Solidaritet – Sida 34 – SVENSSONS SLÄNG

Mjukhetens styrka vid Flora Gladhs familjegrav

Vadå ”tårarna i ögonen och knytnäven i fickan”? säger en vän som har läst ett av de senare inläggen här på bloggen. Det var mig en mjäkig inställning.

Jag vet. Det kallas empati. Åker jag till Auschwitz tillsammans med ett klokt och moget gäng antirasister, varav en förlorade sin familj i krematoriet vi står framför, då händer det att jag gråter. Djupt och innerligt.

Det kallas mjukhetens styrka också. Den jag inte kan skratta med kan jag inte prata allvar med, sa min kloke chef Mats Oscarsson på Räddningsverket. Den jag inte kan gråta med kan jag inte förändra världen med, säger jag. Inte om vi vill skapa en bättre värld. Hårda mål kräver hela människor.

Aldrig på en kyrkogård
Nu har jag visserligen lätt för att gråta och ännu lättare för att skratta, särskilt åt dumheten. I Auschwitz finns plats för starka känslor om du har den begåvningen. Däremot finns det sällan plats för att knyta näven under näsan på någon eller skrika paroller. Jag gör sällan det på kyrkogårdar.

Så ser vi på platsen, den där dagen.

Knyter näven synligt gör jag med fördel, bildligt eller bokstavligen, när jag kommer hem från utrotningslägret. Självklart ska knytnävarna upp ur fickorna då, starka ord ska skrivas, skrikas om det behövs, organisation ska byggas och rasistiska åsikter bekämpas. Inte därför att det är sött och rart att göra det, utan för att det är politiskt nödvändigt när samtiden glömt sin historia.

Men så fanken att jag skäms för mina tårar och kramar vid Flora Gladhs familjegrav, krematoriet. Där hade det varit fegt och mjäkigt att inte gråta.

Nytt år, tre B:n

OK, det är nytt år. Det ligger stenciler på sängarna, men vi har tre saker att göra:

Bekämpa främlingsfientligheten.
Byta regering.
Bli av med koldioxidberoendet.

Sätt igång.
Efteråt blir det kaffe i biblioteket.

Troll och invandrare

Jag brukar läsa vad som skrivs på ett par antirasistiska sidor på facebook. Ibland skriver jag något enstaka inlägg själv. Det beror på att jag tror att alla människor har samma människovärde och att det dessutom var tre kilometer tjock is här där jag bor för drygt 10 000 år sedan. Vi är alla invandrare.

Då och då dyker det upp så kallade troll i olika trådar på de här facebooksidorna. Nej, inte en inhemsk sorts fula sagovarelser som funnits här i alla tider, utan vanliga medmänniskor. Sådana som ursprungligen härstammar från Afrika precis som vi andra, och som har kommit invandrande någon gång efter inlandsisen. Nyss eller för länge sedan.

Skillnaden på internettrollen och oss andra är av tre slag:
– De tror att färgen på skinnet avgör vad du är värd.
– De tror på en eller flera myter om invandringen i Sverige.
– De älskar att söka sig till mångfaldens sidor på nätet och protestera mot just mångfalden.

Fakta om invandring och invandrare
Här är fakta för dig som vill ha argument när du ska diskutera invandringen, på internet eller i verkliga livet. Klicka på länkarna.

OECD:
Invandring en lönsam affär för skattebetalare
I Sverige har dessutom migranthushållens nettoskattebetalningar ökat under krisen medan de inföddas minskat.

Regeringskansliet:
Vanliga påståenden om invandring
De muslimska trossamfunden har cirka 110 000 medlemmar, det är bara drygt en procent av Sveriges befolkning eller ungefär lika många som antalet medlemmar i Svenska Ishockeyförbundet…

Research.nu:
Vanligaste fångnamnet i svenska fängelser
Det vanligaste namnet i svenska fängelser är Johansson. Läs hela listan, det dröjer länge innan något utländskt namn dyker upp.

Research.nu:
Vanligaste namnen i våldtäktsmål
De vanligaste förnamnen i våldtäktsmål är, i den här ordningen, Andreas, Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan och Magnus.

Bilden till höger: vanligaste våldtäktsnamnen.

En varmare plats på klotet

Du kan göra mycket via internet. I går kväll när jag tittade var det till exempel 2 198 personer som tackat ja på facebook till att manifestera i Karlstad i dag, för mångfald och mot rasism.

Bra.

I dag var vi ännu tusen till som träffades i Museiparken och gjorde det i verkliga livet. Manifesterade.

Ännu bättre.

Lika mycket värda
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. *

Hela paletten
Tack, ni som ordnade, tack alla ni som deltog och ni på långt håll som hälsade att ni var med oss i tankarna. I dag blev Värmland en varmare, mänskligare och mer solidarisk plats på jordklotet. En som det krävs hela paletten för att måla.

Gôtt.

* Den kursiverade texten är från FN:s deklaration
om mänskliga rättigheter.

Annars är man bara en liten lort

Först tänkte jag skriva ett långt inlägg här. Det skulle handla om att vara människa.

Om att vi alla är lika mycket värda, vad vi än har för färg på skinnet.

Om min resa till det nazistiska förintelselägret Auschwitz och hur jag stod där med tårar i ögonen inför en väska. Den var en av många hundra resväskor i en jättestor monter med väskor som de som lurats till lägret hade tagit med sig. ”Klara” stod det med vit krita på ena sidan. Något år tidigare hade min dotter Klara stått precis där med sin skolklass och tittat på precis samma väska, tänkt precis samma tanke och gråtit precis samma tårar.

Om min farmor. Hon som tänkte som Klara och jag och tog emot krigsbarn till gården vid Jakobsberg utanför Karlstad. ”Det kunde ha varit vi”.

Om det som Astrid Lindgren skriver om i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker man måste göra, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Om att jag vill lämna över Sverige och jordklotet i ett bättre skick till mina barn och barnbarn och allt annat folk.

Klockan 12 i Museiparken
Allt detta tänkte jag skriva en lång text om. Det behövs inte. Allt är så självklart eller borde vara det. Vi är lika mycket värda. Vi behövs varenda en. Mångfalden berikar, är du rädd för främlingar förminskar det både dig och samhället.

Detta skriver jag inte för att vara gullig. Att bekämpa rasismen är ingen gullegrej. Det är ett tydligt politiskt ställningstagande, där enhetsfronten är både stor och bred, det har vi sett de senaste dagarna.

Kom med du också på söndag den 29 december om du kan. Samlingen sker i Museiparken i Karlstad klockan 12.00. Kan du inte delta, så gå gärna in på facebooksidan och gilla. Här är en facebookgrupp för hela landet också, loggan ovan är den gruppens.

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.

Martin Niemöller

Då blir vi sovkorvar

Livet är inte bara mat, arbete, sömn och att spara till pensionen. Någon gång vill du ställa till med fest också, köpa en tavla, kosta på dig ett mysljus. Du kanske till och med går på bio, en kuddutställning på hembygdsgården eller julkonsert i kyrkan.

Så gör du. Så bör samhället också göra. Vi är inga sovkorvar, som bara ska fyllas med mat och sömn från vaggan till graven. Ibland behöver vi något mer. Det är fint om vi fått vård, skola och omsorg, men det är rätt gôtt att ha något att fylla detta vårdade, skolade och omsorgstagna liv med också.

Själen behöver sitt innehåll.
Själen vill möta vackerheta i världen.
Ibland vill den ha tuggmotstånd.

Det är därför jag tycker om den gamla statliga rekommendationen att en procent av kostnaden för ett bygge bör gå till utsmyckning. Det är därför jag tycker det är fel sådana gånger att säga ”tänk vad vi kunde ha fått för de pengarna”.

Säger vi så, då blir det inga mysljus köpta, inga tavlor på våra väggar. Då blir vi sovkorvar. Människohjärnan vill inte vara sovkorv. Synen, hörseln, smaksinnet, känseln, luktsinnet och det möjliga sjätte sinne livet gett oss behöver också få sitt.

Tänk, vad vi fick för pengarna.

Ibland är det uppförsbacke

Gick med i en facebookgrupp som är emot sådant som att göra skillnad på människor.

Efter ett tag upptäckte jag att där fanns människor, som är emot sådant som att göra skillnad på människor, som ägnade hela dagarna åt att försöka göra skillnad på sådana som är emot sådant som att göra skillnad på människor. Du får inte vara med bland oss som tycker att alla har lika värde för det är du inte värd. Få var de men effektiva. Deras trådar i min dator var som lortgrisens benlindor, någon borde tvätta dem och stryka.

Vore det inte så galghumoristiskt skulle jag gråta åt eländet.

Det är precis som när folk som tycker om tåg klagar på tågen hela dagarna så att tågen ska få dåligt rykte men det vill de inte.

Fast bara nästan.

Försoning och fortsatt kamp

Förlåta och gå vidare, ibland är det stort.
Viljan till försoning, ibland är det en stark kraft.

Nu var ju inte försoningen Nelson Mandelas enda bidrag till de svartas befrielse i Sydafrika. Han kombinerade mjukhet och styrka. Han kämpade envist, år efter år, för denna befrielse från de lagar som påstod att det var skillnad på människa och människa.

27 år i fängelse men till synes oförstörd.

Glömde inte sina vänner
Kampen för mänskliga rättigheter och rättvisa går vidare. Det är det bästa sättet att hedra en kämpe med ovanlig styrka och karisma. Att fortsätta.

Det första land utanför Afrika som Mandela besökte sedan han blivit fri var Sverige. I dag är det många som vill vara vän med oss, sa han. Men vi glömmer aldrig dem som var våra vänner när vi hade det svårt.

Då, när Sverige hade en egen röst i världen.

En hel spalt och jag håller med

Fackförbundspressen. En gång så viktig som organisatör och folkupplysare samtidigt som den var födkrok för många författare, när dess redaktörer köpte dikter och noveller för att ge svenska arbetare bra läsning.

Så brukar jag tänka.

Dessutom brukar jag tycka att de var rätt bra, förr. Även jag minns novellerna, läsningen. Men nu, brukar jag tänka, nu slås både tidningar och förbund ihop och fanken vet hur mycket skönlitteratur de trycker.

Fast vad vet jag, alla läser jag inte. Vi gör så här i stället. Jag själv är medlem i ett fackförbund vars tidning heter som förbundet. Vision. Här är ”innerspalten” från senaste numret. Jag sitter i badkaret och läser och inser att jag håller med om allting. Hela spalten. När hände det med en hel ”innerspalt” senast? Bra gjort, fackförbundsredaktör’n.

Bra sagt av dig också förresten, Maria Arnholm.

En sorts pudel från en som fegat

Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…

– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.

– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?

– Ja.

– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att miljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.

– Kärlek?

– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…

– Lugn, jag fattar…

– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…

– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?

– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.

– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?

– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.

– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?

– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.

Alltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?

Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?