Springer efter havet

Forshaga, februari. Tar på löparkläderna. Nya löparstället, underställ, kalsonger, t-tröja, collegetröja, tjocka strumpor, pegasuserna, yllemössa, snusnäsduk, fingervantar. Färdplan till hustrun, djupt andetag över tröskeln, klockan igång. Ute på vår gata är det en grad varmt, ishalka och snöglop.

Tre snabba steg, sedan är jag tillbaka på den packade strandremsan mellan Atlanten och Maspalomasöknen. Kroppen springer nerför backen mot Forshaga, förbi Ängevi och efter Klarälven söderut. Kilometer efter kilometer pumpar på i jämn go’ lunk. Själen – är tillbaka i solen och värmen. Hörseln hör hav, ögonen kisar i kanarisk sol.

– Vad skönt det är att springa efter havet, säger jag till hustrun när jag kommer hem. Jag vände borta vid Playa Ingles.

Då kommer hon redan med Vistenvatten. Gran Canaria är 420 mil bort.

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Om kommentarsmöjlighet och den engelska golvläggarbranschens allmänna knövvlighet

Höll på att ta bort kommentarsmöjligheten helt på bloggen. Jag ville ju inte, för jag tror på det mänskliga samtalet. Särskilt mellan sådana som inte är överens, men ändå vill vara öppna, lyssna och prova. Det är då det händer saker. Alltid när jag ändrat mig har det varit vid sådana samtal.

Men en dag small det till och blev på tok för många spam. Businlägg av folk som inte ens kan svenska. Engelskspråkiga texter som ofta kraftfullt berömde min tankeverksamhet och förmåga att skriva, utan att skribenterna hade en aning om hur jag skriver. Lögner helt enkelt.

Förr eller senare slutade det med att de ville göra reklam för någon golvläggarfirma i London. Jag vet inte riktigt om jag och mina elva läsare (låtsas jag) är den rätta marknaden för golvläggare vid stranden av Thames.

Fast försöka duger. Jag tror på det med, men du får förbaske mig vara juste.

Hundratals businlägg
Jag orkade inte hålla på och kasta 60, 70, 100 sådana businlägg om dagen, först i mejlen, sedan hittade jag dem i själva det administrativa wordpressverktyget också och fick radera dem där med. I flera steg. Det är inte meningen med mitt liv.

Först stramade jag åt lite grand. Det går att göra det i verktyget. Det hjälpte inte. Sedan lite till. Det kom fortfarande 50 spam om dagen. Då kryssade jag i allting. Kräv det, kräv det av den som ska tycka något. Snart gick det i praktiken inte att kommentera om du inte var inloggad. Och det är det bara jag som är, då och då.

Det är mycket sällan jag får lust att kommentera mina egna blogginlägg. Då brukar jag ta en kall dusch eller ett långpass.

Skulle just stänga av
Jag vet inte riktigt varför marknadskrafterna i form av ett gäng golvläggarföretagare i London (med flera) vill hindra en enkel medmänniska i Grossbolstorp från att skriva att han tror på solidaritet och medmänsklighet samt tycker om barnbarn, öppenhet och att springa. Men nu vill de tydligen det.

Så jag skulle just stänga av kommentarerna. Du får kommentera på facebook, tänkte jag. Det är ändå där de flesta kommentarerna kommer.

Då hittade jag någon sorts tillägg. Plug in som vi säger i Grossbolstorp. Vi får se om det fungerar. Först gjorde det inte det, tvärt om skapade det ett nytt irriterande problem. Kommentarsrutan försvann helt, utan att den fått order om det. Men just nu ska det gå ganska lätt att kommentera, tror jag.

Detta var inlägg nummer 108. Förresten är en gubblogg en ganska värdslig sak. Fast visst blir jag glad när jag får läsa sånt här i stället:

 

Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.


Bärbar dator-proletariatet

Det var en mörk och kylig morgon. På den gamla perrongen, som helst ville bli ung och pigg igen, stod de med sina datorväskor och nickade till varandra, ännu en otta.

– Jaså, ska du också.
– Mmm. Fick du igenom?

Sammanträdes-, kurs- eller dyrbar workshopmorgon. Herrarna kände sig skickade. Ändå var de bara länets dubbelklick- och bärbar dator-proletariat. Höjdkänsliga for de upp till Stockholm och sedan upp till Värmland igen. Helst ville de att vinstkurvorna skulle börja göra likadant.

Där stod de och nickade och längtade efter kaffe och en extra fralla, tack. När vi ändå är uppe och ska dit upp och sedan tillbaka hit upp igen i kväll. Jaså du är vaken och inte gråter.

6 och 38:orna.

 

Flyga

När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.

Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.

Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.

I söndags var de med och flög en mil igen.

 

Kartan: Terränglådans eget språk

Det är något magiskt med kartan. Ett terränglådans eget språk, samtidigt nu och då, läge och riktning, var och vart, bort och hem.

När lärde vi oss läsa henne första gången? Jag tror det var i mellanstadiet, Hallands floder kan ha varit inblandade. ”Vi ska äta, ni ska laga”. En dag knäckte vi koden: hon är som en bild kartan, de krokiga strecken är vägar, punktstrecken stigar.

Jaha, och det där andra är gränser?

Nu kom en tid när vi kunde rabbla de flesta huvudstäder i världen, vare sig vi behövde eller inte. Varje fredag kontrollerades förmågan vid frågesporten på roliga timmen. Elvaåringar är bra på att minnas, för pojkar är den åldern höjdpunkten i livet. Det är då vi kan klättra i träd och fantisera också.

Samtidigt.

Titta, två Bäckelid!
De första orienteringsförsöken skedde på Generalstabens 100 000-del. Grå, vit och svart. Kontrollen ligger 3 mm norr r i Sundstorp, ungefär så hade något skrivit i angivelsen. Mycket springande, mycket letande. Gott om detaljer i verkligheten, få av dem inritade på papperet. Hundratusendelen är bättre för mopedister än för löpare, men det visste vi inte än.

Magisk var hon likafullt. Så många namn på -torp det fanns i vår del av världen. Titta, två Bäckelid, ett på andra sidan älven och ett där vi gick i småskolan nyss.

När vi började i Fageråsens skola var magistern aktiv orienterare och stack en modern karta i våra nävar. En färgglad sak, där Mangen var blå och stigarna många. Sedan dess tycker min kropp att alla riktiga orienteringstävlingar bör arrangeras på tallmoar, för så såg skogen ut där vår nya karta gällde. Glesa tallstammar med god sikt mellan, böljande sandmoar med lingonris och täta stigar.

I sexan vann jag Nyedsmästerskapen. Regnet vräkte ner och den lila vasen jag vann skulle inte kännas vacker än på femton år. Nu är den det, fortfarande lika lila.

Mitt i den främmande skog
I slutet på 1980-talet tog jag upp sporten igen. Nu var jag förälder och än en gång fascinerad av det som alla kartritare vet. Med kompass och karta i näven hittar ditt barn hem överallt, bara du lär henne tekniken. Hon finner en meterhög sten och sedan letar hon sig tillbaka, även i främmande skog, långt bortom 054-området.

Kartan. Detta sällsamma papper med magiskt bildspråk på, lika snyggt som skogen det föreställer.