I år är det andra sommaren jag får delta med en text på deras temautställning. Det känns bra. Klicka på bilden och fundera över vem Håkan är.
Så här skriver Gamla Kraftstationen i Deje på sin webbplats:
”Konsten och texten har alltid varit en viktig röst i samhällsdebatten. Konstnären och författaren har friheten att provocera och peka ut riktningar. Konsten liksom ordet har kraften att beröra, påverka och förändra. Gamla Kraftstationen bjöd in några konstnärer och skribenter att tolka på temat Nättroll och Trollsvans.
Vårt hopp är att Temasalongens verk ska inbjuda till samtal och eftertanke.”
Min text ser du som sagt om du klickar. Om de har bra mat, glass och gofika också?
Sitter på balkongen med solhatt på och Vi läser i knät. Mikaela Blomqvist intervjuar den norske nobelpriskandidaten Dag Solstad, skatorna kraxar och den gamle träningsnarkomanen i mig småskrattar upproriskt.
Jag får sån lust att skaffa paraply och börja slåss med fontäner.
1. Tre vågor Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.
För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.
Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.
Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det
Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.
Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.
Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.
Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.
Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland. Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.
Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.
Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling. Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.
Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.
Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.
2. Mina hembygder Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.
Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.
Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.
Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.
En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär: – Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon. Då titta Stenberg eftertänksamt på henne. – Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.
Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.
Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig: – Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?
Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan: ”De 50 först får en gratislôtt. Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”
Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom: ”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.”
En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.
Hur var det di skrev i By Folkets hus? Prôppen saknes.
3. Tycker om mina hembygder Vad vill jag ha sagt med allt detta? Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.
Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.
Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång. Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka. Han och våren.
Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven. Nu föreslår jag att vi också gör det.
Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!
HURRA HURRA HURRA HURRA
Tack för mig!
(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)
Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig. Just det, hans svar var det ja.
Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.
Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.
Får man tjonga? I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.
Svaren? Här är några:
Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”
Hur mycket han tränar själv? ”Alldeles för lite.”
Hur många språk han kan? ”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”
Är han mer svensk än kosovan nu? ”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’. ”Jag är nog mest svensk i alla fall.”
När han skrattar? ”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”
Hur Bunjakis drömanfall ser ut? ”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”
Är man tränare så är man. Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.
Nästa hemmamatch På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.
Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då. Är man influencer så är man.
### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här. ### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats. ### Sittplats, det är för mellanchefer.
Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren. Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.
Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?
Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.
Frågorna vi amatörer skulle ha ställt Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.
Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor: ”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.
Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till: ”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.
Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.
Doftar nysågat virke Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.
En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.
Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.
Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!
### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen. ### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt. #glopådet
1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
Vi var googlare långt innan Google fanns. – Det får vi slå upp, sa vi till barnen vid middagsbordet. Sedan gjorde vi det. Med källkritik och allt: – Är detta rimligt?
Vår första uppslagsbok efter att vi flyttat ihop, den kära vännen och jag, var Bonniers 3-bandslexikon. En orange trio från 1974, vi hade den 2:a aktualiserade upplagan.
Den hyllan gick vi till när vi behövde veta var de dinarisk-hellenska veckbergen låg. Jag älskade det. Det måste ha varit fler fattiga studenter än jag som tyckte om att slumpläsa uppslagsorden där.
”FNL (av fra. Front National de Libération, nationella befrielsefronten), sydvietnamesisk organisation, bildad 1960 som instrument för kampen mot USA:s behärskande av Sydvietnam och mot den av USA beroende Saigon-regeringen. Se Vietnam.”
”Forshaga, köping i s. Värmland. 4700 inv. Centralort. Trä- och mekanisk industri.”
”golf (eng.), spel som utförs med boll och klubbor på en bana där ’målen’ utgörs av hål i marken.”
”Jugoslavien, förbundsrepublik i s. ö. Europa, vid Adriatiska havet. /…/ J. uppfylls till större delen av dinarisk-hellenska veckbergen”.
”twist (twist; eng.) … Sällskapsdans från 1960-talet av amerikanskt ursprung, den första av de många nutida modedanser där de dansande inte vidrör varandra.”
Sid tids Google Så kom 1980-talet. Nu hade vi fått fast anställning båda två men visste fortfarande exakt på öret hur mycket pengar vi ägde när vi gick till Konsum. Varje vara hade en prislapp och när vi kom till kassan hade den kära vännen redan räknat ut summan. När jag behövde en cykel var vi tvungna att låna till den av Sparbanken, fast först sa banken nej.
Då, i februari 1983 när barnen var små, tog vi ett djupt andetag och började prenumerera på det som verkligen blev sin tids Google. Bra Böckers Lexikon, 121 kronor paketet.
På insidan av första bandet (A-Asi) hittade vi och alla andra 600 000 prenumeranter de ”tredimensionella glasögonen”. Med ett öga rött och ett öga blått bläddrade vi förväntansfullt fram sidan 10 och tittade på fotot av Manhattan. De amerikanska skyskraporna var fotograferade från ett flygplan i två vinklar, en för varje öga. Se även uppslagsordet anaglyfiska bilder stod det i bildtexten, medan Manhattan fick ett djup som aldrig tidigare skådats på stillbild här på trakten.
Vanligaste sökningen Vilket uppslagsord vi glömde fortast och måste slå upp oftast? Enkelt. Det var ordet frugal. ”En frugal måltid” sa vi och upptäckte i samma stund att vi än en gång hade glömt exakt vad det betydde. Jag tror det beror på att ordet låter som motsatsen till sig själv i våra öron.
Länge trodde jag att ordet inte fanns i vare sig Bonniers 3-bands eller Bra Böcker. Tur, tänker jag fortfarande, tur då att vi har våra ordböcker. Dem slänger jag aldrig, trots att svenska.se är det bästa stället på hela nätet.
Men jag hade fel. Bästa förklaringen till frugal hittar jag nu hos Bonniers band 1 (a-g): ”fruga’l (av latin fruges, markens frukt, gröda), lantlig, enkel, måttlig.”
Det kanske inte är så illa ändå med en frugal frukost bestående av lantlig fil, måttlig müsli och enkel smörgås nedsköljt med en kopp kaffe gjord av markens buskars frukt?
Författarnas guldgruva 600 000 prenumeranter. Du gick med i Bra Böcker, tackade nej till romanpaketen men ja till lexikonpaketen. Problemet var att det följde romaner även med lexikonen. En del av dem var bra, en del var det inte.
Folk brukade säga att Bra Böcker-kontrakten blev till stor nytta för de romanförfattare som hade turen att ges ut i dessa jätteupplagor, men att det gärna var de sämre försöken som skickades ut ihop med lexikonen.
Jag tror det stämmer. Det är få av de romanerna som står kvar i våra hyllor.
Hej då, uppslagsböcker! Nu är det mars 2023 och värre än så. Nu ska vi göra oss av med lexikonen också, både Bonniers 3-bands och Bra Böckers 25 band. Det känns konstigt för en bläddrare. Så många middagsbordsfrågor som fått svar där genom åren.
Häromdagen frågade vi Röda Korsets alerta second hand den slutgiltiga frågan för ett lexikon. Nej, de vill inte ha dem och när jag tittar på olika säljsajter ser de osäljbara ut även där. Så snart jag skrivit färdigt detta åker kassarna till Återvinningscentralen.
Hej då, uppslagsböcker, jag saknar er redan. Snart värmer ni andra än oss. Googla på värmeverk och stiftsstad i Karlstads stift.
Nyss berättade jag hur vi ska få vettiga elpriser. Här kommer ett annat viktigt tips: Så blir du av med en oönskad telefonförsäljare.
Du vet hur det är. Just när du ska äta lunch, kyssa din älskling, få din tupplur, börja läsa bokcirkelboken eller provköra nya elbilen: då händer det. Telefonen ringer. När du då svarar är det en hurtig jäkel i luren: – Hej! Jag heter Christian. Hur mår du?
För det mesta brukar du då svara att du mår bra men att du inte vill köpa nånting, hej då. Någon gång trycker du bara bort honom. Klick. Han har inte med ditt hälsotillstånd att göra. Problemet är att i båda fallen ringer han snart igen.
Plågsamt utförligt Såhär gör du för att inte Christian ska ringa någon mer gång. Han har nämligen en blotta i sitt försvar. Det är den där frågan han ställer. ”Hur mår du?”.
Du måste svara på den frågan. Du måste svara utförligt. Plågsamt utförligt.
Berätta, berätta, berätta Nu ringer Christian igen, hurtig, just som du håller på och rensar avloppet till tvättstället i badrummet. – Hej jag heter Christian. Hur mår du?
Kom ihåg att det är nu det gäller. Det är nu du ska svara väääääldigt utförligt, utan att bry dig ett dugg om hur han försöker bryta sig in i samtalet. Du hör honom inte utan bara mal på. Berättar, berättar och berättar.
– Jo du vet, det är hälsenan. Vänster hälsena, inte höger. Alltid när jag vaknar, jag vaknade tidigt i morse, halv sex faktiskt fast jag inte måste, alltid när jag ligger där och läser tidningen i mobilen nyvaken så känns det bra i benen och då tror jag, nu blir det bra tror jag, nu är det bra, och fortfarande när jag sätter mig upp är det bra, ingen smärta eller så, tänk att det är en kvinna i Kristinehamn som anmält sin chef, kommunchefen, och vet du att det går 69 industriarbetare på en topp-vd, lönemässigt alltså, jag tror det var 69, ska det va så, ska det va så? Då ställer jag mig upp och då brukar jag släta till sängkläderna men i dag gjorde jag inte det men morgonrocken tog jag på mig, den blå, jag tycker den är bäst när det är lite kallt i sovrummet på morgonen, jäklar vicka elpriser vi har fått, och vi som exporterar, vi har ju överskott på el, ett par yllesockor brukar jag välja också, gärna dom där nya som min fru har stickat, dom är så personliga, ja sen sätter jag på mig glasögonen, dom ligger på byrån, närmast mig ligger dom, på min sida, min fru brukar lägga hårborsten där ibland, då kan det hända att jag skramlar i mörkret men det försöker jag undvika, jag vill ju inte väcka henne, sa jag att hälen brukar kännas lite när jag börjar gå nerför trappan? Det gjorde den i morse men mycket bättre än i går efter långpasset. Jag sprang till Skived och tillbaka och runt elljusspåret där. Och förbi nya bygget av hyreshus vid Åsmyren, det ser ut att bli fint vid älven men det är synd på skogen, så många som brukade promenera där, 15 kilometer sprang jag, du vet vid min ålder är det långt, på morgonen när jag vaknar tidigt brukar jag ta en förfrukost, en kopp kaffe och en smörgås utan smör med bara kaviar på, det är så trevligt när det är mörkt ute att sitta i en halvmörk kåk och smutta på en kopp kaffe och planera dagen, i dag ska jag rensa avloppet tänkte jag, det är kul, du vet, man fäller hår och då…
Sista gången han ringde Sådär fortsätter du sedan att beskriva din dag och ditt hälsotillstånd. Men kom ihåg: du får ABSOLUT inte släppa in Christian i samtalet. Han brukar försöka kommentera morgonrocken eller sockorna eller kaffekoppen men du får ALDRIG ge honom chansen.
En gång var det en försäljare som hängde med så länge i min berättelse att jag kom ikapp hela min dag och kom till nuet. Då fick jag referera resten av dagen i direktsändning.
