Medalj i Nya Arbetarsporterna

Gräsänklingens grossbolstapas vid tittande på OS. Norsk lompe i flera lager med ost och rökt skinka. Gröna oliver. Fetaoströra. Brödbit med kaviar. Apelsinjuice med fruktkött.

Oskarp bild, rätta kameran på väg till västkusten i annat ärende. Telefonjäkel. Kan inte ta om heller, maten är slukad.

Strunt i det, nu kör vi. Citius, altius, fortius. Galna hundar och engelsmän.

*

Det märks vem som idrottar i Alliansens Sverige. Medaljerna kommer i Nya Arbetarsporterna fälttävlan, triathlon, dubbeltrap och segling.

Nej, vänta, en ska bort. Triathleten. Folk som cyklar ärenden, springer själva utan kuse och tvingas hålla sig flytande på sjön utan båt, sånt har de tjänstefolk till inom Alliansen.

Triathleters jobb gör de rot-avdrag och rut-avdrag på varenda dag.

Ingen plats för actionsporten

Noterar att automatgräsklipparfotbollen fortfarande inte fått sin rättmätiga plats i OS-programmet. Jag vet vad det beror på. Vi har en för svag ordförande i internationella förbundet. Fransken är bara intresserad av att byta namn till ”robotklipparfotboll” just nu.

Robot? Det kommer ju av ordet arbeta. Precis tvärt emot vad den schletne villaägare vill göra, som skaffar sig en automat.

Den något nyare sporten spjuthopp är inte heller med i London. Det kan jag mer förstå. Vi har inte hunnit organisera oss än. Spjuthopp är för roligt, för att vi ska ha tid med några möten.

Fjolåret inom den globala automatgräsklipparfotbollen

Olympiska spelen i blöt

Simning en bit.
Simning en kort bit.
Simning en rätt kort bit.
Simning lite längre.
Simning hit och dit.
Simning hit men inte längre.
Simning en stund.
Simning med platt hand.
Simning med sprattlande ben.
Simning som ser ut som om du vill nå’t.
Simning som en dykinsekt.
Simning med näsan neråt.
Simning med näsan uppåt.
Simning med långa benet före.
Simning mot kakelplattor.
Simning med näsan i blöt.
Simning rätt så långt.
Simning ganska så långt.
Simning ganska så fort.
Simning jättelångt.
Frisim.
Hundsim.
Fulsim.
Finsim.
Flicksim.
Tricksim.
Stimsim.
Simning med halvlång dräkt.
Simning ihop.
Simning tillsammans.
Simning i grupp.
Simning en och en.
Temposim.
Linjesim.
Pinjesim.
Simskytte.
Simning överlägset.
Simning undergivet.
Simning ikapp.
Simning ifrån.
Simning dit bort.
Simning med gråt.
Simning med lustiga glasögon.
Simning en hel tablå.

Ridå.

 

Doping, dykning och dollarmakt

Hur var det tidningen Brand skrev dagen innan OS-maran i Stockholm 1912?

”När man fått en arbetare så långt att han icke talar om annat eller tänker på något annat än rekord i höjdhopp, stavhopp och kappspringning, och när hans största och häftigaste dröm i livet är att komma in som nummer ett i ett Marathonlopp och döende mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, då är han fiende till sin egen klass och motarbetar dess intressen.”

Så kan man tycka om idrotten. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om det skulle vara tillåtet för publiken att bära Nike-skor, när det är konkurrenten som sponsrar tävlingarna de ska titta på. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om bara en viss sponsors pommes frites skulle få säljas. I fish and chipsens förlovade land. Naturligtvis är det vansinne att en fotbollsspelare kan få tio miljoner i månaden i lön. Hur duktig han än är.

Jag tvivlar…
Det finns alltså goda skäl att tvivla på idrotten, precis som författaren Ivar Lo Johansson en gång gjorde.

Men så har vi det där andra. En dansande fint på vänsterkanten och ett perfekt inlägg som medspelaren skallar i mål. En frispark med överskruv i bortre krysset. En sprinter som leker i mål i överlägsen ledning, med armarna som lediga flygplansvingar. En rysk stavhopperska, vacker som ett gitarrsolo av Jimi Hendrix i sin välavvägda flykt över ribban. Ett gäng tiokampare som kramas i en enda stor trött klump, efter att precis ha gått i mål i det avslutande loppet.

Jag gillar inte penningkarusellen, pundets och dollarns makt över elitidrotten de här veckorna. Jag gillar inte doping, filmande fotbollsherrar som dyker och partiska brottningsdomare. Jag gillar inte när cyklister får bli hjälpryttare i ett individuellt lopp.

Men så har vi allt det vackra, inspirerande som idrotten också är. Skönheten, musikaliteten, spänningen. Lusten att själv ge sig ut och springa, efter att ha sett ett dramatiskt hinderlopp eller den avslutande OS-maran.

Jag tvivlar på idrotten.
Jag älskar idrotten.

 

Tipstack till Lars Nilsson som föreslog att gitarrsolot bör vara av Jimi Hendrix, lämpligen Red House. Min nya stavhoppslåt.

Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”

När jag har sprungit ett långt, härligt avslappnat långpass vill jag genast göra om det, en gång till. När jag har läst Born to run vill jag genast läsa om den. Så då gör jag det.

Inte långpasset, där brukar hjärnan bromsa, men boken slukar jag på nytt. Den finns som pocket i en livsmedelsbutik nära två av barnbarnen. Efter tre sidor kan jag inte begripa varför jag väntat så länge med att börja plöja den.

Är det här min nya löparbibel? Jag är inte överens om allt – vem har någonsin varit det med en bibel – men den har gett mig en fin läsupplevelse och gott om ny och välbehövlig löpinspiration.

Världens bästa, mest hemlighetsfulla löpare
Berättelsen börjar med att författaren Christopher McDougall kuskar runt i Sierra Madre i norra Mexico på jakt efter en löpande ”vålnad” som heter Caballo Blanco, Vita hästen. I en dåligt upplyst lobby på ett slitet hotell i utkanten av en dammig ökenstad hittar han honom.

Vissa påstår att Caballo Blanco var på flykt när han kom till trakten. Andra har hört att han var boxare och hoppade av efter att ha slagit ihjäl en motståndare i ringen. Han hade kommit till Mexico för många år sedan och tagit sig långt in i den vilda, ogenomträngliga Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – där han levde med tarahumarafolket. Det friskaste och fredligaste folket på jorden, historiens främsta löpare.

På riktigt långa distanser kan ingen slå dem. De vinner mot kapplöpningshästar och de vinner mot olympiska marathonlöpare. Ytterst få utomstående har sett dem i aktion, men historierna har sipprat ut från kanjonen i århundraden.

En forskningsresande såg dem fånga en hjort med bara händerna, efter att ha tröttat ut den. En annan äventyrare behövde tio timmar på ryggen på en mulåsna för att ta sig uppför ett berg i kanjonen, där tarahumaralöparna sprang upp på 90 minuter. De gör en fenomenal energidryck, de bor på klippavsatser som få har besökt, de gillar inte beröring av främmande människor men är fridfullare än de flesta.

 

På något sätt hade Caballo Blanco tagit sig fram till det inre av kanjonen och blivit accepterad. Snart lärde han sig deras båda främsta konster: extrem uthållighet och att bildligt talat kunna göra sig osynliga.

Hot mot skotillverkarna
För författaren Christopher McDougall startade alltihop med att han fick ont i foten när han sprang. När berättelsen är slut har han blivit bra i foten och skrivit barfotalöpningens bibel. (Som visserligen borde ha fått en svensk titel, vad är det för fel på Född att springa?). Den här boken är det. En bibel. Skofabrikanten Nike och andra måste ha upplevt den som ett stort hot.

McDougall och hans profeter i boken tycker nämligen att den alltför skyddande moderna löparskon orsakar en felaktig löpstil och därmed många av våra löparskador. Vi landar för mycket på hälarna.

På vägen dit har McDougall sett ett foto av en mycket snabb man klädd i en mycket kort kjol, fått höra om ett mord på nära håll, lärt sig frukta Sierra Madres knarkligor och fått träffa en enarmad man med en färskostburk fastspänd på huvudet.

”Jag träffade en vacker blondin som jobbade som skogvaktare och som fann sin frälsning i att kasta av sig kläderna och springa runt naken i Idahos skogar, och en ung surfarbrud i flätor som sprang rakt ut i öknen, rakt mot döden. En talangfull ung löpare skulle dö. Två andra skulle nätt och jämnt undkomma med livet i behåll.

Jag fortsatte söka och träffade på Barfota-Batman … Naked Guy … sanfolket från Kalahariöknen … en man som opererat bort sina egna tånaglar … en sekt som hängav sig åt långdistanslöpning och sexpartyn … vildmannen i Blue Ridge Mountains … och till sist, det uråldriga tarahumarafolket och dess skugglike lärjunge, Caballo Blanco.”

 

Intresserad? Jag säger ju att boken är en upplevelse.

Varför springer jag?
I dag är löpningen en av Sveriges bredare folkrörelser. Det går i vågor, så har det alltid varit, men just nu är det många som anmäler sig till de olika motionsloppen igen. Som alltid kommer då en våg av löparböcker, för oss som behöver boklig inspiration mellan löppassen.

Den här bästsäljaren har redan fått många svenskar att börja springa barfota – eller med ”barfotaskor” – och fler lär det bli.

I boken ställer författaren sig den fråga som många av oss förr eller senare ställer sig. Varför springer jag? Han ställer den till tarahumaras, han ställer den till forskare och han ställer den till olika profiler inom långdistanslöpningen. Svaret är enkelt. Vi är födda till att springa.

Boken är ett underhållande, tänkvärt och inspirerande reportage. Roligt att läsa om ultraloppet i ödemarken som Caballo Blanco bjuder in till, redan förberedelserna är mer äventyrliga än vid något annat långlopp jag känner till. Själva tävlingen ska vi inte tala om. Den lever vidare, läser jag på nätet.

Tunna sulor ändrar löpstilen
Den bästa löparen lämnar inga spår”. Vad menar McDougall med det citatet från Lao Tzu? Läs Born to run så förstår du.

Personligen tänker jag inte börja springa barfota i skogar och på gångvägar kring Grossbolstorp efter detta. Riktigt så romantisk är jag inte. Ändå tror jag det ligger mycket i vad tarahumaras tunna remsandaler gör för deras löpstil. Ska vi inte ta en liten barfotarunda på gräsmattan i alla fall?

Kom igen fötter, ni är fria!
Vi ska inte flytta till någon kanjon väster om Kil. Vi ska bara prova lite.

 

LÄST: Born to run. Jakten på löpningens själ. Christopher McDougall. (Bra översättning: Johan Nilsson).
LÄNKAR: Författarens blogg, bland annat om Caballo Blancos fortsatta ultramarathon i Barranco del Cobre.
– Barfota-Ted knyter tarahumarasandal.
– Serien Mina löparguruer.
– Hollywoodstjärna klar för Born to run-filmen.

När ska man börja slå med käppar mot staket?

Jag tycks bli äldre varenda dag. När är det sagt att man ska börja klä sig i purpur och slå med käppar mot staket?

*

Hur tar man en bra bild på en spannmålsbonde? Frågan har satt sig på min hjärna. Jag ligger på nätterna och vakendrömmer om bilder på bönder i sädesbingar med havre till hakan. Bara huvudena sticker upp, sex-sju bönder per binge. Inte ett hårstrå på deras rynkade, bekymrade huvuden. För varje gång jag knäpper med kameran blir det dubbelt så många huvuden med dubbelt så många rynkor i havrebingen. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bekymren i bingen bara ökar.

*

Snart är det OS. Hoppas inte våra spjutkastare och längdhoppare också tänker börja passa bakåt. Det skulle visserligen ge visst underhållningsvärde i just de grenarna, men rätt så få medaljer.

*

Tror du du har rätt att få medaljer får du rätt få medaljer. Segrar fås inte, segrar vinns, förlorare är det få som minns. Det är som med revolutioner.

*

Snart är det olympiska spel, olympiaden är över, hälsningar Messerschmitt.

*

Vad var det mer man skulle göra? Använda folkpensionen till genombrutna handskar och sandaler av satäng, provsmaka i affärer och säga att vi inte har råd med smör?

Säg nu då, när är det dags?

 

”Höjdhopp utan anlopp.

 

Första omgången
Lördagen den 13 juli

P. Adams, Förenta Staterna, E. Möller, Sverige, B. W. Adams, Förenta Staterna, C. Tsiclitiras, Grekland, R. L. Byrd, Förenta Staterna, L. Goehring, Förenta Staterna, klarade alla 150 cm., L. Ekman, Sverige, G. I. André, Frankrike, R. Smedmark och K. Bergh, Sverige, samt F. Fletcher och F. W. Belote, Förenta Staterna, 145 cm., A. Schwarz, Ryssland, R. Hammersley, Chile, och B. Brodtkorb, Norge, 140 cm., och B. H. Baker, Storbritannien, endast 135 cm.

Under tryckande värme gick försökstäflingen af stapeln redan kl. 9,30 f. m. Då de deltagandes antal var afsevärdt mindre än de anmäldas, sammanslogos de tre grupperna till en.

Redan på de lägsta höjderna märktes, att striden skulle komma att stå mellan bröderna Adams och greken Tsiclitiras. Det hade stipulerats, att de täflande för att komma med i finalen skulle klara 150 cm., och denna höjd gingo också 6 st. af deltagarna öfver. Redan på 135 cm. var emellertid den förste, engelsmannen Baker, ur leken, och på 140 cm. följde ytterligare tre hans exempel. 145 cm. blef för mycket för tre af de täflande, och denna höjd blef maximum för svenskarna Bergh, Ekman och Smedmark, fransmannen André samt amerikanerna Fletcher och Belote. Till finalen kvalificerade sig 4 amerikaner, en grek och svensken Möller.

Finalen
Lördagen den 13 juli

1. PLATT ADAMS ………. Förenta Staterna 163 cm
2. BEN ADAMS ……………… ”            ”             160 ”
3. G. TSICLITIRAS ……… Grekland 155 ”
Oplacerade:
E. Möller ……………………… Sverige 150 ”
R. L. Byrd …………………….. Förenta Staterna 150 ”
L. Goehring ……………………. ”              ”            150 ”

Ribban sattes till en början på 130 cm., hvilket alla de täflande utan svårighet klarade. Äfven 140 cm. var icke värre, än att den höjden ledigt passerades af alla utom Goehring, som i första försöket föll rätt ned på ribban och därför måste göra om sitt hopp. 145 cm. missade ingen på i första försöket, och det var först på 150 cm. omhoppen började. Här var det greken och Byrd, som måste göra om sina hopp för att få fortsätta vidare. Den egentliga stötestenen blef 155 cm., och här föllo tre tillbaka, nämligen Byrd, Goehring och Möller. Bröderna Adams och greken gingo alla tre öfver 155 cm. 160 cm. klarades af Ben Adams i första omgången och af brodern Platt i den andra, under det att greken äfven i tredje försöket misslyckades och således fick nöjda sig med tredje plats. Ben Adams förmådde ej klara mer än 160 cm., under det att Platt Adams i ett grannt hopp gick över 163 cm. och därmed vann segern. Ett försök på 166 cm. misslyckades dock fullkomligt.”

 

(Hela av snittet om höjdhopp utan anlopp ur Olympiska spelen i Stockholm 1912, officiell redogörelse, Stockholm, 1913. Av reglerna, som också publiceras i boken, framgår att ”Saltomortaler eller flygsprång öfver ribban äro ej tillåtna. Med ’saltomortal’ afses en volt över ribban och med ’flygsprång’ då en täflande hoppar öfver ribban med hufvud och händer först, bröstet mot ribban och så att bröstet kommer först mot marken”. ”Allt användande af vikter är förbjudet”).

 

Jubileumsmaran

I dag är det hundra år sedan och jag önskar att jag hade varit med på jubileumsmaran. Varför följde jag inte med våra löpare i klubben för att titta på, åtminstone?

Antagligen för att jag skulle ha blivit stollig av löplust. I stället planerar jag en egen liten hyllningsrunda till de tappra löpare som gav sig i väg på marathonsträckan vid solskens-OS i Stockholm 1912. Varav portugisen Francisco Lazaro dog av vätskebrist efteråt och japanen Kanaguri inte alls försvann, han bara bröt och fick ett glas saft i en trädgård i Sollentuna.

Jag har protokollet. Boken över 1912 års olympiska spel. Nu ska jag springa och sedan läsa den, det bör ta betydligt mer än mitt pers på 42 195 meter. Visste du att en av skadorna vid Stockholms-OS orsakades av en hattnål?

Hon är hård, idrotten.

 

Sällsynt dragning

På facebook och twitter pågår en diskussion om tv-kommentatorn Henrik Larsson. Nej, fel. Det är ingen diskussion, alla tycks överens:

Av alla dragningar den karln har gjort genom åren är den när han ska försöka dra på munnen sämst. Samt sällsyntast. Rösten ett träningspass på grus en afton i slutet av mars.

Så blev han junior igen, den fantastiske Henke. Ska bli intressant att se om han håller för högre divisioner som pratare. Sommarprogrammet i fjol var i alla fall ingen juniorinsats.

Men ett ska du veta, Edward Henrik Larsson: fotbollspubliken framför tv är hårdare än någon tränare. Här är det ingen som säger att du måste få ha rätt att prova och misslyckas.

Lördag: Stängt

Stängt på grund av två st Nike Pegasus. I dag hoppas jag det blir ett långpass på 3,5 km. Eller en stuvbit på en mil. Vi får se.

Långpass på 3,5? Ja, det var rätt många år när diskbråcket i ryggen hindrade mig från att ta ett enda löpsteg. Då hade elljusspåret plus dit och hem känts som en lycklig evighet, om jag kunnat. Stuvbit på 10K? Det var också sant, när jag var som mest tränad.

Nu är jag någonstans mitt emellan och försöker försona mig med det. Kroppen fattar men inte själen. (Blir det en mil så inte är det en stuvbit). Sinnet tror att jag fortfarande är 43 år och har massor av pers att sätta den här sommaren.