En morgon ska jag som vanligt lägga i ordning mina kläder på sängen. Då händer något.
Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod och såg på en målning han precis fått färdig. Plötsligt klappade han i händerna och porten på bilden öppnade sig. Han gick in i sin tavla och porten stängdes bakom honom.
Nu har jag gjort likadant. Tror jag. En sådan bild har jag aldrig tagit förut. Någonsin. Kära nån, ska jag hitta ut igen i världen?
Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.
– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:
– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.
I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.
Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.
– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…
Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.
– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.
Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.
Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.
– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.
Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.
Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.
Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande. Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.
Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.
En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?
Första maj. En dag med historia, även för mig personligen. Roliga dagar då vi fick rört ägg med socker som barn, för det hade morfar, den facklige pionjären, gjort till tradition för mamma och hennes syskon. Upproriska dagar, något senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Något mer demokratiskt upproriska dagar, ännu senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Dessutom ett tiotal år, då jag kåserade och talade allvar vid våra lokala första maj-möten i Forshaga och Deje. Den inbjudan var jag stolt över.
Majar gör vi också, det är en annan tradition vi tycker om.
Internationalen på franskt bluesmunspel
Här är den vackraste versionen av dagens egen kampsång. En version för eftertänksamt demokratiska socialister med känsligt sinne. Han som spelar heter Jean-Jacques Milteau. Varför låten försvann från Spotify vet jag inte, men här är en youtube-version som någon lagt ut. Tack för det.
Förändra vill vi än. Jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag hör Internationalen. Blodet bultar rött och hett, eftertanken är ömsint men målet kvar.
Länk: Jean-Jacques Milteau: L’Internationale
Jag erkänner. Jag är en knövvel. Tummen sitter inte mitt i handen, den sitter mitt i armhålan. Så ser jag på mig själv, efter att ha ägnat många år åt att inte arbeta för hand. Inte sedan vi sålde bondgården och jag senare slutade på sågverket. Det har mest blivit att truten och fingrarna försörjt mig, möjligen hjärnan med ibland, men hon ska ju alltid blanda sig i.
Kort sagt, jag är inte gör det själv-typen. Det har vi en annan i huset som är.
Frågan är bara hur de kunde veta det? Häromdagen fick hon och jag varsitt erbjudande från firma Gör Det Själv. De ville vi skulle prenumerera. Det skrev de i båda breven. Fast i hennes brev hade de lagt med en tjock snickarpenna också. Själv fick jag bara reklampapperen. Utan penna.
Detta var en klok och riktig bedömning. Svensson behöver ingen snickarpenna, det räcker om Nilsson får den. Men hur kunde de veta? Finns det ett register någonstans i en centraldator, där det står Timell, snickarkunnig, Nilsson, snickarkunnig, Svensson, icke över huvud taget kunnig.
Undrar inte du över det? Fick du pennan?
Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.
Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.
Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.
Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…
Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.
Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.
Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.
Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.
Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.
Varför har Zlatan Ibrahimovic blivit som han är? Hur mycket har hans uppväxt i ett fattigt Rosengård präglat honom? Härom året kom boken Jag är Zlatan där författaren David Lagercrantz hjälper fotbollsspelaren att berätta om sitt liv.
Jag har vänner som avskyr den boken för dess språk. Själv tycker jag Lagercrantz verkar ha lyckats bra med att gestalta Zlatans sätt att tala och vara, men det är ju en smaksak och jag hör inte Z tala varje dag precis. I vilket fall har jag större förståelse för hans egenheter efteråt, även de som jag inte gillar. Hur är det de skriver på den berömda skylten ovanför gångtunneln i hans hemkvarter?
”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”
Jag behöver inte fundera mycket över min egen uppväxt på ett jordbruk långt borta i en värmländsk utkantsskog, för att förstå det resonemanget. Man kan ta en småbrukarson från grusvägen, men man kan inte ta grusvägen från en småbrukarson.
När sista barndomsvännen dog
I mitt fall är barndomen ett ljust minne. Ont om pengar, gott om harmoni. Det kan man inte säga om Kristian Lundbergs uppväxt i bland annat just Rosengård. I går kväll skulle han ha gästat Karlstads Bokcafé och Stadsbiblioteket för att berätta om sin nya bok En hemstad – berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Wahlström & Widstrand).
Framträdandet blev inställt, han blev akut sjuk några dagar tidigare. Det känns en aning snopet, men också en arbetarförfattare har rätt att bli sjuk mitt i genombrottet. Jag ägnar tisdagskvällen åt att läsa goda recensioner av boken via facebook i stället, och den färska intervjun i Aftonbladet:
”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog
Stal allt vi vunnit
Nyss kom hans och kollegan Crister Enanders bok Hat & Bläck ut. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde, som underrubriken lyder (Bokförlaget h:ström – Text & Kultur). Även där finns det mörka, här med Kristian Lundbergs ord i den brevväxling som boken består av:
”Det goda hatet. Ja, så vill jag kalla det: Det goda hatet.
Kanske är det inget att orda om. De som har samma bakgrund som du och jag vet vad det handlar om. Hur starkt det är som drivkraft, och hur avgörande det är för hur vi betraktar världen, andra människor och – inte minst – oss själva.”
Efter mycken möda och mycken klasskamp lyckades svenska arbetare flytta sina positioner framåt ett stycke. Sedan kom någon och stal alltihop, skriver han.
”Hur kunde det komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor? När jag arbetade på Yarden var vi alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalitet. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna. Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag: ’Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!’ och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja?”
Lunch till dig eller barnen?
Samtalen på Yarden, hans arbete i Malmö hamn, handlade ofta om konkreta frågor, skriver han. Där, i detta miniatyrsverige bakom galler och staket, flyttade de bilar till och från båtar och talade om busskort eller nya gymnastikskor till barnen. Lunch till sig själv eller matsäck åt barnen på deras utflykt.
”Eller” kan vara ett förfärligt ord.
Tror du att svensk barnfattigdom är något som hör 1800-talet till? Något för historieböckerna? Då tycker jag du ska läsa Kristian Lundbergs skildringar av sin egen barndom och uppväxt. Fattigdomen fanns nyss och finns än i dag.
”Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas.”
Där var det igen, ordet. Eller.
Ärligaste fattigdomsskildringen
Nyss läste jag hans genombrottsroman från 2009, Yarden (Symposion förlag). Boken är bland mycket annat en skildring av en omvänd klassresa, tillbaka till fattigdomen och det hårda kroppsarbetet. När poeten Lundberg drabbas av akut penningnöd får han ta jobb i hamnen för att försörja sig.
Hela romanen handlar om det. Att sakna pengar. Ärligare har jag aldrig sett modern svensk fattigdom skildras. Tvånget att tiga inför hårdhänta arbetsköparrepresentanter, så som de tvingas till, arbetarna som flyttar bilar på Yarden.
Vad jag tycker om den nya boken En hemstad? Vet inte riktigt, svart men bra som de tidigare böckerna skulle jag tro. Jag hade tänkt köpa den i går, efter att ha hört författaren berätta. Nå, livet går vidare, det blir fler chanser att möta hans berättelse.
Läs Kristian Lundberg, du som inte tror att Sverige är ett klassamhälle. Du som inte tror att det finns röstlösa medmänniskor i familjen Bernadottes och de papperslösa svartjobbarnas varsina konungariken. Läs Kristian Lundberg.
En dag tar jag bilen och far ut till förorten. Mångmiljonprogrammet.
Jaha. Här ligger det. Bergviks gamla sommarstugeområde utanför Karlstad, en gång byggt med flit och masonit. Nyss såldes en av villorna för åtta miljoner kronor. En annan för 9,7. På Frykmans väg trampar schabraken varandra på tårna.
Historien handlar om klasser, det är precis som i manifesten.
Förr kostade sjöutsikten egen svett. I dag är skjortorna torra.
Mitt emellan stadsjeepar, jobbskatteavdrag och spekulationer hittar jag en kvarglömd stuga i masonit. Byggd, när drömmarna ännu var demokratiska.
Innan stranden blev till guld.
Kvarglömd dröm i masonit.
Såg ni några fåglar då på Lanzarote? Jo tack. Spansk sparv, turkduva, tornfalk, svartbent strandpipare och tre munkparakiter. Häger och en massa måsfåglar förstås. Fisk mötte vi med: på 33 meters djup såg vi sandål, en rocka, sardiner och marockanska braxar. Bland mycket annat.
Naturens krafter har varit tydliga här, där havet rullar och varje berg är en vulkan.
Mest tycker jag ändå om människan. Varenda promenadväg är anpassad för rullstolar och cyklister, på turistmålen går flitiga spanjorer och dammsuger plattgångarna och i konstnären César Manriques hem mitt i den stelnade lavafloden har han låtit lavan fortsätta in på insidan av fönstret. Vulkanen på utsidan är alldeles äkta. Snyggt.
Till och med kaktusarna är vackra i detta landskap.
Jag ska aldrig mer raka mig.
Ur stranddagboken.
Söndag 17 mars
Den kära vännen tycker att jag är söt. Det söta består i att jag blir likadan varje gång vi far på semester till varmare land. ”Du blir så glad”, säger hon. ”Då studsar du omkring, springer och går lång promenad i havsbrynet och sitter på uteserveringar.”
Det är då jag bränner mig. Solbränner fötterna. Den kära vännen tycker förstås synd om mig när jag alltid ligger och ömsom huttrar, ömsom svettas i solfeber tidigt andra kvällen, ty så är hon skapt. ”Lägg på mig en filt till” huttrar jag. ”Har du vatten?” ynkar jag. ”Har du en Ipren? Nu har jag säkert väldig feber” svettas jag. ”Uj va’ jag fryser”.
De tre senaste resorna har det hänt. Första gången, på Mallorca, listade hon ut att hon skulle försöka bära mig till ett sjukhus som vi gått förbi, 500 meter bort. (Då visste vi ännu inte att det var solfeber, hon trodde mer på svininfluensa). Något bärande blev inte aktuellt.
Aldrig lär jag mig. Första sena eftermiddagen och kvällen, när solen inte gått ner, går jag utan strumpor i sandaler. Utan solcreme. ”Det behövs ju inte nu, så sent.” Andra dagen är jag lite röd mellan remmarna och smörjer in mig. Går länge länge i decimeterdjupt vatten längs stranden. Kilometervis. Tänker inte en sekund på att havsvattnet och sanden tvättar bort all smörja.
På kvällen slår solfebern till, från en sekund till en annan. I två timmar ligger jag däckad. Nu är det skrivet, kanske minns jag nästa gång? Det kanske räcker med tre gånger? Den kära vännen tvivlar.
Måndag 18 mars
Bussutflykt bokad. Vi tycker om att gå och ibland hyra bil och frakta oss runt med kartan i hand. Men någon gång är det skönt att ha en guide som tänker. Vi tror ju det i dag med.
Konstnären César Manrique har satt stor prägel på Lanzarote och sett till att mycket av den ursprungliga prägeln är bevarad. Vita kalkade hus, oftast med gröna, blå eller bruna dörrar och utsmyckningar. Bara ett enda höghus på hela ön. Till och med nationalparken Timanfayas skylt har han gjort. Där vi ska känna på vulkanvärmen om några dagar.
Det är som om Lars Lerin hade fått hela Värmland att gå omkring i ett gråblått akvarelltöcken med bokstäver insprängda. Gör det, Lars! Skriv nåt klokt vid Grossbolstorp.
Utsikten från Mirador del Rio över den lilla ön Graciosa är obeskrivlig. Jag törs ända fram till räcket vid kanten av stupet och är bara lite rädd. Lavagrottan med albinokrabbor i den underjordiska sjön vid Jameos del Agua är spännande. Sju stopp är minst två för många, men kvinnan som filear Aloe Vera-kaktusen förvånar. Som en genomskinlig våt filé är fruktköttet. ”Jag är 80 år” skojar 25-åringen och stryker med en bit fruktkött i ansiktet.
Guiden från Fritidsresor är märkvärdigt uppskruvad och hälsar oss hjärtligt välkomna ombord på bussen varje gång. Åtta gånger. ”César Manrique blev hela 73 år gammal” säger hon – till en grupp resenärer där medelåldern är närmare 73 än hennes dryga 20. ”Hela 73?” Att motorvägsbygget vi passerar inte är klart skyller hon på spanska siestor. Aningslöst. Fördomsfullt. Hela landskapet är en enda bild av strävsam uppodling i ett nästan regnfritt land men hon ser något annat.
I Aloe Vera-odlingen ligger matjorden under ett decimetertjockt lager av kondensabsorberande svart lavagrus, för att ge odlingen väta. Folket på Lanzarote är sannerligen inte aningslöst.
Tisdag 19 mars
Sol, 23 grader varmt, vi är just på väg till poolen, palmerna rasslar, tre gröna munkparakiter skriker. Då ringer mobiltelefonen. Min bilverkstad där hemma undrar om jag vill byta till sommardäck? ”Du, jag är på Lanzarote”. ”Jaså, ja här snöar det”. Hon tycker att jag ska ha en bra dag. Det har jag. Vi tar det där med däcken efter påsk. Ha det bra du med.
Jaså snöar det i fosterlandet. Älskade fosterland. Länge ligger jag på rygg i poolen och flyter under söderns sol. Sommardäck. Det är dags för sommardäck. I dag såg vi en svala.
Onsdag 20 mars
Vi hyr cyklar och åker den 11,5 kilometer långa strandpromenaden från Puerto del Carmen till huvudstaden Arrecife. Fin cykelbana hela vägen med havet strax intill. Rejäl motvind dit, intill flygplatsen röjer de sand på cykelbanan med frontlastare. Som vilken svensk snöröjning som helst.
Halvvägs blir vi intervjuade av en grupp sjundeklassare som frågar om allt från våra favoriträtter på ön (kanariska salta skrynkliga potäter) och till om vi har sett den vulkaniska nationalparken Timanfaya. Nej men vi ska. De filmar hela intervjun och kallar den kära vännen för signora Nilsson. Det tycker hon om, signoran. Vid Grand Hotell, öns enda höghus, åker vi upp till 17:e våningen och fikar på cafét högst upp. Utsikten genom panoramafönstren fängslar signora Nilsson och skrämmer signor Svensson något lite. Turisterna som simmar därnere ser ut som albinokrabborna i Jameos del Agua häromdagen.
Den kära vännen går före in i ett varuhus och ska titta på shorts. När jag kommer irrande, förvirrad, tio minuter senare till rätt etage pekar en expedit genast på provrummet där signora Nilsson just provar ett par vita shorts. Hon såg direkt vem jag hör ihop med. Kundvänlighet, tänker jag, ler vänligt och ropar till den kära vännen. ”De har hittat dig åt mig, fru Nilsson”.
Hem är det medvind så sanden yr och cyklarna frustar av löplust. Så där som bara en hyrcykel för 15 euro per dag kan. Signora Nilsson skickar mig att köpa vatten.
Myggor har vi ofta hört ska finnas på Kanarieöarna, men aldrig sett fler än några enstaka. Efter en regnskur andra dagen på Lanzarote vet vi mer. Rummet invaderas, fast vi inte märker det. Massor av bett från tysta, målmedvetna mosquitos.
Nu går vi på myggjakt varje eftermiddag och kväll. Mordiska är vi, med handdukar slår vi mot allt svart som kryper efter taket. Rummet städas varje dag, allt är perfekt rent hela tiden. Det bryr sig inte blodsugarna om. Våra armar och axlar kan berätta. Små svarta jävlar.
Torsdag 21 mars
Dagarna går. På mornarna springer jag efter havet och hör Atlanten rulla mot stranden. Fenomenal hotellfrukost med youghurt naturelle och massor av ananas och persikor till. En öl på någon strandservering, långa promenader, bad i poolen och någon gång (försiktigt i mitt fall) ett dopp i havet. 18 graders hav är inte mitt rätta element.
”Soln söker”, som Svensson sa i Hedebyborna. Långsamt blir jag aningen brunare.
”Canarias libre” stod det på en och annan husvägg i huvudstaden. Frihet åt Kanarieöarna, frihet från Spanien. Afrika är bara tolv mil bort. Vid César Manriques hem skrev vi på en namnlista mot planerna på oljeutvinning i havet strax utanför, som de lagt ut.
Fredag 22 mars
I hotellvestibulen sitter vi om mornarna och läser i svettiga mobiler om snöfall och minusgrader hemma. En landstingspolitiker är gripen i Thailand. Kanske flyger hon hem samma dag som vi, från sitt håll.
På Lanzarote stannar taxiförarna artigt när vi vill gå över gatan. I boken jag läser skriver Lasse Berg: ”Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”.
En särskild upplevelse med spanska solresor är när man får se Hugh Grant dubbad till tyska på hotellrummets tv. Gärna i westernmiljö. Inte en millimeter av den engelska finurligheten och underdriften går fram. Schade, som vi säger på Grossbolstorp. Eller heter det schaden?
En annan dag
Strömlöst en halvtimme. Kaffeautomaten fungerar inte i frukostmatsalen. Ingen klagar. Sedan sitter vi vid receptionen och ser snopna ut med våra mobiler och datorer. Den långsamma men gratis wifi-uppkopplingen fungerar inte. När den kommer igång igen ser jag att Karlskoga kommun funderar på att hedra Maja Ekelöf med att låta henne ge namn till en plats vid Blå huset som hon städade.
Världen har långt kvar till rättvisa för de som städar vår tillvaro. Men något torg måste ju bli det första. Läs hennes Rapport från en skurhink. Den människan beundrar jag.
Strax därpå får vi ett vänligt sms från Fritidsresor, där de påminner oss om Earth Hour och vilken tid vi ska släcka ljuset på hotellrummet om vi vill vara med. Det finns hopp om mänskligheten. Nåt ska man väl kunna hitta på en mörk timme i spanska ö-världen.
Andra dagar
Ambitionen var att skaffa webbredaktörsbränna. Bli brun om de delar jag jobbar med: huvud och händer. Men det verkar ha spritt sig. Då och då kollar jag per långsam wifi i mobilen att de blogginlägg jag lagt in i förväg publiceras. Det fungerar.
När vi kommer hem till Grossbolstorp efter fjorton dagar på ön och några på svenska västkusten ligger snödrivorna kvar i trädgården och tittar på oss. I jobbmobilen väntar 237 mejl.
Vi tar en cykeltur och fikar på en taverna, nej vänta, Cåpakiosken. Inte en enda havsvåg rullar in mot gamla Skivedbron, när vi åker bort mot hembygdsgården för att se om vi kan få skymta vargen på gärdena där. Det får vi inte.
Tre rådjur och en räv tassar förbi. Vi trivs.
Mitt förhållande till Sveriges poliser är gott. En gång i tiden var jag lokalredaktör och ringde dem tre gånger om dagen. ”Har det hänt nåt?” Några år senare satt jag på SOS-centralen och kopplade larmsamtal till dem. Ibland har jag mött dem på föräldramöten, i föreningsstyrelser och orienteringsskogen. Kloka, förträffliga medmänniskor.
Det var bara det där de så ofta tvingades svara, när vi hade larm i länet och fort behövde dem på plats. ”Ja’ har ingen å skicke”. Det var då jag förstod att vi behöver fler av dem. Den övertygelsen blir inte mindre när man ser anslaget på polisens dörr i Forshaga. Öppet helgfria tisdagar kl 10:00-12:00. Störningar i öppethållandet kan förekomma.
Störningar? Förr kom polisen på stört.
I SVT sitter Leif GW Persson och gör narr av dem ibland, det gör diverse andra författare med. Skulle journalister framställas som sådana regelmässiga idioter så skulle det bli ett himla liv.
Därför är det roligt att han finns. Scott Goodwin på Växjöpolisen. Finns du på Facebook så leta för allt i världen fram honom där. Klok, rolig och skrivkunnig som få, fast svenska inte är hans modersmål – använder han det sociala mediet bättre i jobbet än någon jag vet. Till och med Washington Post har citerat honom.
I Växjö kan Scott inte gå på gatan som en vanlig man, utan att ungdomarna flockas runt honom och ska ta kort.
Gillar!
