Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Efterspel till Bonde i maten

Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.

Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”

Hon skriver en massa annat tänkvärt också.

Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.

”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.

Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?

Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.

Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.

Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.

Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.

Den enda anteckningen

Städade papper på jobbet i fredags, semesterstädningen. Utskrifter, brev, anteckningar. I ett kollegieblock fanns en enda anteckning. ”Avvakta”.

*

Ibland när jag läser på facebook inser jag hur ”tölig” jag är. Så fort det är en intressant diskussion får jag lust att blanda mig i. Ofta gör jag det också, objuden, blåögd, entusiastisk. Ibland blir jag så trött.

*

Inskickade nyord till Språktidningen: Internaut. Svensk motsvarighet till franskans ‘internaute’, som betyder internetanvändare. (Av: Martina). Ful-TV. Samlingsbegrepp för den avart av tv-program som går ut på att människor hängs ut och förnedras i olika former. (Av: Michael Frankius). SMSter. Antingen att man sms:ar under arbetstid istället för att arbeta, eller att man sms:ar till sina arbetskamrater under sin semester. (Av: Folke).

*

Sociala medier gör mig asocial.

*

– Tror du på ett arbetsliv efter semestern?
– Avvakta.

Bonde i maten

Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.

Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.

Jag vill ju inte tro det.

– Man trampar inte i maten, sa farfar.

Personalvård by leaving the room

En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.

Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.

Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.

Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.

De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.

Personalvård.

Två veckor kvar

Strax två veckor kvar till semestern. Sällan har jag vetat så noga vad jag ska göra veckorna efter semestern.

Undrar om det blir ”sms-ter” eller helvila? Eller sillimester, som en arbetskamrat brukar säga.

Det roliga i kråksången är att egentligen vill jag ju titta till mejlen ibland, även när jag är ledig. Varför annars sitta och svara på jobbfacebook och forum under lediga vardagskvällar, fast ingen har bett en?

För det mesta är det alldeles för roligt att ha ett arbete att logga in på. Roligt och meningsfullt. Precis så enkelt är det.

Käre nån, jag håller väl inte på och samlar argument för att jobba till 67? Hindra mej, någon. Jag som tänkte skaffa gungstol.

Veckan som var

Onsdag personalfest. Vår På spåret-tävling blev uppskattad. Resmål Lesjöfors, Skillingmark och Torsby. Själv fick jag ta kameran med mig och åka i förväg till tre värmländska orter med historia. Sahara, var det så svårt? I dag är den gamla klassiska bandyarenan överväxt av björksly, men en gång kom 5 500 personer för att titta på bandy här. Vägen fick stängas av.

I går traktade vi bort den begagnade virkeshögen med gamla trätrappan och begagnade trapptaket. Lade ut jord där nya häcken mot gatan ska planteras. Såg inte en enda fotbollsmatch.

I dag har vi lyssnat på Virtanens radiointervju med Stefan Löfven. Funderar allvarligt på att plantera vår blandade häck, men vädret tycker annorlunda. Min republikanska kommunskylt finner läsare.

Funderar över bokstavens möjlighet och eftertankens snabba spridning. Några av mina facebookvänner är bland de bästa bloggare jag vet, fast de skickar ut det via fb. Särskilt en, han är pensionär och säljer kalvdans.

När människan spår men tumstocken rår

Ibland är det svårt att vara människa.

Rätt ofta är det svårt att vara regalskepp också. Nu hör jag på min favoritradiokanal att forskarna tror sig ha löst frågan om varför regalskeppet Vasa blev så skevt, för det blev hon.

Saken var den att det var svenska timmermän som byggde henne. Men också holländska. Nu tror forskarna att svenskar och holländare hade olika tumstockar. En holländsk fot och en svensk fot var inte lika långa.

Skit också, eller vad det nu heter på holländska. Båtar får gärna vara liksidiga, det vet alla som någon gång gått ombord på ett regalskepp.

Historien påminner mig annars om en arbetskamrat som skulle sätta upp ett prefabricerat fritidshus långt borta på skogen. För enkelhets skull gjöt han plintarna på sommaren och drog dit kåken på vintern, för då kanar prefabricerade fritidshus bättre.

Varenda plint stod rätt – men inte där fritidshuset ville. Min kamrats måttband hade råkat krympa, sedan han köpte det. Tyg gör gärna det.

Ibland är det svårt att vara plint.

De yrkesstolta

Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.

Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.

Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.

Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.

Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.

Fotografen som aldrig ger sig.

Du ser resultatet av deras arbete varje dag.

Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.

Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.