till sist ledde till namnbyte och tillgång till massor av amerikanskt material.

– Vi tycker att resultatet blivit en tilltalande mix.

Det tycker den här läsaren med, även om de amerikanska lånen till en början var väl övertydliga. År efter år har Nils tidning inspirerat löpare. Elit, likaväl som 5-minutersmotionärer, eller ännu långsammare med för den delen.

När jag själv var som mest ryggdrabbad under långa år i början av 2000-talet var det en stor tröst att ha Runners World Sverige liggande på nattduksbordet. Om jag inte kunde springa själv, ville jag åtminstone läsa om de lyckliga individer som kunde det. De som sprang i mitt ställe.

De långsammas röst
Jodå. Jag fick fortsätta efter den första artikeln om fjällöparen. I många år skrev jag krönikor under vinjetten Motionären i Springtime. Både Nils Lodin och jag tyckte att det behövdes en representant för oss som inte springer så fort också, bland alla proffsiga träningsråd och kolumner av löpande hjältar som Rune Larsson och Kjell-Erik Ståhl.

Det är jag som sagt tacksam för. Har du hela tiden en löparkrönika som måste skrivas, då får du se till att springa också, så du har någonting att berätta. Springa lopp, träffa andra löpare, göra dina träningspass i regn och dis, inte bara när solen skiner och det är medvind på riksväg 62.

Nils Lodin är verkligen en löparguru för mig. Hans 235 ledare har inspirerat, hans tidning har både försörjt mig (en aning) och ryckt upp mig. Som vi säger på facebook:

Gillar!

Läs Runners World du också. Läs gärna Nils Lodins bok ”En löpares funderingar – 26 år med Springtime och Runners World”. Där finns merparten av de där 235 ledarartiklarna med. Den från nummer 4 år 2006 slutar så här:

”Även om vi tror oss vara fridsamma varelser, så spelar adrenalinet en viktig roll i våra liv.

Ofta känner vi oss oroliga utan att riktigt veta varför.

Då heter receptet: Ut och spring!

Att det hjälper vet vi alla.”

Kommer överens
Workshopen i Sunne om onsdagskvällen fortsätter. Stönig, God soldat. Mannen intill mig vid bordet och jag kommer bra överens. Vi vet att den envisheten och den förmågan att genomföra det vi föresatt oss är bra egenskaper, inte bara i våra båda yrken. De är nödvändiga om du ska klara en mara också. Särskilt om du gör det ganska långsamt, som vi båda.

– Det är väl ingen sak att springa marathon på 2.03, säger vi till varandra. Då är det värre för oss som håller på ett tag.

Jag hoppas så att han läser Runners World.

 

Mina löparguruer: Ardy Friedberg

En av de mer udda löpteoretiker jag stött på är Ardy Friedberg. Ändå var det han och hans bok Träna för maraton som slutligen fick mig att våga springa mitt första marathonlopp. Jag hade trott att jag måste springa värsta långpassen på flera mil varje helg och samla smärtsamt många kilometer varje vecka och ägna vintrarna åt än värre självplågning och förbereda mig i flera år innan det var lovligt att anmäla sig och kolhydratladda måste man göra inför loppet, bland annat genom tömning, och…

Förenkla, förenkla! tyckte även Friedberg.Det måste du inte alls, skrev Ardy Friedberg. Så ska det inte behöva vara om du är en någorlunda medelmåttig motionär med någorlunda normala ambitioner. Själv hade han två huvudprinciper:

1. Träna dig i att springa länge, räkna inte kilometer.

2. Jaga inte tider, håll ditt eget tempo.

Nu, en lördag 28 år senare, plockar jag fram hans bok ur bokhyllan. De senaste åren har det hänt att jag gett bort böcker till diverse välgörenhetsbutiker när hyllorna blivit för trånga, men den här är kult och får inte lämna huset.

Inte för oss med måttlig fart
I kapitlet jag slår upp berättar Friedberg om sin första mara. Loppet kändes misslyckat, trots att han gjort allt rätt enligt den tidens tränarfilosofi:

”När jag ser tillbaka på min träning /… / kan jag inte låta bli att tycka att de böcker och artiklar som skrivits av ’experter’ inte är gjorda för dem som har sprungit regelbundet i måttlig fart och just bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Så gott som alla dessa böcker är skrivna för löpare som har siktet inställt på att göra loppet på 2.30 eller 3 timmar, inte för den stora majoriteten löpare som kommer i mål på 3.45 eller 4 timmar. Den enda givande läsning jag kan komma ihåg var skriven av dr George Sheehan – och hans text innehöll mera psykologi och uppmuntran än fysiologi.”

Det är mycket lättare att träna kroppen än själen, skriver Friedberg och fortsätter:

”Det finns träningsböcker som hävdar att man måste ha minst ett års löpträning bakom sig innan man kan ställa upp i ett maratonlopp, andra påstår att man behöver två år eller mer. Det är en mycket konservativ inställning men helt acceptabel om man kan vänta så länge. Löpning är en så pass individuell sport att det inte kan finnas några orubbliga regler”.

Ett halvår räcker
Jag sitter i badkaret efter en regnblåsig runda vid friluftsgården och fortsätter bläddra i boken. Försiktigt så den inte blir blöt.

Nu minns jag känslan, när jag insåg att här fanns en löparfilosofi som skulle fungera för mig. Jag som inte hade tänkt gå i mål på drygt två timmar, men gärna klara en mara och må bra under tiden. Ardy Friedberg tyckte inte alls att jag skulle behöva träna i flera år för att nå dit. Inte med mina ambitioner. Jag var ju redan i gång.

”Det är fullt möjligt för en vältränad idrottsman att hårdträna löpning i 2-3 månader och sedan göra ett hyfsat maratonlopp. Tyvärr är de flesta av oss inte vältränade när vi börjar långlöpa och därför är en sådan snabbträning inget att rekommendera. Men om du däremot har sprungit 15-30 km i veckan under några månader, kan du mycket väl börja fundera på att springa ditt första maraton om 6-7 månader och lägga upp ett träningsprogram.”

Förenkla, förenkla
Redan där föll jag för min nye väns tankar. Vem hade inte sett alla dessa krångliga träningsprogram. Här var en som tänkte annorlunda.

”Henry David Thoreau har faktiskt sagt det bäst: ’Våra liv plottras bort på småsaker… Förenkla, förenkla.’ Man kan ju tycka att distanslöpning som är en av de minst komplicerade av alla idrotter också borde vara lättast att beskriva, och att träningsprogrammen borde vara lätta att följa. Inte då. De flesta böcker om löpning, särskilt då maratonlöpning, är så svårtillgängliga, innehåller så komplicerade instruktioner och skapar så mycket mystik runt själva sporten att en genomsnittlig löpare ger upp utan att ens starta i ett lopp.”

”Vissa träningsprogram är så komplicerade att man nästan inte kan gå hemifrån utan att ha en kopia av anvisningarna fastnålad på bröstet.”

”Tränare /… / har lyft träningens metoder till de dunklaste höjder.”

Minuter, inte mil
Ardy Friedbergs idé var att det inte var antalet träningsmil som var viktiga. Det var tiden.

”Om du springer 200 eller 100 mil för att förbereda dig för ditt första maraton är mindre viktigt än att du lägger ner tid ute på vägarna. Du måste klara av att springa ungefär fyra timmar för att klara ett maratonlopp, och det har inte så mycket att göra med hur långt du springer som man skulle kunna tro. Om du skaffar dig en vana att kunna springa länge, kan du också springa långa sträckor.”

Säkert finns det rationellare sätt att träna, det begrep jag redan då. Han hade förresten avsnitt om både styrketräning och om cykling och simning som alternativ träning, och mycket annat. Men det var enkelheten jag gillade.

På fem månader skulle en van men medelmåttig motionär som jag kunna springa en mara, skrev Friedberg. Löpning  fem dagar i veckan. 70 minuter första veckan, därefter 75, 85, 95, 135, 160, 200, 220, 220, 235, 255, 275, 275, 285, 120, 165, 320, 335, 390, 330, 225 och tävlingsveckan högst 55 minuter. Sista två dagarna skulle vara träningsfria.

Jaha. Inte värre. Med mina fem minuter per kilometer såg det inte alltför blodigt ut.

Sprang genom Värmland
Anteckningarna finns kvar. Jag följde schemat ganska bra, även om jag skam till sägandes räknade om hans minuter till kilometer. Mitt i träningsperioden kom dessutom ett nyttigt reportageuppdrag som jag hittat på själv. Fotografen Christer Höglund och jag sprang från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad och skrev om det i den stora länstidningen, där vi arbetade. Ibland gick vi.

Tjugoåtta kilometer till fots om dagen på brinnande arbetstid i tio dagar. Sämre uppdrag har jag haft.

Starta inte för fort
Den 17 september 1983 gick starten. Platsen var klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg och benen pirrade av löplust då starten höjde pistolen. Hur var det Friedberg skrev? ”När startskottet går rusar tätgruppen i väg och…”. Jo tack, men inte jag. Det misstaget hade jag gjort tillräckligt många gånger vid kortare lopp.

Håll dig till planen. Ta det lugnt. Följ ditt eget tempo.

42 kilometer och 195 meter senare visste jag svaret. Ardy Friedbergs metod hade fungerat. Till nästa gång skulle jag lyssna på andra löparprofeter, men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag hade satt upp ett mål som några år tidigare hade verkat omöjligt – och nu hade jag nått mitt mål. Jag hade klarat en mara, ett helt långt marathonlopp.

Skorna luktade stad och lycka.

Springer över krönet

Hur många gånger har jag passerat krönet där femkilometern är som högst? Stannat några gånger och stretchat vid rastplatsbordet. Bävat några gånger vid isföre med skidor på fötterna, innan jag kastat mig utför. Allra oftast: känt mjölksyran nafsa mig i vaderna efter den etappvisa backen upp.

Nu gör jag det ännu en dag. November är tokmild och själv har jag min bästa löphöst sedan år 2000, vilket är fort gjort, eftersom en bråkig ryggkota hindrat varje löpsteg de flesta år detta årtusende.

Nu kan jag igen. Inte perfekt, inte fort, men det går. En gång till får jag känna syran lystet bita i underbenen och löplusten låta munnen vattnas. Tass tass tass över krönet, sedan vänder det nedåt mellan skog och hygge. Andning och steg byter rytm, tass tass tass tass.

Fortare än på tio år är jag i tunneln under riksväg 62. Om drygt ett år är även jag 62 och snabbt går det verkligen inte när gubben springer. Men kvickare än i fjol och betydligt verkligare än alla ryggsjuka år, då jag bara sprang i vakendrömmen. Å, vad jag längtade efter den här rundan. Ett år sprang jag sex löpsteg vid ett tillfälle, då kom det en tår. ”Jag kanske kan. Jag kanske kommer att kunna igen.” Sex futtiga steg på ett helt år men så mycket glädje.

Vid bäverdammen ska alltid ett beslut tas. Svänga åt höger och springa hela femman – eller ta till vänster och smita hemåt den kortare vägen med svansen mellan benen? Stolt väljer jag höger, riktning Svarthultet. Två goa backar kvar. Ryggkotan har inte klapprat en enda gång.

Skorna luktar skog och lycka.

Inga trix

Manipulerad, säger någon om bassängbilden i förra inlägget. Aldrig i livet, svarar jag. Jag har bott ihop med fotografen i 37 år och hon har aldrig visat minsta tendens till att kunna photoshopa. Allt annat kan hon.

Det är ljuset som bryts i Lokavattnet, ser ni väl.

Fast jag kunde behöva sådana lår, om jag ska tillbringa mina lördagsmornar i Loka brunns nordöstra backe.

Kvällsdopp i salongen

Fredag kväll. Kommer sakta joggande genom byn Loka, asfaltgatan norrifrån. Vid stranden av Loken ligger nya Vattensalongen i dimman och mörkret, som en lysande förlängning av sjön. Ljuset glittrar i uppvärmd utomhusbassäng, mitt i vargreviret.

Springer några kilometer längs elljusspåret, hade glömt att det fanns trivsamma uppförsbackar även där. Marschaller flämtar, dimman gör allting mjukt. Går in och kryper ner i en 34-gradig bassäng med glittrande kristallkronor i taket.

Skorna luktar skog och lycka.

Hr Svensson badar utomhus 19 november.

 

 

 

 

 

Bild från dagen därpå. Förr hade jag klena lår,  men lördagsmorgonens backträning i Loka gjorde skillnad.

Novembereftermiddag, springer

Semester. Slutavverkar solrosorna vi gröngödslade delar av trädgårdslandet med. Ståtliga soldater som vaktat färdigt stupar och hamnar på komposten. Den heliga komposten. Sedan spadvänder jag landet medan jag tänker på grävarkollegerna som grävde hela Göta kanal för hand med sina stålskodda träspadar.

Då vattnas det redan i munnen. Bokstavligen. Jag ska springa. Det gör det då.

Fem över halv tre lunkar jag gångvägen mot nordväst och viker av ut på ängen i det sneda solskenet. Hela dagen har varit klarblå. Isfläckar, rimfrost i gräset, frusna löv frasar, benen en aning tunga efter kroppsarbetet, kylig luft som svalkar lungor och hals.

– Gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt! trummar fötterna mot elljusspårets hårdpackade grus. Svetten börjar sippra fram i ryggen, tankarna får fara fritt. Mitt i mördarbacken kommer jag på en sak som jag vill göra med webben på jobbet. Vid hinderbanan lite senare skriar en större hackspett och högt ovanför Grossbolstorp flyger två korpar förbi på väg mot Kil. När jag kommer hem är det en och en halv grad kallt.

Skorna luktar skog och lycka.