Börjar sakna orienteringen, det var ett tag sedan jag rusade mot en startpunkt. Finns det någon annan sport där ungdomarna raggar vid bajamajorna? Finns det någon annan idrott där det kunnat gå att vinna en klass för 40-åriga nybörjare och få krans av hela klubben för det?
På Facebook finns den påhittade karaktären The typical orienteraren. Kolla den sidan. Min favoritbild därifrån just nu är den här, eftersom jag råkar känna igen fenomenet från mitt senaste långpass, håhå jaja …
Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.
Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.
Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?
Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.
Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.
Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.
Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.
Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.
Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.
1 oktober, 2 oktober, 3 oktober, 4 oktober, 5 oktober: Semester. Skriver. Umgås.
Funderar på att springa.
En dag blev den gamle bloggaren så heligt inspirerad av sitt skrivande att han sakta gick in i sin text och försvann. Det sista man hörde innan han gled in mellan raderna och alla de vackra bokstäverna var ett triumferande skri: – Jag springer, jag springer! Jag tar ledningen vid sista kilometern på OS-maran och spurtar in i mål som segr…
Nej, det fungerar inte.
Jag studsar ut.
Måndag, provar nya vätskebältet vid en svampjogg på lunchen. Får ihop kantareller till två smörgåsar vid det enda stället jag undersöker, men svampplockning är inte huvudsyftet i dag.
Stannar uppe vid ängen och drar åt skärpet lite. Bra, nu hoppar inte flaskorna jämfota längre i svanken. Dricker några klunkar i uppförsbackarna vid Haget. Vänta, vad hände? För första gången fungerar det att dricka ur en löparflaska utan att skruva av korken. Lite småbesvärligt att sätta tillbaka flaskan, men hellre det än de gamla trötta flaskorna som jag tappade stup i kvarten.
Då och då tittar solen fram mellan molnen. Klockan tickar, svamp i jackfickan. Fullt med jobb som väntar när vi kommer hem, nya bältet och jag.
Skorna luktar skog och lycka.
Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.
Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.
Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.
När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.
*
Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.
Det har sina nackdelar att få ett sju-åttaårigt avbrott i löpandet. Inte för att jag var bra förr heller. Men när jag kunde börja springa på allvar igen efter diskbråcket i nacken hade det gått en och en halv minut.
Sju-åtta år och 90 sekunder.
Jag pratar om min tid per kilometer vid löpning i samtalstakt. Förr var det lätt att räkna ut hur långt jag sprungit, för siffran var enkel och takten jämn som på ett urverk. Nu krävs det gps-klocka och visst mod när jag tittar på den. En och en halv minut sämre. Jag vill inte. Gör mig inte detta, kropp!
Det hade varit lättare att acceptera åldrandet om det kommit gradvis, inte från ena träningsrundan till den andra. Nu blev det en frisk runda år 2000 och en försiktig, ryggskallrande tur många år senare. Nittio sekunders skillnad.
Nå, jag är en glad optimist, särskilt med löparskorna på och när svettningen kommit igång, så det brukar inte göra så mycket. Man behöver ju inte skriva folk på näsan hur långsam man är. Det viktiga är att springa och må bra.
… eller så kan man träna fler pass i juli än något år tidigare, med Den Rödögde Tävlingsdjävulen på höger axel.
Det gjorde susen. Träning gör ofta det. Tillbaka är jag inte, kroppen är som sagt äldre. Men senaste passet, nu i augusti, lyser solen över ängen några hundra meter hemifrån, nära friluftsgården. Fjärilarna dansar över timotejen, gräshopporna hörs ett år till och stigen bort mot busshållplatsen slingrar sig inbjudande. Spring mig, ropar stigen. Spring mig, Svensson!
Juli gjorde susen. Juli och den nyinköpta t-tröjan med klubbnamnet på ryggen. Jag kan ju inte löpa omkring över ängar, längs skogsstigar och genom tätortens gator i alltför lusig takt när det står SISU Forshaga SK mellan skuldrorna. Sådant förpliktigar. Fortfarande kör jag i samtalstakt men nu är den takten 45 sekunder snabbare per kilometer än i juni.
Jaså, ni trodde gubben var körd? Glöm det. Nu är han på gång. I vinter blir jag farlig på skogsstigarna väster om stora vägen. Snöpulsning i uppförsbacke, tjoho!
Bilden på cykelskylten har inget samband
med snöpulsning. För lite snö.
1.
Bordtennisspelarna torkar bordet, curlingspelarna sopar isen. Hela tiden. Varför klipper aldrig Zlatan gräset under match? Har nån sett Foppa på en ismaskin?
2.
Fotbollsmålvakterna får ta många steg med bollen i handen. Seten i bordtennis går inte till 21. Tyskland eller Spanien vinner inte i fotboll. Allt ändrar dom på.
Stavarna är inte av bambu. Marathonlöparna tar sig i mål själva. Korgboll heter nåt engelskt.
Allting. Precis allting.
Gu’ va gôtt.
Ta bort alla bedömningssporter från OS! gastar kvällstidningarna medan brottare och andra sitter på Londons mattkanter och gråter och många av mina kloka vänner håller med. Både digitala och analoga vänner håller med.
Först gör jag det också. Bär bort eländet. Stryk. En god stund tänker jag så. Brottningens regler är bedrövliga numera, och det är lika bra att… Sedan sätter jag mig i funderingsfåtöljen och betänker. Vänta nu, är det en sådan värld vi vill ha? En, där allting är Mätbart och Matematiskt och Tidtaget och Exakt och Fyrkantigt och Noga Tillskuret? Rena rama rätlinjiga Preussen, är det vad vi vill ha?
Då går jag till min facit i dessa frågor, och konstaterar att i Olympiska Spelen i Stockholm 1912 vann Georges Hohrod och M. Eschbach guld i litteratur med sitt Ode till sporten. ”O Sport, Du bist die Schönheit! / Du formst den Körper zu edler Gestalt”. OS-guldet i målning togs hem av G. Pellegrini och i skulptur skulpterade Walter Winans bäst. Medaljligan i hela konsttävlan vanns av Italien före USA.
Just så. Just så vill jag ha det. Världen ska inte bara vara preussiskt tysk, mätbar, faktisk, intellektuell och pekad med hela handen. Den ska förbaske mig vara fransk, skön, mjuk och känslosam också. Med raska steg går jag att hämta min baskerkeps, inköpt i Paris i ungdomen för ett dikthonorar jag sedermera aldrig fick och ropar stolt ut min ståndpunkt i världen:
Behåll brottning, simhoppning, konståkning, backhoppning och en förfärlig massa andra bedömningssporter i det olympiska programmet. Ta in konsten och litteraturen igen. Tjoho!
Att brottningsdomare och andra ibland är korrupta ska vi inte bli förvånade över, när världen är korrupt på sina håll. Men då är det korruptionen vi ska bekämpa och alla korkade regler, inte bedömningen som sådan. All rättsskipning är bedömning. Inte vill vi ersätta tingsrätten med den hårda nävrätten, bara för att våldet är mer matematiskt mätbart?
Nej mina vänner på dator och torg. Låt oss alla jäklas ordentligt med preussarna inom oss. Låt oss möta den hårda mätbarheten med minst en rejäl hänförelse per styck.
Hurra!
