Vajerräckeskrypkörning

Krama varandra i trafiken. Var det inte så han sa, den påhittade trafikexperten i alla tv-sketcherna? Alltså försöker jag göra det. Rattmuff på.

Men förundrad får man väl bli, i all försiktighet? Claes Tingvall på Trafikverket är min hjälte, inte bara för att vi gick på Sundstagymnasiet i Karlstad samtidigt. Jag tänker på hur han under stort motstånd införde vajerräcket på svenska vägar. De som redan räddat så många liv.

Jag är gammal SOS-operatör. Jag har talat med chockade vittnen många gånger, strax efter krocken. För mig är räckena en välsignelse. Varje räddat liv är en tingvallsk välsignelse.

Det som förundrar mig är alla dessa medmänniskor som plötsligt saktar ner till 75-80 kilometer i timmen, även om det så är 100 kilometer i timmen tillåtet längs den ”enfiliga” vajersträckan. Nyss körde de glatt i 98 när det var 90 tillåtet och smal väg med två mötande körbanor utan räcken.

Hur många gånger farligare var inte den vägen? Det som förundrar mig är att samma människa glatt kör fort med den livsfarliga mötande trafiken oskyddat en meter till vänster om sig. Men sedan drastiskt saktar ner när säkerheten höjs.

Bilar tror de sig kunna undvika att krocka med. Inte ett tillåtande räcke.

Stressad blir jag inte. Kör gärna i 80 om det är vad du klarar av. Fast du får förlåta om jag blir bekymrad, min vän. Du körde ju om mig alldeles nyss.

Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”

När jag har sprungit ett långt, härligt avslappnat långpass vill jag genast göra om det, en gång till. När jag har läst Born to run vill jag genast läsa om den. Så då gör jag det.

Inte långpasset, där brukar hjärnan bromsa, men boken slukar jag på nytt. Den finns som pocket i en livsmedelsbutik nära två av barnbarnen. Efter tre sidor kan jag inte begripa varför jag väntat så länge med att börja plöja den.

Är det här min nya löparbibel? Jag är inte överens om allt – vem har någonsin varit det med en bibel – men den har gett mig en fin läsupplevelse och gott om ny och välbehövlig löpinspiration.

Världens bästa, mest hemlighetsfulla löpare
Berättelsen börjar med att författaren Christopher McDougall kuskar runt i Sierra Madre i norra Mexico på jakt efter en löpande ”vålnad” som heter Caballo Blanco, Vita hästen. I en dåligt upplyst lobby på ett slitet hotell i utkanten av en dammig ökenstad hittar han honom.

Vissa påstår att Caballo Blanco var på flykt när han kom till trakten. Andra har hört att han var boxare och hoppade av efter att ha slagit ihjäl en motståndare i ringen. Han hade kommit till Mexico för många år sedan och tagit sig långt in i den vilda, ogenomträngliga Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – där han levde med tarahumarafolket. Det friskaste och fredligaste folket på jorden, historiens främsta löpare.

På riktigt långa distanser kan ingen slå dem. De vinner mot kapplöpningshästar och de vinner mot olympiska marathonlöpare. Ytterst få utomstående har sett dem i aktion, men historierna har sipprat ut från kanjonen i århundraden.

En forskningsresande såg dem fånga en hjort med bara händerna, efter att ha tröttat ut den. En annan äventyrare behövde tio timmar på ryggen på en mulåsna för att ta sig uppför ett berg i kanjonen, där tarahumaralöparna sprang upp på 90 minuter. De gör en fenomenal energidryck, de bor på klippavsatser som få har besökt, de gillar inte beröring av främmande människor men är fridfullare än de flesta.

 

På något sätt hade Caballo Blanco tagit sig fram till det inre av kanjonen och blivit accepterad. Snart lärde han sig deras båda främsta konster: extrem uthållighet och att bildligt talat kunna göra sig osynliga.

Hot mot skotillverkarna
För författaren Christopher McDougall startade alltihop med att han fick ont i foten när han sprang. När berättelsen är slut har han blivit bra i foten och skrivit barfotalöpningens bibel. (Som visserligen borde ha fått en svensk titel, vad är det för fel på Född att springa?). Den här boken är det. En bibel. Skofabrikanten Nike och andra måste ha upplevt den som ett stort hot.

McDougall och hans profeter i boken tycker nämligen att den alltför skyddande moderna löparskon orsakar en felaktig löpstil och därmed många av våra löparskador. Vi landar för mycket på hälarna.

På vägen dit har McDougall sett ett foto av en mycket snabb man klädd i en mycket kort kjol, fått höra om ett mord på nära håll, lärt sig frukta Sierra Madres knarkligor och fått träffa en enarmad man med en färskostburk fastspänd på huvudet.

”Jag träffade en vacker blondin som jobbade som skogvaktare och som fann sin frälsning i att kasta av sig kläderna och springa runt naken i Idahos skogar, och en ung surfarbrud i flätor som sprang rakt ut i öknen, rakt mot döden. En talangfull ung löpare skulle dö. Två andra skulle nätt och jämnt undkomma med livet i behåll.

Jag fortsatte söka och träffade på Barfota-Batman … Naked Guy … sanfolket från Kalahariöknen … en man som opererat bort sina egna tånaglar … en sekt som hängav sig åt långdistanslöpning och sexpartyn … vildmannen i Blue Ridge Mountains … och till sist, det uråldriga tarahumarafolket och dess skugglike lärjunge, Caballo Blanco.”

 

Intresserad? Jag säger ju att boken är en upplevelse.

Varför springer jag?
I dag är löpningen en av Sveriges bredare folkrörelser. Det går i vågor, så har det alltid varit, men just nu är det många som anmäler sig till de olika motionsloppen igen. Som alltid kommer då en våg av löparböcker, för oss som behöver boklig inspiration mellan löppassen.

Den här bästsäljaren har redan fått många svenskar att börja springa barfota – eller med ”barfotaskor” – och fler lär det bli.

I boken ställer författaren sig den fråga som många av oss förr eller senare ställer sig. Varför springer jag? Han ställer den till tarahumaras, han ställer den till forskare och han ställer den till olika profiler inom långdistanslöpningen. Svaret är enkelt. Vi är födda till att springa.

Boken är ett underhållande, tänkvärt och inspirerande reportage. Roligt att läsa om ultraloppet i ödemarken som Caballo Blanco bjuder in till, redan förberedelserna är mer äventyrliga än vid något annat långlopp jag känner till. Själva tävlingen ska vi inte tala om. Den lever vidare, läser jag på nätet.

Tunna sulor ändrar löpstilen
Den bästa löparen lämnar inga spår”. Vad menar McDougall med det citatet från Lao Tzu? Läs Born to run så förstår du.

Personligen tänker jag inte börja springa barfota i skogar och på gångvägar kring Grossbolstorp efter detta. Riktigt så romantisk är jag inte. Ändå tror jag det ligger mycket i vad tarahumaras tunna remsandaler gör för deras löpstil. Ska vi inte ta en liten barfotarunda på gräsmattan i alla fall?

Kom igen fötter, ni är fria!
Vi ska inte flytta till någon kanjon väster om Kil. Vi ska bara prova lite.

 

LÄST: Born to run. Jakten på löpningens själ. Christopher McDougall. (Bra översättning: Johan Nilsson).
LÄNKAR: Författarens blogg, bland annat om Caballo Blancos fortsatta ultramarathon i Barranco del Cobre.
– Barfota-Ted knyter tarahumarasandal.
– Serien Mina löparguruer.
– Hollywoodstjärna klar för Born to run-filmen.

Runda blå prickar

Kan verkligen friheten, jämlikheten, broderskapet & systerskapet segra i ett land där nutiden ritar två stora runda blå prickar på varje villatomt på flygfotona? Poolens och studsmattans kundkrets. Om varje människa i medelklassen behöver varsitt halvstort av varje ting, i stället för några gemensamma stora, blir ö-råden lättare att förstå. Ö-råd, förnedring och elaka juryer.

Runda blå prickar förstör mitt land.

– Jaså, åkte ni och badade på din tid, gamle man. I riktiga sjöar? Hur fyllde ni dom? Hade ni varsin?

Den tiden då jag har hårdrocksröst

Definitionen av kvällsmänniska är att det är en sådan som jag. Det präglar även mina mornar. Då är jag inte människa. Mornarna är så fyrkantigt ritualbundna att det kommer att bli fotspår slitna i kökets klinkergolv efter mina vanebundna vandringar.

Med ögon som kryss och röst av hårdrockstyp kliver jag omkring i min morgonrock varje morgon, styrd som en robot i ett japanskt laboratorium. Sätter på kaffet. Bort till köksskåpet, filskål, kaffekopp och juiceglas i näven. Ställer dem i rätt ordning vid min plats vid köksbordet. Kaffekoppen till vänster, glaset till höger. Alltid. Tillbaka, hämtar matsked och tesked och placerar dem där de alltid ska vara. Alltid är nyckelordet. Blodtrycksmedicinen ska ligga till höger. (Den tar jag först, med två klunkar juice till sedan. Aldrig tre).

Innan dess hämtar jag brödbit ur brödskrinet, plockar fram pålägg ur kylskåpet. Är det vardag? Då blir det inget smör.

Häller upp fil och apelsinjuice med fruktkött. Går tillbaka, ställer in fil- och juicepaket (kraftigt störd om leverantören bytt layout eller behållare) och hämtar müsli. Två skopor müsli, aldrig mer, aldrig mindre. Hämtar kaffet, sätter på Radio Värmland, lyssnar, äter, dricker.

Ändra ingenting. Ändra aldrig någonting.

Sedan rakar jag mig, borstar tänderna, duschar – och går ut i livet, fylld av förändringslusta. Världen behöver bli bättre varje dag. Massor med förändringar behövs det. Men aldrig den halvtimme när jag har hårdrocksröst.

Tidningarna? De läser jag i sängen klädd i bara t-tröja. Då har jag ännu ingen röst alls.

Svenska för facebookanvändare, SFA

 

Välkomna till första lektionen. Vi börjar med några grundläggande begrepp och vissa mer speciella.

 

Bra där
När någon är bra på ett enda ställe, se förmåga till punktinsats.

Är på stan med bästa NN
När du bara känner en med det namnet. Hon är sämst också.

Njuter ett glas rött
När du dricker väldigt mycket rödvin.

Och där kom…
När något händer som inte har med äktenskapligt samliv eller anländande att göra.

Checka in
När du ber telefonen berätta var du är, så nån ska veta vid eventuellt eftersök, se statlig räddningstjänst.

Check in-spotters
Tjuvar som noterar när du checkar in i Örebro, på Kreta eller Konsum Forshaga.

Dela
När du visar hur begåvade formuleringar du nästan har skrivit själv.

Statusuppdatering
När du berättar vilken fantastiskt falukorv du just har tillagat (se även semestermål med solrykte samt överlevande blomplanteringar). Detta är enda tillfället då en rätt vaggad svensk får lov att skryta.

Statussymbol
När du lyckas knappa dit ett hjärta på statusraden.

Det sista undrar jag hur man gör.

Fem laddare för vår frihet

Friheten är stor när vi ska kommunicera. Nu, när jag kan posta från min kamera om så krävs och skicka brev från min ”skrivmaskin” dygnet runt. Tack för den friheten, den har jag stor nytta av i mitt dagliga arbete och liv. Några knapptryckningar bara, sedan kan hela världen läsa mina meddelanden om den nu skulle vilja det.

Det är en del på Antarktis som är lite motspänstiga.

Fast visst var tillvaron lättare att fatta, innan den stora valfriheten och kommunikationstekniska revolutionen kom. Då, när Televerket ägde och skötte en fast bakelittelefon i varje hem och Posten levererade brev alla dagar utom söndag och – tillräckligt långt tillbaka – till och med flera gånger om dagen på vissa håll.

Den kära vännen och jag besökte barn och barnbarn i helgen. För denna tvådygnsutflykt medförde vi kläder och toalettartiklar, men också fem laddare, räknade vi när vi packade upp.

Fem laddare för vår frihet. Inte blir de färre heller, sladdhärvorna.

Min kommunskylt 5:

Det verkar inte som om någon tänker ge mig koden till skylten vid infarten till kommunen, även om mina skyltinlägg väckt visst intresse på kommunkontoret.

Nå, varför skulle de göra det och vad skulle jag i så fall använda koden till? Förmodligen skulle jag bara våga skriva: ”Trevlig helg! hälsar Angelica” eller ”Kör försiktigt, du har dyrbar last!”.

Men den här skulle jag skicka till vår digitala skylt, allra sist:

Carl Bildt, andras blod
är ett dyrt pris på olja

Bara för att jag kunde.

Början till boken om datan

 

 

 

Att googla är hjärnans svar på att gurgla.
Häll i, blanda runt och skicka omkring, ett tag bra djupt ner
– och spotta ut.

En gång nekade mig firmabilens alkolås att starta bilen, eftersom jag hade gurglat med Listerine minuterna innan. Det klarar inte Google.

*

Att dubbelklicka är pekfingerns svar på att jumpa på isflak.

*

Surfa är fel ord. Det borde heta jumpa.

*

I början sa vi en data, flera dator.
Hur många megabyte hade vi sparat om vi fortsatt med det?
Per sekund.

Redaktionell anmärkning

Tänker skaffa ett mer avspänt förhållande till bloggen. Nu tar jag bort Google Analytics, så jag slipper sitta och kontrollera hur många besökare varje inlägg får. Gilla-knappen på sidan behövs inte heller.

Roligt att ni finns, vänner, inte behöver jag räkna er hela tiden. Nu kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Inte måste jag skriva varje dag heller, bara när skrivklådan runnit till. Det gör den ändå rätt ofta.

…och jag måste definitivt inte alltid lägga ut facebooklänk om varenda inlägg klockan sex varje morgon. Käre nån, jag är nattuggla inte morgontupp.