Vårt hotade smultronställe

I går, tisdagen den 28 november, hade jag en insändare i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Gamla Kraftstationen hotas av nedläggning. Ett smultronställe i vår kommun med gofika, mat, artistuppträdanden och utställningar i en industrihistoriskt spännande lokal.

Här är insändaren:

Länk till insändaren i VF: Var rädd om vad vi har

Kan inte göra någonting just nu
Att jag är rädd att verksamheten är hotad beror på att de ansvariga för Gamla Kraftstationen själva anser att det är så. Avtalet med Fortum går ut vid årsskiftet och just nu kan de inte söka kulturbidrag och inte boka vare sig artister eller utställare.

Fakta i korta drag: Kraftis behöver ett avtal längre än de föreslagna två åren om man ska kunna utveckla verksamheten. Man behöver mer utrymme i den röda längan på området. Tanken är att inhysa en glasblåsarverkstad där. Kraftis område kommer dessutom att begränsas rejält om Fortum sätter upp det staket man förvarnat om.

Vi stannar där, innan jag börjar ge mig in i förhandlingsargumenteringen. Den får Kraftis via kommunen sköta.

Då ringde kommunchefen
Jag länkar inte det här inlägget på Facebook. Insändaren blev bra spridd på Facebook under tisdagen och framåt. Tack för allt stöd till vännerna i Deje.

I kvällningen blev jag uppringd av kommunchefen i Forshaga, Torbjörn Falk. Han svarade muntligt på min insändare och gjorde det på ett sätt som jag tycker om. Kommunen är väl medveten om vilken positiv kraft Gamla Kraftstationen är, man vet vad föreningen som driver den efterlyser för att kunna fortsätta att utveckla verksamheten och man vet att det brådskar.

Nu hoppas jag att kommunen kan få Fortum att förstå vilken storm det skulle bli om Kraftis måste läggas ner. Inte minst: vilken positiv PR Gamla Kraftstationens verksamhet med mat, fika, uppträdanden och utställningar är även för dem.

Sympatiskt att ringa upp en insändarskribent och svara. Jag förstår mycket väl om kommunen inte vill debattera i medierna två dagar innan en förhandling och det sa jag. Vad jag inte sa var att det är första gången någonsin en hög kommunrepresentant ringt och hållit dialog efter en krönika eller insändare jag skrivit.

Tack även för det!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Fladdriga reflektioner i stearinljusets sken

Du är en pamponar, hälsar min 3-årige vän. Det betyder pensionär, för dig som inte kan språket. Vi skrattar varje gång han säger det, särskilt han. Sedan säger han det en gång till. Och en gång till. Vi tycker mycket om ordet.

Pamponar.

###

När gammalt folk går halloween till varandra:
– Trick or artrit?

###

Liv och vänskap är som en gammal hederlig enhetsfront. Vi kan inte tycka lika om allt. Men när en blir överens med många om de viktiga tingen är det starkt.

###

Apropå en viss Malta-läcka med påfallande skattefria uttalanden:
En gång i tiden fanns det bara en orm i Paradiset.

###

Sommar. Den teaterintresserade tioåringen, på väg till sitt älskade Västanå Teater i Rottneros för fjärde året i rad, efter att ha spelat sommarteater där hemma:
–  Västanå får ju ha kul på scenen mycket längre än vi.

Daniel Lindman Agorander i rollen som Karl-Artur Ekenstedt i Västanå Teaters föreställning av Charlotte Löwensköld. Foto: Per Hardestam.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Robert och huvudfotingarna

Det finns två sätt. Endera gör du allt själv – eller så tar du med dig en som kan. Fast någon gång hände det ju att även mina bilder blev bra.

Först var jag lokalredaktör. Då ska du både skriva och fotografera. Gissa vad de flesta prioriterar?

Sedan jobbade jag på tidningar som Smålands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Har du följe med fotografer som Kai Rehn eller Christer Höglund, då behöver du bara ställa dig bakom axeln på dem när de tar Bilden med stort B. Sedan har du ingressen klar.

Gissa vilket jag gillade bäst?

På lilla Värmlandsbygden fick vi verkligen plåta själva. Någon gång var jag trots allt nöjd, som här med fotot på konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

Teckningen ovan är från min korta karriär som skämttecknare på samma tidning, också på 1980-talet. Det såg lite enahanda ut på lätta sidan med mitt namn under allting, varenda gång. Krönikan, dagsversen, skämtteckningen, hela tiden denne Svensson. Raskt döpte vi tecknaren till Persson och dagsversskribenten till Viktor Root. Då blev det skillnad, inte sant?

Här är en av Viktors verser, från tiden när den planerade flygplatsen utanför Karlstad debatterades som mest.

Sanningen ôm Mellerudstôrp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

Viktor Root

### Länk: Vem är rädd för Robert Jäppinen?
### Töl betyder tjat eller tjata.
### En bekant som sökte jobb som lokalredaktör lär ha lagt till följande i sin ansökan: ”Ej fotokunnig. Men bildbar”.

Han fick jobbet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

På kulturens tid

En gång i tiden bedrev mitt landsting en aktiv och offensiv kulturpolitik. Köpte lokala författares böcker till väntrummen, lokala tidskrifter med. Detta var en viktig del i ekonomin för olika utgivare. Den gången hade dessutom studieförbunden pengar till att kraftigt subventionera författarprogram. Kom de pengarna också från landstinget?

En gång i tiden hade vi kulturnämnder i kommunerna. Intresserat folk som kände sin kultur och visste varför den behövdes. I min kommun hände det sig till och med att nämnden beställde en teaterpjäs om Deje, en av våra bruksorter.

En gång i tiden.
Innan politikerdöden.

### Pjäsen hette Lusten finns, Gråten är borta.
### Aino Trosell skrev arbetarspelet, en pärla till stycke.
### Ordet ”politikerdöden” ska ses bildligt. Sverige behöver fler politiker.

På affischen anar vi bloggaren själv
i rollen som bruksarbetare i pjäsen
(här med Agneta Lindh).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Alla sagor en hör

Jorden är platt. Finland finns inte. Månlandningen 1969 spelades in på Lanzarote. Man måste vänta i en timme innan man badar efter att ha ätit, annars får man kramp. Göta kanal grävdes av ryska krigsfångar. Ortnamnet Molkom kommer av att de mjölkade om korna där på väg till Oxhälja i Filipstad. Ordet lagom kommer av att ölet i stånkan skulle räcka laget runt. Ett ord som lagom finns bara i svenskan. Fästingar måste skruvas ut ur din kropp motsols. Löpare kan komma i andra andningen. Svalor övervintrar på sjöbotten. Jorden är platt, månen är en ost, Vättern har förbindelse med en sjö i Schweiz, Napoleon var kort, dieslar är miljövänliga, solrosor vänder sig mot solen, män tänker på sex var nittonde sekund, glas är en trögflytande vätska, man blir för gammal för att träna, Finland finns inte, Sverigedemokraterna är sverigevänner.

Ordet myt kommer av grekiskans mýthos och betyder saga.
Misstro myterna.

### Det finns en poäng med att orden källa och kolla är så lika.
### Använd båda. Kolla källa.
### Det finns folk som äter i badkaret till och med. Inte får de kramp.

Bilden ovan föreställer
en som går i taket.
Då och då.

Hem | Om mig |  (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Statligt strandraggeri

Ett meddelande till den myndighet som intresserar sig mycket för vad som händer om vatten, så kallat H2O, stiger okontrollerat över människans vägar, mark och trösklar samt Guds fria natur (ett intresse vilket genom åren dokumenterats i både teori och praktik) och som därför beställt ett nybyggt kontorshus en flyttbar skrivbordslängd från sagda H2O just vid det höjbara vågskvalp där Karlstad möter Vänern, vilken sjö visserligen inte nådde sin hundraårsnivå och dränkte Karlstad, Vänersborg, Lidköping och Mariestad detta år, men ändå. Här är mitt tips:

Vadarstövlarna är billiga på XXL just nu.

Ett måste på väg till varje flexibelt kontorslandskap med rinnande intresse.

### Är du anställd på den vattennära myndigheten och inflyttad från mer torrskodda trakter?
### Säger en värmländsk kollega ”Nu blerrä mört” så är det inte säkert att hen har fått en mört på kroken i garaget.
### Det kan betyda att det blev mörkt också i hela jädra huset. Omvänd vattenkraft. En får va’ flexibel. Clas Ohlson har billiga pannlampor.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vad detta är

Nu har det hänt igen. Historien är ingen cirkel men ibland kan en tro det.

Historik: Skriv en text till den här bilden! kunde det hända att de sa på Smålands Folkblad 1975. Det har jag berättat förr. Kai eller någon av de andra fotograferna hade tagit en bild, ibland en hel serie, och nu fick jag i bästa fall lite fakta och några uppgifter om var bilden framför mig på skrivbordet var tagen.

På så vis gjorde vi många fotoreportage. Ingen idealisk arbetssituation för oss skrivare men förvånansvärt ofta blev resultatet bra. Inte bara bilderna.

Nutid: Nu har någon lagt en bild framför mig på skrivbordet. Datorskrivbordet. Det är jag själv som har tagit den och jag är en aning förtjust i bilden, för den sätter igång fantasin. Undrar var den är tagen (som om jag inte skulle komma ihåg det, där har jag marscherat många gånger), undrar vad den föreställer (det ser jag väl), undrar om fotografens skugga riskerar att få ett orange tefat i skallen snart (knappast, skärp dig nu).

Eller som legendaren P-O Nilsson skrev en gång på Folkbladet, när han fick i uppgift att skriva bildtext till några andras reportage, då den skrivande reportern gått hem och glömt skriva något till huvudbilden: ”Detta är Arne Imsen”.

Detta är ett kort på en orange plopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)