Du ser nära ut på bra håll, sa hon till honom. År efter år. Till slut var det sant.
Erik Gustaf Geijer hade ett par nya skridskor under sängen när han dog. Målvakten Stefan Livh glömde fjärrkontrollen i kylskåpet. Vem vill inte bli förlagd?
Minne är för amatörer.
En rejäl glömska kräver år av träning.
Läser den lilla skriften Schyst! Den är så bra att jag egentligen hade velat citera hela.
Vem har inte varit på konferens, där det kommenderats ”bensträckare”? Vem har inte sett inbjudningar till konferenser där det lockats med chokladprovning om målgruppen varit kvinnor och whiskeyprovning om det gällt män? Vem har inte sett alla dessa bilder med kvinnor som passiva tillbehör till de aktiva männen?
Schyst! handlar om kommunikation, en mer jämlik sådan. Varje läsare, lyssnare och mottagare har rätt att känna sig inkluderad, värdefull och sedd, skriver Katarina Averås. Sant. Svårt men sant. Eller är det så svårt egentligen?
”Hudfärgade strumbyxor” finns inte
På mitt jobb brukar vi tänka på tre ledord när vi väljer bilder. Människa, värme och mångfald. Förr tänkte vi nog mest på plåt, om man ska döma av bilderna. Ändå är det inte plåt som bygger välfärd. Det är människor.
”Ordet hudfärg är inte en specifik färg i färgskalan. Hudens färg varierar ju från person till person. Därför blir det alltid fel när vi säger t ex ’hudfärgad krita’ eller ’hudfärgade strumpbyxor’”.
”Leende kvinnor med huvudet på sned och män med rättfram självsäker kroppshållning är vanligare än tvärtom. För att få till en förändring behöver vi alla bli medvetna om den obalans som ofta finns. Regissera för mer jämlikhet.”
”Fundera över ur vilket perspektiv bilden tas. En person som fotograferas uppifrån kan upplevas som förminskad. Tar du bilden ur grodperspektiv kan du i stället få en person på bilden som signalerar makt och överlägsenhet.”
”Namnge kvinnor och män på samma sätt – alltid med både för- och efternamn första gången, därefter med antingen båda namnen eller bara förnamn.”
”Om det är du själv som ska fotograferas – tänk på hur du vill uppfattas. Är du kvinna händer det oftare att du ombeds att ’göra något roligt’ eller att fotografen vill arrangera en bild som inte har något med budskapet att göra. Är du däremot man handlar kanske fotografens regi istället om att få dig att framstå som stark, beslutsam eller i en maktposition. Ställ aldrig upp på något du inte själv vill.”
Lek inte med maten
Mitt eget hatobjekt i genren välmenta men missriktade bilder är alla dessa fotografier på bönder som står med havre till hakan, långt ute i åkern. Vilket budskap har inte en sådan bild. Fundera över det. Fundera över vad min farfar bonden sa till mig, när jag själv sprungit i havreåkern. ”Man leker inte med maten”. Farfar hade rätt förstås och fotograferna fel. Bönderna med, som går ut och ställer sig mitt i maten.
Här intill är en bra bild på farfar, fotograferad med 1937 års teknik, både hos den kloke fotografen och gode bonden. (Bilden är inte ur Schyst!).
Det finns så mycket som går att göra rätt eller fel. Läs Schyst!, jag tror att den får dig att tänka. Skriv och säg hellre förskollärare än dagisfröken, justerare hellre än justeringsman, riksdagsledamot hellre än riksdagsman.
Där, just där, föreslår skriften att jag ska säga brandsoldat i stället för brandman. Nja, jag har jobbat i den branschen. Militärer vill de inte vara, det kan den här bloggaren intyga. En morgon gjorde jag nyvaken entré på brandstationen vid Rankestrasse i Berlin, där vi vänligt nog fick bo gratis inför Berlin Marathon. Först gjorde jag militärt ställningssteg inför de tyska brandmännen, sedan hävde jag ur mig på bästa lumpensvenskan:
– Soldat Svensson anmäler sig!
Det var inte populärt.
Hur hinner du som manlig chef?
Läs den här skriften. Fundera över varför – och om vem – vi använder ord och uttryck som ”skriva på näsan”, ”pondus”, ”söt”, ”gullig”, ”stark” och ”manlig”. Hur ofta får en karl frågorna:
– Hur upplever dina arbetskamrater det att ha en manlig chef?
– Hur hinner du som manlig chef ta hand om dina barn?
Ord och bilder spelar roll.
FAKTA:
Schyst! En inspirationskälla till jämlik kommunikation, Region Värmland 2014. Text Katarina Averås, bilder Øvind Lund. Beställ den som gratis trycksak här och läs hela som pdf här.
Det kan inte hjälpas att jag lider med denne någon. Han eller hon som piggade upp Alliansens webbplats med en alliansvimpel som fladdrade muntert för vänstervindarna.
Jo, det blåser från vänster, det syns tydligt på bilden. Inte nog med det, när han eller hon fladdrade till vimpeln, så kunde ju inte hela texten visas. Det hade inte blivit rätt. Därför kom bara de här bokstäverna att synas om Alliansen:
A S E N
De har ändrat på det nu. Nu står det bara A.
Något SEN tror inte Alliansen på.
Jag ska skicke dig så högt i vädre’ så kôrpera ska hinne bygge bo i rôva på dig innan du hinner ner.
Det är slute’ som går, sa bonnen när skithuse’ brann.
Det var svettigt sa skräddarn, slogs med ankonger’a.
Stort namn på litten by, hunn’ hette Håkan.
Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta.
Fattig var far min men inte åt han möss.
Vädre’: vädret. Kôrpera: korparna. Rôva: röven. Ankonger’a: ankungarna. Hunn’: hunden. Nôe: något. Ôt: åt. Katta: katten. Mä: med.
När solen skiner som bäst, gräsmattan är nyklippt, kaffet är urdrucket och liljorna står stolta vid bäcken, då går jag in och knäpper på datorn. På Youtube hittar jag sången som våra vänner i Norge sjöng den där förfärliga julimånaden för tre år sedan. Herborg Kråkevik sjunger Til ungdommen av Nordahl Grieg. Värnet mot våld är tron på människovärdet. Finns här nöd och svält beror det på svek.
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
…
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Sakta nynnar jag Nordahl Griegs vackra rader medan jag går ut igen för en tur med den nyladdade grästrimmern.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen.
Youtube-länk:
Herborg Kråkevik: Til ungdommen
På Spotify hittar du en vacker inläsning av Aase Bye. Liksom Kim Larsens version.
I sociala medier snurrar hjärtlösa kommentarer runt om tiggare med mobil. Som om inte en arbetslös kunde behöva kontakta sin omvärld.
Jag kommer att tänka på diskussionen i en fryksdalskommun år 1954. Den gången var det en lokal kommunpolitiker som inte tyckte att socknens fattiga skulle ha hund.
Hund eller mobil, människosynen är den samma. Här är Stig Dagermans kommentar i hundfrågan den gången. Den känns obehagligt aktuell.
Dagsedel
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ety
att annars köper de valar
fruktar Herr Åleby.
Något måste beslutas.
Hundarna skjuts. Inte sant?
Nästa åtgärd: de fattiga skjuts,
så sparar kommunen en slant.
(Dagsedel i tidningen Arbetare av Stig Dagerman, publicerad 5 november 1954.)
Kväll och min tur att läsa högt. Hon som ska fylla fyra plockar fram en gammal bok ur vår hylla med barnböcker. Ritualen kan börja. Först författarnamnet.
– Den här boken har Gösta Knutsson skrivit, säger jag. Det var han som hittade på att ha frågesporter i radio. Tv fanns inte då.
Tre kapitel blir det, ur boken om Pelle Svanslös och taxen Max. Jag hade glömt vilken berättare han var, han som skrev om mobbaren Måns och den snälle Pelle. Boken kom ut 1944, första gången, när Hitler fortfarande styrde längre söderut.
Vad Gösta Knutsson tyckte om det fattar man direkt. Det är en antimobbingbok vi håller i våra händer. Redan i första kapitlet visar han att han gillar mångfald och vill kämpa för deras rätt som råkar avvika från det till synes normala.
Jag längtar efter fjärde kapitlet.
Bli aldrig exflickvän. Det verkar vara det farligaste som finns.
Ironisk suck från en medmänniska, trött på alla dessa förfärliga svenska öden och den missriktade manlighetskultur som stiger fram ur polisnyheterna.
Tiden är rolig. Kanske inte nutiden, alltid, men den tid som ger perspektiv. Här är sex regler för hur Mors dag bör firas, nedtecknade för 94 år sedan.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för Mors dag.
Det är inte den varma tanken som roar mig, det är det högtidliga språket. Därför har jag i god tid börjat förbereda en liten högtidlighet att hållas om aftonen den 25 maj, där far i huset medverkar.
Måste den vara liten?
Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:
Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.
Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?