Hamnar bakom en medmänniska med släpkärra på Storgatan i en lagom stor kommunhuvudort. Mitt framför kommunhuset tappar han en hel del av sin last. Två torra julgranar.
Det är mycket nu.
Snart är det midsommar också.
Etikett: Utrustning
Den telefonörska likhetsteorin
Sydtysk bokstavsdiagnos med glasögon i synen. Så kallat eurogrin.
Telefonören har blivit riktigt pigg av att folk pratar så om hans hundstorleksteori. Låg lön hög hund. Flera av gubbarna på bänken utanför ICA ville prata om saken både i går och förrgår, utan att han själv började. Det brukar vara han som börjar. Efteråt ringer han mig.
– Dä finns en regel till, säger han, har jag sagt det?
– ?
– För varje år blir en ägare mer å mer lik sin…
– … hund?
– Hundkräk? Nej nej. Sin biiil.
Sedan håller han på i sjutton minuter och ska förklara för mig. Om glasögonfronter, raggare med vingar och jag vet inte allt. Ravrann å kringdaller, säger han. Fjädrar och fladder. Dom som kör cabb har korsdrag i skallen. Renaulägare älskar franskt. Lastbilsägare köper flak.
– Själv körde jag Saab en stor del av mitt liv, säger jag. Förklara det du.
– Lätt, svarar Telefonören. Du tror du ä’ litte frihjul, men titt’ hur du ser ut. Å en gång trodde du att lösningen fanns i Kina.
He he.
Ju högre lön desto mindre
Telefonören ringer. Han har kommit på en sak, säger han:
– Ju högre lön desto mindre hund.
– Dårfink, svarar jag.
Sedan pratar vi om vädret i stället. När solen skiner och gräset växer så det bubblar, då har den fattige inte ett strå, förklarar han. Telefonören är så där ibland. Aldrig att jag hört honom säga ”klasskamp”, ”klyftor” eller ”djupt orättvist”.
Han tänker ut sina tankar själv och formar dem av egna ord.
Jaså, har de småhundar de.
Redan juni?
Mitt år är ett hjul med fyra tårtbitar i varsin färg. Vit, grön, orange, grå. Varv efter varv har det snurrat mig fram genom decennierna. Under tiden har jag fått byxor med gylf, någon att kyssa, några att vagga och några till. Körkort, Med mera-kort, röstkort och nyckelkort till en arbetsplats. Telefon utan sladd, tv utan teakluckor, bil utan fönstervevar. Vit, grön, orange, grå.
En gång åkte jag segelflygplan. När vi tog mark hade sommaren landat.
– Tar ni kort?
En stund i livet
Torsdag, på väg för att grilla korv i skogen med två av dem som ska ta över detta vackra klot. Trädpiplärkan sjunger, grönskan har hundra nyanser och liljekonvalerna hälsar att de snart vill göra ett par barnanävar svettiga. Men först säger jag till min unge vän:
– Nu är du så gammal så du kan tälja din grillpinne själv. Här är kniven. Tälj bort från kroppen, inte in mot dig.
Det är den bästa av förmiddagar. Lyckligare blir jag inte. Bara lika lycklig någon gång.
Spännande dagar med mobil
Dessa mobiler spelar mig hela tiden. Är det inte musik de spelar mig så är det spratt. Jag måste sluta skriva ”OK” till folk, det blir ”ÖL” varenda gång och pilsner messar jag aldrig om. Nyss skulle jag skriva ett kärnfriskt värmländskt ”Asch da” när någon råkade berömma mig.
Mottagaren undrade mycket över vad jag kunde ha menat med ”Aschberg da”.
Fast spännande kommunikation blir det. Vilka felord har du fått av din mobil?
Inspirerande kurs
Ibland är man på kurs. Inspirerande kurs. Ibland får man då se en film som man inte har sett förut. Ibland tänker man att ens vänner kanske inte heller har sett filmen tidigare?
Länk: Den här filmen
Vad tror du kursen som jag gick i går handlade om?
Rolig idé som riksdagskandidaterna Annalena Hultman (M) och Håkan Svenneling (V) fick, när de gjorde en podd ihop. Tala om att bryta ramar. Fast 42 minuter var lite långt …
En oväntad sak hände mig på väg till vaket tillstånd
I dag skojade jag till det och tog bananskivor till filen i stället för müsli. I vintras odlade jag skägg en lång stund. Vem har sagt att inte en annan är förändringsbenägen?
Få se nu, kan man ta på sig omaka strumpor och vända skjortan bakochfram på fredagar, jämn vecka? Kan det va’ nåt?
Kom igen, framtiden. Nu vänder det.
Möte med framtiden
– I kväll ska jag på fibermöte, säger jag till några bekanta.
– Fiber? Nåt med havregryn? svarar de, som vet att jag kämpar med mitt 5:2.
Nja, inte precis. Havregryn har nog byggt svenska folket en gång, men nu handlar det om det digitala bygget. Kommunikation mellan svenska lägenheter och villor och resten av jordklotet. Människors möten. När ”googla” har blivit ett verb och ”facebooka” ett annat vill vi ha kraftfull förbindelse bort och hem.
Precis som på 30-talet
Så här står det i inbjudan till mötet vid det vita tältet i början av Smedbacken några gator ner:
”Runt år 1930 satt många personer med samma typ av erbjudande framför sig. Då grävdes det ner en kopparkabel som i dag används till både internet och hemtelefoni. Denna kabel har en begränsad livslängd och tyvärr rymmer den inte tillräckligt för framtidens behov”.
Internet, skriver de. Tv, e-hemtjänst, e-sjukvård, arbete och studier på distans, sociala kontakter via ljud och bild. Då är fibern i särklass. Jag tror ju att fiberfolket har rätt och traskar ner till granngatan. Där står vi sedan, ett gäng gubbar och någon dam och lyssnar till planerna. Om vi gör ett projekt av Grossbolstorp, så kan vi tänka oss…
Även du, min väcka
I ett träd i närheten försvarar en nötväcka högljutt sitt revir. Det ser jag inte ett dugg symboliskt. För oss som skickat in våra avtal handlar det om att vidga vyer och få det fortare gjort. Efter mötet går jag hem och läser på om den kära väckan.
I dag finns hon också på internet.
Jag en satellitletare
Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.
Sedan löper vi ut.
Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.
Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.
Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.
Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.
Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.
Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.
Helst i verkligheten.
… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.
