Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.
Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta: – Du är frisk.
Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.
Läser. Kramas. Hämtar svamp. Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz. Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad. Kramas. Läser.
Livet är en fin uppfinning, du kropp. Nu tar vi kaffe.
### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt. ### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.
En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.
När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.
Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?
Kanske.
Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.
Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?
Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.
Hmmm. Är det dit vi är på väg? Vad ska vi då med tidningar till?
### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.
### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.
Tänk om det är så att de dagstidningar som ivrigt koncentrerar sig på att få så många klick som möjligt för att överleva samtidigt väljer bort en massa andra viktiga ämnen som var för sig är smalare men som skulle ha gett både många extra klick och livsnödvändiga prenumeranter tillsammans
Eftersom läsekretsen inte är lika, allihop, och inte vill ha samma mat varenda dag, inte samma intervjuoffer heller, och inte alls är på samma humör på måndag morgon som på lördag kväll
Tänk om de inte vill att varenda sida ska se likadan ut varenda dag
En del finsmakare vill till och med ha färska bilder.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Tre funderingar har jag när jag plockar röda vinbär en morgon med regn i luften.
Första tanken Den första är att jag tydligen kan plocka även med vänster hand. Av allt jag kan göra med fel hand är det i vinbärsbusken jag är bäst.
Andra tanken Den andra funderingen är att det måste ha varit skörbjugg som gjorde att de lade ner tv-serien Dallas i många år och att Bobby Ewing var rapporterad död så länge, innan han återuppstod i duschen.
De drack ju aldrig upp juicen. Överallt stod det halvdruckna glas apelsinjuice bredvid poolen på deras ranch.
Då får du skörbjugg. Drick upp juicen.
Tredje tanken Den tredje funderingen handlar om alla dessa kriminalpoliser på tv. Alltid måste Martin Beck eller någon annan av dem sova över på kontoret när utredningen blir som mest krävande. När de sedan vaknar tvättar de sig aldrig och de borstar inte tänderna. Fråga: Hur känner man igen en äkta tv-detektiv när man möter honom? Svar: det känner du på odören.
Detta är vad jag tänker på medan fingrarna färgas röda av egenodlade c-vitaminer.
### Det är skönt att koppla av med eftertänksam vinbärsplockning efter en intensiv vecka som kompledig, 72.
###Måndag: dödstrött efter att ha klättrat uppför berg efter berg när jag satte ut kontrollstolpar i Hittaut (och plockade svamp). Gudskelov fick jag ett vänligt mejl om min kepsbok mitt uppe på högsta toppen, tack Ulla, du fick mig att orka ett berg till. Tisdag: svamp igen, gräsklippning, nya stolpar ut. Onsdag: löprunda (mellan svampställen), utdelning av vinst i Hittaut,bra program på Geijersgården i Ransäter om betydelsefulla kvinnor i Erik Gustaf Geijers liv. Torsdag: gubbvandring, orienterings-VM på tv samt lika bra program på Geijerskolan i Ransäter om Ryssland före, under och efter Putin. Fredag: hallonplockning, utrensning av vallört med mera på komposten, beskärning av buskar, sista stolparna ut, svamp, handlat, läst vidare i Gunvor Nymans intressanta roman. Lördag: vinbärsplockning, orienterings-VM på tv, romanen, lugn löprunda så långt bort från skogen som möjligt så inte kantareller skulle hindra mig från att sträcka ut, det gick sådär.
### Kropp och själ hör ihop. Var det inte det jag trodde. Har vi nån juice?
Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.
– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.
Handboll i regn Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort. – I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.
Ljuvligt sa Mosesson På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:
”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?
– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”
Fattar frimodigt mikrofonen På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster. – Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret. – Han hade ingenting spikat.
Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.
Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.
### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti. ### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel. ### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.
Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.
Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.
”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.
Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.
Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.
De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.
Mångfald och orättvisa Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.
Om mångfald. Om en orättvis värld. Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring. Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.
Den nya rollen Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.
Alla kom ensamma, inga team. Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem). Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.
Marginaliserat yrke: fotograf En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?
Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så? Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet. Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger. I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.
Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:
”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.
Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.
Tanken mal Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.
Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.
Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.
En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:
– Vad ska jag ta med mig?
Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.
Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.
– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.
Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?
Handen dömer I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.
Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.
Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:
Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.
Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.
– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.
Värmen från tusen Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.
Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.
Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?
– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.
– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.
– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?
Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”
Åttondeklassare och andra Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.
I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.
En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?
