De beiga männens fel

Hittar en artikel på nwt.se som jag missat tidigare. ”Beige man orsakade olyckan”. Ja-a, det är det jag alltid har sagt. Det är de beiga männen som är orsaken till mycket här i världen. Varav en del blev ganska gott, för övrigt.

De färgstarka karlarna tillhör underhållningsdetaljen, men bygga land och riken är de sämre på. Den grå vardagen kommer aldrig i tidningen, dock skapar den värde hela tiden.

Färgstarka kvinnor? Det är en annan sak med dom. Där skapas det sannerligen. När blir världen rättvis? När blir kvinnodagen helår?

Hela härligheten

– nio tankar om livet och tiden

Svett är muskler som gråter.
Av glädje.

Muskler är svett som skrattar.

Kondition är fötter som vill i väg
och lungor som håller med.

En bra text är tid som suckar och ler.

Statistik är tid som någon tagit.

Härligheterna i livet är sju.
En för varje sinne samt minnet.

*

Rikedom är andras muskler som gråter.
Fattigdom? Ekonomi som går fel.

Klassamhälle är statistik som gråter.

*

Svårare är det inte.
Omskakas, serveras kall eller varm.

 

Oscar II i paraduniform?

Förr i tiden, när det hände något nytt och viktigt på en svensk ort, då fick svenskarna se Oscar II dyka upp i sin kungliga uniform för att inviga detta nya.

Nu för tiden får vi se ett demokratiskt valt kommunalråd, klätt i plastpåse.
Världen går faktiskt framåt.

(Skärmdump från nwt.se).

Klyftorna ökar, sa Borg

Klyftorna ökar inte, säger Fredrik Reinfeldt. Klyftorna ökar, säger hans finansminister. I tidningen Dagens Industri gör finansminister Anders Borg samma bedömning som LO. Det blir större och större skillnad på inkomsterna i vårt land:

”Så är det i nästan alla industriländer och det är naturligtvis besvärligt, men Sverige och de nordiska länderna tillhör de länder som har minst klyftor och det är bra”, säger han.

Den ene försöker dölja. Den andre försöker försköna. ”Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i Sveriges Radio i januari i fjol.

Ja du. Och tomten finns och moderaterna uppfann cykeln.

Bakgrund: hur vi gör i Sverige
Man kan göra tvärt om också. Man kan gå till de som tjänar på orättvisorna och se hur de har det. Jo tack, rätt bra verkar det som. Det är härliga tider högst upp i näringskedjan.

Först en bakgrund. Så är det med oss svenskar, att om vi är tre stycken som delar ett intresse så bildar vi förening, startar tidning och skaffar en webbplats. Tänk efter i ditt eget liv, känner du inte igen mönstret? Idrottsklubben, hembygdsföreningen, din udda fritidssysselsättning – allt är mycket välordnat i tre steg. En förening, ett blad, en sajt.

Här är en sådan svensk förening, nu med nära 500 medlemmar och det kärva medlemskravet 25 sittningar per år. Ute. Nog vet de vilken sida av Sverige de inte tillhör.

Översidan.

Spinner sitt nät
Varför skulle Sveriges miljonärer vara annorlunda? Naturligtvis har de också sin förening. Den heter Connoisseur Club, har 11 500 medlemmar och ökar hela tiden. Redan är var tredje miljonär i landet medlem. Här får de inbjudningar till det som miljonärer kallar ”events”. Här kan de ”utöka sitt personliga nätverk” och ”interagera med andra inflytelserika personer”.

Interagera? Ja, precis som gubbarna i Dorotea gör på sitt utedass, bredvid ordförandens magasin. Interagerar och tittar på spindlarnas nätverk i taket.

Medlemskravet är kärvt för miljonärer med. Du måste vara en av dem som får tidningen Magasin Connoisseur. Den får du bara om du är miljonär. Fel, ”finansiellt framgångsrik”, kallar de det.

Den har en sajt, sa jag det? Den får vem som helst titta på än så länge.

Men ska du få tidningen måste du tjäna minst 1,2 miljoner kronor om året eller ha en förmögenhet på minst 5 miljoner. Det klarar nästan en procent av svenskarna.

Två bon eller fler
Det har gått bra för Magasin Connoisseur. Tidningen har 73 000 läsare per nummer, upplagan är 41 500 exemplar. Genomsnittsläsaren är 51 år och till 54 procent man och 46 procent kvinna. Hans snittinkomst är 2 473 747 kronor. Till 49 procent bor han i Stockholm, till 11 procent i Göteborg, 7 procent i Malmö och en tredjedel av honom är bosatt i övriga landet.

Dock inte ofta i Dorotea.

69 procent av läsekretsen reser privat 4 ggr per år eller oftare. 68 procent har två boenden eller fler. 25 procent planerar att köpa ett utlandsboende. 70 procent har två bilar eller fler. 51 procent har Private Banking som tjänst (vad nu det är, har den firman kontor i Grossbol?). 54 procent har köpt något genom Connoisseur och i genomsnitt äger han 4,4 stycken klockor.

För att få tiden att gå.

Nu är inte Magasin Connoisseur den hårdhänte granskaren. Tvärt om, tidningen ”hyllar historien och traditionen bakom världens finaste varumärken”. Samtidigt som ”individen lyfts fram i personporträtt med framgångsrika företagare, näringslivsprofiler och engagerade personer med speciella livsöden”.

Fyra nummer om året. februari, maj och oktober och specialnumret i december. De kan ju inte sitta och läsa hela tiden, de ska ju på ”event” också.

Och hinna titta på klockan.

Inte rädd för Löfven
I tidningen Dagens Media nummer 3 i år blir miljonärstidningens förre chefredaktör Peder Lamm intervjuad. Han är inte chef längre, men skriver fortfarande i magasinet. Du har säkert sett honom på tv. Han ser trevlig ut.

– Det är jättekul, säger Peder Lamm i intervjun. Vi har nött på i flera år med att försöka höja kvaliteten, att göra en läsvärd produkt som folk vill spara.

Riktiga journalister säger så där. De säger inte tidning, de säger produkt. Vi har breddat innehållet, säger han. Målgruppen är ju bred, allt från den 73-årige skogsägaren i Norrland till den coola tjejen på Stureplan som handlar Gucci.

Nu frågar intervjuaren om hur det skulle gå för miljonärsmagasinet om socialdemokraten Stefan Löfven kastade ut Reinfeldt från Rosenbad. Är du rädd för en Löfven-effekt då? Nej, det är inte Peder Lamm. Men borde inte en borgerlig politik skapa fler miljonärer? Absolut. Magasin Connoisseurs läsare vet vem de ska rösta på, säger Peder Lamm.

– Men historiskt sett så har socialdemokraternas politik aldrig varit ett hot mot kapitalet. Se bara på Sträng och Wallenberg, vilka kompisar de var.

En arbetares livslön per år
Klyftorna ökar inte, sa Reinfeldt. Jo, sa Borg. Hur är det nu med det? Landsorganisationen i Sverige, LO, har undersökt saken. De kom också fram till att framtiden verkar ljus för svensk miljonärsrörelse. Fast riktigt så säger de förstås inte.

Rättvist är det inte.

LO berättar om klyftorna i sin rapport Makteliten – kommer igen. Här har de undersökt omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare, de stora kapitalägarna ingår inte. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO-ekonomerna Jeanette Bergström och Torbjörn Hållö skriver mer om rapporten i DN debatt den 29 februari.

År 2010 tjänade makteliten i landet i genomsnitt över fem miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 300 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare. Den skillnaden ökade jämfört med året innan. Då tjänade makteliten lika mycket som 16 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Prata med Reinfeldt, Borg!
Anders Borg får gå hem och prata med Fredrik Reinfeldt om sanningen. Sanningen är att klyftorna ökar. Sanningen är att det väl var meningen.

Men så säg det då.

 

Svartjobb i förnamn

En man från Märsta har ansökt om att få heta Svartjobb i förnamn. Men Skatteverket säger nej. Det kan väcka anstöt eller leda till obehag för den som ska bära det.

Fast det är redan kört. Han bör ha fått skattemyndigheterna på sig för resten av livet, hoppas jag. Jag har hört att det behövs gator, vattenledningar, avlopp, räddningstjänst och poliser även i Märsta med omnejd. Förskollärare, kirurger och bussförare också.

Undrar vad han hade tänkt heta i efternamn? Guling?

(Guling eller svartfot är gamla beteckningar på strejkbrytare, svikare).

 


 

Jobb via friktion och simtävling

Nu bryter han sin långa tystnad, poeten och expertkommentatorn Viktor Root, efter att ha funderat över sambandet mellan den nya prinsessans namn, prinsens påse och ett underligt jobb i huvudstaden. Här är hans dikt, en arbetsmiljöskildring.


Sanningen om prinsessans namn

Det kan väl hända att
Estelle
låter som en chipspôse

Men hur låter det att
högste svensken får sitt jobb
tack vare friktion, ett ägg
och en simtävling?

Är inte det värre?

Och att statsministern sen måste
undersöke
att ongen verkligen ser ut
som en blandning
uttå Ockelbo och Pontecorvo

Så skulle inte ja ville ha’t på jobbe’

*

Hur gör han den undersökningen?
Lägger han dom bre’ve’ varandre
på gôlve
och kiser med öga och jämför?
Hele släkta

Det är så mycket en inte vet
om jobbena bortanför Filipstad

Viktor Root


Chipspôse  = chipspåse. Ongen = ungen. Uttå = utav. Ville = vilja. Bre’ve’ = bredvid. Gôlve = golvet. Kiser = kisar. Öga = ögonen. Släkta = släkten.

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, andra delen


  • 15 febr: Havet

Vulkanen steg ur havet för miljoner år sedan. Här sitter vi nu på ön den gjorde. Smörjer oss mot solen och tackar geologin och erosionen för deras arbete.

Havet är 18 grader varmt.

Vindarna och strömmen förde Columbus hit till hans hållplats, på väg mot den vändpunkt han trodde var Indien. I upptäckarens kölvatten följde tusentals kanarier som bildade samhällen i Venezuela, Kuba, Florida, Mexico och på många andra platser. Venezuela kallas fortfarande den åttonde kanarieön, så många kom de dit.

Havet. Vägen bort och vägen hem. Långsamt rullar vågorna i sin eviga berättelse om drömmen bortom blågrön horisont. Våg efter våg efter våg efter berättelse.

På 1700-talet steg de i land i Montevideo. 150 år senare importerade någon i Montevideo nyproducerat papper från Kålsäter, strax nordväst om Värmlands Nysäter. Affären finns dokumenterad.

En lång resa för några ton värmländska cellulosafibrer. Eller kanske inte? Vad tryckte de på papperet de köpt från Värmland? Samma dröm som människan alltid drömmer?

Långt därutifrån rullar vågorna in mot Las Palmas och Montevideo, medan minnet av pappersfabriken i Kålsäter sakta dör, i sin skog.

– Men du skulle ha sett fotbollsplanen vi hade, pôjk. Den var så kuperad så målvakter’a såg inte varann.

Skogen susar. Havet rullar. Drömmen reser lika långt i dag.

 

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.