Tur i Etiopien

438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.

438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.

Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.

Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

 

Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).

Vilken packtejpstyp är jag egentligen?

Ibland beundrar jag deras uthållighet. Dessa medmänniskor som skickar nyhetsbrev hela tiden, om allt jag måste tänka på, behöver veta och köpa:

Så drar du nytta av fyra sociala tjänster.
Familjesemestra i Danmark i sommar.
Sven-Ove, så kan du bli uppgraderad till SILVER och få 3000 bonuspoäng.
Så når du ut på Twitter – 11 smarta tips.
Perfektionist? 4 effektiva tips! Samt skynda-fynda kurser före midsommar!
Vinn startplats till AXA Fjällmaraton!
Chill Out Sparkling – Sveriges mest prisvärda mousserande vin.
Aktiv semester med medlemsrabatt!
Adressregister för alla ändamål.
Vilken packtejp passar dig bäst?
Ny Kalle Anka-app för de yngsta.

Alla dessa frågor det väcker. Jaså uppgradera till silver, är jag bara brons nu? Finns det ingen Kalle-app för oss mogna? Visst behöver vi ett rejält adressregister, kära fru, det finns så många ändamål. Vi kunde skicka brev till alla sverigedemokrater i riksdagen och berätta om inlandsisen. Sedan kunde vi sända ett e-brev till alla amerikanska underrättelseagenter och erkänna att vi har deras mejl i en server på Värmlandsnäs men att samtliga verkar enahanda.

En fråga biter sig fast, hårdare än de andra: Vilken packtejpstyp är jag egentligen? Det har jag funderat på i veckor.

De större orternas folkblad

Hur är det ordspråket säger? ”Man ska inte åka skidor när man sitter i glashus”? Är det inte så det heter?

I Värmlands Folkblad skriver en glad och trevlig skribent en krönika och tycker att Tidningstjänst är på väg att göra en ”Värmlandstrafik”. I hans version betyder det att hoppa över stopp på mindre orter.

Nu är jag ju inte rätte mannen att… men om jag vore det skulle jag skriva till den skrivglade skidåkaren och fråga hur det står till i hans eget glashus.

När jag var anställd på Värmlands Folkblad hade tidningen lokalredaktörer även i Årjäng, Säffle, Grums, Kil, Sunne, Munkfors, Storfors och Filipstad. Finns de kvar? Stannade hans eget företag på de mindre orterna? Tänk om det är tvärt om, att omvärlden håller på och gör en ”Värmlands Folkblad”?

Hoppas min vän får de större orternas folkblad ett tag till.

Sluta fjäska

När jag sökte till journalisthögskolan var det inträdesprov. I andra omgången blev jag intervjuad av en journalist och en psykolog. ”Det är för mycket skriverier om (sångerskan) Anita Lindbloms och (boxaren) Bosse Högbergs affärer” deklarerade jag självsäkert.

Men kom in.

Vad skulle unge Svensson ha sagt i dag, med allt kungafjäsk, inte bara i kvällstidningarna? Tror jag vet vad han skulle ha sagt. Han tycker lika i dag.

Skriv om folks vardag och fest. Folkets. Skratta underifrån åt överheten. Sluta krypa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den som inte vill veta hur långt svensk journalistik kommit i juni 2013 bör inte klicka på den nedre bilden.

 

Fast i tidskriftsträsket

Somliga har huvudet fullt av matrecept. Andra samlar på skivor i vinyl eller på cd. Själv tycks jag ha fastnat i papperstidnings- och tidskriftsträsket.

En dag bestämmer jag mig för att försöka notera alla bra tidningar och tidskrifter som regelbundet landar i min brevlåda. Det är några stycken.

De som jag dreglar när de kommer
Språktidningen. En favorit, skriver om språk på de mest oväntade sätt. Lärorik.
Fokus. Svenskt nyhetsmagasin som får mig att hänga med. De politiska
nyhetsreportagen där är mest välskrivna i Sverige. Viktig fredagsritual. (Nej, de gör inte ofta exakt min analys av samhället, men de slutsatserna kan jag dra själv).
Vi-tidningen. Kultur, reportage, krönikor. Nyss skrev mina favoriter Ingemar Unge och Lars Westman i varje nummer. Numera är de ganska pensionerade men en efterträdare håller på att kliva fram.
Sveriges Natur. Nyligen omgjord tidskrift för Naturskyddsföreningen. Allt från extrema närbilder på humlor till arg skogspolitikkritik.
Runners World. Inspirerande (svenskt) magasin för löpare. Tänkte för lite på oss glädjemotionärer under några år men börjar ta sig även på den fronten.

Kämparna
Bis. Stolt överlevare från 1969, organ för föreningen Bibliotek i Samhälle. Läs temanumret om censur. En fungerande demokrati mår bättre med bra folkbibliotek.
Heidruns Tidender. Tidskrift för föreningen Heidruns Vänner, berättar om olika program vid Heidruns Bok- och Bildcafé i Fensbol och om förlaget Heidruns utgivning.
Värmländsk Kultur. Temanummer om olika värmländska kulturer och kulturarbetare.

De som hjälper mig i jobbet
Journalisten. Där följer jag diskussionen om journalistik och media.
Författaren. Författarförbundets tidskrift.
Resumé. Skriver om marknadsföring och media.
Dagens Media. Dito.
Vision. Min fackföreningstidning som offentliganställd informatör.
Internetworld. Skriver om nätet, inte minst e-handeln.

De som ger mig länsnyheterna
NWT. Läser jag i tjänsten, bra lokala nyheter.
VF. Läser jag av hjärtat.

Annat…
… kommer det också ibland, men dem tar vi en annan gång.

Nej, jag betalar inte för alla. Och visst händer det att jag dreglar över någon text eller bild i varenda en av dem, någon gång. Det jag saknar mest hos många är överraskningen. Som läsare vill jag bli förvånad en gång per utgåva. Lätt att säga, svårt att göra. En del får jag via facket eller andra medlemsskap eller gratis för att jag skrivit mycket åt dem. Andra läser jag i tjänsten. Min tid får de, allihop. Då har jag inte nämnt de jag bara läser på nätet.

Skryt? Så är det inte menat. Det är inte konstigare att jag vill hänga med i mitt jobb och mina intressen, än att en fågelskådare försöker vara ute med sin kikare när fjällvråken vänder norrut eller att en Stefan Sundström-vän fort vill höra nya skivan Under radarn.

Vi råkar vara intresserade.

Då och då brukar vi byta ut en del tidskrifter, eftersom jag och den kära vännen inte hinner läsa allt vi skulle vilja. Ordfront Magasin och Vi Läser är tidskrifter vi byter till, vissa år. Bra båda två.

Potatishandlaren

Jag måste hylla SVT jag med för att de öppnat sitt arkiv. Öppet arkiv är bland det bästa som hänt i tv-väg sedan vår granne Segerberg, 800 meter söderut, köpte sin apparat lagom till tv-pucken. 1960 tror jag det var.

Här är till exempel den fenomenala Lars Molin-filmen Potatishandlaren. Har du inte sett den tidigare är jag avundsjuk på dig. Lyckost, du har 47 minuter genuin rolighet framför dig.

Finurligt manus, skickliga skådespelare, sevärd film. Det enda som är dåligt i den berättelsen är en möbel. Mer säger jag inte.