En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ’inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Varg i sommarnatten

Historien om hur jag tog den första bilden i modern tid på död varg i Värmland.

Tänk dig att det är sommar, den varma, torra, dammiga sommaren 1986:

Kanske måste du ha vuxit upp i Värmland för att riktigt förstå? Provinsen där Ralf Edström nickar ett-noll varje kväll, medan Gunde Johansson drar historier och Selma flyger på en gås. Värmland, där vi så i medelåldern, som pricken över iet, känner Rysningen komma.

Rysningen. Den ofrivilliga, som även hängivna naturvänner alltid känner i nacken, var gång ett trovärdigt vittne sett Honom passera strax bakom deras tätort.

Honom? Ja, den grå. Ulven. Gråben. Han med så många namn, men som ändå alltid är namnlös. Säg Han, det räcker här på trakten.

Jo. Du borde nog ha märkt hysterin växa i stugor och på insändarsidor. Borde ha hört bröder och grannar bli ovänner för livet. Framför allt borde du som sagt ha känt Rysningen själv i ryggraden, för att riktigt förstå vidden av mitt fynd.

***

Jag ska ändå försöka berätta historien, även för dig. Det är förresten lika bra, innan någon rolig jäkel förekommer en.

Sålunda hände det sig alltså att den medelålders redaktören var ute och cyklade för att göra reportage om Värmland från vägrenen. Redaktören var – högst privat – dokumenterat vargvänlig, vilken han en gång blivit radionämndsanmäld för. Då lät han påpassligt en av provinsens verkliga varghatare få sista ordet i ett radiokåseri. Ett får.

Nå, cykelfärden gick bra dessa juniveckor. Hjulen spann, inspirationen flödade och allt tycktes honom under kontroll. Allting, ända tills han fick för sig att fotografera en rostig traktor i trakten av Nyskoga.

Då låg det en död vargunge där. Det vill säga, det som låg där kunde i allra värsta fall vara en påkörd varg som någon kastat åt skogen.

Detta hände på tisdagen.

Liket var grått, ludet och lurvigt och uppe på huvudet lite brunt och gult. Exakt som en bild redaktören kom ihåg från Anders Bjärvalls fina bok om Europas däggdjur.

Men det var nog en schäfervalp, bara. Vår cyklande reporter höll visserligen för näsan och plåtade kadavret, men sen cyklade han tankspritt vidare. Utan att mäta liket, utan att plåta svansen, utan att se på tassar och annat slikt. Kadavret var grått, det var allt han var riktigt säker på efteråt. Grått, mindre än en schäfer, men med kraftiga kindtänder.

***

Säga vad man vill om Nordvärmlands telefoner, men ostörda är de inte. Inte om du ska tala varg i dem. Först på torsdagen stövlade vår redaktör in på sin redaktion i Karlstad.

– Hej Chef, sa han till Chefen. Vad tror du, är detta varg eller död hund?

Chefen blev eld och lågor, liksom många andra avdelningar på den trevliga lilla tidningen. Filmrullen framkallades, snart växte bilden av en grå, lurvig best fram på fotopapperet.

– Jaru, sa Chefen och en likaledes jaktintresserad annonsförsäljare. Jaru, det var kraftiga kindtänder det där. Var han grå sa du? Och kroppen 50-60 centimeter?

– Tja, kanske. Jag minns inte riktigt. Det var så mycket maskar och skalbaggar. Undrar varför öronen är vikta?

– Det är dom bara på schäfervalpar, sa en expert vi ringde.

– Nej, på vargungar också, de första fyra veckorna, sa en annan.

– Hmmm, det var kraftiga kindtänder det där, sa en rovdjursvän i karlstadstrakten som vi visade bilden för lite senare samma kväll.

Rovdjursvännen ringde vargspåraren. De samrådde. Sen klev vi i bilen och började fjortonmilafärden upp till Lämbacken och vargspårare Wirtberg. Själv blev jag svettigare och svettigare ju närmare Wirtberg och vargen vi kom. Tänk om det var en död hund, bara? Åka över 30 mil en vacker försommarkväll bara för en påkörd hund?

– Jaså, sa Wirtberg och log åt min nervositet när han fick se bilden. (För det var naturligtvis jag som var den där cyklande redaktören.) Jaså, har ni åkt så långt, tre personer, bara för att titta på en rutten hund?

Nåväl, vi fick väl ändå fortsätta de sista milen till Nyskoga också för att riktigt kontrollera saken på ort och ställe.

Sagt och gjort. Allt skakigare och svettigare blev jag och allt närmare hundliket for bilen, med Chefen vid ratten.

***

Tyvärr var det så att det hade regnat rikligt i trakten sedan tisdagen. Och liket hade jag släpat fram från de skyddande granarna.

Nu låg den där i all sin glans. Pälsen låg slickad efter kroppen, djuret såg betydligt smalare ut än på tisdagen. Framför allt var den inte grå längre, den usla vargungen. Den var smal, lite ynklig – och skimrande rödbrun. Behöver jag säga mer?

Åk aldrig över 30 mil i sommarnatten för att titta på en rutten skabbräv i Nyskoga. Det är ett tips jag vill ge dig och alla andra som läser detta. Folk ler så dant åt en efteråt. En del viker sig nästan dubbla.

Vad det nu är som är så himla roligt med ruttna rävar? Fotograferade av dokumenterade, en gång radionämndsanmälda vargvänner…

Sven-Ove Svensson

### När våren kommer börjar det dra i luffartarmen. Så även sommaren 1986. Det blev en cykeltur för Värmlands-Bygdens räkning, från Bastuknappen i norr till Lurö i Vänerskärgården.

Mest minns mina läsare vargen i Nyskoga. Då, när nästan ingen hade sett en död ulv i vår provins.

Tyvärr förstod jag inte, under vargdebattens första år, att folk har rätt att vara rädda även för det relativt ofarliga.

(Berättelsen publicerad i Pressens Tidning nr 10, oktober 1987).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012, 2014 och 2015).

Amerikanska sättet att räkna ut

Hur den enklaste middag kan visa hur han eller hon är som älskare.

De är inte så dumma, amerikanarna. Då tänker jag inte på förfärligheter som Irakkriget, Rickard Nixon, Donald Trump, fetmaepidemin eller på att slänga liket efter Bin Ladin i sjön.

Jag tänker på dejtingsystemet. Det är naturligtvis ett perfekt instrument om du vill veta hur din tänkte partner är som älskare. Den som äter färdigt fort är lika kvickt färdig med …ja du fattar. Den som tar tid på sig att njuta av maten och gärna delar med sig av det göttaste …det är samma där.

Genialt. Slut med att mäta storleken på näsor och munnar. Slut med att försöka tolka tal och gester. Det är tiden i mål med måltiden som räknas.

Smaklig måltid.

### Vad jag själv är för ätartyp säger jag inte. Detta är en anständig spalt och vår kärlek fyller 50 på midsommarafton.
### Jag tuggar. Alla med löparklocka tar stundom tid.
### Äta det kan jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Varför heter det knä?

Mitt på kroppen sitter ändan. Hur tänkte kroppsspråket där?
Arm, armbåge. Ben, benb… knä.

Änkestöten, huvudsaken, handtaget, pungen, lårkakan, gäddhänget, ravkroken, tåfisen och fotknölen. Vilket gäng. Det är en riktig knöl, där sa du ett sant ord.

Kroppsspråket sjunger. Är människan alltings mått?

Han hade mage att…
Hon behövde pudra näsan.
Det är huvud på henne.
Den flickan var fingerfärdig.

Knähund, haklapp, höfttackling, ryggtavla, fotarbete, benskydd, njursvikt och ögonvrå. Lårviken och de langerhanska öarna. Magrutorna, kärlekshantlarna, handtagen, lösnäsan och synvinklarna. Nacka, skalla, knäa, hårdra, navelskåda, brösta upp sig, få tunghäfta.

Hjärtlös men hårfin. Benig och arm. Fastnaglad, håller tummen, rena benrötan. Skallkrav.

Varför heter det inte benbåge?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

När offentligheten dör

Först på webben, 1994.

Jag brukar ofta säga att jag har surfat sex timmar om dagen sedan 1994. Inte många dagars undantag från den regeln.
Jag är inne på min andra egna webbplats, har varit webbredaktör i jobbet, skriver de flesta texter i mobilen och bor i stort sett på Facebook vissa förmiddagar.

Teknikfientlig är jag inte. Det var länge sedan jag började inse webbens möjlighet som fattigmans tidning.

Väldiga krafter
Problemet är bara att ingen förstod marknadskrafternas väldiga styrka. Då, när sökmotorerna var klena, Facebook inte fanns och annonser på nätet var något fult tyckte amerikanerna.

Därför svälter tidningar. Vi begrep inte bättre. ”Vill du ha nyheten gratis i datorn i dag eller betala för att få den i brevlådan i morgon?”.

Det är inte papperet jag sörjer. Det är det fria, spridda ordet, den gemensamma diskussionen.

Offentligheten dör inför våra ögon. 

### Men visst är tidningspapperet med tryckta ord på en fantastiskt modern teknik.
### Portabel, användarvänlig i solsken, okänslig för stötar, lätt att återvinna.
### Bättre att ställa kattmaten på än alla surfplattor i världen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

”Ändren intet”

Sitter vid mitt köksbord och ser gamla uvar beklaga sig över språkets förfall hos ungdomen. Det tror de att redan Sokrates gjorde, så visst verkar de i en tradition.

Lite full i skratt blir jag. Ett kärt skratt, själv är en ju väldigt ungdomlig.

***

Nu hör jag hur det plaskar. Det är samma språkbevarare som närmar sig veckans ända och begynner fira lögardag i badstugan.

-Bringa såpan, husfru!

I morgon hava vi hvilodag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra 

Att bita en hund

En valrörelse kom länstidningarna där jag bor överens. De skulle inte med ett ord eller en bild berätta om en miljöpartist som manifesterade regelbundet på Stora torget i Karlstad. Han for runt med en cykel som han monterat upp ett stort segel på.

Jag vet inte varför de teg, men jag tror de tyckte han var löjlig med sin miljövänliga transport och vindkraft.

Det är andra tider nu. Åren går. Nu får varje ”sverigevän” sin banderoll i tidningen när han ställer sig på gata och torg.

Normalisering vill jag inte kalla det. Inte just i det fallet. Bara normal nyhetsvärdering. Om du är beredd att bita en och annan hund är definitionen mycket enkel att utnyttja.

### En nyhet ska handla om en människa (eller en och annan gullig hund, katt eller noshörningsunge). Där har du definitionen.
### Den ska vara nära i tid, geografi och kultur.
### Den ska innehålla en konflikt och vara ovanlig. Hund bet man är ingen nyhet. Man bet hund är det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Kålrötterna i slummen

Börjar precis läsa en roman om de mest illa sedda, de som kommer dragande med sina fattiga ägodelar till värsta slummen i det nya landet. Pesthålet kallar myndigheterna det.

Det är en annan tid. Här är det svenskarna som migrerat, svenskarna som folk ser ner på.

Allt de gjort är att fly från eländet därhemma. Romanen av Ola Larsmo heter Swede Hollow, för så kallas slummen de bor i. När jag ber datorn översätta namnet svarar maskinen:

Kålrot ihåliga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra