Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, andra delen


  • 15 febr: Havet

Vulkanen steg ur havet för miljoner år sedan. Här sitter vi nu på ön den gjorde. Smörjer oss mot solen och tackar geologin och erosionen för deras arbete.

Havet är 18 grader varmt.

Vindarna och strömmen förde Columbus hit till hans hållplats, på väg mot den vändpunkt han trodde var Indien. I upptäckarens kölvatten följde tusentals kanarier som bildade samhällen i Venezuela, Kuba, Florida, Mexico och på många andra platser. Venezuela kallas fortfarande den åttonde kanarieön, så många kom de dit.

Havet. Vägen bort och vägen hem. Långsamt rullar vågorna i sin eviga berättelse om drömmen bortom blågrön horisont. Våg efter våg efter våg efter berättelse.

På 1700-talet steg de i land i Montevideo. 150 år senare importerade någon i Montevideo nyproducerat papper från Kålsäter, strax nordväst om Värmlands Nysäter. Affären finns dokumenterad.

En lång resa för några ton värmländska cellulosafibrer. Eller kanske inte? Vad tryckte de på papperet de köpt från Värmland? Samma dröm som människan alltid drömmer?

Långt därutifrån rullar vågorna in mot Las Palmas och Montevideo, medan minnet av pappersfabriken i Kålsäter sakta dör, i sin skog.

– Men du skulle ha sett fotbollsplanen vi hade, pôjk. Den var så kuperad så målvakter’a såg inte varann.

Skogen susar. Havet rullar. Drömmen reser lika långt i dag.

 

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Söndagsläsning: Bis-redaktören vänder blad

En tidskrift. Egentligen kunde man dela upp det i tre ord. Skrift en tid. Så brukar det vara med många tidskrifter och det är inget konstigt med det. De flesta har sin tid när de ska verka och berätta om sin syn på världen, hur den kan tolkas och avbildas och vad som bör göras åt den.

Sedan är dess tid över och andra röster och skrifter tar vid. En sorts de tryckta bladens eget ekologiska kretslopp. Av cellulosa är du kommen, cellulosa ska du åter varda. Rallarros, Bonniers Litterära Magasin, Författarförlagets Tidskrift – eller vad nu din tids och smaks skrift har hetat.

Lysande undantag
Men så har vi de lysande undantagen. De uthålliga, som inte har förstått att andra redaktörer är sprinters eller medeldistansare som lägger av ganska snart efter att startskottet har gått. Jag pratar om de redaktionella marathonlöparna.

En sådan redaktör i min brevlåda var Nils Lodin, mannen bakom löpartidningen Springtime, numera omdöpt till Runners World. En annan var Johan Backlund (och hans efterföljare), eldsjälen bakom Värmländsk Kultur som numera gått in på sitt fjärde decennium.

En tredje är Lennart Wettmark i Karlstad. Jag vet inte hur han har det med löpmässig
uthållighet och allmän envishet. Men redaktionell uthållighet har han, så det sprutar
endorfin i mina skrivarvener bara jag tänker på det. Nej jag vet, han har inte heller varit ensam, en tidskrift lever tack vare lagarbete. Men ändå, nog känns det lite vemodigt när han tar redaktionellt adjö i senaste numret av bis, tidskrift för föreningen Bibliotek i samhälle. Den som har mottot ”Biblioteksdebatt från vänster!”.

”Vad skall man skriva efter 13 år som redaktör – och med BiS parallellt med ett helt arbetsliv? Kanske att jag nog kommer att sakna arbetet med att sammanställa tidskriften sida för sida, liksom att jag öppnat den elektroniska brevlådan med sån förväntan i manusstopptider?”.

Det är viktigt att kämpa för folkbiblioteken, skriver han, och att diskutera mål och medel. Viktigt att det även i fortsättningen finns ett forum, där en kritisk diskussion kan föras.

Bibliotek i Samhälle, bis
För det har ju tagit betydligt mer än 13 år, det där jobbet. Föreningen Bibliotek i Samhälle bildades 1969, när vänstervågen gick över världen. Då startades också bibliotekstidskriften bis. Den kommer ut med fyra nummer om året.

Bis debatterar aktuella biblioteksfrågor, både internationella och nationella.
 Här kan man läsa om bibliotekshistoria, om framtidens bibliotek och om det rättvisa biblioteket.
Bis har skrivit om service för friskolor, nyliberala GATS/WTO som hot mot biblioteken och internetpolicy på bibliotek.
 Återkommande inslag är litteraturbilagor i aktuella ämnen och serien bibliotekarie i samhället – återblickar på ett yrkesliv. Dessutom publicerar man alltid läsvärda recensioner och notiser.

En fråga om människosyn
Ytterst handlar det om människosynen och om synen på kunskapen och det skrivna ordet. Därför vill föreningen Bibliotek i Samhälle på socialistisk grund – men partipolitiskt obunden – verka för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsen till för alla, skriver man i programmet och fortsätter:

”För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. BiS vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt.
 Föreningen BiS skall genom tidskriften bis och i andra sammanhang initiera och delta i biblioteks-, kultur- och samhällsdebatten. Föreningen skall genom mötesverksamhet, sin webbplats och på andra digitala arenor, utveckla och fördjupa biblioteksfrågorna ideologiskt och kunskapsmässigt.”


Föreningen och tidskriften arbetar för:
– en bibliotekslag och en samlad nationell bibliotekspolitik som också tar hänsyn till kvalitet och som garanterar en jämlik biblioteksstandard för alla medborgare.
– att behålla och utveckla kvaliteten i offentligt drivna bibliotek genom att biblioteksväsendet tillförs mer resurser för sitt vidgade uppdrag.
– att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag.
– att bibliotekslagen ska skärpas och fastslå folkbibliotekets public service-uppdrag.

Stolta ord? Ja. I en tid när modeorden kommer från marknaden, och politikens innehåll alldeles för ofta hämtas från samma marknad, är det skönt att bis finns. Världen är inte stort annorlunda nu, jämfört med 1969. Vi behöver fortfarande kämpa mot orättvisor och fördumning. Frågan är om inte fördumningen är värre nu.

Aktiva även på nätet
Föreningen finns förstås på nätet. Här är facebookadressen: http://www.facebook.com/foreningenbis och här adressen till den kombinerade bloggen och webbplatsen: http://foreningenbis.com.

När jag besöker bloggen är det den flitige bis-medarbetaren Mats Myrstener som skrivit det färskaste inlägget. Det handlar om riksdagsbiblioteket, som får kritik för att det gallrat bort sju av sina fackliga tidningar, däribland Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som bl.a. representerar Metall och Grafikerna), liksom tidskrifter som Arbetarskydd, Arbetsliv, Lärarnas Tidning, Skolvärlden och Hyresgästföreningens Hem & Hyra.”.

Själv jobbade Myrstener på riksdagsbiblioteket i början av 1990-talet, skriver han, och fortsätter:

”Under det år jag arbetade där besöktes biblioteket bara av två säger två riksdagsledamöter, det var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson – och dom hade gått fel. Så biblioteket kanske inte är så alldeles nödvändigt, eller? Åtminstone från ledamöternas sida?”.

Nyss kom beskedet att bis nekas statligt tidskriftsstöd för 2012. Ett stöd man fått i flera år. Beslutet får poeten och vänsterriksdagsmannen Bengt Berg att skriva en kritisk kommentar på tidskriftens blogg:

”Att BiS inte får tidskriftstöd är dels skandal, med tanke på den breda inriktning som en biblioteksbaserad tidskrift har, dels ett tecken i tiden när den vänsterkritiska ambitionen utsätts för ekonomisk munkavel. Det visar på den selektiva toleransen, vars repressiva del gynnar exklusivt ’experimentella’ alster. Detta måste med gemensamma krafter motverkas”.

Lägger av?
Lennart Wettmark verkar inte särskilt bekymrad inför tidskriftens framtid:

”Det är med både saknad och lättnad jag lämnar över till ett kollektiv av unga folkbibliotekarier, som på ett annat sätt än en pensionerad gymnasiebibliotekarie har möjlighet att vitalisera bis redan genom att befinna sig i och kunna läsa av all biblioteksvardagens tendenser. Och dessutom har de redan i bis spalter visat sig kunna skriva!”.

Precis då får jag ett facebookmeddelande från honom. Han är nyss pensionerad men har
varit omtänksam och skickat mitt tidigare blogginlägg om Erik Bengtson till Erik, sin forne arbetskamrat. Det är så de jobbar, de där uthålliga. Bryr sig. Vad gamla adjunkter och tidskriftsredaktörer gör när de lagt av, vet jag inte. Alla som tror att de lägger av helt räck upp en hand.

Ingen? Jag trodde väl det.

Arbetarlitteratur och science fiction
Jag tycker om bis. Jag är glad att den en gång startades, jag är glad i dess syfte och jag är lycklig över att den trotsigt fortsätter att leva och föra liv. Våra bibliotek är till för folk, inte för marknad.

Nu ska jag springa och sedan läsa den långa, spännande artikeln om arbetarlitteratur och science fiction.

Uthållig som bis blir jag aldrig.

 

PS. Nu är löppasset avklarat och artikeln om arbetarlitteratur och science fiction läst. Kalle Laajala samtalar med Jerry Määtä och Magnus Nilsson, per mejl tror jag. En mycket läsvärd och kunnig artikel som dessutom har vänligheten att överraska. Det bör varje nummer av en god tidskrift eller tidning innehålla: en förvåning.

Teckningen ovan är gjord av Ulf Larson, det glömde jag skriva. Ännu en duktig bis-medarbetare. DS.

 

Bärbar dator-proletariatet

Det var en mörk och kylig morgon. På den gamla perrongen, som helst ville bli ung och pigg igen, stod de med sina datorväskor och nickade till varandra, ännu en otta.

– Jaså, ska du också.
– Mmm. Fick du igenom?

Sammanträdes-, kurs- eller dyrbar workshopmorgon. Herrarna kände sig skickade. Ändå var de bara länets dubbelklick- och bärbar dator-proletariat. Höjdkänsliga for de upp till Stockholm och sedan upp till Värmland igen. Helst ville de att vinstkurvorna skulle börja göra likadant.

Där stod de och nickade och längtade efter kaffe och en extra fralla, tack. När vi ändå är uppe och ska dit upp och sedan tillbaka hit upp igen i kväll. Jaså du är vaken och inte gråter.

6 och 38:orna.

 

Sökes

Partiledare till större svensk parti. Vi tror att du är kvinna eller möjligen man. Du är hungrig men samtidigt erfaren, exceptionellt god retoriker men också ständigt lyssnande, van att leda en stor organisation men lika van att hela tiden stå på den lilla människans sida. Du kan allt som går att veta om filosofi, historia, försäkringsväsende, arbetsmiljöregler, trafiksäkerhet, Europeiska unionen, kärnavfallsförvaring, lagen om anställningsskydd, nya kollektivtrafiklagen, islam, matematik, ensamkommande flyktingbarn, LO:s historia, August Palm, sociala medier, gammelmedier, radioskugga, Nya moderaterna, gamla högern, 1905 års unionsupplösning, Sveriges geografi, Hallands floder, huvudstäderna i Europa, ozonhålen, isbjörnar, minoritetsspråk, fotbolls-VM samt allt annat som står skrivet i böcker, tidningar och tidskrifter eller på nätet och som folk pratar om, pratat om eller kommer att prata om.

Vi har en gång sett till att vårt folk fick allmän rösträtt, fackliga lagar och mat på bordet. En gång var Sverige ett av de mest jämlika länderna i världen, det var också vår förtjänst.

Vi vill tillbaka. Kom och ta oss dit. Du bör vara ny och fräsch, en frisk fläkt, men gammal, erfaren och mycket välkänd.

Ansökan med löneanspråk och meritförteckning kan skickas till medieuppbådet, Sveavägen 68, eller till närmaste partidistrikt.

Ord att tänka på: egendom

Efter gårdagens blogg:
”I dag tänker jag på ordet egendom.”


Säkert fanns det privategendom även i jägar- och samlarsamhället. Sin egen skinntröja är rätt praktiskt att ha. Eller stenslunga. Men jag tror det var i bondesamhället människan första gången ritade upp en gräns och sa att den här jordplätten är min. Här ska jag så mitt utsäde.

Min. Mitt.

Detta var på sätt och vis förståeligt. Jag vill verkligen inte göra om svenskt jordbruk till en sovjetisk kolchos. Ändå var det med den första gränsstolpen eller röset som mycket gick snett. Nu gick det att samla makt och ägande i generationer. Någon kunde bli skamlöst rik och någon fattig, utan mat.

Någon fick inte råd att följa med på skolutflykterna.

Alla murars moder
Några kunde bli isolerade och inskränkta, med. Första gränspålen var samtidigt grundstenen till det som skulle bli Berlinmuren 1961, Israelbarriären 2002 och USA-Mexicomuren 2006.

Min jordplätt. Kom inte hit.
Vi bor i den bättre halvan.

Enkel sak
Lösningen är precis så enkel som alla alltid har vetat: Jämna ut, minska klyftorna, fördela, ha en del saker ihop. Vårt, tillsammans. Fransmännen formulerade grundtanken bra redan 1789, fast de glömde systerskapet.

Skinntröjan kan du behålla.

 

 

 

 

 

 

Amerikanska muren.

Skapat en ny sida för krönikor

Webbvård i går. Har gjort en ny krönikesida och lagt dit en facklig krönika: – Buller? Det går snart över! Den handlar om arbetsmiljö och berättar om två av mina arbetskamrater från sågen. De lade ut långrev men fick annat napp än de hade tänkt sig.

Den senaste tiden har jag också gjort en sida med definition av löpning och skapat ett historiskt hörn bland länkarna. Gamla youtube-klassiker mest, som tidsdokument. Länkarna förnyar jag också ibland.

Varje dag?
Har bloggat i drygt en månad. Tänker inte skriva ett nytt inlägg varje dag.
Tänker inte.

Tänker att, va’ katten, jag ska bara, det är ju det där med kristdemokraterna som bråkar och norrmännen som är utan smör och julen måste jag ju uppmärksamma, den är det nog fler som firar… Snart måste jag börja skriva om skrivandets hantverk och vedermödor också, och…

Tänker.

Ett välansat år för gräsklipparfotbollen

2011 är snart slut och det är dags att summera. Det blev ett betydelsefullt år för idrotten, då det internationella gräsklipparfotbollförbundet kunde bildas.

Här är ett diskussionsprotokoll, uppsnappat – inte från Wikileaks men från den centrala gräsplanen Facebook:

Sven-Ove Svensson På granntomten smyger en automatisk gräsklippare diskret omkring och gör sitt jobb. Det påminner om att jag måste fortsätta mitt viktiga arbete med att finslipa reglerna och lanseringskampanjen för den kommande actionsporten: fotboll för autogräsklippare. 27 augusti kl. 10:25

Sven-Ove Svensson Jobbar vidare med mitt multinationella förbrödringsprojekt: fotboll för automatiska gräsklippare. Filar på namnet nu. Automatic lawn mower soccer, är det kort och rappt? 28 augusti kl. 09:23

Egen kommentar: Sven-Ove Svensson Lawn mover soccer får det bli, eller klepperfotbôll här på Grossbolstorp. Två automatiska gräsklippare i full aktion, en femmans fotboll, två innebandymål och speltid en vecka. I händelse av åska inställt. 28 augusti kl. 09:27

Sven-Ove Svensson Har inlett förhandlingar med gräsklipparbranschen. Nu gäller det att få fram ett system som tillåter två automatiska klippare på samma klepperfotbôllsplan. De kan ju inte bara spela på varsin planhalva, då blir det lite väl defensivt.  28 augusti kl. 10:03

Egen kommentar: Sven-Ove Svensson Målkamera, det är obligatoriskt. Både domare och publik kommer att ligga och sova en stor del av matcherna.  28 augusti kl. 10:09

Kommentar: Mats Parner Det juridiska systemet inom fotbollen – all slags fotboll… – är tyvärr primitivt och otidsenligt. På tok för många (viktiga) matcher avgörs av tveksamma domarinsatser. Om tio-tjugo år kommer det att finnas målkameror, minst två huvuddomare per batalj och laserstrålar i alla upptänkliga riktningar – sanda mina ord! 28 augusti kl. 16:19

Svar: Sven-Ove Svensson Man skulle kunna sätta en gps-klocka på bollen. Det har ju till och med jag på armen när jag springer, så jag ska hitta svampställena efteråt. 28 augusti kl. 17:26

Sven-Ove Svensson Mitt globala förbrödringsprojekt med fotboll för automatiska gräsklippare fortsätter. Kontakterna med tillverkarbranschen var svåra i början. Att göra det möjligt med två klippare på samma plan var oootänkbart. Nu har de ändrat sig. Varenda nöjesfält med självaktning har ju mer än en radiostyrd bil ”på plan”, sa jag. Okej då, sa gräsklepperbranschen. 5 september kl. 17:03

Egen kommentar: 
 Sven-Ove Svensson Parallellt funderar jag på taktiken. Mina vänner säger att det blir svårt för automatgräsklipparna att skjuta. Inte, svarar jag. Vi ska bara trimma motorn så de blir burdusare. Sedan kommer vi att få världsklass på spelet med ett tillslag på Grossbolstorp. 5 september kl. 17:04

Kommentar: Åsa Allard Jag följer utvecklingen med intresse. 5 september kl. 17:30

Egen kommentar: Sven-Ove Svensson Bra, det gläder mig. Att jag kallar det förbrödringsprojekt beror på att jag inte tror att någon huligan orkar hålla sig vaken en hel vecka, som matcherna pågår. När busarna vaknar har vi redan burit bort hela arrangemanget. Då har de inget att förstöra. Nyvaken orkar ingen slåss. 5 september kl. 18:38

Sven-Ove Svensson Projektet med fotboll för automatgräsklippare går framåt. Just nu pågår första plenarsammanträdet med kommittén för bildande av internationella förbundet. Ordförandefrågan: tyskarna vill ha tysken och fransmännen fransken. Själv kan jag bara tänka mig någon från Jönköping. Bättre dialekt finns inte, om du ska låta självsäker i radio. 18 september kl. 12:03

Kommentar: Mats Parner Se upp för allt i världen så att du inte får Lagrell på halsen, när han avgår som SvFF-bas inom kort! Det vore ju synd och skam om ett så utomordentligt lovvärt projekt som ”fotboll för automatgräsklippare” skulle behöva dras med denne inskränkte bodknodd från Smålands Jerusalem på ordförandeposten. 18 september kl. 15:47

Svar: Sven-Ove Svensson Skulle jag ha syftat på honom med formuleringen om självsäker radiodialekt? Nej, det är mitt första krav: absolut ingen exlandshövding. Se bara hur det gått i Värmland. Här tillämpar regeringen den järnhårda landshövdingelagen: bara varannan får vara talför. 18 september kl. 16:07

Sven-Ove Svensson Nu har första vänskapsmatchen arrangerats i regi av internationella automatgräsklipparfotbollförbundet. Det gick inte bra. Matchen var mellan Grossbolstorp FC och Husqvarnas korplag. Två huliganer från Gränna klippte av den nergrävda tråden som ska hålla automatklipparna kvar på planen, så klipparna försvann söderut i riktning Lyckan. Vi har inte sett vare sig dem eller bollen sedan dess.  22 september kl. 08:00

Egen kommentar: 
 Sven-Ove Svensson Alla var nyinköpta i ett transferfönster i Karlstad, alldeles intill ett övergångsställe. De har dyra övergångar i den stan. 22 september kl. 08:01

Sven-Ove Svensson Ordförandevalet i internationella automatgräsklipparfotbollförbundet är avgjort. Det blev fransken. Merde. Nu kommer nästa strid. Vilka märken ska vi godkänna? En självsäker röst från Jönköping vill förbjuda all fo’poll utförd av Husqvarna-klippare. Vilka maskiner som helst, bara de inte är gjorda i grannskapet. Och så detta att han säger fo’poll… 2 oktober kl. 13:43

Kommentar: Åsa Allard Det där är en verklighet jag inte visste fanns – men tydligen lika mycket strider som på andra ställen!  2 oktober kl. 14:04

Svar: Sven-Ove Svensson Du, det är hårda bud i automatklipparidrotten. 2 oktober kl. 14:21

Vem är varannan?
Där avslutar jag rapporteringen. Bakom kulisserna fortsätter spelet, men det gröna gräsets automatschack ligger för närvarande nere, på grund av vintriga förhållanden i de länder som är anslutna till internationella förbundet.

Parallellt med utvecklingen ovan utbröt en diskussion om detta att varannan landshövding i Värmland är talför. Vem är varannan och vem är det inte, frågar alla människor mig.

Svaret ligger i lyssnarens öra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen klepperfotbôll i dag. Inställt. (Arkivbild. De tomtytor som syns på bilden har inget med innehållet i blogginlägget att göra).

Konsten och hålen i strumporna

”INSPIRATION. – Kära hustru, sa konstnären, du ser hålen på mina strumpor och vet att jag inte på tre dar har fått lagad mat. Hur menar du att jag under sådana omständigheter ska få inspiration till något arbete?

– Käre man, svarade hustrun, så fort jag får inspiration ska du få dina strumpor stoppade och få lagad mat på bordet.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.