Köp litt’ rosor

Utflykt, stilla junikväll före midsommar. Det är jag och kartritaren, han som vet vad fåglar och fjärilar heter. Kvällen är full av dofter och ljud när vi parkerar bortom bilskroten och Värmlandstomten.

På jobbet är det hysteriskt, jag ska tillbaka hem och jobba efteråt, men det säger jag inte. Sommarskymningen ger stämning, vårt stilla lyssnande gör själen lugn. En tapet av fågelsång, bättre ro går inte att få i juni.

En buskskvätta på en elledning. En rävunge som kommer gående mot oss på den lilla gräs- och grusvägen intill järnvägen, nej, två stycken är det. Vi står stilla, sjunker försiktigt ner på knä i skydd av ett buskage och ser dem obekymrat vandra mot oss.

Enkelbeckasinen dyker och låter stjärtfjädrarna skapa det ljud han är ensam om. Fjärilskännaren visar på en nykläckt skogsnätfjäril. Den sitter kvar på sitt strå när han lyfter upp det och försiktigt visar mig vingmönstret, nära. Det är verkligen ett nät.

Några korpar bråkar högljutt inne i skogen. I skogskanten strövar en råbock. Själv tittar jag efter vildsvin, som någon såg här för en vecka sedan. Allt jag ser är en råget i andra änden av gärdet.

Nu – hör han rosenfinken. Långt bortanför järnvägen, där skogen mest är en blötmyr, hörs den. Fågeln som jag aldrig har sett.

Tjugo minuter senare har jag skådat den vackre. Vi har vadat, smugit, spejat med kikare och hörsel och vadat igen. Vackert hallonrött bröst och en sång som den gamle telegrafisten inom mig preliminärt översätter till ”köp litt’ ro-sor”. Vad han säger i december i Indien och Sydostasien vet jag inte. I England säger han ”pleased to meet you”.

Fullkomligt avstressade åker vi hemåt och jag kan öppna datorn. Just det, det var de där powerpointbilderna jag måste göra tills i morgon bitti. Länge länge ser jag någonting annat än jobb för min inre blick i juninatten. Jag ser en karmosinröd fågel med gäll röst, inte arbetets bilder.

Han tycker jag ska köpa lite rosor.

I dag…

… är det midsommarafton. Man säger mig att det står i Bondepraktikan att då måste varje MacBook Air av mindre modell få vila. Annars blir det sju veckors regn i november, Erik ger inget ax, Olof ingen kaka och priset på filmjölk tredubblas. Enda boten för en sådan synd är om ett söndagsbarn med skonummer 42 hoppar över en eld, en felparkerad bil samt ett hus som varit flyttat tre gånger.

Om detta är sant är det få som överlevt och kunnat berätta. Den siste som försökte blev likasom inbunden efteråt.

 

Efter 115 år dog kärleken

Världens längsta äktenskap mellan djur har spruckit. Jättesköldpaddorna Bibo och Poldi i en djurpark i Österrike har ingen kärlek kvar längre. Det går bara inte att få dem att hitta tillbaka till varandra. 115 år, längre varade det inte.

Ledsamt. När det började så bra.

Har ni provat en romantisk weekend på spa, Bibo? Loka Brunn har varma, goa bassänger och maten är bra.

Det finns datakanoner också.

I en tallbacke på nattskärrans hed

Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.

Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.

Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.

Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.

Fyra människor, tysta.
Tysta länge.

A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.

Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!

– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?

Ja, det gör vi.

 

Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.

När jag var en berömd ornitolog

Drömde att jag var en berömd ornitolog och hade hittat massor av rariteter hemma på Grossbolstorp. Stor sensation i fågelskådarvärlden när mina fynd publicerades. Här är några av obsarna, fåglar som ingen människa visste fanns:

Töckenlöparen.
Bomherren.
Loveskrikan.
Slofsmesen.
Tånglärkan.
Spånglärkan.
Svånglärkan.
Trånglärkan.
Fånglärkan.
Gånglärkan.
Stånglärkan.
Stånklärkan.
Ånglärkan.
Vrånglärkan.
Fjånglärkan.
Batonglärkan.
Betonglärkan.
Trynan.
Snortruten.
Böken.
Fuskmåsen.
Fornugglan.
Fnattugglan.
Spralloxen.
Flåsgamen.
Salonglärkan.

När jag tänker rätt på saken så har jag sett dem allihop i verkliga livet. Vissa även på Grossbolstorp.

Men de var inte fåglar, alla.

Första våren

 

 

 

 

 

 

 

Mitt i alltihop blommar paradisäppelträdet som vore det den första våren i hela världen. Går du nära låter hon som en hel bikupa.

Gör det.
Gå nära dina blommande träd. Där pågår någonting lika gammalt och lika nytt varenda vår. Livet som arbete och kärlek.

När det är bäst är det båda.

Härproducerat

– Lunch? säger den kära vännen en av helgdagarna och då svarar jag ovanligt:  – Ska vi göra nässelsoppa?

Tiden är rätt. Vid komposten börjar brännässlorna bli grova på soligaste sidan men mitt emot är de späda nog. Titt i kokboken och handskar på. Två liter nässelblad behövs det till oss. Efter ett tag har jag lärt mig handlaget. Inte dra med för mycket stjälk, försök riva med dig bladen. Bara bladen.

Först sköljer vi nässlorna väl ett par gånger och plockar ur de stjälkar som ändå kommit med. Bladen är så små att vi kan lägga dem i kokande saltat vatten direkt, utan att skära dem i strimlor. En och en halv liter vatten, en och en halv tesked salt. Där får de koka i fem minuter. Vi slår bort spadet och hackar nässlorna, inte alltför fint.

Smälter en matsked smör i grytan. Lägger ner de hackade nässlorna och det får fräsa i två minuter. Strör över en matsked vetemjöl och rör om. Slår på en halv liter vatten, lite i taget, och lägger i en tärning grönsaksbuljong. Nej, en och en halv får det bli. Låter det koka i 5 minuter. Smakar av med salt och peppar.

Serverar med ägghalvor och strimlad kassler. Vistenvatten och ostsmörgås.

*

… och det är tjugo år sedan vi gjorde nässelsoppa förra gången och andra gången sedan vi flyttade hit 1983 och varför alla dessa år emellan? Det smakar så bra. Jordklotet ger och vi samlar och äter, självsått och härproducerat, direkt ur jorden som jag och mikroorganismerna har gjort.

Smakminnet berättar om farmor Gerdas kök på Almar.
Jag brände mig bara lite.

 

Almar = arrendegården mellan Karlstad och Forshaga, där bloggaren föddes. Bilden är egentligen liggande.

 

Jämt ittnô

 

 

 

I dag skriver jag ingenting. Nada. Rien. Ittnô.

Gå ut i solen i stället. Är det ingen sol, gå ut i skuggan.
Skratta tre skratt tillsammans med en annan människa.
Tänk en storslagen tanke eller en liten, vacker en.

Titta på en blomma, en fågel och ett moln.
Noga.

Skratta tre skratt till.

 

Jämt ittnô = absolut ingenting.