Enkel värld

Badar fötter

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 6

PoolTvå barn i femårsåldern leker glatt med varandra vid poolen, hon engelska, han spanjor. Inga problem, de vet varandras smeknamn. Heidi och Iggi.

Världen borde vara så enkel. Världen kan vara så enkel.

Nu springer de runt, hänger på räcket och gräver i den svarta sanden. Den består av vulkanaska. Det bekymrar dem inte ett dugg.
– Heidi! ropar en vuxen.
– Iggi! ropar en annan.
De bryr sig inte.

Vulkanerna tiger still. I natt ska askan samla sin kondens.

Peking

 

 

 

… och i morgon eftermiddag syns jag bakom en mikrofon i Molkom. Jag brukar inte uppträda numera, men det finns erbjudanden man inte kan tacka nej till 😉 

Varje gång ser jag det

Är aldrig ensam

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4 
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.

Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.

Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.

Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.

BygataStår det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.

När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.

En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.

En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?

Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.

Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.

Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.

Mysteriet att ge liv

ToalettenBetraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.

Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.

I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.

GeriadalenEn dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.

Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.

Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.

Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.

Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.

Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.

Den som lever får se vad hon menade.

Atlanten rullar in

Sina drömmars mö

Blå sipporJag skrev om Axel Danielsson härom dagen. Den socialdemokratiske pionjären från Sölje i Värmland som for till Malmö och startade tidningen Arbetet. Här är ett av mina favoritcitat från hans penna:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra ljus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hackar tänderna av köld och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbetar sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra.

(Ur Axel Danielssons Brandsyn-krönika i Arbetet den 4 januari 1895).

En ensamvarg korsar sitt spår

Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.

Det varierar.

Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.

Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.

Hon behöver sin omgivning.

OrienteringskartaIngenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.

Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.

Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.

Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.

Snön kommer invandrande

Ormvråkarna cirkulerar över socknen igen, tofsvipan viiiiii-ar och nu ser jag en sparvhök skynda förbi grannens balkong. Han vill äta gulsparv och talgoxe, har han tänkt.

Snön har smäl… börjar jag skriva, men då börjar det yra och trafikradion rapporterar om lastbilar som kanat i diket. Ja, vad hade du väntat dig? Här på trakten är det mars i almanackan, inte maj. Det ska komma snö i mars.

Snön är invandrad precis som sommarregnen. Jag skulle inte klara mig utan den invandringen. Inte du heller. Väder och klimat vet inga gränser. De hör ihop, precis som människor.

När jag trär på löparskorna på lunchen har det slutat lukta vår ett tag. Snö! sniffar näsan och pekar nyfiket uppåt gatlyktan till. Den som kommunen har lovat laga nästa gång de gör ett större svep. Enstaka lyktor far de inte ut och lagar.

En vipas hjärta i vänster sko
Skor i snö
Hur låter tofsvipan? Hon påminner om en katts jamande eller ett tv-spel, skriver någon på nätet. Ett kvidande läte som kanske gett upphov till namnet vipa? tror en annan. Legenden Erik Rosenberg beskriver det så här:

Veuv veú-vi vite vite ve-vu-víh.

Om du tänker spela om pengar ska du ha ett viphjärta i din vänstra sko. Då vinner du alltid. Hittar du en mångfärgad sten i en vipas bo ska du bära den med dig. Då kan du göra dig osynlig.

Jag tycker så mycket om den fågeln.
Ifall jag en dag lär mig flyga, så vill jag flyga som tofsvipan.
Gärna osynlig en stund, bara jag får vingar.