Räknar mina tusingar

Åskkartan

Nu far hon vidare.

Vaknar av en ivrig hosta på småtimmarna. Då lyser hela rummet upp. Blixtrar en gång, två gånger, många gånger. Jag blundar men i min skalle lyser det bakom ögonlocken. Räknar tusingar, nu är hon tre kilometer bort, två kilometer, en…

Hostar mer och mer och hör den fornnordiske fara runt där uppe, på sprudlande humör. Vad bryr sig Tor om att jag känner mig liten i vackerheta? Halva Mellansverige lyser upp av blixtarna, min säng skakar i takt med mullret. Klockan är tre på natten, jag ställer mig vid balkongfönstret och ser blixtarna dansa.

Regnet vräker ner.

Internet är urdraget, all annan elektronik med, men mobilen berättar att nedre Klarälvdalen är i centrum. Stråket kommer från sydväst och rör sig åt nordost. Hon vill till Dalarna.

Efter 45 minuter lugnar det sig. Jag går ut på altanen, dimma över mitt kvarter, från trädgårdslandet ångar det. Det är bara några timmar sedan vi lade ut odlingsväven över det sådda, ibland har vi tur.

Lyssnar på fåglar som börjar vakna.
Nu är hon redan i Lesjöfors, Ludvika, Borlänge.

Hostar.
Sätter på kaffet.

Falsk nostalgi för idyllsynta?

Bonad

Då slår det mig vad det är jag sysslar med. Svensk idyllrealism.

Bilden visar en pappersbonad jag fotograferade på toaletten på en av favoritkaffestugorna, den i Hamrane i Dalsland. Ser du gossen med skottkärran? Ser du ladugården i bakgrunden, det gulgröna gräset, den blå himlen, troskyldigheten?

Sovjetisk socialrealism förvrängde min kultursyn några år i ungdomen, innan jag förstod att människor var individer, inte statyer. Har jag på liknande sätt en överdriven syn på min egen barndom bland skrockande hönor, vårystra kor, kloka och renliga grisar och en och annan vemodig storspov på inflygning över ägorna östpå?

Kärrar

Sann bild men inte ändå
Först blir jag förälskad i bonaden. Sedan gör jag detaljförstoringen på pojken och blir ännu mer förtjust. Sådär var det, så vill jag minnas mig. Bilden är alldeles sann. Samtidigt ljuger den, för det finns skuggor. Det finns alltid skuggor.

Att vi inte hade bil.
Att vi inte hade tv.
Pengarna vi hade ont om.
Inga språkresor, inga restaurangbesök, inte veta hur du spelar en grammofonskiva.
Lantbruksnämnden, rationaliseringspolitiken, auktionen.
Den auktionen glömmer jag aldrig.

Fin bild. Sann bild.
Bara inte hela sanningen.

Kill Your Darlings

Vi brukar säga så på skrivarkurserna. Kill Your Darlings, döda dina älsklingar. KYD skriver jag ibland i marginalen, då vet jag vad jag menar.

Det händer oss alla att vi får darlingar på halsen. Små roligheter och formuleringar som bara vi själva älskar. Här är ett exempel. Häromdagen var vi några stycken som kommenterade ett blogginlägg jag gjort. Diskussionen handlade om modeuttryck som transparens, inkludering och kontext.

Då vaknade ordlekaren inom mig. Hmmm, kon-text. Sådant älskar jag aningslöst. Det blev en text, den här nedan. Jag fixade till och med en bild, i ett enkelt verktyg jag hittat i min dator.

Tyvärr finns det bara två saker att göra med sådant.
Döda.
Eller publicera och bli fördömd.


– Jag jobbar med mina kontexter,
sa Trafikverkskommunikatören.

Konen.001

Kon. Kräver text. Gärna ikonisk.


När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Kärrar

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont. 

Lokala sopor och knarrare

Bonaden

Livet går sin gilla gång. Nyss var vi till soptippen i Deje för allra sista gången med höstens och vårens hopsamlade överflöd från trädgårdskompost och garage. Nu läser jag i lokala annonsbladet att nya återvinningscentralen öppnar den 1 juni.

En i familjen hoppas innerligt att en slipper backa med kärra där.

Hon som kan.

### För tre år sedan upptäckte jag att vi bodde nästan granne med kornknarren. (Läs mer här).
### Förmodligen hade vi gjort det sedan 1983 när vi flyttade hit.
### Hoppas, hoppas, hoppas att han stannar kvar i området, fast det blivit sopcentral där vi hörde honom i fjol.

Sök dig en gud

I begynnelsen var Webcrawler, Altavista och Yahoo och de var inte bra. Då kom den nya sökmotorn och allt blev förklarat. Det heter inte leta längre, det heter googla, säger ordspråket på Grossbolstorp.

Hur många vädergudar finns det? undrade jag häromdagen på Facebook och fick svar av mina vänner. Någon gav mig namnen på både vind- och åskguden. Nu var mitt intresse väckt. Det finns en väldig massa vädergudar, kan jag meddela efter idogt sökande.

Google ger 4 600 träff på ordet vädergud. Zeus, Indra, Njord och…

Gudar i tjugonde århundradet
På lördagen gofikar vi på Gamla kraftstationen i Deje. Ryttarkaka, vispgrädde och apelsinbitar. Snart kommer vi att prata om en av utställarna, Gudrun Sjödén. Har du provat att googla på Gud nån gång? frågar min vän Vargen.

Nej.

När vi kommer hem minns jag hans tips. ”Gud” skriver jag i sökmotorn i mobilen. Resultatet är rena uppenbarelsen. Här har du de fyra första förslagen till gudar i tjugonde århundradet. Lägg märke till ordningsföljden.

Gudrun Sjödén
gudfadern
Gudrun Schyman
gud

Gud i Google

(Tipstack till Sven-Olov Berggren).

Åsa Romsons och mina tårar

Automat

Utsmyckad biljettautomat i Åmål.

Tårar i rösten i min radio. Det är språkröret Åsa Romson som tackar för sig.

Jag tänker inte recensera Miljöpartiet, det får bli en annan gång. De splittrar vår miljörörelse tyckte jag när de bildades och tycker så än. De har en massa bra idéer och folk och en väldig förmåga att hålla sig med knepiga vänner, det tillhör också bilden. Så blev de recenserade i alla fall.

Tårar var det. En gång lärde jag mig uttrycket mjukhetens styrka. Maskrosen växer genom asfalten, det är starkare att våga visa sig svag än bara stark.

Jag glömmer aldrig när det satt folk på främre raden och först skrattade och sedan grät, vid några av mina antirasistiska föreställningar. Det handlade om vår resa till södra Polen och Auschwitz. Först skrattade de, sedan grät de.

Vi är en del som har alerta tårkanaler. När tv:n blir det minsta sentimental brukar familjen titta kärt på mig: – Pappa gråter.

Grät inför kommunpamparna
Mitt personliga rekord var när jag började snyfta inför provinsens kommunalråd och kommunchefer, vid en trafikkonferens. Plötsligt hör de ärrade politikerna hur länstrafikbolagets informatör får tårar i ögonen mitt i sin power point-bild om kommande priser i kollektivtrafiken.

Jag tyckte så synd om dem.

Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite

Skriva kåseri

Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.

Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.

Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?

Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.

***

Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.

Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.

Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.

Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.

Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.

Pröva med att stryka sista meningen.

Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.

Utropstecken används när någon skriker.

Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.

Rensa bort alla onödiga adjektiv.

Läsaren är och vill vara medskapande.

Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.

Undvik citationstecken, de förvirrar mest.

Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.

Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.

Tack för hjälpen, Unge.

Unges bok### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.

Vad vi gör

Trut.001

Pensionärer pratar. Det är det vi gör. Ge oss bara chansen.

Du kanske kan tänka dig hur det är? Du gick hem från jobbet en sista gång och nu sitter du hemma och dricker kaffe och har det gôtt. Dag efter dag. Läser tidningen länge och sedan tar du fram papperstidningen och läser den. Läser tabeller i division 7, förmodligen fotboll, jo det står det. Östra Deje ligger risigt till, 1-11 i målskillnad.

Du har det bra. Men prata får du inte. Den kära vännen är på jobbet, bokcirkeln är slut och släktforskningen har inte börjat än.

Tandläkarn, hurra!
Jag blir så glad när de hör av sig. Folktandvården kallar. Jippie! Som patient tillämpar jag givetvis diskretion, tystnadsplikt och journalistisk etik. Men så mycket kan jag säga – SÄGA – som att hon inte får en syl i vädret och knappt hinner komma åt min tandsten i underkäken ens, första timmen. Ty jag har mycket att berätta.

– Vänta, berättade jag om när jag jobbade på sågen i Molkom och basen kom med papperet?

På eftermiddagen vandrar jag elljusspåret fram. Då möter jag en pensionär. Två stycken av oss ensamma i solen, det blir många ord. Sedan kommer det två daglediga till. Jag håller på att aldrig släppa hem dem.

På kvällen har jag Konsumkön.