Du måste ha en plan

En morgon glittrar solen på Grossbolstorps snöiga höjder. Medan vi slevar i oss lättfilen och muslin försöker jag förklara livet som pensionär för den kära vännen. Nästa år är hon där.

– Du måste göra dig en plan förstår du, säger jag.
– Jag ska i alla fall inte skaffa mig nån hund, svarar hon.

Sedan kastar hon en lång blick på mig, med sitt lurigaste leende i mungipan. Det är 50 år 5 månader och 26 dagar sedan vi träffades. Då behöver en inte alltid prata; blickar och mungipor kan tala nog så tydligt. Jag ser exakt vad hon tänker:

Innekatt det har jag redan.

Vad svarar man på sånt? Jag går och lägger mig på soffan, under en filt. En måste faktiskt ha en plan.

Kurrrrrurrurrrurrrrrrr.

### Jag skulle väl ha summerat 2017 också.
### O-ringen i Arvika blev en succé. Grotescos senaste blev en succé. #Metoo blev en ofattbar succé.
### Dessutom hände det en rad dumheter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Hög tid att summera 2018

Ibland är det artigt att gå före och spåra åt sina medmänniskor. Låt mig alltså redan nu summera år 2018 så ni andra slipper det slitgörat om tolv månader:

Donald gick
År 2018 fick Donald Trump gå, för batteriet tog slut i Vladimir Putins fjärrkontroll. När Trump skull göra bort sig på egen hand blev det fel.

– Jag har ju sagt att när du ska ta ett obekvämt beslut, sa Putin, då ska du skicka ut ett tweet strax innan. Twittra om nå’t helt annat. Något som retar gallfeber på folk, så där som bara du kan.

Nu glömde Trump det och då tittade inte amerikanarna åt fel håll längre. Hej då Trumpentuss.

SSU gick mot klyftorna
År 2018 började det mödosamma arbetet att minska klyftorna i Sverige igen. Under min levnad har de aldrig varit så stora som nu.

Allt började med att SSU i Karlstad hittade några gamla nyckelringar från 1960-talet och bestämde sig för att sluta leka kärlekslekar med ungmoderaterna på orten och börja jobba politiskt i stället.

På nyckelringarna stod det Ökad jämlikhet. Nu bytte de till parollen: En rättvisa mer, en Sverigedemokrat mindre.

Jag slutade gå och känna efter
År 2018 slutade jag feschla och känna efter i rygg, vad och häl och bara sprang. Som den där benådade stunden 28 oktober 2017 när allt var möjligt i varje backe.

Jimmie fick stå bredvid
År 2018 vann de röda och gröna valet, Fi kom in och KD åkte ut. Regeringsförhandlingarna blev knövvliga i alla fall men han som heter Jimmie fick stå bredvid och sukta.

– Du får inte vara med, sa Ulf Hjalmar Kristersson.
– Men ändå, sa Per Jimmie Åkesson.

Parti fattade och backade
År 2018, strax innan valrörelsen skulle gå in i slutspurten, bestämde sig ett av de större partierna i min grannkommun Karlstad för att backa i Skutbergsfrågan. Det fria friluftsparadiset vid Vänern ska inte få hägnas in av privata intressen som vill sälja dyra entrébiljetter till fattiga barnfamiljer. Mumin kan få bo på Gerholmen i stället. De minst lomhörda i ledningen började äntligen fatta att folk faktiskt har rösträtt och att den som backar först vinner.

Vilket parti som ändrade sig? M eller S? De styrande eller den instämmande oppositionen?

Det säger jag inte.
Den som backar först vinner.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

I dag har jag bara en fråga:

Jag vet. Jag såg det också i går. Det finns en sjö utanför Björneborg som heter – Vätskavattnet.

Hur gick det till?

Sjöar vet jag något om hur de kommer till. Det beror på att vatten gillar att rinna neråt och ibland hinner det före sand, lera, morän och slikt, när naturen fyller igen de tomrum den avskyr.

Namngivning vet jag också något om. Sjön Kymmen kallas inte så för att den ligger i gamla finnskogar och att tio på finska heter kymmenen. Den fick troligen sitt namn för att den var körbar. ”Kömmen”. Sjön Fisklösen heter så för att det nappade dåligt där.

Men Vätskavattnet? Vad är det för en sludig björneborgare som har hittat på den sjöns namn?

En sorts dubbelnamn
Mycket vet vi om Vätskavattnet. Den ligger i Kristinehamns kommun och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön ligger på 127,1 meter över havet och avvattnas av Sälsjöbäcken. Avrinningsområdet är 13,92 kvadratkilometer stort och består till 73 procent av skog. Vattnet rinner igenom fyra vattendrag innan det når havet efter 257 kilometer.

2013 kostade ett fiskekort för en dag 50 kronor om du ville fiska i Vätskavattnet. Då hade du chans på abborre, gädda och mört. Om dessa fanns i just Vätskavattnet eller i de andra nio vatten som också ingick i kortet berättar inte min webbträff.

Snälla, berätta!
Sjö och sjö förresten, själv är den 0,11 kvadratkilometer stor och har alltså det konstigaste namn jag vet på en vattensamling. Visserligen en sorts dubbelnamn vilket tilltalar den här karln. Men ändå.

Det vet vi väl att sjöar brukar bestå av vätska inuti? Inte kallar vi väl någon stad i Svealands inland för Stadstaden?

Om någon vet hur detta ortnamn kom till, berätta det för mig.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

En skärgård i språket

Det finns en ort i närheten av Kristinehamn. Den heter Björneborg på kartorna. Där har brottningen varit populär i långa tider.

Det finns en vägkorsning vid väg 26 där du kan svänga in mot detta Björneborg.

Det finns en dialekt med nära till ö:na.

Alltså trodde jag länge att björnöbörskörsbröttörö var mitt språks örikaste ord. Sju sydostvärmländska ön, snabbare än en halvnelson, tjohoo!

Jag hade fel. Just nu är vi uppe i tretton, en vän och jag. Eller blir det fjorton med den där föraren av brottarbussen som någon gärna vill hångla med kärt och ömsesidigt?

Björnöbörskörsbröttörförörförförölsöförsök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Ni bare skôja

Vi har haft ännu en folkomröstning om skolor i min provins. 81,2 procent röstade för en viss linje. Fast det är klart, det var bara 42,3 procent som röstade. Så nu funderar de som fick stryk på hur de ska tolka stryket.

De är mina vänner, för övrigt.

… men vänta nu lite. Anta att socialdemokraterna på Hammarö har möte. Anta att ni tar ett beslut, exempelvis om vem som ska bli kommunalråd. Anta att bara 15 procent av medlemmarna kommer på mötet. (Är inte det högt räknat?). Låter ni då bli att gå på majoritetens vilja att utse Per till kommunalråd i så fall?

Det var för få som deltog. Så lockande var ni inte.

Visst nej, folkomröstningen var bara rådgivande. Som när moderaterna har provval om vem som skulle ha blivit riksdagskandidat om inte provvalet bara hade varit en rådgivande majoritetsomröstning där alla hade chansen att majoritetsomrösta men bli nedröstade i en korrigerande minoritetsomröstning efteråt?

Aha.

Ni gör som moderaterna, provar ifall folket väljer rätt.

Ni bare skôja.
Lustig regel det där.

”Vi bare skôja-omröstning”.

Ovalt betalt

Tänk vilket modernt land vi är. Där satt hon i sin lila klänning som vi alla betalt och tittade på när hennes make, ovald hövding i den tusenåriga monarki vi alla bekostar, delade ut nio osprängda dynamitmiljoner till en skrivkarl som en akademi, grundad av en annan monark från forntiden som alla den gången icke valt men betalt – valt ut. ”Min kong är utsedd i sänghalmen”, tänkte hon. ”Fräscht”.

”En riktig halmgubbe, det är vad jag har.
Kong Halm”.

Nästa år vill hon bära blått. Lustigt ord, kom hon på där hon satt. Blått. Lite som blut.

Blut = blod (tyska). Sällan blått.
Nor = mindre ort väster om Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Törs jag verkligen det?

Jag fortsätter att se framåt. Just nu tänker jag mig hyllor som inte dignar i arbetsrummet. Tomma ytor, tomma mappar, tomma tidskriftssamlare, färdiga för nya projekt.

Så ska det bli. Framöver.

Jag rensar alltså. På nedersta hyllan hittar jag en bunt gamla brev i en låda. Ett är från 1983 och ett från samma avsändare är från 1987, då det har gått tio år sedan folkhögskoleåret. Vi var vänner på Jära folkhögskola, den snabbtänkta och jag. Tio år senare är även hon förälder flera gånger om och drömmer om att börja studera igen. Hon vill bli distriktsläkare i Norrland, skriver hon 1987.

Jag minns en kamrat det var kul att skoja med, snabb och smart. Men börja plugga igen i den situationen, orkar man det?

Modigt, jobbigt.

Var finns hon nu?
Antag nu att jag är en nyfiken jäkel. Antag att jag dessutom är både gammal murvel och webbredaktör.

Vänta, det är jag ju.

Självklart börjar jag leta efter henne. Läste hon vidare? Gick det bra? Hur ser hon på liv och politik 30 år efter förra brevet?

Inte på Hitta
Jag har hennes efternamn som gift, för det skrev hon i brevet. Finns hon på Hitta? Nej. Finns hon på Facebook? Nej. Finns han som jag tror är hennes man? Ja. Några yngre förmågor i lämplig ålder? Ja men inte hon. Google hittar visserligen hennes namn på något ställe, fast bara gamla träffar.

Till slut slås jag av att ett mer ovanligt efternamn dyker upp hela tiden. Ett helt nytt dubbelefternamn.

Då klickar jag på detta namn och börjar leta runt i all välmening på den kvinnans Facebook. Kära nån, där är hon ju! Barnens namn stämmer med de hon skrev i brevet, yrket… asch, dä kvetter. Jag vet hur det gick med hennes längtan.

Det är hon, ingen tvekan. Hurra!

Törs jag höra av mig?
Kära dagbok, hur gör jag nu? Törs jag verkligen höra av mig? Törs jag fråga om hon vill bli min vän på Facebook? Vi som gillade att tjôta så för 40 år sedan?

Hur ska jag göra? 40 år är en lång tid.
Tänk om det ändå inte är hon?

### Det blir inte precis lättare när jag publicerat det här inlägget.
### Att en aldrig lär sig.
### Nu hittar jag ett brev till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Trafiktekniskt förslag

Finns det något effektivare än våra dialekter?

Lokal rekommendation här i socknen om en älgtjur på 300 kilo plötsligt kutar ut framför bilen när du kör i 110 kilometer i timmen och har dyrbar last:

– Sikt på rava.