Bortskänkes: en bra livshistoria

Kocki

Måste erkänna att det kändes lite kluvet för några år sedan, när jag fick höra att en av mina böcker var till salu billigt på vårt bibliotek.

Å ena sidan det dåliga självförtroendet. ”Det är väl ingen som vill låna den.”

Å andra sidan kulturkämpen inom en. ”Men va’ gör ni? Sälja ut en lokal författares verk?!”

Nå, jag har förlåtit bibblan både det ena och andra och lånar regelbundet. I våras gick jag bokcirkel där och ibland besöker jag en av bibliotekariernas bokblogg. Kanske börjar jag släktforska snart på bibliotekets övervåning. Jag är inte långsint.

Nu ger de bort dem
I den andan går jag dit en solig fredag mellan gräsklippning och apoteksbesök. Då har de en hel bokvagn med böcker som bortskänkes. Jag plockar till mig Torgny Karnstedts Mitt namn är Kocki och Leif Zerns Kaddish på motorcykel.

Jaså Karnstedt också och hans bok om mannen bakom den kultförklarade korvkiosken i Arvika. Den som förkroppsligar ett gammalt användbart västsvenskt uttryck. Gôtt mos.

Synd om Värmlandshyllan. Synd på en lärorik historia om Sverige, Arvika, fattigdom och mänsklig överlevnadsförmåga. Synd om alla möjliga hyllor. Synd om människorna.

Sträckläser Kockis berättelse
Leif Zerns berättelse börjar med ett citat av Isaac Bashevis Singer:
-Tror ni att de döda lever?
-Antingen lever de döda eller också är de levande döda.

Varför kommer jag att tänka på böcker?

### Innan kvällen har jag sträckläst livshistorien som bygger på Kockis egna anteckningar.
### Funderar på att lägga tillbaka den i vagnen med bortskänkes, så fler kan läsa den, det är boken värd.
### Vi kunde göra en lista över böckerna och låta folk anteckna vilken de lånat.

Majakovskij, molnet i byxor och min maxpuls

Ananas

En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.

Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.

En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.

Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?

Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.

Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?

Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?

Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!

Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.

Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!

Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.

Så seg är inte gubben.

När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.

Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.

Än ligger jag långt före det schemat.

I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.

Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.

Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.

Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.

Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:

Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!

Eller när han blir kär:

Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.

Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?

Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.

Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!

Ett ord söker sin ägare

Solhus

Det är klart jag är intresserad, orden har ju försörjt mig i 43 år. Så visst lyssnar jag med intresse på femåringarna runt omkring mig.

– Det är utsökt! säger en av dem. Utsökt.

Han har inte fått det från sina föräldrar. Inte från morföräldrarna heller, det vet jag säkert. Utsökt, säger han. Om ett hus.

Vi förstår precis hur han menar.

Det är inte huset på bilden
som är med i berättelsen.

Min köttbullstanke i Värmlandsbro

Grön Ko

Reser genom Västsverige, från hav till välbekant skog. Ser yrkesskickligt folk bredda Europaväg 45 i Dalsland, promenerar vid vackert vatten i Åmål, äter kravköttbullar med hemlagat potatismos på Grön Ko i Värmlandsbro. Tänker på en politiker jag gillade, Halvar som var med och såg till att 45:an blev Europaväg.

Alla dessa kämpar. En slåss för vägar och kollektivtrafik, en annan för giftfri mat och allmän kotrivsel. Överallt finns de.

Himmelskt goda är köttbullarna, moset har precis rätt tuggmotstånd. Kaffe i solen efteråt, på planen där så många känt resfeber inför sin stora eller lilla resa. Grön Ko var järnvägsstation en gång i tiden.

Maten här är inte berest.

Det är bättre att människan upptäcker att jordklotet är runt än att köttbullen gör det.

Trivs.

Nyordslistan

Nostalgilåda 1

Trickfilmat
Ultrarapid
Centra
Halvback
Högerinner
Korgboll
Spela vippa
Spela kula
Goggles

Brandgul
Skär
Livstycke
Underbyxor
Far
Hippa
Mopedorientering
Ställbart
Körriktningsvisare

Kobra
Bildband
Färgband
Rikssamtal
Toy
Mum
Elefantbild
Kassettdäck
Kobra

Pys

Majken Johansson och smörblomman

Majken J

Jag har många luckor. En människa kan inte läsa allt och jag har tvingat mig igenom så många tillfällighetstexter genom åren, för filmjölkens skull och för att jag ville.

I stället.

Nå, planen rullar på. Nu tar jag itu med Majken Johansson. Läser på allvar poeten ”Ma-haha-jken Joha-honsson”.

Solen skiner, åskan mullrar i väster, skatorna matar nyskalingar och hade jag suttit i skugga hade det varit 28 grader varmt.

Diktsamlingarna i början tycker jag om.

”En gång av slump en gång i månaden /
öppnar sig skrivbordslådan /
och en halvskriven dikt flyger ut i rummet /
flaxar omkring och landar på skrivmaskinen”

Det hon publicerar efter omvändelsen säger mig mindre. Fast 1989 skriver hon bland annat Liten endorfintrilogi. Sådant triggar alltid igång den här kroppen, särskilt när jag har nyköpt gps-klocka men inte får springa.

Dikten Ambition är tryckt samma år:

”Jag vet så mycket om att längta /
att jag tänkt /
börja längta /
också åt alla dem som ingen längtan har kvar”.

När boken med hennes diktsamlingar är läst fotograferar jag den i gräset. Efteråt, då bilden ska publiceras, upptäcker jag att frälsningssoldaten Johansson tycks hålla i en smörblomma på vår tomt. Det ser så ut.

Nu har åskan slutat mullra runt omkring oss och det är bara 25 grader varmt. Jag går för att läsa mer om Majken Johansson och Lundagruppen.

Smörblomman har fullt upp med sitt.

Det mesta som är kass börjar med klass

All inclusive

Jag har min Att göra-lista för livet efter arbetslivet. Tredje punkten är: läs en klassiker i månaden. Minst. Nyss satt jag i solen med Det ondas blommor av Charles Baudelaire. Den ska inte läsas av naturälskande 65-åringar när lövsångaren viskar fem meter bort, så mycket vet jag. Hur viktig boken än var för modernismen.

Fast visst finns där enstaka dikter och rader som fortfarande talar till mig, även när jag slutat gymnasiet. Här är en: ”… så skön som dårars dröm kan ej de vises vara”.

Ibland vill jag inte vara klok. Ibland vill jag inte vara förnuftig. De där dagarna när jag håller med den drömmande dåren på min högra axel:

– Skriv inte en massa kompromisser på bloggen du har! ropar han och knyter näven. Vi har för mycket kompromisser och försiktighet. Skriv att det enda som kan rätta till alla problem på jorden, utom ditt höga blodtryck, är om vi gör världen rättvis och avskaffar klassklyftorna.
– Fasen vet om det inte skulle hjälpa mot trycket ditt med. Det finns ett skäl till att det heter förtryck.

Ibland önskar jag att jag var som han. Det mesta som är kass börjar med klass.

Den ramsan älskar jag redan.

Sök dig en gud

I begynnelsen var Webcrawler, Altavista och Yahoo och de var inte bra. Då kom den nya sökmotorn och allt blev förklarat. Det heter inte leta längre, det heter googla, säger ordspråket på Grossbolstorp.

Hur många vädergudar finns det? undrade jag häromdagen på Facebook och fick svar av mina vänner. Någon gav mig namnen på både vind- och åskguden. Nu var mitt intresse väckt. Det finns en väldig massa vädergudar, kan jag meddela efter idogt sökande.

Google ger 4 600 träff på ordet vädergud. Zeus, Indra, Njord och…

Gudar i tjugonde århundradet
På lördagen gofikar vi på Gamla kraftstationen i Deje. Ryttarkaka, vispgrädde och apelsinbitar. Snart kommer vi att prata om en av utställarna, Gudrun Sjödén. Har du provat att googla på Gud nån gång? frågar min vän Vargen.

Nej.

När vi kommer hem minns jag hans tips. ”Gud” skriver jag i sökmotorn i mobilen. Resultatet är rena uppenbarelsen. Här har du de fyra första förslagen till gudar i tjugonde århundradet. Lägg märke till ordningsföljden.

Gudrun Sjödén
gudfadern
Gudrun Schyman
gud

Gud i Google

(Tipstack till Sven-Olov Berggren).

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Gågatan

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Calle Pablo P

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Mot Montana RojaJag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)