Älgen Hälge och det fria tänkandet bortåt Uppsala till

Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.

Appkonstruktörer är inte kloka.

Thomas ThorildI lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…

 

Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?

Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.

Högerpil lågPå samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.

För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.

Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.

Munkfors sak är vår – När rätten att rösta kostar pengar

Team Book

 

– Jaså, säger den kära vännen. Då har nästan var tionde munkforsing gillat mitt senaste inlägg om Körslaget. Jaså, det var som försvarsadvokat åt Anna Book du skulle bli berömd.

Hon ler kärt men i mjugg när hon säger det. Som om inte hon också har ringt och röstat om lördagarna. Det är vi många ickemunkforsingar som har gjort. Allt för att hjälpa våra vänner men också till försvar för den lilla orten i det stora landet. Alla de små orterna.

Därför gråter vi inte om Töreboda vinner. Munkfors har 3 600 invånare, Töreboda strax under 9 000. Det är samma kamp.

Den rätten får vi köpa
Hundarna håller med
Den senaste tiden har det uppstått en debatt om röstköp i Körslaget. Jag måste erkänna att den diskussionen roar mig.

Att Expressen kallar Munkfors för stad kan jag leva med. Men är det inte dubbelmoral när en journalist på just den tidningen skriver om ”röstköp”. Vem är det egentligen som köper röster av vem? Vet inte Expressen att för att få rösta i Körslaget måste du köpa en röst av telefonbolaget och TV4? Inser inte Expressenjournalisten vilken galghumor det är när Bonniers, som äger deras tidning, tjänar pengar på att Expressen säljer lösnummer – genom att klaga på att munkforsborna låter Bonniers tjäna pengar på att de röstar? Är inte Bonniers stora ägare i TV4? (Vem som äger telefonbolagen vet jag inte).

Fattar du? De tjänar pengar på att klaga på att de tjänar pengar. Det måste vara den ultimata affärsidén. Är det inte vi som köper vår rösträtt av Bonniers med flera?

En gång skrev Verner von Heidenstam att Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, 
att medborgarrätt heter pengar.” Fundera över om inte den dikten är lika aktuell här. Fundera över vem som betalar vinstpengarna på 500 000 kronor till segraren Munkfors eller Töreboda. Tänk om det är vi röstare som betalar?

Har jag själv ”köpt röster” på det sätt Expressen och en dålig förlorare från Halmstad mumlat om? Nej, inte än. Jag har bara köpt av fyran och telefonbolaget. De tillhör också mumlarna. Borde inte TV4 berätta hur många som röstat och hur mycket pengar de själva och telefonbolagen tjänar på röstningen? Där finns den sanna dubbelmoralen.

Tror ni folk är så knövvliga?
Jag bor inte i Munkfors men har många vänner där. Om en av dessa vänner i kören köper fem bakelser av den lokale konditorn. Om konditorn är vän till min sjungande vän. Om Hjältarnas återkomstkonditorn därför ger henne en telefonröst per exempelvis var femte bookelse hon har köpt. Om konditorn känner hela hennes kör och vill att den ska vinna, för det vore kul för vännerna och bra för orten. Om det lokala konditoriet samtidigt tjänar lite pengar på bookelserna och kan överleva på orten.

Sådant har jag svårt att bli upprörd över.

Folk köper bookelsen för att det är skoj och för att känna att de deltar, även utan att sjunga. Att en enskild individ skulle ”köpa röster” på det sättet låter ovanligt knövvligt. Så besvärliga har vi inte råd att vara på Sveriges mindre orter. Så korkade är vi inte. Då blir det både billigare och enklare att bara rösta utan att gå omvägen via bakverket. Jag vet folk som har röstat många tiotals gånger varje lördag. Så många bakelser orkar ingen människa stoppa in i ansiktet. Bookelsen är något annat. Den är ett roligt inslag exempelvis vid fredagsfikat på jobbet eller hemma.  För en gångs skull har ju de flesta på orten sett samma tv-program och kan prata om det.

Det är bara den som inte vet hur Sveriges småorter ser ut som kan bli upprörd över sådant. Den som inte känt sammanhållningen, folks solidaritet när det verkligen gäller. Personligen tycker jag som sagt att vi borde fundera mer över vad telefonbolagen och TV4 tjänar på ringandet.

Där kan vi tala om röstköp.

Hjältarnas återkomstDe tidigare blogginläggen om Körslaget:
Munkfors sak är vår
Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst

 

Lycka till på lördag. Jag ringer. Munkfors sak är… ja, du vet.

Vår.

… eller svika sina värderingar

Inget blogginlägg i dag och ingen blogglänk på facebook, det är söndag. Läs Anders Lindbergs ledarkrönika från Aftonbladet i stället. Några borde läsa den varje dag. Det finns bara ett jordklot, det finns bara en medmänsklighet.

Länk: S borde ändra flyktingpolitik

Vill du ha en längre text skickar jag också med Martin Gelins och Martin Adolfssons reportage i Vi Läser, från den kanadensiska författaren Alice Munros hemtrakter. Nu får Morgonhimmelhon nobelpriset. Bra, även för novellen som form.

Länk: Alice Munro, var är du?

Soluppgången är från en lite större ort än Clinton, Ontario.

Det sjunde världsproblemet

Bokmärken

Jag är den där typen som tittar på klockan när folk kommer sent till möten och som sätter bockar i kanten när det är korrekturfel i trycksaker. I varje fall om trycksaken ligger mig nära. På skrivbordet ska papperen ligga efter räta linjer och helst ska de inte ligga där alls. De ska ha dansat vidare.

Sådär är jag stundom och allt är jag inte stolt över. Ordningsmän blir gärna odrägliga. Men varför i hela fridens dar jag inte kan få ordning på saker och ting i sänghalmen, det fattar jag bara inte. När jag nu är så noga annars.

Sängen full med läsning
Nej, jag menar inte detta att det ligger tidskrifter och böcker i sängen mellan den kära vännen och mig. De ligger i god ordning när de inte används, för då ser den ene av oss till att de hamnar prydligt rättvända intill sänggaveln, mellan våra kuddar. Vi gillar att läsa.

Det som förundrar mig är att jag inte lägger märke. Hur långt har jag hunnit i boken? Varför har jag fortfarande vid 62 års ålder inte lärt mig att använda ett av alla dessa bokmärken huset har? Jag drar hem dem hela tiden. Ena gången är bokmärket av tyg, nästa gång av trä, tråd eller plast, ena gången vackert, andra gången praktiskt. Fula? Jo, de finns de med. Alla lika oanvända.

Varenda kväll tar det mig sju minuter och 49 sekunder att hitta fram till det ställe i boken där jag är. Varför?

Genväg över skogen från Mårbacka

Lördagsfrukost med extra allt. I dag ska vi ut i skogen och hämta mat. Sedan ska vi äta den. Småningom far vi till Mårbacka på teater, vi är nu en gång hemligt förälskade i fröken Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Västanå teater har premiär på Farmors historier, magen pirrar redan.

Det har varit bloggens bästa besöksvecka. Allra mest klickade ni fram det här inlägget, en dag slog det alla rekord. Jag är barnsligt glad.

Annars är mitt ödmjuka förslag till lördagsläsning denna krönika, som däremot nästan ingen klickade fram via bloggen. Jag som var så nöjd med den roliga poängen (som min kära vän hade hittat på)…

I kväll är det Körslaget på tv. Själva måste vi först hinna hem i tid. Kan man gena från Mårbacka till Grossbolstorp? Gässen på trakten har inte visat någon överdriven lust att frakta folk över skogen den senaste tiden.

Munkfors sak är vår.

 

Farmors historier

Farmors historier, premiär i kväll. Hanna Kulle, Adriana Savin och Margit Myhr från Västanå teater berättar några av de gamla historierna, tillsammans med värmländska folkvisor. Foto: Jacob Hultcrantz Hansson.

– Du syns! sa Anneli

Det finns yrken där du står på en scen hela tiden. Du jobbar inför öppen ridå, folk ser vad du gör, de betalar din lön och blir arga om du bär dig dumt åt. Jag tänker på yrken som lärare, bussförare, präst och butiksbiträde.

Och polis.

Karusellängen näraBlir du förvånad när vissa lärare, präster och biträden inte inser detta? Det blir jag. Du läste väl om kvinnan i en skoaffär i Karlstad som förklarade för en kund att små tjejer leker inte, därför sliter de inte skor så hårt? ”Tjejer har inte det behovet.” Du minns väl prästen som porrsurfade och läraren som bodde på skolan i smyg?

Som ett russin i synen
Eller skånepoliserna. Dessa klämmiga kamrater med datamaskin, som har gjort så att rikspolischefen just nu ser ut som ett romrussin i ansiktet, varje gång han får en tv-kamera framför näsan.

KarusellängelFattar de inte? Begriper de inte att de står på en scen? Jag säger som en arbetskamrat på Räddningsverket. Det var informationsövning på en länsstyrelse någonstans i Sverige, vi övade informationsberedskap och skulle samverka med en karl från försvarsmakten. När karlen kom gående emot oss i den långa korridoren på morgonen fick Anneli se att han bar militär kamouflagedräkt, m/90. Nu är hon från Deje och där är de rakt på sak när det ska pratas.

– Du syns! sa Anneli.

Jag tror inte han har hämtat sig än.

 

Fotnot: För dig som inte läst det, så skrev Magdalena Dahlgren så här på facebook den 3 september och fick det delat 453 gånger:

”Tack kära expedit på Bergkvist skor som talade för mig och min dotter att de skor vi köpte för två veckor sen som sulan redan släppt på (rejäla svarta kängor) inte tålde att ’leka och sparka boll’ med utan var till för ’tjejer som vill va snygga och tuffa och gå på stan och bio’. När jag (givetvis!) ifrågasatte denna kvinna (som måste ha tidshoppat hit från 1950-talet) om inte BARN ska kunna leka i sina skor så Bergqvistsfick jag det fantastiska svaret ’Tjejer har inte det behovet’. Vilken jävla avhyvling hon fick ska ni veta. Tack kära expedit som öppnade upp ögonen på min nioåriga dotter hur jävla dumt det är ställt. Världen har fått en ny purfärsk FEMINIST! Vi kokar bägge två.”

Allt det spännande finns hos kvinnorna

Det är kvinnorna som bär vår framtid. För mig känns det ofta så. Nej, inte alla kvinnor och inte bara de men väldigt ofta. Vilket kön är mest emot kärnkraft och europeisk överstat och överslant, vilket är mest emot styckningen av välfärden – om inte kvinnorna i Sverige? Det är ju de som håller uppe de rester av folkhemmet vi fortfarande har kvar.

På slitna armar, ryggar och knän bär de den offentliga sektorn, den nödvändiga offentliga sektorn. Du tror väl inte att det är en tillfällighet att det så ofta är de duktiga och plikttrogna flickorna som blir utbrända?

Knappast.

Tre nya favoriter
De spännande bloggarna kommer också därifrån. När jag berättade om några favoritlöpbloggar för ett tag sedan, var alla skrivna av kvinnor. Ska jag nämna två av mina absoluta bloggfavoriter i andra kategorier så blir det Bodil Malmsten (som jag först trodde hade slutat) och Adina Magnusson i Kristinehamn (som slutade ungefär när jag hittade hennes skrivande).

Här är i stället tre andra rätt nya bekantskaper för mig i bloggosfären. Alla är kloka och vassa, alla är roliga (på det ena eller andra sättet) och alla är kvinnor. Det är ingen tillfällighet. Dessutom bekräftar minst två av dem en annan sak som livet lärt mig. Den som är fotograf eller konstnär har goda förutsättningar att bli en bra skribent.

Hon har lärt sig att se

Hem Vem?

 

 

Här är de tre. Läs & bli berörd.
Linaslyna 
J. Segerberg
Kling Kong

 

Flykten och värdfolket

Jag brukar alltid berätta om siffran 25 per dygn. Så många småjordbruk lades ner i Sverige strax efter mitten av 1960-talet. Det känner jag fortfarande vemod inför.

I Syrien flyr en människa var 15:e sekund från sitt hem. Två miljoner har flytt utomlands, fyra miljoner har flytt inom landets gränser.

Efter 60-talet blev svensk landsbygd enmansbetjänad, brukar jag säga. Hos den här 62-åringen finns ärr kvar än, fast vår flykt sannerligen inte var blodig på minsta sätt.

Hur länge sitter ärren kvar för de syriska flyktingarna? De som överlever.

Nioåringens fråga
Inte blir det bättre om de som flytt möts av främlingsfientlighet från omänskliga, förledda och historielösa personer, där de hamnar. Häromdagen kunde jag läsa följande på Twitter. Det var skrivet av journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten, som råkat gå förbi en rasistisk demonstration och dess motdemonstration:

Passerade demo med dotter (9 år). H upprepade frågan: ’Visst var de som tycker att vi får vara i Sverige fler än rasisterna, många fler?’.

Inget barn ska ens behöva tänka den tanken, även om rätt sida ledde.

 

Vägen

 

 

 

 

 

 

 

Ibland kan mitt svenska vemod kännas  futtigt.