Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.
Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.
Vid tillfälle. Nå’t tillfälle.
Möe ved På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet. – Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen. – Mmm. Men ved. Möe ved!
Tilll våren Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren. – Överens? – Överens.
Det händer sig att vi går för att se på konst och titta på teater.
(1950- och 60-tal)
Jag är inte född vid en scenkant. Vi såg skönheten i hösten, när den målade allén ner mot ödestället söder om oss orange i älgjaktsveckan. Soluppgången över vita granskogsåsar i februari. En färgglad salamanderhane från lagårdsdammen i parningsdräkt på våren.
Teater? För all del, jag har spelat Krokrot i andra klass, nämndemannen i Ruskaby skola i sjätte och sett Lars Green på riktig teater i Göteborg när vi for dit med gymnasiet. Mäster Olof.
Det var allt. Då. Livet är inte gratis, inte kulturen heller, men vi läste mycket.
(17 oktober 2023)
Åren går. En tisdag i oktober far vi till Kulturhuset i Deje. Projektet heter Du är historisk! och handlar om att samla in, veckla ut och synliggöra kvinnohistorien. Den som så ofta osynliggörs.
Den här kvällen är det konstnären Anna Lidberg som berättar om sitt konstnärsskap, särskilt konstverket Tack mödrar det gjorde ni bra på bron över Klarälven i Deje. Det som jag blir glad varje gång jag ser.
I samtalet innan soppan nämns en hel rad Dejekvinnor som borde skrivas in i historien. Själv nämner jag stoltheterna Fritidsbanken (upphovskvinna Carina Haak) och Gamla Kraftstationen (ledare Linn Sönstebö Mossberg) och kvinnorna i packsalen på bruket, fint skildrade i Aino Trosells pjäs Lusten finns, Gråten är borta.
(18 oktober 2023)
Nu har livet fört oss till ett galleri i Göteborg. Vi går omkring och tittar på tavlor, en snäll hund räknar in oss och jag tycker att jag känner igen mannen på flera av tavlorna. Vänta, det stämmer ju. Marianne Lindberg De Geer har målat av karln sin.
Jag går omkring med ett glas Ramlösa i näven och gillar bilderna vi ser. Inte blir det sämre när kvällens teaterpjäs börjar. Vi sitter på rad på trästolar efter väggarna och ser Carita Jonsson och Niklas Ergin spela enaktaren som Niklas skrivit.
Lars har blivit av med sina glasögon och Kristina mår dåligt. Hon skulle vilja ha ett barn, men är osäker på om hon är för gammal eventuellt? Lars å sin sida vill ha en hanhund som inte behöver gå ut så mycket och som inte blodar ner överallt.
Både Lars och Kristina vill saker. Det är bra. Det är ett friskhetstecken. Och nu har dom bett om hjälp också, väntar på sin tur bara.
In kommer Ludvig Hansén, vid det laget har vi förstått att det är en vårdinrättning av något slag. – Sara Larsson! ropar han.
Men det finns ingen Sara i väntrummet. Hunden viftar på svansen och pjäsen är bra.
(19 oktober 2023)
Morgon, hemma hos dotter med familj. Jag visar Ludvig, vårt barnbarn, bilden i mobilen på Anna Lidberg framför konstverket Tack mödrar, det gjorde ni bra.
Han blir glad, tycker om konstverket och börjar genast sjunga sången ur den feministiska 70-talspjäsen Jösses flickor:
Och en dag ska barnen säga tack mödrar det gjorde ni bra.
Vi har inte skivan. Vi har aldrig spelat den för hans mor men vi minns den förstås från festerna för 49 år sedan. – Hur kan du den låten? – Den är ju bra. Jag tycker om Susanne Osten.
16-åringar kan Befrielsen är nära! utantill och i kväll spelar Nationalteaterns Rockorkester i Karlstad.
Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.
Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.
Suck.
Sitter i ryggmärgen Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.
Det är ovärdigt.
Rätt till respekt Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.
De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.
De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.
En vacker eldslåga För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.
Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.
En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.
Symboliserar vårt land Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.
Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.
Sluta skjut. Sluta partyknarka. Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella. Sälj inte skolor heller till någon.
Talarmanus, Stora torget, Karlstad, den 13 oktober 2023. Arrangemang: Karlstad Klimatnätverk / Fridays For Future – Karlstad.
Hej, jag representerar … Ludvig, Lovisa, Hugo, Arvid och Malte. Fem av dom som ska överta det klimat som vår tid är med och skapar.
Jag tänkte prata historia i dag. Jag är 72 år drygt. Den historien. Vår familjs klimathistoria. Inte för att vi har levt snällare mot klimatet än någon annan. Men som ett exempel.
Gården hette Ängebäckstorp 1:3 där jag växte upp. Den låg längs en grusväg långt bort i skogen i östra Nyed. Varje dag kom det två bilar förbi hemma. Posten och mjölkbilen. Kom det en tredje bil så stod vi med näsan mot rutan. Vi själva hade ingen bil, inte i början.
När jag och min fru hade bildat familj hade vi två bilar när det var som värst. 0,4 fossilbilar per person i hushållet.
Byn Ängebäckstorp var som en mosaik med smågärden och smultrondiken. En bra miljö för pollinerare. Nu: ett stort skifte på västra sidan om vägen, ett på den östra. Inga smultron, ont om pollinerare.
Till skolbilen var det två kilometer. Vi cyklade dit. På vintern tog vi skidor. Några gånger åkte jag skridskor hela vägen på den osandade isvägen. I dag skjutsar många föräldrar sina barn till skolan, vid vissa skolor har detta skapat trafikproblem.
Pappa och jag lunnade timmer ur skogen med häst. Hyggena var små. Häromdagen när jag var ute och gick i skogen i min nuvarande kommun trodde jag att orienteringsklubben hade skrivit fel, när man satte ut Hittaut-stolpe nummer 106.
Stigkors, stod det. Jag trodde inte det var en stig. Jag trodde det var en liten bäck, det där vattenfyllda skogstraktorspåret som korsade stigen jag gick på i Deje.
Mina föräldrar flög inte på semester en enda gång. Själva flög Inger och jag på vår första charterresa 1973. Förlovningsresan. Det hann bli många flygresor till – innan vi insåg vad människans flygande ställer till med i antropocen. Tiden då människan har börjat påverka klimat och ekosystem mer än vad den naturliga evolutionen gör.
Nej. Jag menar inte att skryta, när jag räknar upp min familjs klimatpåverkan på 1960-talet och en bit framåt. Det är bara en bild av utvecklingen. Så här har det sett ut i Sverige, även om vår familj blev urbaniserad lite senare än många andra.
Jag ska inte rabbla några siffror över hur det ser ut i dag. Hur hotat klimatet är. Låt mig bara konstatera att det är dags att börja leva med naturen igen. Inte mot. Det går att göra det, utan att börja åka skridskor till skolskjutsen.
Då har jag bara pratat om den enskilda människans ansvar. Vi som ändå inte är ensamma om ansvaret för att temperaturen stiger på jordklotet.
En stor utsläppare finns inom industrin. Gör nåt åt dom utsläppen, stat och kapital. Gör nåt innan det är för sent.
I tv är vi vana vid att det kommer en väderleksrapport i slutet på nyhetssändningarna. Bra. Det är bara det att nu är det hög tid för en viktigare rapport – och den borde komma först. Varje dag.
Klimatrapporten.
Klimatrapport för Bergslags-området och Sydvästra Svealand:
1. Kollektivtrafiken behöver byggas ut kraftigt i Värmland. Buss- och tågbiljetterna måste fort bli mycket billigare. Anropsstyrd trafik kan vara lösningen i många glesbygder.
2. Våtmarkerna vid Ilanda-rondellen måste återställas.
3. Vinnare i det värmländska Distrikts-Mästerskapet 2022 i grenen störst utsläpp av koldioxid blev… äsch, vi tar inte den. Vi tar ett positivt telegram i stället.
I fjol blev Sverige Europas största exportör av el. Igen. Det kunde vi bli, mest på grund av utbyggd vindkraft, säger Svenska Kraftnät. Vindkraft. Bra. Det är bra för klimatet.
Läser den norske nobelpristagaren Jon Fosse: Hundmanuskripten. I boken är tre hundar huvudkaraktärer. Den tredje får mig att googla på ordet skeppshund.
Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför. Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.
Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:
-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen. -Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.
Indiandrömmen Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.
Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.
Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.
Åkte de av direkt? Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?
Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.
Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.
Jag var Hjortfot då med. Hjortfot och Huckleberry Finn.
### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.
### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.
### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.
I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad om talarturnén kring klimatet som man ställde in.
Min kommentar till ABF:s svar Vi måste kunna samtala om klimatet
Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.
Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.
ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.
Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?
Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet. Här kommer några nya noteringar:
1. Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.
”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.
Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.
2. Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.
Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.
Men nu är jag ju det.
3. Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:
– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?
4. Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.
Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september. Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:
Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.
Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).
Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.
En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.
Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.
En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.
När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.
Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?
Kanske.
Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.
Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?
Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.
Hmmm. Är det dit vi är på väg? Vad ska vi då med tidningar till?
### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.
### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.
