Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats

Hur orkar ni bråka om snor när Sarajevo förblöder? Så började första texten vid min sista sejour som krönikör i Värmlands Folkblad för bra många år sedan. Kriget i forna
Jugoslavien pågick för fullt, Sarajevo var belägrat men i de värmländska tidningarna debatterades lite snor som förekommit i en tv-serie av Solveig Ternström. Morsarvet.

Konst i KarlstadI dag är det likadant i min kära provins. Miljoner flyr från inbördeskriget i Syrien, regimen där dödar sina egna barn med gas men i tidningarna debatterar folk några streck på en cykelbana i kanten av Karlstad.

Finns det något som lockar fram gringubbar av båda könen lika bra som ett nytt offentligt konstverk? Skylten på universitetet i Karlstad härom året (Nobody puts baby in a corner) var bra men knappast originell och konstnärlig, tycker jag. Det är däremot de ringlande strecken vid Borgmästarholmen. Originella, oväntade, konstnärliga och till råga på allt roliga.

– Trafikfarligt! ropar gringubbarna. Hu!

Ja ni, govänner. Klarar ni inte att cykla på offentlig plats utan ett rakt vitt streck att följa, då ska ni nog hålla er inom inhägnat område när balanssinnet börjar vingla. Eller sitta i en fåtölj under tak och fundera över alla döda i Syrien. All sorg. All flykt.

Barnen där skulle vara mycket glada om det bara fanns ett krokigt vitt streck att bråka om i deras land.

Åtta hemmansägare, tre pigor, en inhyses

ÄngebäckstorpEn kväll hamnar jag i den stora folkräkningen från år 1890, Värmlands län. Den finns gratis på nätet och jag har läst i den förr. Hur var det i min uppväxtby, 69 år innan vi kom flyttande dit?

På dataskärmen växer bilden fram. Ängebäckstorp hade 55 invånare när räkningen genomfördes. Åtta hemmansägare, tre pigor, två undantagsägare, en inhyses, fyra arbetare; barn, hustrur, åldringar. Vanligaste förnamnen Carl och Carolina, olika efternamn på gifta makar, sönerna och döttrarna tog efternamn efter fäderna. Olsdotter, Kristoffersdotter, Eriksson. Några av dessa söner tycker jag mig minnas.

Från de sista åren vi bodde kvar kommer jag ihåg några auktioner och flyttlass och en och annan bostad som stod tom. Hur många människor bor i byn i dag? Inga åtta hemmansägare. Fyra boningshus står kvar, finns där tio personer? Åkrarna brukas, skogen växer, grusvägen är fortfarande lika krokig uppåt, nedåt och åt sidorna och den gamla tallen vi sprang ikapp från står kvar.

De två drömmarna var samma, år 1890 och år 1959. Att barna ska få det bra. Att en ska kunna lämna jorden i ett lite bättre skick till barna än den var i när en själv fick den av far. Om en nu fick nån jord.

Den drömmen om barna och jorden drömmer jag än.

Höst i den lilla världen, hot i den stora

Hösten 2013… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.

I Malmö har de försökt lyncha en medmänniska. I Norge har de röstat fram både högern och främlingsfientligheten till köttgrytorna.

Blad faller. Tolv grader varmt. Vi får inte ge tappt.

 

Tre twitterärer

En präst står i predikstolen, ligger drucken i snön, åker kälke, jagas av vargar. När han vill bli entreprenör med vännerna rinner det över.

Snickarfamiljen får en son som inte har det för lätt. Han rider på åsnor, jagar folk ut ur tempel och hittar på liknelser. Domen blir hård.

En elak gosse flyger på ryggen av en tamgås från Skåne till Lappland och tillbaka och kan du tänka dig, på den resan blir han snäll.

 

 

 

 

Efter att ha läst Bodil Malmstens bok de första två gångerna

Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.

Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.

Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.

Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:

Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”

Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.

Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.

Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.

Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.

Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.

Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.

Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.

En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.

Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.

Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.

Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.

 

 

 

Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.


Tur i Etiopien

438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.

438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.

Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.

Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

 

Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.