En dag på väg till jobbet får jag se den. Handsken. Kärleksfull, tänker jag. Yrkesstolt, tänker jag. Sedan flyger den lede i mig och en ny instagramfundering är född. Tillvaron har sina mysterier.
”Var har du då gjort av skyddsskorna?” frågade vi. ”Det är det jag inte vet”, sa han med pipig röst.
Inte är jag någon expert och inte är jag snabb, men lust att löpa har jag. Här är några av mina erfarenheter som motionslöpare. Använd dem på ditt sätt.
Löparlärdom nr 1: löpning är roligt.
Löparlärdom nr 2: löpning är ett naturligt tillstånd om du väger normalt och är frisk.
Löparlärdom nr 3: du blir bättre av att träna.
Löparlärdom nr 4: träna tre gånger i veckan, minst 20 minuter per gång, minst så att du svettas, så får du bättre kondition.
Löparlärdom nr 5: skynda långsamt. Gå en bit i början, spring en bit.
Löparlärdom nr 6: med tiden kommer du att vilja öka den sträcka du springer och minska den sträcka du går.
Löparlärdom nr 7: var glad åt dina framsteg. Första gången du orkade hela elljusspåret? Fantastiskt! Första halvmilen och sedan milen? Otroligt!
Löparlärdom nr 8: nu funderar du på att springa ett lopp. Ta en kort tävling i början, det finns fullt av dem i din närhet.
Löparlärdom nr 9: använd inte klockan när du tränar i början.
Löparlärdom nr 10: skriv upp dina träningar i almanackan. Det ökar entusiasmen och gör att du lättare kommer ut den där regniga tisdagen.
Löparlärdom nr 11: spring aldrig med virus eller andra sjukdomar i kroppen.
Löparlärdom nr 12: springa på morgonen eller kvällen? Välj den tid som passar dig bäst.
Löparlärdom nr 13: ont om tid? Kanske kan du springa till eller från jobbet eller skolan?
Löparlärdom nr 14: nuförtiden finns det bra löpryggsäckar där du kan ha dina grejor.
Löparlärdom nr 15: det finns fullt med folk som lever på att sälja utrustning till dig. en del bra, en del krimskrams. Det enda viktiga är att du har bra skor.
Löparlärdom nr 16: vilka kläder ska du springa i? Du upptäcker snart vad som passar dig. Vi är en hel löpargeneration som lärde oss att jogga i bomullsoveraller med huva, det gick bra det med. Det är inte mest självlysande konstmaterial som vinner.
Löparlärdom nr 17: klä dig rejält på vintern. Fötterna kommer du sällan att frysa om, vete fanken vad det beror på.
Löparlärdom nr 18: halkigt på vintern? Börja med broddar och arbeta dig uppåt i prislistan. Det är dyrt med dobbade skor, men det finns alternativ. Broddar funkar bra för mig.
Löparlärdom nr 19: gå till en bra löparbutik när du ska köpa skor. Låt proffsen där se hur du löper och prova ut rätt skor åt dig. Låt dem kosta. Hockey är dyrare.
Löparlärdom nr 20: ta med löparskorna på konferensen. Du har fler likasinnade än du anar. Lösenord: ”Har du skorna med dig?”.
Löparlärdom nr 21: springa på främmande ort? Skaffa en karta i receptionen. Lär in huvuddragen. Spring. På köpet kommer du att lära känna platsen snabbare än du anar.
Löparlärdom nr 22: nu börjar du vilja springa lite längre. Ät innan, drick innan, ta med vätska.
Löparlärdom nr 23: om inte passet är alltför långt fungerar det utmärkt att bära med en vattenflaska av mindre storlek. Byt hand då och då.
Löparlärdom nr 24: nu funderar du på att skaffa vätskebälte. Gör gärna det. Prova ordentligt i butiken. Bältet ska vara reglerbart runt magen, du behöver dra till det mer än du tror, för att det inte ska hoppa irriterande när du springer. Har bältet löstagbara flaskor? Kolla att flaskorna går lätt att ta loss när du ska dricka men inte så lätt att du riskerar att tappa dem.
Löparlärdom nr 25: nu börjar det bli mycket funderingar kring utrustningen. Glöm inte: löpning ska vara roligt, det är det viktiga. Skorna och roligheten, allt annat kvittar.
Länk:
Löparlärdom nr 26-49
Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.
Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.
När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.
”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.
Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.
I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:
”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.
Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?
Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”
”Check”, sa Gustaf Ander.
Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.
Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.
Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.
”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.
Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.
Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.
Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:
”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”
Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden. Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.
Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.
Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.
Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.
Vacker junikväll i Fryksdalen. Utanför den ståtliga ladan från 1937 står ett femtiotal äldre damer och herrar och väntar på att bli insläppta. Dags för tredje kvällen med Västanå teaters publikskola och första gången på plats vid själva berättarladan.
I kväll ska vi få lära oss om ett mäktigt stycke träarkitektur som spelar med, om hur djärv scenografi kan få gäss att flyga och om hissen som bygger på vad moderna tekniker kan åstadkomma, fast möjligen på ett annat sätt än vi hade väntat oss.
Nu blir vi insläppta och letar oss uppför trappor och nerför läktare, tills vi hittar våra platser längst fram. Snart är allt i gång igen, precis som de båda tidigare gångerna. Skillnaden är bara att nu känns det mer på riktigt, när skådespelarna och dansarna tränar på sin riktiga scen.
I öppningsscenen virvlar de runt i halling medan rytmen fyller ladan. De senast anlända på scenen kom bara för några dagar sedan, men det känns att samspelet i hallingen sitter allt bättre för varje gång vi ser dem. Motvilligt utses två av dem däruppe att bli värstingen Nils Holgerssons föräldrar. Vi ser hur de symboliskt får sina kläder.
Tranor på styltor
Leif Stinnerbom berättar och ber då och då ensemblen att framföra olika scener. Koreografen Jimmy Meurling slipar på detaljer, allt inför våra ögon. Tre saker i föreställningen ska visa oss att Nils är en liten pyssling, säger Leif. Den stora katekesen som bärs fram, en nyponkvist med huvudstora nypon och så tranorna. Tranorna på Kullaberg, dubbelt höga med hjälp av styltor.
Nu hamnar vi där. Mötet på Kullaberg då fred är utlyst bland alla djur. Det hjälper inte, Smirre räv bryter freden, hon dödar en gås och blir förklarad fredlös. Snart får vi se trandansen på berget. Den har fått sin koreografi alldeles nyss och nog går vissa som om styltorna vore en naturlig förlängning av deras ben, men dansen behöver de träna mer på.
Det är så det är med publikskolan. Vi kommer inte hit för att se färdiga scener, vi kommer för att lära om de olika delarna i teaterarbetet men också för att ta del av slitet, mitt i repetitionsperioden. Här och där står dansare och stretchar och värmer upp, mellan momenten. Det är verkligen en idrottsprestation att genomföra en föreställning med Västanå. Muskler och senor måste hålla en hel sommar, det är en del av utmaningen.
Akka flyger framför våra ögon, Mårten flyger med sin Nils på ryggen. Jaså är det en sådan mössa han ska ha.
Ladan spelar med
Sedan blir det Bo Jonzons tur att berätta om sitt arbete. Konstnär, konstchef vid Värmlands museum, utställningsproducent i Sverige och utomlands och sedan några år ansvarig scenograf på Västanå teater. Han har hunnit med mycket. Hans kärlek till den här mycket speciella teatern tändes när han blev skickad som deltidsbrandman till ladan på Mårbacka, där Västanå då spelade Gösta Berlings saga.
Den gången kunde ladan ha brunnit ner många gånger om, utan att den brandskyddsansvarige brandman Jonzon hade märkt det, säger han. Så fascinerad blev han av föreställningen och spelsättet.
För några år sedan blev Bo Jonzon ansvarig för Västanås scenografi. Nils Holgersson-föreställningen är hans fjärde produktion. Vi i Västanås publikskola behöver inte lyssna länge för att inse att hans idéer stämmer bra överens med de som regissören Leif Stinnerbom, kostymansvariga Inger Hallström Stinnerbom, kompositören Magnus Stinnerbom och koreografen Jimmy Meurling har. Allt ska vara äkta och gediget, publiken ska få vara medskapande och själva berättarladan är en viktig del i föreställningen.
– Ladan spelar med, säger han.
Scenografi är en värdelös konstart i sig, den är ju till för att rama in och trycka fram skådespelet, tycker han. Då är rummets gestaltning viktig, fortsätter Bo Jonzon och pekar på byggnaden vi sitter i. Den ståtliga ladan, 14 meter och 90 centimeter i takhöjd, med bräder, plankor, fyrskäringar, stolpar, ja trä var vi än tittar. En byggnad med historia där svalorna fortsatt att bygga bo och björktrastarna nyss fått ut ungar.
– Ladan har en träarkitektur som aldrig kommer att upprepas i det här landet.
– Detta ska vara en träteater där allt konstmaterial är bannlyst. Ingen plast i vår lada.
Inte ens hissen som ibland hissar upp skådespelare på scenen har något modernt maskineri. Den bygger på gammal hederlig motvikt, i det här fallet bestående av två tekniker med viss kroppslig densitet. Finns de två bara på plats i tid så fungerar hissen perfekt.
Det är så de jobbar i det här lagarbetet. Allt ska vara äkta, gediget och genomtänkt. Ladan spelar med.
Den viktiga modellen
I januari började man riva den tidigare scenografin i Rottnerosladan. Men då hade Bo Jonzons jobb redan pågått ett tag, sedan Leif Stinnerbom avslöjat vad sommarens föreställning ska handla om. Så småningom kom ett första råmanus. Då klarnade det lite mer.
Han läste boken också. Fast det är klart, just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige läste hans mor högt för honom redan när han var sju år gammal.
– Då tyckte jag inte om boken, men det känns ändå som om jag minns hela sagan sedan dess.
Att scenografen ändrat uppfattning om Selma Lagerlöfs berättelse om värstingen som blev som folk tack vare resan genom Sverige tillsammans med djuren framgår tydligt, när han plockar fram modellen över scenografin.
– Det blir tydligare då hur jag menar. Modellen hjälper mig att visa både regissör och hantverkare hur jag har tänkt.
En av idéerna var att låta scenografin framhäva hur Akkas gåsflock minsann flyger. Nu visar de en scen när vildgässen flyger mot norr, mot norr. En kraftfull uppvisning, där Bo Jonzons idé verkligen hjälper till att just rama in och lyfta fram. Hur? Det berättar jag inte, men det kommer att bli en av de bilder som publiken minns, det är jag övertygad om.
Allt ska vara gediget och äkta. Det betyder att Leif Stinnerbom och hans scenograf inte vill ha några fladdriga kulisser som bärs ut och in och ser mer eller mindre konstgjorda ut. Scenen ska vara fast och den fria ytan för dansare och skådespelare stor.
I Nils Holgersson är naturen viktig. Alltså är scenografin på många sätt nedtonad, vilket inte hindrar att det känns bra att de viktiga musikerna är upplyfta i sitt stora Fryksdalsskåp. Bo Jonzon vill inte ha musikerna gömda i något dike. Varför det, när musiken har så viktig roll i Västanås föreställningar?
– Varför har ni inga mikrofoner? frågar en man i publikskolan.
– Därför att publiken tappar kontakten med skådespelarna om deras röster hörs ur några högtalare vid sidan, svarar Leif Stinnerbom.
Stampar takten hela tiden
En av hemligheterna med Västanå teater är just musiken. Synd att vi inte fick träffa kompositören Magnus Stinnerbom den här kvällen, men han är upptagen med att komponera in i det sista. Det får man förlåta. I fjol var även han magisk på publikskolan, berättar en kvinna som var med.
Magisk är rätt ord för musikens roll här. Hur många teaterföreställningar har jag upptäckt att jag stampar takten hela tiden? Inte många, men i berättarladan händer det varje gång. Tacka Magnus Stinnerbom för det.
I förbigående berättar Leif Stinnerbom vad Magnus befarar att recensenterna ska skriva om ett visst avsnitt i musiken. Vilket stycke och vilket instrument säger jag inte. Något ska recensenterna tänka själva. Vem vet, han kanske får fel? De kanske kan mer om svensk musikhistoria än vi tror?
Du som läser detta, dig rekommenderar jag att gå publikskolan nästa år om du har möjlighet. Den är på sätt och vis lika fängslande som Nils Holgersson-föreställningen håller på att bli.
Den 20 juni är det genrep. Jag längtar redan tillbaka till ladan. Den ståtliga träbyggnaden vid Fryken som – spelar med.
Mårten tamgås och Nils Holgersson. Foto: Per Hardestam.
Läs mer. De två tidigare blogginläggen om Västanå teaters publikskola:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
Dokumentär. Passa på att se K-specials dokumentär om teatern, medan den fortfarande går att se på SVT Play:
Västanå teater – en värmländsk saga (längd 58 minuter).
Var det inte det jag trodde. Google är sexistiskt:
Åkte tåg. Det gick i tid, kom fram i tid. Jag läste en tid, slumrade en tid, drömde en tid. Hela tiden mitt i flödet.
Den kom till mig hela tiden, tiden.
Så skrev jag på tåget med datorn i knäet, så där som di store pôjkera brukar göra. Filosofiskt tycker jag själv. Töligt tycker korrekturläsaren inom mig.
Då händer det
Eftersom jag kom tidigt till stationen och tåget redan stod och väntade klev jag in i kupén som resenär nummer två. Alla platser utom min och en till var tomma än så länge. Efter en stund reste sig killen som satt på raden bakom mig och gick till nästa vagn. Jaha. Ensam igen. Precis när han hade gått kom en karl i 50-årsåldern in i kupén. När karln är två meter från mig stannar han och ser på mig med avsmak. Då känner jag det med.
Jädrar vad det luktar. Var det därför den andre bytte kupé?
Hela situationen är omöjlig, det är ingen idé att ens försöka prata sig ur den. Jag kan inte be karln med den rynkade näsan följa med till nästa tågvagn och leta reda på killen som släppte sig. Jag minns inte ens hur han såg ut.
I tolv minuter luktar det ruttet ägg.
Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.
Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.
Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.
Jag erkänner. Jag är en knövvel. Tummen sitter inte mitt i handen, den sitter mitt i armhålan. Så ser jag på mig själv, efter att ha ägnat många år åt att inte arbeta för hand. Inte sedan vi sålde bondgården och jag senare slutade på sågverket. Det har mest blivit att truten och fingrarna försörjt mig, möjligen hjärnan med ibland, men hon ska ju alltid blanda sig i.
Kort sagt, jag är inte gör det själv-typen. Det har vi en annan i huset som är.
Frågan är bara hur de kunde veta det? Häromdagen fick hon och jag varsitt erbjudande från firma Gör Det Själv. De ville vi skulle prenumerera. Det skrev de i båda breven. Fast i hennes brev hade de lagt med en tjock snickarpenna också. Själv fick jag bara reklampapperen. Utan penna.
Detta var en klok och riktig bedömning. Svensson behöver ingen snickarpenna, det räcker om Nilsson får den. Men hur kunde de veta? Finns det ett register någonstans i en centraldator, där det står Timell, snickarkunnig, Nilsson, snickarkunnig, Svensson, icke över huvud taget kunnig.
Undrar inte du över det? Fick du pennan?
Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.
Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.
Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.
Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…
Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.
Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.
Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.
Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.
Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.