Utrustning – Sida 3 – SVENSSONS SLÄNG

Mina kepsars livscykel

1. Den är vacker.

2. Den fås.

3. Den används när jag ska vara finklädd.

4. Den används ibland när jag ska vara finklädd.

5. Den används till vardags.

6. Den blir springkeps.

7. Den bärs i tät skog vid sökuppdrag (svamp, Hittaut-kontroller).

8. Den blir ett minne.

9. Den var vacker.

Detta är de fådda kepsarnas liv.

Min cancer är inte privat

Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.

Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.

Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?

– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen.
– Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.

Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?

”Babbla inte”
Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan.
– Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.

Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.

I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.

Vägrar vara ”C-A-patient”
Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.

”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.

Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.

Tabletter, strålning. Tabletter, depåinjektion, strålning. 22 strålningar, 3 års medicinering. Trevliga sjukvårdsarbetare, professionalitet.

Folk har rätt att få veta
Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.

Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).

Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).

Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)

Inte är de erfarenheterna privata.

I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.

Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.

### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer
### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill.
### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.

Sådant som är bra

–I DEN LILLA VÄRLDEN:

Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.

Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.

Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.

Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.

Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.

Kärleken.
Alltid kärleken.

–I DEN STORA VÄRLDEN:

Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.

Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).

Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.

Det ukrainska folkets motståndsvilja.
Vattnets kretslopp.
Solen.

Det ukrainska folkets fortsatta motståndsvilja.

Den egna hembygdens värde

Hon fyller 60 år i år, hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog utanför Arvika.

För oss har hon varit en vän genom åren. Där har vi käftat med kvinnorna i linberedningen och karlarna vid kolmilan och hela tiden lärt oss något nytt.

Vi har köpt hantverksalster av gammalt slag och fascinerats över papperstillverkning, tändkulemotorer och vadmalsstamp. Ätit den obligatoriska nävgröten med fläsk (som är godast just på Gammelvala) och förundrats över forna tiders repslagning och planksågning för hand.

I går var vi där igen. Jäspalt vad jag hade saknat doften av milrök och smaken av skrädmjöl, vatten och salt med sidfläsk och lingonsylt till.

Någon kakpeck köpte vi inte.
Vi har redan en.

Jag tänkte på Ukraina nästan hela tiden.

Pinnskulpturen ovan och texten på träplattan har Vildhjärta gjort.

Några blev klokare, några dummare

Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.

”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.

Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.

Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.

De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.

Mångfald och orättvisa
Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.

Om mångfald.
Om en orättvis värld.
Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring.
Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.

Den nya rollen
Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.

Alla kom ensamma, inga team.
Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem).
Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.

Marginaliserat yrke: fotograf
En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?

Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så?
Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.

Några läsare blev klokare.
Några blev dummare.

Jäspalt, jag har skrivit en bok!

Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken.
– Va? Varför har du 19 kepsar?

Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.

Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!

### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna.
### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Välkomna – men varför?

Det finns en app som räknar antalet besök på min enkla blogg.
Men var kommer plötsligt alla kineser ifrån?

Facetime gjorde om algoritmen när de upptäckte att en massa medier i världen drog nytta av att länka artiklar på Fb. En ren penningfråga. Är affärsidén att sno annonspengar från konkurrenter så är den.

Själv tar jag inte emot några annonser men drabbades i alla fall. Länk som länk. Då sjönk antalet besök. Nå, de trogna finns kvar (och fler därtill) och ibland får jag en och annan tumme upp – på Facebook. Det gläder en yngling.

Jag ser förstås inte vem som besöker bloggen men jag ser från vilket land och vilken ort man hittat mig. Kul för en kartnörd men inget jag tittar särskilt ofta på. Förrän nu. Varför i hela fridens dar får jag plötsligt en massa besök från Kina? Ni är så välkomna – men varför?

### Stämmer det att det är kinesiska samlare av porslin och liknande som skannar Europas webbplatser?
### Stackars folk, här lär ni inte göra några fynd. Våra finaste koppar är från Västanå Teater och de säljer vi aldrig.
### Ni får väl åka till Berättarladan i Rottneros och handla, ni som alla andra. Närmare svensk Pekingopera kommer ni aldrig.

Bilden är från Västanå Teaters föreställning Lomjansguten.
(Foto: Håkan Larsson)

Jamen ”Forshagaån”, det kanske inte är så dumt?

Vilka sevärdheter finns det i Forshaga kommun? frågade jag AI och fick sju förslag. Två av dem korrekta, resten var missuppfattningar, hittepå eller råkade bara ligga på annan ort.

Men. Visst är det ett fint förslag att döpa om Klarälven till Forshagaån.

Här är svaret jag fick från den artificiella intelligensen:

”Forshaga kommun är beläget i Värmlands län, Sverige, och har flera intressanta sevärdheter att erbjuda. Här är några av dem:

1. Forshaga hembygdsgård: En historisk bondgård som visar upp traditionella byggnader och föremål från området. Här kan besökare lära sig mer om regionens historia och kultur.
2. Forshagaakademin: En konst- och kulturinstitution som ligger vid Klarälven. Här finns utställningar, konserter och andra kulturella evenemang.
3. Forshagaån: En vacker å som rinner genom kommunen och erbjuder möjligheter till fiske och natursköna promenader längs dess stränder.
4. Klarälvsbanan: En cykelväg som sträcker sig längs Klarälven. Det är en populär sträcka för cykelturister som vill njuta av naturen och landskapet.
5. Lungsundstorp: Ett gammalt järnbruk som har anor från 1600-talet. Här kan besökare få en inblick i Värmlands industrihistoria.
6. Ängebytjärn: En naturskön badplats med sandstrand och möjlighet till picknick och avkoppling.
7. Naturreservatet Brattfallet: Ett vackert naturområde med en imponerande fors och vandringsleder. Här kan besökare njuta av naturen och den fridfulla miljön.

Det är värt att notera att sevärdheterna kan ändras eller uppdateras över tid, så det är alltid bra att kontrollera lokala källor eller turistinformation för att få den senaste informationen om sevärdheterna i Forshaga kommun.”

Där slutar svaret från ChatGPT om aftonen den 11 maj 2023.

FACIT: två rätt av sju möjliga

-Hembygdsgården: godkänt.
-Forshagaakademin: ej godkänt. Det är en skola.
-Forshagaån: ej godkänt. Ån är en älv och heter Klarälven.
-Klarälvsbanan: godkänt.
-Lungsundstorp: ej godkänt. Något sådant ortnamn finns inte på Lantmäteriets karta, inte järnbruket heller.
-Ängebytjärn: ej godkänt. Det är ett ädelfiskevatten i Åmåls kommun.
-Brattfallet: ej godkänt. Vi har visserligen många vattenfall med det namnet i Sverige men inget i Forshaga. Kanske tänker min vän AI på det spännande fallet norr om Ekshärad i Hagfors kommun?

När jag ställde samma fråga en gång till fick jag delvis andra förslag på sevärdheter som den artificielle ansåg låg i min kommun.
Just då.

Flexibel är hans mellannamn.

Den digitale tar klubban och går

Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund.
Kramas.
Läser mobilen.

Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.

Mitt liv som digital har sina milstolpar.
1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter).
1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte).
2009: går med på Twitter.
2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten).
2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?).
2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.

En guillousk östergrenare
Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.

Men det vet jag inte än.

Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.

Snart.

Mandarin, förstoringsglas och uteliggare
Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.

Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt.
Bra där, som vi digitala säger.

Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.

Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.

Stenhäll.

När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.

Bra där.

14 548 analoga steg.

### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar?
### Konstigt.
### Man vet aldrig när klubba behövs.

Direkt efter löprundan kommer chocken

Det tog lång tid innan jag började tala, sägs det. Men när det väl hände pratade jag rent från början. Pratade och pratade och pratade.
Innan dess hade det varit lika speciellt när jag skulle börja gå.

– Du lärde dig aldrig gå, brukade mamma säga. Du sprang direkt.

Så har det fortsatt. Det vill säga kärleken till ordet har bestått och lika kärt har det varit att sätta ena foten framför den andra, ofta med båda i luften samtidigt.

Märkte du att jag formulerade min definition av löpning nu? Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Var bara bra väldigt lokalt
Hastigheten är ointressant för definitionen. En del vältalare talar så långsamt att du hinner skriva ner vartenda ord de säger. Jag har träffat en, hon bor på Hammarö. Hennes ord har tyngd, det är huvudsaken.

Springer gör du också oavsett hastighet, men visst hade jag gärna vunnit guld på marathon och 10 000 meter och helst 5 000 meter med vid OS i Mexico City 1968. Vid 17 års ålder, det du!

Det blev inte så. Jag var bara bra väldigt lokalt. Men kul har det varit att sprinta, spurta, spänsta, schappa, skena, kuta, kytta, knata, rusa, ruscha, ranta, nascha, fly, flänga, fartleka, störta, röra sig, sträcka ut, sätta av, galoppera, trava, skritta, ila, kila, pila, ränna, remma, pinna, lufsa, lunka, lubba, skubba, skutta, lägga i väg, lägga benen på ryggen, gno, jogga, jaga, trippa, tassa, stappla, älga och springa – och det är lika roligt än. Två fötter i luften, ofta samtidigt, oftast framåt.

Minst 20 minuter varje gång, minst så jag svettas, minst tre gånger i veckan. Helst mycket längre, gärna oftare.

Springer inte fort men fortfarande
Livet har varit snällt mot mig. Jag har haft mina skadeperioder, visst, men sedan har jag frisknat till och kunnat börja löpa igen. Den där härliga övningen i skog och på väg som gör att stressen släpper, kroppen kvicknar till och tanken börjar fara fritt.

Jag håller på än. Funnes det prästbetyg så skulle det stå 72 år i det. Alltså springer jag något saktare än det roliga året 1968.

Men springer.

15 centimeter ospårad snö
Då kommer dråpslaget. Min löparklocka och Garminprogrammet i mobilen får plötsligt för sig att uppdatera sig, så där som maskiner gör nuförtiden, bara för att de kan.

Det tar några dagar innan jag märker resultatet. Den 13 mars närmare bestämt. Då gör jag en kortare runda runt Grossbolstorps höjder. ”Rejäl snöpuls” står det i min anteckning efteråt och det stämmer. Först springer jag nerför backen ner mot samhället, runt lite hit och dit där nere bland människorna och sedan upp igen och småningom bort till min lilla favoritäng bortanför riksväg 62. Den som det är en hare och jag som har sprungit runt mest på.

Den här dagen kutar jag runt åtta varv i 15 centimeter ospårad snö där, bara för att jag kan och för att harspåren inspirerar. Det går inte jättefort men kära nån, det är 15 centimeter snö säger jag ju.

Lufs lufs lufs.

Värsta uppkäftiga klockan
När jag kommer hem klickar jag och hämtar uppgifterna från löparklockan till mobilen. Läser kilometertider, puls, steglängd och annat viktigt som sådana som jag brukar läsa när vi sitter på fällstolen ute på verandan, direkt efter träningsrundan. ”Din VO2 Max är i den övre 5 % för din ålder och kön.”

Tack tack.

Det är då jag upptäcker att de har lagt in en nyhet i programmet. Långt ner på sidan med tempo, puls, höjd och annat har de lagt till en ny funktion: ”Springa/gå”. Va’då springa/gå? Jag sprang varenda meter, utom när jag knöt om skosnörena, och hör sen. Två fötter i luften, ofta samtidigt. Det kanske inte gick rekordfort i den ospårade snön på inägan, men det var jädrar i min låda löpning hela tiden! Ingen gubbvandring.

En snygg graf har de gjort över min förflyttning i snögen. Jag har sprungit, gått, sprungit, gått, sprungit, gått… hävdar klockjäkelen.

Är det någon som vill överta ett styck uppkäftig löparklocka, endast 4,5 månader gammal, endast en ägare, prästkörd?

Hör av dig.

Gå?!! Jag? Den kulan visste var den tog.