Etikett: Utrustning

Tvärstopp på högerkanten

Skärmavbild 2014-01-03 kl. 15.00.50Min dator har svårt för Nya Wermlands-Tidningens ledarsida. Eller så älskar den den, det beror på hur man ser på saken. NWT är den stora länstidningen i Värmland, för dig som inte vet det. En välredigerad nyhetstidning med tydlig högerprofil på ledarsidan. Konservativ, om den får säga det själv. Förr kallade den sig moderat, men det var innan förnyaren Reinfeldt kom igång på allvar.

På morgonen läser jag tidningen på nätet, för jobbets skull. Klickar mig fram, sida upp och sida ner. En ganska behändig teknik. Men när jag kommer till ledarsidan är det tvärstopp. Där slutar tekniken att fungera och jag blir fast och kvar. Inte går den att förstora så jag klarar att läsa den heller.

Förkrympt och orörlig
Hur rensar man en MacBook Air från ett konservativt tvärstopp på ledarplats? Jag vill ju kunna förstora och närläsa men också vända blad och gå vidare. Alltid på den sidan, alltid detta tvära stopp. Hur rensar man en NWT?

– Hör på mig, stanna hos mig… viskar högerspalten vänligt.
– Nej tack, det är inte så inspirerande. Du är väldigt förkrympt och orörlig.

Fotnot: allt började i slutet på december tror jag. Så snart jag kom till sidan 22 i e-tidningen var det tvärstopp, rent bokstavligt och tekniskt. Ibland ligger ledaren på sidan 24, då är det där tekniken tröttnar. Kära dagbok, ska jag se detta som ett omen inför supervalåret 2014? Hur ska tecknet i så fall tolkas? Har alliansen kört fast eller är det Sverige som kommer att vilja stanna hos dem? Vem vet? Vilken support ska jag ringa? Carl Bildt, han har väl dator? Är han konservativ?

Juldag och skorna längtar ut

Juldag. Vid dörren står löparskorna och trampar. Inte vet jag om Werner Aspenström sprang men han har likafullt skrivit den bästa dikten om löplust. Bry dig inte om att han nämner träskor och åska. Dikten handlar om vad vi löpare känner en vanlig juldag:

Skor längtar utSkor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.

Resten får du tänka dig själv, för nu tar jag med mig de svartgröna och ger mig ut. Jag tror det blir en trivsam runda. Jag tror skorna kommer att knarra muntert mot den vita svala snön. En nötskrika flyger förbi i kanten av ängen, vid Sisugårdens busshållplats försöker en hackspett få något matnyttigt ur en grankotte som han kilat fast i en grenklyka och ur min mun strömmar vit lugn andedräkt. Kylan smeker kinden försiktigt. Knarr, knarr, knarr, fötterna känns som om de nyss har gått kurs i mindfulness för lastgamla springare. Nu har de full koncentration på min löpning, båda har sin uppmärksamhet helt inriktad på en punkt mitt i hjärnans allra värsta heta belöningscentrum.

Knarr, knarr, knarr mot den vita snön. Vit andedräkt, sa jag det? Fingrarna fryser något lite, nämnde jag det? Ögonen rinner en aning men gläds åt att allt blev så ljust…

Bara fantasi
…nej visst nej, vi har ingen snö nej, ingen frusen andedräkt heller. Grossbolstorp är höstgrått och termometern stod på fem grader plus när jag stack ut.

Det får gå ändå. En höstrunda i juletid har sin tjusning den med.
Skorna luktar grus och lycka.

Den dåligt världsvane och orättvisorna

Hoppas jag får berätta den scenen i en längre berättelse någon gång, om den blir färdig. Men jag börjar inse varför jag blir så störd när tekniken krånglar. Spotify blir kapat, något litet delprogram till den här webbplatsen fungerar fel, jag får först inte ordning på golvvärmens veckoreglering i köket.

Störd.
Besatt i dagar i värsta fall.
Tar det personligt.

Allt gestaltas nog bäst i en händelse i femtonårsåldern, när en klasskamrat med välutbildade, högt avlönade föräldrar berättar hur han importerar sina favoritskivor direkt från Amerika. En av låtarna han gillar blir min mobilsignal långt senare.

Inte då. Då är det bara hemskt, det som händer.

Grundton i livet
Charles EdwardInte kan jag anklaga honom eller hans föräldrar för min tafatthet, men visst var det ett klassamhälle och visst präglade det mig. Det är det än, det gör det än. Honom skulle jag gilla i dag med om jag träffade honom och artisten har jag sett i Mariebergsskogen i Karlstad på gamla dar.

Har förresten aldrig sett en människa dominera en scen så.

Tafattheterna ska jag berätta om på annat håll. Det går att leva med några av dem, andra kan man vända på och göra kåserier kring men kvar finns grundtonen i ens liv. Präglingen.

Det är orättvisorna jag hatar.

Låten som blev mobilsignal och som jag hörde i ett pojkrum i Molkom
första gången:
En bra låt med Charles Edward Anderson Berry

Svensk-engelsk läsövning i evighet

Jag råkar tycka att författare och musiker ska ha betalt för sitt arbete. Det som kallas upphovsrätt. Alltså fildelar jag inte. När så Spotify blev inarbetat tecknade jag småningom abonnemang. Hur krångligt det var och vad som hände när de lät en karlstadsbo med ett namn snarlikt mitt kapa mitt konto har jag berättat förr.

Jag är kund hos Telia. De hade ett erbjudande. De lovade ordna mitt konto hos musiktjänsten Spotify, så att jag skulle kunna lyssna på musik utan reklamavbrott mellan låtarna. Abonnemanget kallas Premium. Jag har betalat och lyssnat, det har fungerat. Lyssnat i datorn, lyssnat i tv:n och lyssnat i bilen.

I förra veckan stängdes jag så ner som premiumkund, fast jag betalat. Det som hände i stället var att Telia och Spotify tillsammans uppfann en evighetsmaskin. Telia – säger att jag har ett konto hos dem som jag betalat för, så det är inga problem hos dem. Spotify – säger att jag måste betala till Telia, för nu har Telia stängt ner mitt konto.

Jag vill gratulera dem båda. Det måste vara en lönsam affärsidé de har hittat på tillsammans. Jag betalar till den ene som säger att han har fixat abonnemang hos den andre. Den andre berättar artigt att den förste har stängt ner. Båda skyller på varandra och ber mig kontakta den andre.

Vem knyckte pengarna?
99 kronor i månaden, det blir många cd-skivor det, under en evighet.

PS. Jag är en tålmodig kund. Jag har mejlat. Många mejl. Jag har till och med klickat på den där länken som var särskilt gjord för sådana stackare som råkat ut för att Telia stängt ner deras Spotify-konto. Det fanns en särskild sådan, kanske för att den behövdes? Den var död. Stendöd.

Och – ja tack. Jag har en great day. Det är tyst och lugnt i hela huset. DS.

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 22.32.51

 

 

 

 

 

 

 

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 22.33.21

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 4 december:
Rätt ska vara rätt. Sanningen är att i dag på förmiddagen löste Telia problemet. Rätt konto tillbaka och jag är till och med lovad avdrag på räkningen. Känns bra. Så här skriver jag på Telias facebooksida, där jag också muttrat tidigare:

”Sitter på jobbet – och plötsligt har Telia löst mitt problem. Tack Ellinor P på Telias kundtjänst, just nu spelar jag The Doors till din ära. ”Hello, I love you”. Tack! Tid tog det väl och trött var jag väl – men nu är jag lycklig som en stare i mars. Ta en fika nu, det är du värd!”

En egen krater på månen

HimlarEn kväll svämmar min mobil och dator över av brinnande himlar. Vackra foton som vännerna tagit på en särskilt fin solnedgång och lagt ut. Överallt i provinsen har de stått och lyft sina blickar, så som människan gjort i alla tider.

Vad finns det där uppe? Varför lyser solen? Vad är månen för en filur?

Dagen därpå hamnar jag på Karlstads universitet. I en monter i entrén berättar de om Magnus Nyrén och Oskar Backlund. Två unga män, uppvuxna i Värmland, som blev berömda astronomer i Ryssland före revolutionen. Den ene chef över världens största observatorium, den andre vice chef på samma ställe. Oskar adlades av tsaren, båda fick statsråds titel.

”Men oj, att en pôjk från Västra Furtan kan nå så långt…” tänker du nu.
Gör inte det, min vän. Jag har aldrig märkt att de från Västra Furtan skulle vara mindre kloka än någon annan.

PulkovaHögt ovan Furtans grusvägar såg Magnus Nyrén mångruset lysa genom Sankt Petersburgs bästa okulär. En av kratrarna där uppe blev döpt efter Oskar, en komet likaså. Själv förlorade Magnus sin pension när Lenins bolsjeviker tog över Ryssland. Då ordnade Hjalmar Branting en svensk pension åt honom.

Tittar på himlen gör vi än i dag, i både Västra Furtan och södra Sankt Petersburg. Jag undrar fortfarande vad månen är för en filur.

Du kan vara kär i skogen

Jag var kär i skogen. Jo, i träden, gläntorna och suset med, men jag menar mer handgripligt. Första slidkniven fick jag vid sju års ålder, en scoutkniv med parerstång. Ärren på fingrarna finns kvar, men då har jag huggit med yxa där några gånger också. Pappa hade inte läst Ronja Rövardotter, för den var inte skriven än, men han begrep att en bondpojke måste kunna hantera ett verktyg och träna på att inte skära av sig fingrarna.

Bästa sättet att träna är att tälja. Så vi täljde. Pilbågar, slangbellor, barkbåtar, kojor, små träfigurer, sälgpipor, späntade stickor att tända i spisen med för mamma.

En kniv är alltid bra att ha. Varje kväll satt vi och vässade våra knivblad med ett bryne. Blötte, gned och slipade. Pappa citerade Herr Arnes penningar, det var visst ett väldigt knivslipande i den filmen. Långt senare läste jag boken och hörde att han hade rätt.

*

Åren går och nu är jag kär i skogen. Var ska annars en tolvåring i värmländsk glesbygd ta vägen med sin bultande, obesvarade kärlek? Kär i skogen kan vara att rista ett hjärta i en savande björkstam, med namnet på henne som han för tillfället älskar för resten av livet.

Vår i skogenDu kunde väl ha haft ett kortare namn, tös? Det kunde väl ha varit raka bokstäver, inte alla dessa krokiga?

Här står en annan och sliter så blogen skvätter.

Det finns tre sorters kojor i skogen

Han är min idol, men det vet han inte. Kusinen som lär mig hur du bygger en vattentät koja med dina bara händer, utan vare sig spik eller bräder.

In mellan granarnaDu går till en granskog med vuxna granar och helst lite al eller annat sly. Bryt och kvista nio mjuka drygt fingertjocka alar. Slå ner dem i marken och bind ihop dem upptill med en vidja, så det liknar stommen till ett indiantält. Bryt grankvistar och börja fäst dem upptill och sedan fäster du nästa lager i dem, tills du når ner till marken med dina grenar. Täta grankvistar ska det vara, gärna ganska långa i första lagret. Täck med lager efter lager av grenar.

De sista lagren ska ligga som du lägger takpannor, trä in dem nerifrån så de övre går om lott med de undre.

Till sist har du en koja som är helt vattentät, så länge barren hänger kvar. Fyll golvet med flera lager granris som isolerar. Gå in i kojan. Känn att du inte är den förste som gjort den sortens hydda här på skogen. Vänta på regnet.

Det finns tre sorters kojor, lär kusinen mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Den vi gör djupt inne i en lerbank vid älven rasar när vårfloden kommer, men då är vi inte där. Fördämningen i älven försvinner på samma gång.

Tre saker fordras för att bli författare

EldenEn kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.

Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.

Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.