Klipp gräset.
Dammsug huset.
Spring en mil i skogen.
Skratta sex gånger med den kära vännen.
Gräv en grop.
Släng de främlingsfientliga valsedlarna i gropen.
Ren skit blir fin jord.
Maskar och mikroorganismer är noga med det.
I den jorden ska vi sedan odla sådana växter från utlandet som sätter den finaste krydda du kan tänka dig på vårt land.
Välkomna.
Cyklar till jobbet. Kallt om fingrar och andra mer onämnbara delar på morgonen, men rakt in i naturen i mitt vargrevir. Tofsvipor, bofinkar och spillkråkor kommer dig nära när du glider fram i 23 kilometer i timmen uppför de låååånga motluten på vår asfalterade banvall.
Motvind när jag närmar mig Gustaf Frödings Alstern.
Efter en dag på jobbet ska jag så hem. Det är bra att cykla på detta vis, tänker jag präktigt. Då kombinerar jag på ett fint sätt motion med resan till och från arbetet, fortsätter jag, ännu präktigare. För att inte tala om vilka bra bloggtexter man kan tänka ut under tiden som man motionerar. Det har jag läst om. Detta blir till stor nytta.
Mitt samlade resultat
Joråsåatt… Här är vad jag tänker ut under hemresan per cykel om tisdagsaftonen, 24 kilometer i grinigt vårregn längs Klarälvsbanan:
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr betyder trampar, om du inte visste det. Regn betyder blöta fötter redan innan Gubbholmsbron.
Gubbholmsbron är två broar till och från en ö som har uppstått i Klarälven, för att de byggde en stenbro över älven strax uppströms på 1700-talet. Det gjorde att sanden som staden tagit emot från Nordvärmland lade sig till vila just där, nedanför bron. Hela Karlstad är byggt på sandtäkt norrifrån. Samt ett Galgberg där dom hängde.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Det klagas på poliser i olika debattforum där jag rör mig. Visst, man kan fundera på om det var rätt att ge nazisterna demonstrationstillstånd i Jönköping första maj. Man kan skaka sitt huvud åt den lilla polisstyrka som dök upp vid första Kärrtorpsdemonstrationen, när nazisterna anföll.
Det hindrar inte att jag känner många poliser som har helt andra värderingar än de som vissa debattörer antyder. Poliser som är kloka, skickliga yrkesmän och som i vissa fall ägnar sig åt både partipolitik och antirasism på sin fritid. Här på trakten har vi goda exempel på det.
Antipolishetsen vill jag inte delta i.
Journalister är en annan grupp det klagas på. Visst, taboloidiseringen och snuttifieringen har skadat det journalistiska skrivandet. Sensationslystnaden och den grunda analysen finns där. Att lokalredaktion efter lokalredaktion läggs ner skadar demokratin.
Men det finns också motkrafter. Peter Frankes ledare i Värmlands Folkblad, Göran Greiders i Dagens ETC och på andra håll. Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen som ställde upp med både förhandsartiklar och gratis helsidesannonser inför den stora mångfaldsmanifestationen i Karlstad i december. Jönköpings-Postens och den övriga Hallpressens kampanj Alla får plats.
Jag har aldrig träffat en enda journalist som varit rasist.
Bilden från Jönköpings-Postens webbplats.
Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:
Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.
Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?
En morgon på väg till jobbet hamnar jag mitt i en cirkuskaravan. Cirkus Maximum är på väg mot residensstaden, vagn efter vagn före och efter mig på riksväg 61. Mitt i en cirkus? Ja, varför inte? Den bilden av den offentliganställde informatörens arbete känner jag igen.
Ibland är det dans på slak lina.
Ibland är det många käglor i luften.
Ibland måste du trolla.
Ibland lär du dig umgås med både tigrar och kameler.
Ibland får du träffa de stora elefanterna.
Någon gång har jag till och med varit clown.
En enda sak stämmer inte, för oss som får vår lön av medborgarna och jobbar inför öppen ridå. Du ska aldrig be oss om ”Största Möjliga Tyssst-nad”.
Kommer till jobbet.
Börjar genast spåna och kratta manegen.
Trivs.
Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 5
Tidigare och tidigare lägger turisterna på hotell Cay Sun Beach i Playa Blanca, Lanzarote, ut sina badhanddukar för att markera att ”denna solstolen är min”.
Jag tror att det har något att säga oss.
En del mornar blir den kanariske mannen som spolar poolområdet – och solstolarna – trött på alla dessa otillåtna markeringar, slänger ihop handdukarna i en enda hög och spolar de nyss markerade stolarna rena.
Jag tror att hans berättelse är min.
Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.
Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.
Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.
Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.
Står det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.
När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.
En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.
En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?
Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.
Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.
Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.
Betraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.
Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.
I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.
En dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.
Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.
Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.
Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.
Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.
Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.
Den som lever får se vad hon menade.
Betraktelse från Lanzarote, nr 1
Det är det där med onödigheten. Ibland är det sådant som inte behövs som gör världen vacker. Titta på en fin dörr. I dag går det att göra en dörr helt platt, men se på de vackra, de med speglar. Vackerheten sitter i det du först tror är orationellt.
När vi bor två veckor på hotell på Lanzarote har städerskan handduksfestival, tycks det oss. Jo, hon viker små konstverk av den kära vännens nattlinne med. Men handdukarna, handdukarna. Kökshandduken ett konstverk varje dag. Båda handhanddukarna ett mindre mästerverk. Vet hon hur lik hon gör min fru, med sudoku-boken och pennan i varsin näve i handduksskulpturen hon skapar? Vi gläds i flera dagar, låter skulpturen i soffan sitta kvar och tar bara försiktigt loss sudokuboken ur de blå handdukarnas grepp.
Det vet varje städpoet
Jag tror att bra service handlar om detta. Först städade hon, varenda yta blänkte. Sedan gav hon oss någonting extra som hon inte hade behövt och vi inte hade efterfrågat.
Kärleken finns. Nu vet jag att det finns städpoeter med. På den särskilda ön Lanzarote, där konsten betytt så mycket, har de minst en.
Jag tycker om poeter. De som vet att vackerheten finns i det till synes onödiga.
Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.
Det varierar.
Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.
Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.
Hon behöver sin omgivning.
Ingenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.
Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.
Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.
Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.