När människan spår men tumstocken rår

Ibland är det svårt att vara människa.

Rätt ofta är det svårt att vara regalskepp också. Nu hör jag på min favoritradiokanal att forskarna tror sig ha löst frågan om varför regalskeppet Vasa blev så skevt, för det blev hon.

Saken var den att det var svenska timmermän som byggde henne. Men också holländska. Nu tror forskarna att svenskar och holländare hade olika tumstockar. En holländsk fot och en svensk fot var inte lika långa.

Skit också, eller vad det nu heter på holländska. Båtar får gärna vara liksidiga, det vet alla som någon gång gått ombord på ett regalskepp.

Historien påminner mig annars om en arbetskamrat som skulle sätta upp ett prefabricerat fritidshus långt borta på skogen. För enkelhets skull gjöt han plintarna på sommaren och drog dit kåken på vintern, för då kanar prefabricerade fritidshus bättre.

Varenda plint stod rätt – men inte där fritidshuset ville. Min kamrats måttband hade råkat krympa, sedan han köpte det. Tyg gör gärna det.

Ibland är det svårt att vara plint.

De yrkesstolta

Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.

Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.

Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.

Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.

Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.

Fotografen som aldrig ger sig.

Du ser resultatet av deras arbete varje dag.

Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.

Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.

Reviderad fundering

Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.

En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.

När livet är bäst är det kärlek och arbete.

– Nu glömde du nåt!

Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?

Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.

Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.

Tungt arbete

När livet är bäst är det arbete och kärlek. Båda är lika viktiga, det visste redan våra förfäder jägarna och samlarna. Jag vet ju inte detta alldeles säkert, men vem kan motbevisa mitt påstående?

Sitter inte kärleken i våra gener? Gör inte lusten att jaga och samla det? Den som följer sitt facebook och har någorlunda antal vänner där, ska finna många bilder från jaktpasset varje år och många på blommor vännerna sått och buskar de planterat.

Jag älskar alla de bilderna. Fiskar också, glöm inte fiskarna. Detta menar jag verkligen.

Motvind?
Ibland är det motvind i kärlek och arbete, visst. Även om den motvinden gudskelov rätt sällan syns på facebook. Olycklig kärlek gör västerländska kulturen sånger om eller romaner. Krånglet på jobbet blir till romaner det med, men oftare till suckar i lunchrum och vid köksbord där hemma.

Ändå är det arbetet som präglar oss. ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan, vars svar definierar oss när vi träffar en ny medmänniska. ”Vem älskar du?” är en ovanligare fråga, men att behovet finns behöver jag inte studera nätets alla dejtingsajter för att förstå.

Vi vill inte bara bli svettiga eller åtminstone anstränga oss i ett arbete. Vi vill bli kramade också, av en som tycker om att göra det – och inte kramas bara för det blivit till intet förpliktigande hälsningsceremoni de senaste tio åren.

Krama mig gärna. Men älska mig ännu hellre.
Ge mig ett arbete att producera nytta i.
Tala gärna om när jag är yrkesskicklig och älskansvärd.

Ny förmåga på sågen
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. När Evert, basen, gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan kvar.

– Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom, sa Evert. Båtshake har dom vid sjön.

– Asch, sa den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick. Då får det vara, ropade han, med ryggen åt oss alla. Jag vill ha tungt arbete. Tungt!

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.

– Tungt arbete, i dag vill jag ha tungt arbete, Evert!

Dom tittar på telefon

Jag är med i läsarpanelen för Språktidningen. Familjen fick ett spel för besväret, Mini-MIG. Vi spelar det vid söndagsfrukosten, den kära vännen och jag. ”Hur många kromosomer har en människa normalt?”.

Då och då förväntas jag tycka till per mejl om senaste numret av tidningen. Det är inget betungande uppdrag, men aningen enahanda. Jag läser praktiskt taget varenda ord i tidningen och gillar nästan allt.

En dag kommer ett nytt mejl. Jag har vunnit i en utlottning bland paneldeltagarna och får vara med i publiken vid deras Språkforum på Hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Tåg upp. Natt på annat hotell. Tunnelbana till Mariatorget och Rival där språket ska omtalas. Torget är en grön oas, där Gustaf III höll tornerspel, där det var salutorg på 1800-talet för kött, frukt och grönsaker och där Per Hasselbergs skulptur Snöklockan väckte uppståndelse år 1900 bland de prydare av stockholmarna.

– Du måste ta en risk med din text!
Nu börjar programmet. Vi är 250 stycken som hälsas välkomna av Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. Med lättsam ton lotsar han oss och talarna genom dagens program. De berättar och han och publiken ställer frågor.

Jessika Gedin, programledare och krönikör, tycker att man måste ta en risk med texten för att den ska få själ.

Mikael Parkvall, universitetslektor, visar kartor över dialektord. Inte bondesamhällets gamla kartor, utan färska som han har skapat genom att idogt skanna sig igenom svenska folkets bloggar på nätet. Värmland är enda platsen där vi säger tölitt. I Skåne säger många coca om drycken.

Birgitta Lindgren, ansvarig för Språkrådets nyordlista, berättar att den värsta stormen på 30 år upplevde hon när man publicerade ordet tjejsamla, som betyder att samla på ett inte fullt så besatt och nördigt sätt som en del killar. Mest stolt är hon över att hon publicerade uttrycket göra en pudel.

Karin Milles, docent i svenska, pratar om det könsneutrala ordet hen och den uppståndelse det väckte, när hon och andra föreslog att det skulle få komplettera han och hon. Ett nytt pronomen i svenska språket, det första nya sedan 1600-talet, då I blev Ni.

Mattias Åkerberg, copywriter, tycker att det är fyra saker vi bör tänka på om vi ska skriva en säljande text. Överraska. Vänd på perspektivet. Krångla inte till det. Gör läsaren till lösare.

Hanna Sofia Rehnberg, journalist och doktorand, pratar om hur företagsberättelsen ersatt gamla tiders personliga möten med slaktaren och skräddaren. Berättelser, sådana som IKEA:s och Fjällrävens skapelseberättelser om grundaren.

Ingela Bel Habib är forskare och författare kring språkkunskapers lönsamhet och betydelse för ökad export. Hon berättar att affärsspråket i världshandeln och internettrafiken var engelska till 51 procent år 2000 men bara till 29 procent år 2009. Kinesiska och andra språk kommer starkt. Svenska små och medelstora företag har inte förstått detta och har sämst språkkunskaper, jämfört med andra länder som vi konkurrerar med. Det förlorar företagen hela tiden pengar på.

Inte genus men klass
Sedan kommer hon. Författaren och bloggaren Bodil Malmsten som många av oss kommit för. Hon har oerhörda problem med att skriva, säger hon och får sina beundrare i salen att småle.

Detta beror inte på genus, säger hon. Det är inte att hon är kvinna som är problemet. I stället handlar det om klass och om vilken språklig miljö man kommer från. Hennes barndoms jamska finns inte som skrivspråk och när hon började skolan tvingades hon börja tala rikssvenska. Ett språkbyte hon inte tycker hon har hämtat sig från.

Vi som beundrar henne inser problemet, men applåderna när hon läser ur sina böcker visar att hon lyckats rätt bra ändå…

På kvällen sitter jag på tåget hem, lycklig, med språkverktygen vässade. Visst har skolan lär mig språka. Skolan, men också livet som läsande, skrivande, pratande och lyssnande människa. Mest det där livet. Hur skulle jag annars veta vad en typometer, en råspont, ett prio 2-larm, en angörning eller ett dubbelklick är?

Alla glor i sina mobiler
Under en av rasterna hamnade jag på en parksoffa bredvid en karl i min ålder. Först läste vi mejl och nyheter i våra mobiler, sedan smålog vi över att alla andra också gjorde det på Mariatorget.

– Häromdagen hade jag besök av barn och barnbarn, sa han. På morgonen frågade jag barnbarnet varför inte hennes föräldrar kommit upp än. Då svarade hon ”Dom tittar på telefon”.

– Tittar på telefon. Hade någon sagt det för femton år sedan, så hade det väl varit dags för psykvården…

För barnet var det helt naturligt. Världen ändrar sig och då gör språket det.

 

Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.

Kroppen, 61, protesterar

Lördag: springer. Kroppen säger fullständigt emot mig. ”Vill inte. Sluta, vill inte”. Efter trehundra meter stannar han mitt på ängen. Då lufsar jag till Eidebacken vid SISU-gården och tvingar honom till backträning där. Rusch uppför, stilla jogg nerför, rusch uppför, stilla jogg nerför. Det som brukar ta 26 sekunder uppför tar 30. Nästa rusch går fortare och nästa ännu fortare. Tungt och motvilligt men fort.

Han ska lära sig.

Söndag: fortsätter med ett jobb från lördagseftermiddagen som jag annars aldrig gjort förut. Rallat kodret med skottkärra har jag gjort, rallat jord, grus och torvströ, rallat cement när vi byggde värn på I2-skogen, rallat ved, kluven och okluven, rallat kompost, grästorv och trädgårdsavfall i trädgården, rallat ungar på skoj i Forshaga och Herrljunga och rallat fyll vid teknikspåret vi gjorde åt skidåkarna uppe vid friluftsgården.

Men aldrig någonsin har jag kört överbliven smågatsten och storgatsten på vår tomt. Det är tungt och plötsligt populärt. ”Vill!” säger kroppen. ”Kul detta!”. ”Ralla mer!”.

Jag kommer aldrig riktigt att begripa mig på den här kroppen. ”Du ska va president!” sjunger Thåström i datorn när jag skriver detta. ”Du ska va löpare!” ropar jag åt kroppen min, 61.

Den, han bara skrattar. Humörlöpare är vad han är.