Inte fortare? Visst nej, det är snöpuls i dag

Förmiddag i februari. I vår trädgård har rådjuren ritat nya spår i det vita. Runt äppelträd och paradisäppelträd har rundan gått, ännu en natt. Skriften av hovar i orörd snö berättar att det är inte din tomt, människa, detta är en allmänning.

När de skrivit det åt de upp koltrastens äpple.

Själv sitter jag på trappan och tar på mig löparskorna. Broddarna gör att jag måste ha stövlarna på de tre stegen på verandan fram till trappan, annars blir det märken i trägolvet. I körsbärsträdet visslar talgoxen, nyss var det gråsiskeriksdag på marken under fågelbordet.

Gps-klockan går igång vid södra kanten av garageuppfarten. Kroppen lunkar iväg lite sakta, ut på gångvägen, ut på ängen. Följer den upptrampade stigen bort mot busshållplatsen, viker av på vägen förbi tunneln och mot Forshaga, studsar ut i den djupa snön i kraftledningsgatan bredvid stora vägen. Här har ingen människa gått sedan senaste snöfallet, ingen annan varelse heller. Skön snöpulsning väntar. Kroppen börjar trivas.

Tramp, knarr, tramp, knarr… säger lyckliga fötter mot fjädrande, sugande underlag. Februarisnön yr kring framfötterna, i backen ner mot norra tunneln ramlar jag elegant och rullar runt på rygg. Snön fäster envist på stickade svarta fingervantar när jag reser mig och stolpar vidare, försiktigare. Bortifrån Stackbråtarna har någon åkt motorcykel på min gammelväg mellan vuxna granar. När jag sneddar över pulkabacken åker en hackspett berg- och dalbana i lufthavet bortåt isbanan till.

Själv klockar jag mellantid efter två kilometer. Jaha, inte fortare. Visst nej, det är snöpuls i dag.

Skorna luktar kramsnö och lycka.

Mina löparguruer: Närvarande löpning

”Mindfulness eller medveten närvaro, är en metod som används för att hantera allt från stress till ångest. I samband med löpträning kan mindfulness vara ett sätt att träna på konsten att springa fokuserat och närvarande – utan att vara på väg någonstans”.

Nej, ångest känner jag ingen, men visst är jag stressad ibland. Det är det ena. Det andra är att jag är sunt misstänksam mot självfixartrender som heter någonting på amerikanska. Hellre rationell tanke än andetro och flum.

Där har du utgångspunkterna.

Dock är jag inte envisare än att jag provar ibland. Internet, Facebook och blogg är ju amerikanska begrepp som den här rationella typen tycker är både kul och nyttiga. Så varför inte detta?

Mindfulness för löpare
Citatet ovan är från svenska Runner’s Worlds februarinummer. Det handlar om mindfulness för löpare. Såhär kan jag träna hemma, innan jag gör det vid löpning, tycker skribenten Oskar Lundgren.

Andningsmeditation
”VAD ÄR DET? Andningen är ett utmärkt ’ankare’ för uppmärksamheten då den är starkt kopplad till våra känslor. När vi springer är andningen också direkt kopplad till graden av ansträngning. Detta innebär att vi kan lära oss mycket om oss själva genom att studera våra andetag.

SÅ GÖR DU! Sitt på kanten av en stol eller i en bekväm fåtölj, med ryggen någorlunda upprätt och med en hållning som inger en känsla av värdighet och avkoppling. Lägg märke till hur det känns att bara sitta där utan att göra någonting i några sekunder. Försök sedan få kontakt med känslan av hur dina andetag rör sig ut och in ur kroppen.

Välj ut en punkt där andetagen känns tydligt, till exempel vid näsborrarna, uppe i bröstkorgen eller nere i magtrakten. Bestäm dig för att rikta din uppmärksamhet mot just denna punkt och försök hålla kvar uppmärksamheten där. Efter en kort stund kommer du att upptäcka att något annat fångat din uppmärksamhet. När detta händer noterar du bara vad det är, sedan återför du uppmärksamheten, vänligt men bestämt, till det pågående andetaget.

Det här kräver övning och det hjälper inte att vara hård mot sig själv, att värdera eller döma – var bara öppen för det som sker. Genom att upprepa denna procedur gång på gång får ’uppmärksamhetsmuskeln’ sin träning.”

Gående och springande meditation
”VAD ÄR DET? På retreat brukar sittande meditation varvas med perioder av gående meditation. Just gående meditation är en utmärkt övergång mellan sittande övningar och mindful löpning.

SÅ GÖR DU! Samla dig en kort stund genom att öva lite andningsmeditation (se ovan), gärna medan du står helt stilla. Börja sedan att gå riktigt långsamt. Försök nu att förankra din uppmärksamhet i fotsulorna. Där finner du sinnesförnimmelser från kontakten med underlaget och känslan av att fötterna landar, balanserar, lyfts och landar osv. Instruktionerna är sedan desamma som för andningsmeditationen, förutom att den punkt som vi gång på gång återför vår bångstyriga uppmärksamhet till är fotsulorna. Efter en kort (eller lång) period av långsamt gående är det bara att varsamt öka farten och så gott du kan vila med uppmärksamheten nere i fotsulorna. Vill du ägna stora delar av löprundan till mindfulnessträning kan det vara till god hjälp att växla mellan stillastående, långsamt gående och sedan löpning i olika hastigheter.”

Tränar vid frukostbordet
Sunt skeptisk men öppen ger jag det ett ärligt försök vid frukostbordet. Det är inte så svårt. Andningspunkten hittar jag strax under hakan. Känns bekant.

En timme senare är det dags för söndagens milrunda längs stigar och gångbanor i ett snöigt Forshaga. ”And-ning, and-ning, and-ning” tänker jag, lugnt koncentrerad på en punkt mellan hjärta och haka. ”And-ning, and-ning, and-ning”.

Ganska länge håller jag tanken närvarande innan två skällande hundar och en domherre i ett träd stjäl uppmärksamheten. Nerför backen mot köpingen provar jag den springande meditationen. ”Foten, foten, foten” viskar den inre rösten medan löpglädjen börjar fylla bröstet. En varm, skön känsla. ”Foten, foten, foten”…

Utan att veta
Jo, de känns bekanta, både andningsövningen och den när man förankrar uppmärksamheten i fotsulorna. Jag har använt mig av båda rätt ofta sedan 1980, utan att ha en aning om att det var mindfulness jag sysslade med.

Löpningen i sig är avstressande, det vet alla som då och då sysslar med lugn, lång ensamlöpning. Själv har jag aldrig kommit stressad hem efter en sådan runda.

Kalla det gärna mindfulness, de där övningarna, det har jag inget emot. Visst förhöjer de närvaron och koncentrationen på själva löpupplevelsen. Jag kommer att fortsätta att träna min närvarokänsla.

Sedan är det en annan sak att jag gärna vill lyssna på fågelsången, se naturens skiftningar, känna dofterna och tänka mina fria, ostressade tankar också, under löppassen. Låta hjärnan syssla med annat än mitt eget ego. Tankens flykt är min metod mellan fot- & flåskoncentrationen.

Det ena utesluter inte det andra.

Mina löparguruer: Kvinnorevolution och närvarolöpning

Nils Lodins livsverk, löpartidningen Springtime, numera svenska Runner’s World, har följt mig i många år. Inspiratör, tipsare om och testare av utrustning, tränare. Allt det och mycket mer har tidningen varit för mig. Det är den än. Ivrigt slukar jag krönikörer som Rune Larsson och Jonas Colting och läsarrapporter om lopp och lyckor.

Under tiden när Claes Åkeson var chefredaktör blev tidningen en aning för elitinriktad för min smak, precis som hans krönikor är, men jag förstår ju att även sådant har läsare.

Februarinumret har mycket av det jag gillar (bland annat ett tema om halvmarathon), men två av reportagen läser jag med särskild glädje. Det ena om när kvinnorna tog sig rätten att springa långt. Kvinnorevolutionen. Det andra om mindfulness för löpare. Självklarhet respektive flum, kan man tycka.

Livmodern kunde trilla ut
Det var Kathrine Switzer som 1967 fullföljde Boston Marathon som första kvinna med nummerlapp. Trots att det var förbjudet för kvinnor och trots att propagandan sa att livmodern kunde trilla ut. Bilden av funktionären som försökte stoppa den tävlande ”K. V. Switzer” i bylsig träningsoverall efter tre kilometer finns kvar. Han lyckades inte, men det gjorde Kathrine och kvinnorna som kom efter.

(Hon skrev alltså ”K. V. Switzer” när hon anmälde sig, inte ”KS” som det står i artikeln).

Reportaget berättar också om de sex kvinnor som satte sig på startlinjen till New York Marathon och demonstrerade för 40 år sedan. De vann de med.

En fråga som ställs i reportaget handlar om dagens arrangemang: varför ska halva befolkningen ”dras med epitetet tjej, färgen rosa och lopp inriktade på trivsel”? Svara på det, arrangörer.

Får skinnet att knottras
Mindfulness för löpare? Redan ordet får mitt skinn att knottras, som om det handlade om att tända rökelse och tro på Aftonbladets horoskop.

Det gör det inte.

Läs artikeln och döm själv. Jag tänker faktiskt prova. Löpning och lycka vet jag mycket om, men kan jag öka min närvarokänsla i springandet, så varför inte? Misstänker att jag återkommer till detta.

Kryp Med Liten Plupp

 

 

En ny tv-sport har fötts. Kryp Med Liten Plupp. Jag pratar om skidorientering i tv. När jag skriver det här fylls diverse sociala medier av spydiga kommentarer.

Mitt svar på spydigheterna är enkelt:
Fotboll kan alla förstå. Du gör mål med foten och publiken kastar glödande materia.
Ishockey kan de flesta förstå. Du gör mål med en klubba och efteråt blöder du.

Orientering ställer högre krav. Det är samtidigt en fysisk och intellektuell sport. Du ska vara snabb och uthållig i kroppen men på samma gång snabb och uthållig i tanken också och den tanken ska vara smart. Har du skidor på fötterna blir det ännu svårare.

För dig som ännu inte förstår den här intellektuella sporten, var lugn. Det tar bara 15 år att lära sig förstå grunderna, med höjdkurvor, vägval, stämpelteknik och – vägval igen. Sedan tar det ytterligare 25 år att förstå det mer finstilta som varför småsankmarkerna ligger ovanpå småkullarna i Stockholmstrakten och annat slikt.

Håll ut.

Håll ut, ni på tv med. Jag är lite avundsjuk på SVT-sportens chef Per Yng. Rörliga pluppar på en tv-skärm var precis vad vi hade tänkt oss, när vi skulle arrangera brand-SM i orientering i Karlstad för 12 år sedan. Det blev inget, för hela tävlingen blev inställd.

Samma färg på plupp och tävlande
Nå govänner framför tv-apparaterna, allt som krävs är att ni tränar tanken. Höjdkurvor på tvärs, då är det en backe. Till SVT-sporten har jag några praktiska tips, på stort allvar:

1. Olikfärgade pluppar är bra, men renodla den grafiska profilen fullt ut. Har herr Arnesson rödorange plupp på tv-skärmen, så se då till att han även blir en orange plupp i verkligheten, så att säga. Ge karlen en mössa och en rejäl nummerlappsväst i samma färg, så det syns vem som är vem även när själva skidåkaren är i bild.

2. Sätt ut betydligt fler tv-kameror, så vi får se åkarna oftare än plupparna.

3. Se till att bildproducent och kommentatorer är synnerligen duktiga orienterare. Det är vad som krävs, för att ge liv åt sändningen. Ska du visa och kommentera den här sporten krävs att du är något snabbare i vägvalet än dem du berättar om. Annars har du ju inte en chans att ligga steget före.

Svårt? Ja.
Utvecklingsbar tv-sport? Ja.

Mina löparguruer: Rune Larsson

Vi har en mytologisk figur i vår familj. Han har funnits sedan barnen var små:

– Vem har gjort det? frågade barnen.
– Rune Larsson, svarade jag.

Jag har inte tänkt mycket på det utan bara pratat på och numera är det barnbarnen jag lär det mytiska namnet. Så har en ultralöpare från Trollhättan blivit en alldeles egen hemlig Mållgan i en familj från Forshaga.

”Nästan som han finns på riktigt”
Häromdagen fick jag mejl från ena dottern. Pappa, det är nästan som att han finns på riktigt, nu har jag träffat en person som heter så. Gissa om jag blev full i skratt.

Aj du, är det den bilden ni har fått, att Rune är påhittad. Jag skickar henne genast länken till Rune Larssons webbplats och till en artikel som berättar om hans tunga meriter som löpare och föredragshållare.

Karln finns. Det berodde väl antagligen på den där meritlistan att jag började svara ”det har Rune Larsson gjort” när ungarna frågade om något. Han har ju gjort så mycket som egentligen nästan inte går. Fastän det inte var honom som person jag tänkte på när fantasifiguren hittades på.

Sprungit tvärs över Amerika med en babyjogger. Rott över Atlanten med trasig avsaltare. Fått ett infall och löpt hem från ett träningsläger i Portugal. Hållit några av de klokaste och roligaste föredrag jag hört. Skrivit läsvärda krönikor om allt från dansskräck till hur man slaktar en löparsko. Skokirurgi som han kallar det.

Han finns.

Marathon var för kort
Rune Larsson föddes den 11 maj 1956 och växte upp i trakterna av Sjuntorp utanför Trollhättan. Redan som barn upptäckte han att det var roligt att springa. När han var 16 år gjorde han sin första mara på tiden 3:04:24. 1981 i Boston kom det personliga rekordet, 2:18:38. Så här skriver han själv:

När jag var åtta år och såg hur Abebe Bikila vann maratonloppet i Olympiaden i Tokyo bestämde jag mig för att bli maratonlöpare. Men samtidigt fattade jag att det borde gå att springa ännu längre än maraton. Samtidigt kom beslutet att springa så långt det gick. Mina långa lopp är alltså en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Inte illa!

Det var ju det att han tyckte marathonsträckan var för kort. Runes talang passade bättre för längre sträckor. Så blev han också den förste svenske ultralöpare som noterade internationellt erkända resultat.

Runes mål: att få åka ambulans
Ett av långloppen han kom att älska var det 246 kilometer långa Spartathlon. Spartathlon är ett ultramarathonlopp från Aten till Sparta. Det bygger på legenden om Feidippides som sägs ha sprungit sträckan innan slaget vid Marathon år 490 före Kristus, för att hämta hjälp. En och en halv dag ska det ha tagit honom. Därför sattes maxtiden till 36 timmar, vilket inte är mycket i den backiga banan.

Rune vann loppet 1987, 1988 och 1993. Honom tog det som bäst 24 timmar 41 minuter och 46 sekunder. På sin webbplats www.loparlarsson.se ger han råd till dig som funderar på att ställa upp. Råd, baserade på hans egna tio lopp längs banan. Ett av de mentala råden är att sätta ett tydligt mål. Själv sätter han sjukhuset i Sparta och ambulansfärden dit från mållinjen som sitt mål:

Set a clear goal.  The goal should be related to Sparta.  I used to have the Sparta Hospital as my goal.  If I ran hard enough, I would be taken by ambulance to the hospital, where the doctor and nurses would give me the best care a collapsed runner could ask for.  When I got exhausted towards the end of the race, I enjoyed the sensation, because it was a clear sign that I was on my way to being worthy an ambulance ride after touching the statue of King Leonidas.

Flera rekord från 1986 står sig
Själv besökte jag Vänersborg för många år sedan, för att skriva i löpartidningen Runners World om tiomilaloppet i Skräcklanparken. Det var löparklubben TV-88 som arrangerade, tävlingsledare var Rune, trots att han deltog själv i loppet. I nästan en hel arbetsdag kunde jag se svenska, tyska och andra löpare mala runt den drygt sex kilometer långa banan i den vackra parken intill Vänern. Vid varje varvning passerade de genom ett tält där det serverades mat och dryck.

En person hördes hela tiden. Rune Larsson som ivrigt konverserade löparna han för stunden sprang tillsammans med. Pratade, åt och sprang, det var vad han gjorde, till synes oberörd.

Vänta, var det inte han som ensam sprang alla sträckorna när Värmlandsstafetten arrangerades, från Arvika till Sunne, Munkfors och Karlstad? Jo, visst var det Rune.

I tjugotvå år stod sig hans svenska rekord på 100 kilometer. 6 timmar 43 minuter och 36 sekunder. Hans nordiska rekord på 24 timmars löpning från 1986, håller än. 262 640 meter hann han på ett dygn. Samma år satte han också svensk rekord på 48 timmars löpning. 373 798 meter. Även det gäller än i dag.

Det är inte en tillfällighet att han har kallats ultralöpningens fader i Sverige.

Tog av ryggsäcken, startade gräsklipparen
Mer fakta om min favoritultralöpare: Han har vandrat Sverige från norr till söder i tre etapper, ensampaddlat i kanadensare från Härjedalsfjällen till Skagerack samt från
Trollhättan till Åbo och klättrat upp på Sydamerikas högsta berg Aconcagua, 6 962 meter över havet.

Han fick Svenska Roddförbundets pris Årets roddare 2001 för att han och Niclas Mårdfelt rodde från Teneriffa till Barbados på 95 dagar. 2004 fick han tidningen Outsides pris Årets äventyrare, efter att ha sprungit tvärs över hela Amerika från San Diego till Sandy Hook. 6,4 mils löpning per dag utan annan support än den han själv fraktade med i sin trehjuliga babyjogger. 2007 blev han utsedd till Årets talare av Talarforum.

År 2011 sprang han och Susanne Johansson 400 mil hem från ett träningsläger i Monte Gordo i Portugal. Direkt när han kom hem hängde han av sig ryggsäcken och klippte gräsmattan. Det behövdes.

Dikten till den döda haren
En gång stod vi på scenen efter varandra vid en friskvårdsmässa i Sunne. Jag fick höra en synnerligen flitig löpare som inte var ett dugg extrem i själv inställningen till det han håller på med. Det var där han blev min guru.

– Man måste ha lika stor distans till det man gör som sträckan är som man löper.

– Ska jag springa tio mil och det är en rundbana så kanske det ligger en död hare efter banan. Då försöker jag hitta på en dikt till den där haren och så läser jag den varje gång jag passerar honom. Det är han värd.

Några år senare var Rune Larsson och pratade i vår egen löparklubb, SISU Forshaga SK. Vi visste förstås vilka löparmeriter han hade, men att han var en så begåvad talare var det inte alla som kände till. Resolut demonstrerade han hur man slaktar en löparsko tills bara det nödvändiga blir kvar. Långt innan tåsko- och barfotalöparvågen for över världen for Rune runt och förklarade för alla som ville höra vilken onödig dämpning han tycker moderna löparskor står för. Fötter ska lära sig att bygga upp sina muskler och ligament, inte skyddas från det.

Fördelen med det 101 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne i Australien är att det pågår i en vecka. Då behöver man inte ha någon klocka med sig. Det räcker med almanacka.

Vad har du för träningsupplägg? frågade en av mina löparvänner i klubben.

– Det har jag inget, svarade Rune. Jo vänta förresten, jag brukar försöka lägga in en rejäl förkylning varje höst.

 

 

Se och hör Rune.
Skratta, tänka, springa och hitta på små dikter under tiden. Skratta åt sig själv, inte minst. Det är sådant som gör att Rune Larsson hamnar på pallen bland mina tre främsta löpinspiratörer genom tiderna. Springa finns det många som kan.

Här håller han föredrag i UR, klicka på länken:

Rune Larsson föreläser i tv. Myter om maten: – Man måste inte ladda med spagetti. Han springer flera mil varje dag och har vunnit lopp proppmätt på smörgåstårta, sill eller rostbiff, medan de han sprang om gick på pastafestival kvällen före.”

Övriga avsnitt i serien  Mina löparguruer.

Fem magiska ord för en löpare

Fem magiska ord, när två löpare just har upptäckt varandra på konferens i främmande stad: ”Har du skorna med dig?”

De brukar ofta följas av vänliga gliringar från omgivningen. ”Det får vi hoppas att han inte for hit i strumplästen.”

Sådant hör ingen riktig löpare. ”Ja”, svarar den andre, ”jag har skorna med”. Nu vet två personer att detta blir ett bra möte. Skorna är med.

 

 

 

 

 

Det här är vårt land

Onsdag i konungariket Sverige. Ledande sverigedemokrat tvingas avgå för att han uttalat sig rasistiskt på film och berättat för en svensk stå upp-komiker med invandrarbakgrund att ”Du har inget här att göra”.  ”Det är inte ditt land, det är mitt land”.

Då svarar en svensk fotbollsmagiker med invandrarbakgrund på det sätt han kan bäst. Gör fyra fantastiska mål mot fotbollens hemland, varvid miljoner svenskar vrålar av stolthet i sina tv-soffor.

Invandrarna – Sverigedemokraterna 4-0.

Svar på tal. Det här är ditt land Soran, det här är ditt land Zlatan. Det här är vårt land.

Nyss var det tre kilometer is här.
Vi är alla invandrare.