Klyftorna ökar, sa Borg

Klyftorna ökar inte, säger Fredrik Reinfeldt. Klyftorna ökar, säger hans finansminister. I tidningen Dagens Industri gör finansminister Anders Borg samma bedömning som LO. Det blir större och större skillnad på inkomsterna i vårt land:

”Så är det i nästan alla industriländer och det är naturligtvis besvärligt, men Sverige och de nordiska länderna tillhör de länder som har minst klyftor och det är bra”, säger han.

Den ene försöker dölja. Den andre försöker försköna. ”Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i Sveriges Radio i januari i fjol.

Ja du. Och tomten finns och moderaterna uppfann cykeln.

Bakgrund: hur vi gör i Sverige
Man kan göra tvärt om också. Man kan gå till de som tjänar på orättvisorna och se hur de har det. Jo tack, rätt bra verkar det som. Det är härliga tider högst upp i näringskedjan.

Först en bakgrund. Så är det med oss svenskar, att om vi är tre stycken som delar ett intresse så bildar vi förening, startar tidning och skaffar en webbplats. Tänk efter i ditt eget liv, känner du inte igen mönstret? Idrottsklubben, hembygdsföreningen, din udda fritidssysselsättning – allt är mycket välordnat i tre steg. En förening, ett blad, en sajt.

Här är en sådan svensk förening, nu med nära 500 medlemmar och det kärva medlemskravet 25 sittningar per år. Ute. Nog vet de vilken sida av Sverige de inte tillhör.

Översidan.

Spinner sitt nät
Varför skulle Sveriges miljonärer vara annorlunda? Naturligtvis har de också sin förening. Den heter Connoisseur Club, har 11 500 medlemmar och ökar hela tiden. Redan är var tredje miljonär i landet medlem. Här får de inbjudningar till det som miljonärer kallar ”events”. Här kan de ”utöka sitt personliga nätverk” och ”interagera med andra inflytelserika personer”.

Interagera? Ja, precis som gubbarna i Dorotea gör på sitt utedass, bredvid ordförandens magasin. Interagerar och tittar på spindlarnas nätverk i taket.

Medlemskravet är kärvt för miljonärer med. Du måste vara en av dem som får tidningen Magasin Connoisseur. Den får du bara om du är miljonär. Fel, ”finansiellt framgångsrik”, kallar de det.

Den har en sajt, sa jag det? Den får vem som helst titta på än så länge.

Men ska du få tidningen måste du tjäna minst 1,2 miljoner kronor om året eller ha en förmögenhet på minst 5 miljoner. Det klarar nästan en procent av svenskarna.

Två bon eller fler
Det har gått bra för Magasin Connoisseur. Tidningen har 73 000 läsare per nummer, upplagan är 41 500 exemplar. Genomsnittsläsaren är 51 år och till 54 procent man och 46 procent kvinna. Hans snittinkomst är 2 473 747 kronor. Till 49 procent bor han i Stockholm, till 11 procent i Göteborg, 7 procent i Malmö och en tredjedel av honom är bosatt i övriga landet.

Dock inte ofta i Dorotea.

69 procent av läsekretsen reser privat 4 ggr per år eller oftare. 68 procent har två boenden eller fler. 25 procent planerar att köpa ett utlandsboende. 70 procent har två bilar eller fler. 51 procent har Private Banking som tjänst (vad nu det är, har den firman kontor i Grossbol?). 54 procent har köpt något genom Connoisseur och i genomsnitt äger han 4,4 stycken klockor.

För att få tiden att gå.

Nu är inte Magasin Connoisseur den hårdhänte granskaren. Tvärt om, tidningen ”hyllar historien och traditionen bakom världens finaste varumärken”. Samtidigt som ”individen lyfts fram i personporträtt med framgångsrika företagare, näringslivsprofiler och engagerade personer med speciella livsöden”.

Fyra nummer om året. februari, maj och oktober och specialnumret i december. De kan ju inte sitta och läsa hela tiden, de ska ju på ”event” också.

Och hinna titta på klockan.

Inte rädd för Löfven
I tidningen Dagens Media nummer 3 i år blir miljonärstidningens förre chefredaktör Peder Lamm intervjuad. Han är inte chef längre, men skriver fortfarande i magasinet. Du har säkert sett honom på tv. Han ser trevlig ut.

– Det är jättekul, säger Peder Lamm i intervjun. Vi har nött på i flera år med att försöka höja kvaliteten, att göra en läsvärd produkt som folk vill spara.

Riktiga journalister säger så där. De säger inte tidning, de säger produkt. Vi har breddat innehållet, säger han. Målgruppen är ju bred, allt från den 73-årige skogsägaren i Norrland till den coola tjejen på Stureplan som handlar Gucci.

Nu frågar intervjuaren om hur det skulle gå för miljonärsmagasinet om socialdemokraten Stefan Löfven kastade ut Reinfeldt från Rosenbad. Är du rädd för en Löfven-effekt då? Nej, det är inte Peder Lamm. Men borde inte en borgerlig politik skapa fler miljonärer? Absolut. Magasin Connoisseurs läsare vet vem de ska rösta på, säger Peder Lamm.

– Men historiskt sett så har socialdemokraternas politik aldrig varit ett hot mot kapitalet. Se bara på Sträng och Wallenberg, vilka kompisar de var.

En arbetares livslön per år
Klyftorna ökar inte, sa Reinfeldt. Jo, sa Borg. Hur är det nu med det? Landsorganisationen i Sverige, LO, har undersökt saken. De kom också fram till att framtiden verkar ljus för svensk miljonärsrörelse. Fast riktigt så säger de förstås inte.

Rättvist är det inte.

LO berättar om klyftorna i sin rapport Makteliten – kommer igen. Här har de undersökt omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare, de stora kapitalägarna ingår inte. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO-ekonomerna Jeanette Bergström och Torbjörn Hållö skriver mer om rapporten i DN debatt den 29 februari.

År 2010 tjänade makteliten i landet i genomsnitt över fem miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 300 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare. Den skillnaden ökade jämfört med året innan. Då tjänade makteliten lika mycket som 16 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Prata med Reinfeldt, Borg!
Anders Borg får gå hem och prata med Fredrik Reinfeldt om sanningen. Sanningen är att klyftorna ökar. Sanningen är att det väl var meningen.

Men så säg det då.

 

Svartjobb i förnamn

En man från Märsta har ansökt om att få heta Svartjobb i förnamn. Men Skatteverket säger nej. Det kan väcka anstöt eller leda till obehag för den som ska bära det.

Fast det är redan kört. Han bör ha fått skattemyndigheterna på sig för resten av livet, hoppas jag. Jag har hört att det behövs gator, vattenledningar, avlopp, räddningstjänst och poliser även i Märsta med omnejd. Förskollärare, kirurger och bussförare också.

Undrar vad han hade tänkt heta i efternamn? Guling?

(Guling eller svartfot är gamla beteckningar på strejkbrytare, svikare).

 


 

Jobb via friktion och simtävling

Nu bryter han sin långa tystnad, poeten och expertkommentatorn Viktor Root, efter att ha funderat över sambandet mellan den nya prinsessans namn, prinsens påse och ett underligt jobb i huvudstaden. Här är hans dikt, en arbetsmiljöskildring.


Sanningen om prinsessans namn

Det kan väl hända att
Estelle
låter som en chipspôse

Men hur låter det att
högste svensken får sitt jobb
tack vare friktion, ett ägg
och en simtävling?

Är inte det värre?

Och att statsministern sen måste
undersöke
att ongen verkligen ser ut
som en blandning
uttå Ockelbo och Pontecorvo

Så skulle inte ja ville ha’t på jobbe’

*

Hur gör han den undersökningen?
Lägger han dom bre’ve’ varandre
på gôlve
och kiser med öga och jämför?
Hele släkta

Det är så mycket en inte vet
om jobbena bortanför Filipstad

Viktor Root


Chipspôse  = chipspåse. Ongen = ungen. Uttå = utav. Ville = vilja. Bre’ve’ = bredvid. Gôlve = golvet. Kiser = kisar. Öga = ögonen. Släkta = släkten.

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, andra delen


  • 15 febr: Havet

Vulkanen steg ur havet för miljoner år sedan. Här sitter vi nu på ön den gjorde. Smörjer oss mot solen och tackar geologin och erosionen för deras arbete.

Havet är 18 grader varmt.

Vindarna och strömmen förde Columbus hit till hans hållplats, på väg mot den vändpunkt han trodde var Indien. I upptäckarens kölvatten följde tusentals kanarier som bildade samhällen i Venezuela, Kuba, Florida, Mexico och på många andra platser. Venezuela kallas fortfarande den åttonde kanarieön, så många kom de dit.

Havet. Vägen bort och vägen hem. Långsamt rullar vågorna i sin eviga berättelse om drömmen bortom blågrön horisont. Våg efter våg efter våg efter berättelse.

På 1700-talet steg de i land i Montevideo. 150 år senare importerade någon i Montevideo nyproducerat papper från Kålsäter, strax nordväst om Värmlands Nysäter. Affären finns dokumenterad.

En lång resa för några ton värmländska cellulosafibrer. Eller kanske inte? Vad tryckte de på papperet de köpt från Värmland? Samma dröm som människan alltid drömmer?

Långt därutifrån rullar vågorna in mot Las Palmas och Montevideo, medan minnet av pappersfabriken i Kålsäter sakta dör, i sin skog.

– Men du skulle ha sett fotbollsplanen vi hade, pôjk. Den var så kuperad så målvakter’a såg inte varann.

Skogen susar. Havet rullar. Drömmen reser lika långt i dag.

 

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Söndagsläsning: Bis-redaktören vänder blad

En tidskrift. Egentligen kunde man dela upp det i tre ord. Skrift en tid. Så brukar det vara med många tidskrifter och det är inget konstigt med det. De flesta har sin tid när de ska verka och berätta om sin syn på världen, hur den kan tolkas och avbildas och vad som bör göras åt den.

Sedan är dess tid över och andra röster och skrifter tar vid. En sorts de tryckta bladens eget ekologiska kretslopp. Av cellulosa är du kommen, cellulosa ska du åter varda. Rallarros, Bonniers Litterära Magasin, Författarförlagets Tidskrift – eller vad nu din tids och smaks skrift har hetat.

Lysande undantag
Men så har vi de lysande undantagen. De uthålliga, som inte har förstått att andra redaktörer är sprinters eller medeldistansare som lägger av ganska snart efter att startskottet har gått. Jag pratar om de redaktionella marathonlöparna.

En sådan redaktör i min brevlåda var Nils Lodin, mannen bakom löpartidningen Springtime, numera omdöpt till Runners World. En annan var Johan Backlund (och hans efterföljare), eldsjälen bakom Värmländsk Kultur som numera gått in på sitt fjärde decennium.

En tredje är Lennart Wettmark i Karlstad. Jag vet inte hur han har det med löpmässig
uthållighet och allmän envishet. Men redaktionell uthållighet har han, så det sprutar
endorfin i mina skrivarvener bara jag tänker på det. Nej jag vet, han har inte heller varit ensam, en tidskrift lever tack vare lagarbete. Men ändå, nog känns det lite vemodigt när han tar redaktionellt adjö i senaste numret av bis, tidskrift för föreningen Bibliotek i samhälle. Den som har mottot ”Biblioteksdebatt från vänster!”.

”Vad skall man skriva efter 13 år som redaktör – och med BiS parallellt med ett helt arbetsliv? Kanske att jag nog kommer att sakna arbetet med att sammanställa tidskriften sida för sida, liksom att jag öppnat den elektroniska brevlådan med sån förväntan i manusstopptider?”.

Det är viktigt att kämpa för folkbiblioteken, skriver han, och att diskutera mål och medel. Viktigt att det även i fortsättningen finns ett forum, där en kritisk diskussion kan föras.

Bibliotek i Samhälle, bis
För det har ju tagit betydligt mer än 13 år, det där jobbet. Föreningen Bibliotek i Samhälle bildades 1969, när vänstervågen gick över världen. Då startades också bibliotekstidskriften bis. Den kommer ut med fyra nummer om året.

Bis debatterar aktuella biblioteksfrågor, både internationella och nationella.
 Här kan man läsa om bibliotekshistoria, om framtidens bibliotek och om det rättvisa biblioteket.
Bis har skrivit om service för friskolor, nyliberala GATS/WTO som hot mot biblioteken och internetpolicy på bibliotek.
 Återkommande inslag är litteraturbilagor i aktuella ämnen och serien bibliotekarie i samhället – återblickar på ett yrkesliv. Dessutom publicerar man alltid läsvärda recensioner och notiser.

En fråga om människosyn
Ytterst handlar det om människosynen och om synen på kunskapen och det skrivna ordet. Därför vill föreningen Bibliotek i Samhälle på socialistisk grund – men partipolitiskt obunden – verka för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsen till för alla, skriver man i programmet och fortsätter:

”För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. BiS vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt.
 Föreningen BiS skall genom tidskriften bis och i andra sammanhang initiera och delta i biblioteks-, kultur- och samhällsdebatten. Föreningen skall genom mötesverksamhet, sin webbplats och på andra digitala arenor, utveckla och fördjupa biblioteksfrågorna ideologiskt och kunskapsmässigt.”


Föreningen och tidskriften arbetar för:
– en bibliotekslag och en samlad nationell bibliotekspolitik som också tar hänsyn till kvalitet och som garanterar en jämlik biblioteksstandard för alla medborgare.
– att behålla och utveckla kvaliteten i offentligt drivna bibliotek genom att biblioteksväsendet tillförs mer resurser för sitt vidgade uppdrag.
– att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag.
– att bibliotekslagen ska skärpas och fastslå folkbibliotekets public service-uppdrag.

Stolta ord? Ja. I en tid när modeorden kommer från marknaden, och politikens innehåll alldeles för ofta hämtas från samma marknad, är det skönt att bis finns. Världen är inte stort annorlunda nu, jämfört med 1969. Vi behöver fortfarande kämpa mot orättvisor och fördumning. Frågan är om inte fördumningen är värre nu.

Aktiva även på nätet
Föreningen finns förstås på nätet. Här är facebookadressen: http://www.facebook.com/foreningenbis och här adressen till den kombinerade bloggen och webbplatsen: http://foreningenbis.com.

När jag besöker bloggen är det den flitige bis-medarbetaren Mats Myrstener som skrivit det färskaste inlägget. Det handlar om riksdagsbiblioteket, som får kritik för att det gallrat bort sju av sina fackliga tidningar, däribland Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som bl.a. representerar Metall och Grafikerna), liksom tidskrifter som Arbetarskydd, Arbetsliv, Lärarnas Tidning, Skolvärlden och Hyresgästföreningens Hem & Hyra.”.

Själv jobbade Myrstener på riksdagsbiblioteket i början av 1990-talet, skriver han, och fortsätter:

”Under det år jag arbetade där besöktes biblioteket bara av två säger två riksdagsledamöter, det var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson – och dom hade gått fel. Så biblioteket kanske inte är så alldeles nödvändigt, eller? Åtminstone från ledamöternas sida?”.

Nyss kom beskedet att bis nekas statligt tidskriftsstöd för 2012. Ett stöd man fått i flera år. Beslutet får poeten och vänsterriksdagsmannen Bengt Berg att skriva en kritisk kommentar på tidskriftens blogg:

”Att BiS inte får tidskriftstöd är dels skandal, med tanke på den breda inriktning som en biblioteksbaserad tidskrift har, dels ett tecken i tiden när den vänsterkritiska ambitionen utsätts för ekonomisk munkavel. Det visar på den selektiva toleransen, vars repressiva del gynnar exklusivt ’experimentella’ alster. Detta måste med gemensamma krafter motverkas”.

Lägger av?
Lennart Wettmark verkar inte särskilt bekymrad inför tidskriftens framtid:

”Det är med både saknad och lättnad jag lämnar över till ett kollektiv av unga folkbibliotekarier, som på ett annat sätt än en pensionerad gymnasiebibliotekarie har möjlighet att vitalisera bis redan genom att befinna sig i och kunna läsa av all biblioteksvardagens tendenser. Och dessutom har de redan i bis spalter visat sig kunna skriva!”.

Precis då får jag ett facebookmeddelande från honom. Han är nyss pensionerad men har
varit omtänksam och skickat mitt tidigare blogginlägg om Erik Bengtson till Erik, sin forne arbetskamrat. Det är så de jobbar, de där uthålliga. Bryr sig. Vad gamla adjunkter och tidskriftsredaktörer gör när de lagt av, vet jag inte. Alla som tror att de lägger av helt räck upp en hand.

Ingen? Jag trodde väl det.

Arbetarlitteratur och science fiction
Jag tycker om bis. Jag är glad att den en gång startades, jag är glad i dess syfte och jag är lycklig över att den trotsigt fortsätter att leva och föra liv. Våra bibliotek är till för folk, inte för marknad.

Nu ska jag springa och sedan läsa den långa, spännande artikeln om arbetarlitteratur och science fiction.

Uthållig som bis blir jag aldrig.

 

PS. Nu är löppasset avklarat och artikeln om arbetarlitteratur och science fiction läst. Kalle Laajala samtalar med Jerry Määtä och Magnus Nilsson, per mejl tror jag. En mycket läsvärd och kunnig artikel som dessutom har vänligheten att överraska. Det bör varje nummer av en god tidskrift eller tidning innehålla: en förvåning.

Teckningen ovan är gjord av Ulf Larson, det glömde jag skriva. Ännu en duktig bis-medarbetare. DS.

 

Bärbar dator-proletariatet

Det var en mörk och kylig morgon. På den gamla perrongen, som helst ville bli ung och pigg igen, stod de med sina datorväskor och nickade till varandra, ännu en otta.

– Jaså, ska du också.
– Mmm. Fick du igenom?

Sammanträdes-, kurs- eller dyrbar workshopmorgon. Herrarna kände sig skickade. Ändå var de bara länets dubbelklick- och bärbar dator-proletariat. Höjdkänsliga for de upp till Stockholm och sedan upp till Värmland igen. Helst ville de att vinstkurvorna skulle börja göra likadant.

Där stod de och nickade och längtade efter kaffe och en extra fralla, tack. När vi ändå är uppe och ska dit upp och sedan tillbaka hit upp igen i kväll. Jaså du är vaken och inte gråter.

6 och 38:orna.

 

Sökes

Partiledare till större svensk parti. Vi tror att du är kvinna eller möjligen man. Du är hungrig men samtidigt erfaren, exceptionellt god retoriker men också ständigt lyssnande, van att leda en stor organisation men lika van att hela tiden stå på den lilla människans sida. Du kan allt som går att veta om filosofi, historia, försäkringsväsende, arbetsmiljöregler, trafiksäkerhet, Europeiska unionen, kärnavfallsförvaring, lagen om anställningsskydd, nya kollektivtrafiklagen, islam, matematik, ensamkommande flyktingbarn, LO:s historia, August Palm, sociala medier, gammelmedier, radioskugga, Nya moderaterna, gamla högern, 1905 års unionsupplösning, Sveriges geografi, Hallands floder, huvudstäderna i Europa, ozonhålen, isbjörnar, minoritetsspråk, fotbolls-VM samt allt annat som står skrivet i böcker, tidningar och tidskrifter eller på nätet och som folk pratar om, pratat om eller kommer att prata om.

Vi har en gång sett till att vårt folk fick allmän rösträtt, fackliga lagar och mat på bordet. En gång var Sverige ett av de mest jämlika länderna i världen, det var också vår förtjänst.

Vi vill tillbaka. Kom och ta oss dit. Du bör vara ny och fräsch, en frisk fläkt, men gammal, erfaren och mycket välkänd.

Ansökan med löneanspråk och meritförteckning kan skickas till medieuppbådet, Sveavägen 68, eller till närmaste partidistrikt.