Byggrapport 2, bo nummer 3

Vad ska vi göra? Hon bara bygger och bygger och bygger.

Två bon har vi rivit. Vi kan inte ha ett stort getingbo över altanbordet, snart väntar vi gäster.
River vi boet en gång till så bygger hon en gång till. Så länge vi inte slår ihjäl henne håller hon på.

Suck.

### Vi äter kött och är tacksamma för jägare som minskar på vildsvinsstammen och gör så att vi får färre älgolyckor. Det är inte det. Ibland måste man bedriva viltvård.
### Men den här är nyttig att ha i trädgården. Vi är inte mycket för drottningar annars.
### Om hon bara kunde bygga sitt fina bo någon annanstans.

Dubbelsuck.
Man kan ju inte be en geting att sticka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 263. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den läkande humorn

Dagstidningarna i dag recenserar mycket få böcker. Det gäller inte minst de länstidningar jag läser.

I Värmland finns det bara en tidskrift med någorlunda heltäckande bevakning av litteratur med värmländsk anknytning. Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Här är min senaste recension där:

Ingela Jonsson Lindgren, Det brinner! : En historia om liv och död – glädje och sorg, skildring av livet på en brandstation, om en vardag mitt i allvaret och ett liv i gnista. Vulkan 2021, 179 s.

Vilket liv levde brandmännen när inte larmet gick? Om det handlar Ingela Jonsson Lindgrens bok. Miljön är framför allt blåljusbyn. Den gången var brandstationen nära fängelset i Karlstad inte bara brandfordon och slang. Den var hem för brandmännen och deras familjer också. En spännande miljö för barn att växa upp i.

Boken är redigerad så som livet i blåljusbyn var. Trångt, nära och med plats för stort och smått, larm och julfester, bus och kärlek, barn, idrott och anekdoter. Det kryllar av människor. Någon gång känns det som ett fotoalbum för de närmast men då händer snart något som gör det intressant även för oss andra.

Ibland blir det ett väldigt liv. När larmet går på natten väcks hela familjerna. Ibland uppstår en särskilt tystnad, länge. Då har någon särskilt svår brand eller olycka inträffat med många döda. Ibland blir de skadade själva.

En person står i centrum tidigt. Det är Karl Johansson. Den 1 december 1918 stiger han av tåget i Karlstad. En före detta dräng och hovslagarkorpral på väg till sitt nya jobb som brandkorpral. Han ska bli kvar på brandkåren hela sitt yrkesliv. Först får Karl en säng i ungkarlsrummet på brandstationen men efter en tid kan även hans Beda och sonen Martin flytta in i byn.

Karl får se brandkåren i staden förändras från häst och vagn till brandbil och ambulans. I boken kan vi följa utvecklingen från stadsbranden 1865 och till flytten in i nya brandstationen på Sundsta 1956. Då försvinner blåljusbyn. Nu behöver inte familjerna bo på stationen längre, de flesta hamnar i lägenheter i närheten.

Det brukar sägas att heltidsbrandmän ”har smeknamn, firma i källaren och är bra på att laga mat.” Boken bekräftar detta. Blå, Tassen, Swisch, Eleganten, Pigge, Flisa, Ginken, Skräddarn, Mannis, Kikon, Slampen, Tvåfjorton, Korpen, Lillen, Kupa och Bonzo heter några. De jobbar extra på bilskola och Wards möbler. De skottar snö på tak, fäller träd, kör dricka och droska, lagar fisknät och river biljetter på Palladium.

”Vi hade olika ’uppdrag’ hemma när larmet gick. Pappa upp ur sängen och hoppade i sina byxor med stövlarna på som alltid stod på samma plats hemma. Eftersom vi sov både på golvet och alla soffor var utdragna så gällde det att skapa fri väg för pappa. Sist stod yngsta brorsan och höll upp dörren och pappa rusade ut … vi la oss eller … så cyklade vi på mammas cykel efter brandbilarna. Mamma stod alltid vid köksbänken … hon sa aldrig att hon var orolig men hon slamrade med disken väldigt mitt i natten och hon väntade in pappa varje gång och ibland kunde det bli lång väntan.”

Ingela Jonsson Lindgren skildrar en del av Karlstads historia som annars kunde ha blivit bortglömd. Tack för det. Mig lär den före detta akutsjuksköterskan dessutom ett uttryck som många i blåljusbranschen känner igen:

Den läkande humorn.

Recension i tidskriften Wermlandiana nr 1/2023.
Transparens: jag har suttit i styrelsen för föreningen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 257. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En soffliggare köper biljett

Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren.
Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.

Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?

Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.

Frågorna vi amatörer skulle ha ställt
Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.

Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor:
”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.

Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till:
”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.

Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.

Doftar nysågat virke
Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.

En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.

Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.

Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!

### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen.
### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt.
#glopådet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 250. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Årsmötestid, tid för miljarder

Det är årsmötestid, tid att träffa eldsjälar.

-Hon som brukar dra så stor del av lasset med värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
-Han som lägger ner så mycket tid på att få unga att intressera sig för politik.
-Han som drar skidspår så fort det trillar ner några centimeter snö.

De tre gör mig glad och lite stolt och det bästa är att de inte är ensamma.

Nästan varannan svensk
År 2019 lade svenskarna ner 735 miljoner timmar på ideellt arbete. Det motsvarar 161 miljarder kronor. 4 140 000 personer jobbade ideellt. Nästan varannan svensk.

Jag vet, det är ofta svårt att få folk till våra styrelser. Men det är förbaske mig inte svårt att få dem att sätta ut kontroller i Hitta ut eller sälja värmländska författares böcker i Göteborg.

Årsmötestider.
Överallt runt omkring mig sitter entusiaster.

### 2019 arbetade svenskarna ideellt till ett värde av 161 miljarder kronor.
### Det motsvarar 3,2 procent av BNP.
### Nästan lika mycket som detaljhandeln bidrog med samma år.

Respekt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 249. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vaknar och får lov att lösa världsproblemen

Vaknar mitt i natten, vet inte varför. Hjärtat har bråttom men inte jag. Det är lögn att somna om fast kroppen vill.

Då kokar jag kaffe, brer en kaviarsmörgås och sätter mig i läsfåtöljen tillsammans med flimmerhjärtat, Vi-tidningen och mobilen.

Läser. Tänker. 03.49 ska man tänka stora tankar, annars får det vara. Då när mörkret och tystnaden gör varje idé avskalad, tydlig.
– Lös världsproblemen! viskar narren på min högra axel. Det är hans förslag.
– Nämen, det kan du inte … svarar en liten vitklädd figur på axeln mitt emot. Det är vad hon tror.
Till sist får jag sluta tvisten mellan de båda, när de inte klarar det själva.
– KLART JAG KAN!

Världsproblemen är den enklaste sak i världen. Jag har vetat sedan jag var 17 år hur de ska lösas. Stora delar av mänskligheten har vetat det ännu längre.

Punkt 1. Det ska va’ rättvist
Det där visste vi redan när vi var små och delade en flaska sockerdricka någon lycklig lördag. Rättvisa betyder inte att alla ska ha ha exakt lika mycket sockerdricka, men det är en annan sak. 1961 överdrev vi millimetermätningen.

I dag äger en procent av jordens befolkning 46 procent av dess tillgångar. I Sverige krävs det 93 städare för att sopa ihop lika mycket pengar som en av våra 50 rikaste börbolagsdirektörer. Detta är skamligt.

Ta bort klyftorna, där har du stor del av lösningen. Börja med de ekonomiska, sedan kan du fortsätta med orättvisorna mellan könen, mellan folk med olika färg på skinnet, mellan olika delar av världen och olika tro. Utbildningen, nämnde jag den? Tillgången till bra sjukvård? Tillgången till kloka granskande medier? Rätten att bli kallad till en anställningsintervju, även om du inte heter Persson?

Alla ska ha rätt att tro på framtiden.

Punkt 2. Alla ska ha rätt att säga ifrån och att rösta i demokratiska val
Punkt 3. Alla folks frihet, hela världens fred
Punkt 4. Alla måste sätta sig en stund ibland och få distans till sig själva
Punkt 5. Den jag inte kan skratta ihop med kan jag heller inte prata allvar med

Så där, då var den saken klar. Det där är de grova dragen. Börja med klyftorna.

Rousseaus gränspålar
Nu vill jag inte upphäva privategendomen, folk måste få äga sin egen tandborste och sin egen läsfåtölj med om de vill. Fast det händer att jag tänker på upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Hur var det han skrev i ”Om samhällsfördraget” från 1762?

Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig, den människan lade grunden till det borgerliga samhället och gav upphov till en rad strider, vilka hade kunnat besparas mänskligheten om någon ryckt upp gränspålarna och förklarat att jorden tillhör ingen, det vill säga alla.

Har han rätt? Var det i övergången från jägare-samlarsamhället till jordbrukarsamhället som det började gå snett? Då, när människan på allvar kunde börja samla ihop till ett överskott som gick att spara och småningom använda till att försörja en elit.

Jag är son av en småbrukare och stolt över min bonde- och arbetarbakgrund. Men nuförtiden tänker jag ofta på Rousseaus gränspålar, medan bomberna faller över Ukraina.

Självklart måste vi se till att Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han, inte andra förtryckare och imperialister. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få vara fria.

Ändå. Jag hoppas att en dag ska gränser bara vara kulturella och historiska, inte fysiska. Som när du reser västerut in i Jösse härad och upptäcker hur de pratar där på trakten.

Och skrattar.

### Läs mer om klyftorna i Sverige i dag i LO:s årliga undersökning av makteliten.
### Den senaste kom nyss och heter ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”.
### Klicka på länken. Läs.

Det ska va’ rättvist.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 245. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Tack för löpglädjen, Nils

För en tid sedan fick jag veta att Nils Lodin hade avlidit. Den legendariske grundaren av löpartidningen Springtime, numera Runners World Sverige. Det var ett ledsamt besked.
En gång i tiden inspirerade Nils mig både till att springa och skriva och nu gör han det igen. Jag går till snedgarderoben, rotar i kartongerna och hittar den till sist. Min gamla Springtime-keps, den som alla bar en gång i tiden.

Där står jag vemodig med en blågul knattekeps i näven och minns åren som krönikör i hans tidning. Just när jag tänker så kommer mejl från redaktionen. Får Runners World trycka mitt långa inlägg om Nils som löparguru som jag publicerade på bloggen för många år sedan?

I den stunden knyts mitt springande, mitt skrivande och mitt förhållande till Nils ihop till en cirkel. Stolt säger jag ja till deras snygga, effektiva layout av uppslaget och knyter på mig löparskorna än en gång tack vare Nils Lodin.

Förr sprang jag mest i mörker på vardagarna så här års. Medelsvenskt lönearbete har en tendens att stjäla dygnets ljusa timmar för en. Nöjen som motionslöpning får du ägna dig åt när solen gått ner.

När jag fick reflexväst
Nu måste jag berätta den igen, historien om reflexvästen. Det kan inte hjälpas. Saken är den att jag är rädd för bilar. Inte när jag sitter bakom ratten men när jag springer. Saken är dessutom den att förr sprang jag gärna rundan runt västra Forshaga via riksväg 62. Förbifarten.

Alltid var det mörkt och alltid höll jag mig halvt i diket varje gång jag mötte en bil på den dryga kilometern mellan tunneln och södra infarten. Värst var det bortåt Nordängen där det är ett långt räcke. Ska jag hoppa över räcket och springa i diket eller ska jag tro att bilföraren ser mig och har vett att styra mot mitten när vi möts?

Det har han inte alltid.

Till slut förbarmar sig min fru över mig. En regnig tisdag far hon in till OBS Bergvik i Karlstad och köper en reflexväst för 195 kronor. Den kvällen är jag så glad när jag ger mig ut på rundan. Det är mörkt ute, det är gott om trafik men jag är inte rädd. Hurra, här kommer en annan! Jag syns! Glatt springer jag två varv extra runt min halva av Forshaga. Jag möter bil efter bil i regndiset men nu är det slut med rädslan. Hurra! Jag syns! Visst är november är en härlig månad.

När jag kommer hem står hon på trappan och talar till mig med all sin kärlek i rösten.
– Min lille gubbe. Va’ bra att du har på dig reflexvästen som jag köpte åt dig på Bergvik för 195 kroner.
– Men varför har du vänt reflexerna inåt?

Kroppen trivs, själen sjunger
Det har gått minst 20 år och ett diskbråck sedan Nils senast publicerade någon krönika av mig. Nu ska jag alltså se mina ord i hans tidning igen. Lite ledsen och lite glad lufsar jag ut över ängen mellan vår gata och friluftsgården. I fjol gick det fortfarande en stig här som jag var med och höll öppen. Nu har de byggt en gång- och cykelväg över gärdet. Där jag brukar köra härlig snöpulsning varv efter varv har kommunen anlagt hundrastgård och Trafikverket bygger avfart från vajervägen som är på gång.

Det gör ingenting. Medan en större hackspett ropar från skogen vid Sisugården tar jag höger, hittar stigen bakom busshållplatsen och springer mot den norra tunneln under 62:an.

Jag är så glad att jag kan springa. Efter många år läkte diskbråcket 2008 så att ryggen orkar löpa igen. Det gick inte fort förr och det går inte fort nu men det går framåt. Kroppen trivs, själen sjunger. I smyg brukar jag titta in i Garmin-appen ibland. ”Din VO2Max är i den övre 5% för din ålder” står det. ”Överlägset”.

Säg ingenting till någon, men de orden är den här lufsande 72-åringen stolt över. Tack Nils. Tack för löpglädjen på skogsstigen uppför backen mot Lindåsberget.

Numera springer jag i ljus.

### Länk till blogginlägget från 2011:
Mina löparguruer: Nils Lodin

Mitt uppslag i nästa nummer av Runners World Sverige.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 240. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den mellansvenska snöplogsgränsen

Det är något särskilt med snö. Låt fem millimeter fjun landa på garageuppfarten och jag blir Fritjof Nansen på väg mot Nordpolen.

Låt det blåsa snöglop i mitt ansikte, några meter i sekunden, och jag blir Roald Amundsen på isen, fyra dagsmarscher kvar till Sydpolen.

Släng in några barnbarn i terränglådan och jag vill genast göra snöänglar och snökojor. Det bor en snöman i mina gener. Den kära vännen är likadan och snösinnet går i arv.

Ryssjäddrakyla
Men. Detta är en geografiskt ojämnt fördelad gen har vi förstått. Så fort det kommer en decimeter snög bortåt huvudstaden till braskar rubrikerna. Snökaos, snösmocka, ryssjäddrakyla, chocksmocksnöplogningseländesvärstakrisen. Vi lider med vännerna österut men drar något lite på munnen samtidigt och förundras över den mellansvenska snöplogsgränsen.

Inga ekar och adelsmän norr om Dalälven, det är sen gammalt. Inga snöplogar öster om Enköping, det är det nya.

Stå på er vänner.
Det kommer en vår.
Då börjar vi sörja men er sörja slutar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 227. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Om gubbars framtidstro och ungt folks livfullhet

Herre med pension. Foto: Inger Nilsson.

Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer.
De äldre håller framtidstron vid liv.
De yngre håller mitt sinne levande.

Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.

Tack för hjälpen
Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.

Eller vad en hamburgare är på en webbplats.

Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.

Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.

Orden går fortast
Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.

Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!

Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.

De förklarar min optimism
Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.

Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.

Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.

– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst.
– Då var inte vi födda…

Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.

Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.

Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 225. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En dag som grävande reporter

Jag var lokalredaktör. Det är ett mångsidigt jobb. Du ska intervjua, skriva och fotografera. Eftersom vi inte hade någon kontorist på kontoret i Sunne skulle jag dessutom ta emot annonser.

En dag kom det en karl från Rottneros. Han ville sätta in en annons.
– Kan du förmedla den till Göteborgs-Posten också?
– Absolut.

Karln gav mig ett färdigskrivet manus om sina silvertackor. Jag tyckte att hans kostym var lite för prydlig för en fårfarmare och ung var han också men det var ju hans ensak. Jag tog betalt och faxade texten vidare. Överrubriken fyllde jag i själv. ”Levande djur, säljes”.

Missat hela ruschen
Tidigt nästa morgon ringde han mig i bostaden och skällde.
– Är du idiot du?!
– Inte vad jag vet.
– Du, det är mycket du inte vet. Det är silver jag säljer för faen. Silver!

Jag hade fullständigt missat att det pågick en silverrusch i landet. Jaså var det såna tackor du menade. Förlåt. Jag tyckte väl du hade fin kostym.

Ringer och skrattar
På eftermiddagen ringde han igen.
– Du är ett geni, Svensson. Jag har aldrig fått så många svar på en annons. Folk ringer och gapskrattar i luren. Alla har sett den. Sen köper dom mitt silver. 

Det tog slut alltihop.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 222. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Goda mål och usla

”Jag är bakom dig” säger de i trånga restaurangkök. Där gör de det av ren hänsyn.

När Jimmie Åkesson ropar till Ulf Kristersson är det av helt andra skäl. Han står bakom och skjuter på.

Mot nya usla mål.

### Mål är ett spännande ord. Det kan betyda talförmåga, dialekt, något du äter, rättegångssak, ett ålderdomligt ord för mått, en idrottsterm och ett syfte.
### I betydelsen måltid är det belagt sedan Westgöta-Lagen på slutet av 1200-talet. I betydelsen talförmåga är det ännu äldre och finns bevarat på runsten.
### Att höga herrar ibland använder sig av marionetter för att dölja sin makt är också sen gammalt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 220. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).