SVENSSONS SLÄNG – Sida 3 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Äntligen räckte jag från pumphandtag till vattenkran

Och det hände sig vid den tiden att jag lade ut en text om vårt julbad på 1950-talet. Jag brukar göra det ibland. Texten finns här nedanför om du inte har sett den.
Zinkbaljan. Jag skulle ha velat ha den kvar.

Skopan har jag kvar. Den som jag äntligen kunde använda när jag fyllt 12 år. Det var då jag började räcka mellan pumphandtaget och vattenkranen i köket, med hjälp av skopan. Jag var så glad när jag kunde pumpa upp mitt vatten själv i skopan. Kallt gott dricksvatten.

Varmvatten hade vi inget, det fick vi värma vi på spisen.

Tårar i ögonen i Ransäter
Den gången tyckte jag inte det var konstigt att vi badade vårt julbad i samma vatten, de flesta i familjen. Vi skrattade mest åt det. Däremot tyckte jag det var synd om mamma som fick slita med att värma allt vatten i grytor på vedspisen. Den smala varmvattenberedaren i kanten på spisen förslog inte långt.

Skopan hänger i vårt kök nu, det har den gjort länge. En gång när jag skulle tala på Erlandergården i Ransäter fick jag tårar i ögonen när jag tog fram vår skopa och visade för publiken. De där tårarna är en talang jag har.

Det var Tage Erlander som drev igenom två politiska åtgärder som gjorde att väldigt få 17-åringar i dag behöver bada i småsyskonens badvatten den 23 december, värmt på en vedspis.

Miljonprogrammet och jordbrukets strukturrationalisering.

Miljonprogram och strukturrationalisering
Miljonprogrammet tänkte jag inte mycket på när jag var barn. I dag förstår jag vilken glädje det måste ha varit för många svenskar i städer och tätorter när de kunde gå från utedass på gården till badrum inomhus när en miljon nya lägenheter byggdes.

Då var det värre med jordbrukets strukturrationalisering. Det begreppet var ett svärord för den här ungen. Det var det som fick grannarna att sälja sina små gårdar och hålla auktion på verktyg och maskiner. Precis som det blev för oss till sist.

Pappa fick det jättebra på sågen i Molkom. Han fick semester, ackordslön och fasta arbetstider. Mamma blev avlönad kommunanställd. Det visste vi inte hemma på gården, när vi gick omkring och svor över Tage.

Vår landsbygd är enmansbetjänad
Jag tycker fortfarande att det är vemodigt att åka omkring på svensk landsbygd i dag, i trakter som blivit avfolkade och enmansbetjänade. Hoppas hoppas att de barn som fortfarande växer upp där har kranar att vrida på, varmt vatten ur kranarna och badkar att bada i bakom stängda dörrar.

Nu ska jag ta mig lite kallt gott vatten ur en kran. Tack för det, kommunalarbetare!
Jag tror jag ska dricka det ur skopan.

### Här är texten om hur vårt julbad gick till på 1950-talet och framåt:

Sitter i badkaret och tar mitt julbad, vare sig det behövs eller ej. Då kommer jag att tänka på min barndoms och ungdoms julbad. De första 17 åren skedde de i zinkbalja fylld med vatten som mamma värmt på vedspisen. En del värmde hon i den minimala varmvattenberedaren i kanten av spisen, en del i en gryta. Alla i familjen fick inte färskt vatten, vi hade ont om vatten i källan vissa vintrar, sa jag det? Mitt på golvet i köket satt vi och blev skrubbade på ryggen med mjuk rotborste. När vi blev gamla nog att bli generade inför farmor, farfar och andra som passerade förbi flyttades baljan till ett mörkare hörn av huset. Där har du berättelsen om småbrukarbarnets jul. 1960 kom ett nytt svartvitt program på den enda tv-kanalen: Kalle Ankas jul. Varenda människa tittade på det. En konstig sed, varenda en faktiskt. Så var det den gången.

Trevlig Mångfaldsrik Midvinter!

Trevlig mångfaldsrik midvinter på dig, vare sig du firar en lycklig födelse för många år sedan i Betlehem genom att bära hem en gran på gammalt tyskt sätt, klä ut far till stor tjock tomte efter idé från en snäll turk och titta på en arg tecknad amerikansk sjömansanka med naken underkropp – eller högtidlighåller något helt annat, som just du tycker passar bra när mörkret börjar krympa.

### Snart är det ljust hela natten igen.
### Njut av mörkret nu. Det behövs, det med.

Belöningen efter allt slit med att försöka lära sig berätta

Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång.
Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.

”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.

”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.

Luktade med avsmak
När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!

En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.

Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.

När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.

Recenserad bland riktiga idrottsmän
Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.

Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”

Så här slutar recensionen:

”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.

Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”

Arbetet gör oss till människor
Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.

”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”

”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”

Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:

”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.

När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”

”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”

Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.

Tack.

Vykort.

Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.

Mats Parners recension i Visaren.

### Här är länk till Bengt Bergs recension av Mitt liv som keps i Wermlandiana.

Värsta bästa älskade jäkla förfärliga 23

Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år.
Jag pratar om 2023.

Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.

Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.

Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.

I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?

Blev inget bättre?
Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.

Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.

Mitt privata 2023
Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.

Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.

Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.

Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!

Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.

När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.

###

Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.

Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.

Jag har förresten en bok till som vill ut.

### Apropå jobbskatteavdrag. Här är några synder jag skrev om för tio år sedan. Klicka och läs, den texten är jag nöjd med: Fem dödssynder – en åt dem var och en i minne

2023.

2023.

2023.

Jag vägrar välja mellan terror och terror

Jag blev politiskt väckt under Vietnamkriget när världen var tydlig. Angripare var angripare, vän var vän.

Koloniernas frigörelse? Det var samma sak där, lätt att välja sida. Fascismen i Spanien, kuppen i Chile: ingen tvekan då heller. En sida hade rätt, en hade fel. Jämför gärna med kärnkraften, du kan inte välja en oförarglig sort, det var för eller emot.

Så, en höstdag 2023, slår Hamas till med en fruktansvärd attack varpå Israel svarar med att döda mångdubbelt fler i det Gaza som liknar ett fängelse. Dag efter dag, natt efter natt.

Enda sättet
Det är lätt att ta ställning för folks rätt att leva, mot attacker mot civila, för eldupphör och tvåstatslösning. Inte tvekar jag där. Men så fasen att jag väljer sida mellan det Hamas gjorde den 7:e oktober och det Israel gör varje dag mot instängda förtvivlade människor i ”fängelset” Gaza.

Eldupphör, det finns inget annat sätt.

### Just nu arbetar israeliska staten effektivt med att få fler palestinier att börja sympatisera med terrororganisationen Hamas.
### Det var kanske inte riktigt meningen.

De glömda döda

Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd.
Det blir det inte om du dör i jobbet.

Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.

År 2021 dog 48 personer på arbetet i Sverige och nästan 2 miljoner människor i världen. Detta hör vi sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol eller framför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, även 2021 när dessa dödar ungefär lika många, 45 personer. Pistolen är värd mer.

Även för redaktörerna är den värd mer.

Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är sannerligen värd både prat och beslut. Men det är alla de människor som dödas på sina arbetsplatser med. De glömda döda.

Det är det jag vill ha sagt.

Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte farligast, inte trafiken heller. Värst är våra hem. Drygt tusen svenskar dör i sina hem varje år, bara i fallskador.

Vilken politiker tar upp den debatten?

### Ur min bok Mitt liv som keps (BoD, 2023).

– Du har väl kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

– Har du kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Min förtvivlan på EPA i stan

Det var dagarna före jul. Vi var på sällsynt besök i stan, jag var nio eller tio år och hade mina samlade tillgångar i fickan.

Varuhuset hette EPA och var känt för sina låga och jämna priser. Allt kostade en krona, två kronor, tre kronor och så vidare. Förkortningen betydde Enhetsprisaktiebolaget, fast det visste jag inte då.

Jag fick gå runt själv och handla, det var stort. Affären kryllade av folk.

Efter ett tag hade jag köpt julklappar till min syster, min bror och min pappa. Artiga expediter slog in varenda present.

Mamma då?
Men så var det mamma. När jag kände efter i fickan fanns det bara en liten ynka slant kvar. En 25-öring. Det var inte mycket pengar på den tiden heller.

Har jag bara 25 öre kvar till mamma? Runt omkring mig trängdes folk som hade både mynt och sedlar i fickorna och jag började skämmas så över min dåliga planering. Jag måste ju ha en julklapp till mamma med. Vad får man för så lite?

Till slut hittade jag en halvliggande tomtenisse i porslin.
– Ska jag slå in den?
– Ja tack.

På julafton berättade jag om min usla planering. Då blev snälla mamma rörd.

En hälsning från 1961
I går hittade vi tomtenissen i en gammal plåtburk efter pappa. Först hade mamma sparat den, sedan pappa. Själva hade vi inte öppnat burken på tjugotvå år. Där låg den och hälsade från mig själv som tioåring.

Efter en stund slog jag upp på nätet hur mycket 25 öre då är värt i december 2023. Svaret är 3 kronor och 59 öre.

Som minne är den värd mer.

### Det är efter EPA-varuhusen som Epa-traktorerna och nu även Epa-dunket fått sina namn.
### Varuhuset hade dåligt rykte i vissa kretsar; dels bland snobbar, dels bland rasister.

När jag fick stora och lilla C

Jag har haft tur. När cancern kom i höstas hände det i en tid när sjukvården lärt sig sikta ganska pricksäkert mot tumörer i gubbars prostata med hjälp av både piller och strålkanoner.

– Du är frisk, sa doktorn för drygt tre månader sedan. Men pillren får du äta i två år till. Blir du kraftlös av dom?

Odramatisk covid
När pandemin kom 2020 hade läkarvetenskapen redan forskat länge på den typen av virus och kunde få fram ett vaccin förhållandevis fort. Vi som sedan tog våra sprutor kunde hoppas på att bli lindrigare sjuka än vissa av de stackare som fick covid i början.

Så blev det. I torsdags kväll kände jag ett lätt halsont, på fredagen blev det värre och vid lunchtid visade Apotekets test att jag till slut hade fått covid, även jag.

Det hela var odramatiskt. Jag missade barnbarn L:s matcher i handbollsturneringen Hellton cup i Karlstad, det var värst.

Jag la mig i sängen på övervåningen, hostade, nös, mätte febern och snorade. Allmäntillståndet var som vid en rejäl förkylning, inte värre. Inte så vitt jag märkt hittills. Det enda speciella var att jag tycktes ha glömt hur det var att vara förkyld.

I början slötittade jag på vintersportsändningar mellan nysningarna men det blev bättre med koncentrationen. Nu är febern borta och nys-attackerna med.

Tack, liv
Jag har haft tur.
Tack vetenskap och offentlig sektor.
Det är så roligt att leva.

### Handbollen följde jag via turneringens pigga resultatservice på nätet i stället.
### Heja Härryda HK F13, en jämn semifinal är inte illa!