Dags att söka?

Ibland tror jag det är dags att söka behandling. Torsdag kväll, den kära vännen kommer hem från en sommarfest. Tidigare under eftermiddagen har det varit åska i luften men inte hörts en enda smäll.

– Varför ligger den här framme?

Då visar jag henne vad som finns i väskan jag packade när molnen var mörka. En karta blodtrycksmedicin, en burk blodförtunnande, en t-tröja, kreditkortet, körkortet, coopkortet och ett fullt usb-minne. Datorn och stickan till mobila bredbandet.

Finns det behandling mot alltför god krisberedskap? I dag på morgonen får jag leta en lång stund innan jag hittar medicinen.

/Signaturen SOS som initialer & 112 i lumpen


Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.

En teknikonörds bekännelse

Jag är sannerligen ingen tekniknörd. Fråga varje it-människa på varje datoriserad arbetsplats där jag verkat. Fråga min fru, för ibland har ju arbetsplatsen varit här hemma. Hon vet hur jag blir när det krånglar.

Sitter där tomögd och stirrar på sladdhärvor och konstigt översatta manualer i datorn. Av någon anledning blir jag fortare bra på dataförkortningarna än på deras program. RTFM lärde jag mig på en kafferast, men budskapet bakom de fyra bokstäverna har jag inte lärt mig tillämpa än, fullt ut.

Det brukar lösa sig. Leta information kan jag. Dessutom är en av mina naturliga talanger att se hjälplös ut, det brukar fungera till och med när man söker på google. Vete fanken hur det går till. Hjälpen kommer.

Besöksräknare? Aldrig i livet
Tänker inte dra historien en gång till, men en dag svängde denna teknikfientliga skrivkarl och blev hängiven. Det var långt före google, facebook och webbloggens dagar. Nu sitter jag här och skriver krönikor på egen sajt mest varje dag, bara för skrivglädjens skull. Varje dag? På fritiden? Jag som en gång skrev en betraktelse var fjortonde dag och dessutom tog betalt för det.

Då var skrivandet stressande ibland. Nu är det bara kul och gensvar får jag hela tiden, ibland i realtid. Sajten har jag fixat själv. Tack för den möjligheten tekniker, till sist gjorde jag som förkortningen sa. Läste den förbaskade manualen.

En sak skulle jag aldrig skaffa. Gillaknapp till bloggen. Det var nördigt.
En annan sak skulle jag heller aldrig skaffa: besöksräknare. Det var ännu nördigare.

Tammerfors?
Hå hå jaja. Nu ser min fru mig sitta framför analyssidan varje kväll sedan några veckor tillbaka. Det går att räkna besökare utan att ha räknaren på själva sidan. (Där gick gränsen). Du, säger jag till henne, nu är det en i Finland som har varit inne på sidan. Jaså, ser du vem det är? Naturligtvis inte, det går inte och det vill jag inte, men jag ser från vilka landsändar.

Ibland vistas besökarna långt bortanför de köksbord och klockradior dit betraktelserna i VF och Radio Värmland en gång nådde. Sex länder och tre världsdelar, visst är sådant kul att veta och förundras över.

Tro inte att jag har gôrmånga besökare, någon blondinbella vill jag inte bli. Jag är gerilla, inte armé. Du är stormsvala, inte måsflock. Ändå är det spännande att se att ibland, när ingen klickar gilla, är det lika fullt massor som har besökt. Ja jag vet, inlägget kanske inte var gillvärt och det är ingen tävling, detta. Viktigast är om någon enda text betyder något för någon annan – eller för mig själv.

”Putäll på er grefvar och baroner!”
Rätt många har hittat bloggen genom att söka på ordet putäll, lustigt nog, ser jag. De återkommer då och då. Det inlägget handlade om överklassafarin och hade Albert Engströms teckning som illustration. Andra har hittat hit genom att googla på någon använder mitt spotify konto. Förvånansvärt många faktiskt. Hur kom flera stycken på att skriva så? Är vi många som blivit spotifyraped?

De flesta hittar fortfarande hit via facebook. Mellan sex och sju på morgonen är en tydlig topp, så då måste jag ha hunnit stiga upp och länka på fb. Suck, jag som är så’n utpräglad kvällsmänniska, vänner. Varför gör ni mig detta?

Strunt i det, jag är ju ändå vaken. Tack för att ni finns. Nu förändrar vi världen.

Det dånar inte när den klockan slår

Våren är i form i år, björkarna blir grönare så fort att det syns. Solen drar blomma efter blomma ur marken och ännu ett år får jag lust att anlägga det som Carl von Linné hittade på en gång.

Ett blomsterur.

Vid varje hel timme på urtavlan planterar du blommor av ett visst slag. Olika sorter vid varje klockslag. Klockan tolv: en blomma som slår ut klockan tolv. Timmen därefter: en som slår ut klockan ett.

Det dånar inte i rättens krater när den klockan slår. Men det kittlar ståndare och pistiller på alla blomsterälskare som förstår vad Linné räknat ut.

Världens första riktiga solur. Ett, där solen och livet gått ihop. Du hör den inte ticka, inte prassla. Den behöver aldrig dras upp.

Få klockor gör dig lika lycklig. Ingen gör dig lika lugn.

Kvällens plagg

Chipskostym – ett annat ord för mjukiskläder.
”Gud va’ gôtt, nu ska ja’ hem å dra på mej chipskostymen å slappe i sôffa’.”

Fritt efter slangordlistan på nätet, Slangopedia. Listan med ord som , stringare och för kort för sin vikt. Själv kan jag ta tid för bra – för min löphastighet. Det blir för fort kilometer kvar.

Jag tror att en chipskostym har med saken att göra.

Livet blev roligare

En gång skrev jag krönikor i Radio Värmland. På den tiden var det rätt ovanligt att folk hörde av sig, även om en del kände igen rösten när jag ringde. Någon enstaka gång kom ett pappersbrev. Elakheter, det gillade folk.

Värmlands Folkblad-krönikorna? Samma där, ganska få som hörde av sig, utom efter en viss landstingskrönika. Då fick jag kommentarer både på cykelbanor och i orienteringsskogen.

Sedan slog e-posten igenom på allvar. Då började det komma mer gensvar, både arga och snälla. Roligt att kunna svara läsarna så direkt.

Sociala medierna skapade ett samtal
Dagens sociala medier har lyft allt det där till en ny nivå och skapat ett samtal. I forumet på mitt jobb kan vi räkna in tusentals inlägg, alla seriösa och inget hatiskt. På facebook, privat, fick jag massor med gillningar och kommentarer, sedan jag lagt ut en bloggkrönika om den försvunna hunden Ivan i Kristinehamn. Hundvännerna förlät mig min hundskräck och tryckte på Gilla-symbolen.

Gud vad jag älskade dom.

Härom natten satt jag långt in på småtimmarna och installerade en Gilla-knapp på den här bloggen. Jag är deltidspedant och stör mig på att jag inte hittade en vettig svensk Gilla-knapp som fungerade som jag hade tänkt, utan fick ta till den engelska. Precis som det stör mig att min internetleverantör gav mig engelskt webbverktyg, fast det stod om ett svenskt i reklamen. Home – är inte mitt favoritnamn på sidan Hem.

Jo, jag vet. Det går att byta till svensk version av wordpress. Men det är lite krångligt för en som hellre skriver ner tankar än tankar ner. Samma gäller förstås knapparna. Allt går, men jag har inte lust att lägga ner all den tiden. Det ska ju jobbas, ätas filmjölk, springas lite sakta igen efter halsflussen och tänkas ut inlägg också.

Chocken utanför Karolinen
Nå, knapparna kom dit. In english. Sedan hände ingenting. Jag lade ut en text som jag var riktigt nöjd med, men inget hände. Funkar inte knapparna? Är det inte en enda människa som läser bloggen, mer än mina kära vänner på facebook?

I måndags var jag med och höll kurs på Karolinen i Karlstad. På lunchrasten efteråt stod jag i karlstadssolen och kontrollerade dagens inlägg i mobilen. Jo, det låg ute. Vänta nu, det står någonting längst ner som inte jag har skrivit. 12 personer som gillar inlägget! Ingen av dem vän till mig på facebook. Främmat folk.

Jag bläddrar vidare. Här är ett inlägg som 20 har gillat, här har 22 tryckt på knappen, ingen av dem min facebookvän. Jäspalt! Det finns alltså läsare där ute som jag inte känner till. Några av dem gillar till och med en del av inläggen.

Kära nån. Jag får nog blogga ett tag till.

Skrivarlivet är mer än en popularitetsundersökning
Antalet gillningar den senaste tiden visar precis vilken sorts inlägg mina följare vill läsa. Det får jag ta hänsyn till ibland – och ibland inte.

Sådana inlägg som de om den nya europeiska arbetaren blir det fler av, för den här bloggen behöver de texterna med. Skribenten själv behöver dem. Hobbyskrivarlivet är inte bara en popularitetsundersökning, inte om jag ska vara ärlig mot mig själv. Ibland måste jag gå min egen väg, stönig som den deltidspedant jag är. Förresten blev ena städersketexten delad flera gånger på facebook och fick gillningar och omnämningar både här och där, så jag ska verkligen inte klaga!

Tack för att ni finns, känt folk och främmat.
Livet blev mycket roligare i solen i Karlstad i måndags.

PS: Här är länk till krönikan om den nya europeiska arbetaren. DS.

Rätta pennan

Varje biskopstrogen predikan bör skrivas med stiftpenna.
Varje trovärdig årsberättelse för Fortum bör författas med reservoarpenna.
Varje insiktsfull färdplan för en Boeing 747 bör präntas med blå Pilot Fineliner.

Allt annat bör plitas med kulpenna. Gäller även korsord, sudoku, kärleksbrev, recept och partiprogram.

Radergummi är fegt.

 

Bandyreferat och utomhusbetraktelser vintertid skrives också med blyerts, men de har ju även andra likheter med predikotexter.