Den närsynte som är hundrädd ser med skepsis på optiken.
Och alla andra tikar.
De flesta stegräknare skulle aldrig komma på tanken att gå under en stege.
Människan var som en vacker vas från Orrefors.
Bra blåst.
Kategori: Natur
Delad och förvånad
Jag skrev ju om folk som går i skidspår i lördags. Det gjorde jag med glimten i ögat och i tron att det ändå är av oförstånd några få förstör för de många. Vi tappade faktiskt mycket skidkultur alla vintrar när ingen snö kom. Dessutom är det förvirrande för en del, med skatespåren vid våra friluftsanläggningar.
Reaktionerna blev mer omfattande än jag trodde. Hela söndagen tickade besökarna in på bloggen, fast jag inte länkat alls den dagen. Besökare som dessutom hade vänligheten att dela inlägget vidare. Vilka som gjorde det vet jag inte, men för den här lilla bloggen var de många.
Folk höll med. Andra blev trampade på tårna. Det får du räkna med när du sticker ut hakan, även om det görs med glimten i ögat.
De som framhärdar
Vad som förundrar mig är inte att folk höll med, ledsna som jag när några få förstör vad ideella krafter försöker skapa för de många. Inte heller blev jag förvånad över att andra kände sig träffade och reagerade utifrån det. Jag blev inte ens överraskad över att några på båda sidor blivit arga och skällt, där ute i spåren.
Det är inte så konstigt. Jag försvarar inte vreden och storskället från någondera hållet, men vi är bara människor allihop.
Nej, det som överraskar mig är de medmänniskor som framhärdar. De som med stort allvar förklarar att de minsann har både lagen och moralen på sin sida, när de tänker fortsätta att promenera till fots i friluftsgårdarnas skidspår.
Fast Sverige är så stort och vintern så kort.
Naturens egen lindring
En sådan här dag tänker jag gärna på en fågel som kommit i skymundan på senare år. Hugsvalan. Fågeln har blivit känd för sin speciella sång. Den påminner om sidensvansens ”ringande i silverklockor” och detta ringande utförs med förkärlek från toppen av en gammal lind. Så kallad lindring.
Hugsvalan. Snart är hon här igen.
Träningsläger i självbehärskning (del 2)
En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.
Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?
Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.
Så kan en typisk 2-dag se ut.
Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.
De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.
Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.
Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.
Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.
Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!
Nu vattnas det i munnen igen.
Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.
Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.
Prova inte det där hemma.
Tredje urtidsminnet
Nu finns det förstås ett tredje tillfälle då jag känner särskild kontakt med urtidsmänniskan inom mig. Det är när jag spanar mot himlen.
Har inte människor stått i alla tider, tittat uppåt och försökt förstå? Den där gula, stora, vad är hon för sort? Den vita, nästan lika stora, varför går han upp på kvällen? Alla de små gulvita mitt i svarta natten, vem har satt dit dem? Hur kom hela himlen till? Vem tänder ljuset på morgonen? Vem släcker? Vilken roll har vi människor här nere? Varför ramlar en sten som jag kastar upp tillbaka hit ner medan himlakropparna hänger kvar? Varför är den fulle vite halv ibland? Hur vet regnet att det ska bli regn och inte snö eller hagel? Varför blir vatten som faller så fint?
Morgonhimlar, gröna, röda eller orange. Kvällshimlar, likadana. Jag känner en som samlar på dem. Undra på det. Vem får inte lust att numrera sitt livs bästa himlar och minnas.
Får inte du det?
Privat plan för 2014
Nu har jag lärt mig stava till dinosaurie, omständlig och hårdra. I somras hörde jag kornknarren några kilometer hemifrån och i vintras fick jag mina första broddar. Planen är att fortsätta vara nyfiken.
Läsa tre bra klassiker jag inte läst.
Lära tre fågelläten jag inte kan.
Springa tre stigar jag aldrig sett.
…och sedan öka.
Steglitsen heter så för att han säger så.
Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?
Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.
Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.
Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.
– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.
Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.
Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.
Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.
Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.
Mjukhetens styrka vid Flora Gladhs familjegrav
Vadå ”tårarna i ögonen och knytnäven i fickan”? säger en vän som har läst ett av de senare inläggen här på bloggen. Det var mig en mjäkig inställning.
Jag vet. Det kallas empati. Åker jag till Auschwitz tillsammans med ett klokt och moget gäng antirasister, varav en förlorade sin familj i krematoriet vi står framför, då händer det att jag gråter. Djupt och innerligt.
Det kallas mjukhetens styrka också. Den jag inte kan skratta med kan jag inte prata allvar med, sa min kloke chef Mats Oscarsson på Räddningsverket. Den jag inte kan gråta med kan jag inte förändra världen med, säger jag. Inte om vi vill skapa en bättre värld. Hårda mål kräver hela människor.
Aldrig på en kyrkogård
Nu har jag visserligen lätt för att gråta och ännu lättare för att skratta, särskilt åt dumheten. I Auschwitz finns plats för starka känslor om du har den begåvningen. Däremot finns det sällan plats för att knyta näven under näsan på någon eller skrika paroller. Jag gör sällan det på kyrkogårdar.
Så ser vi på platsen, den där dagen.
Knyter näven synligt gör jag med fördel, bildligt eller bokstavligen, när jag kommer hem från utrotningslägret. Självklart ska knytnävarna upp ur fickorna då, starka ord ska skrivas, skrikas om det behövs, organisation ska byggas och rasistiska åsikter bekämpas. Inte därför att det är sött och rart att göra det, utan för att det är politiskt nödvändigt när samtiden glömt sin historia.
Men så fanken att jag skäms för mina tårar och kramar vid Flora Gladhs familjegrav, krematoriet. Där hade det varit fegt och mjäkigt att inte gråta.
Fyra procent
Läser på text-tv att det har varit inbrott på zooaffären i Ljungsbro norr om Linköping. Tjuven var en riktig finsmakare. Han stal ödlor. Han stal spindlar. Han stal den gröna ormen.
Ägaren berättar att den ormen är fyra procent giftigare än en huggorm.
Fyra procent. Det är så bra när man vet.
Juldag och skorna längtar ut
Juldag. Vid dörren står löparskorna och trampar. Inte vet jag om Werner Aspenström sprang men han har likafullt skrivit den bästa dikten om löplust. Bry dig inte om att han nämner träskor och åska. Dikten handlar om vad vi löpare känner en vanlig juldag:
Skor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.
Resten får du tänka dig själv, för nu tar jag med mig de svartgröna och ger mig ut. Jag tror det blir en trivsam runda. Jag tror skorna kommer att knarra muntert mot den vita svala snön. En nötskrika flyger förbi i kanten av ängen, vid Sisugårdens busshållplats försöker en hackspett få något matnyttigt ur en grankotte som han kilat fast i en grenklyka och ur min mun strömmar vit lugn andedräkt. Kylan smeker kinden försiktigt. Knarr, knarr, knarr, fötterna känns som om de nyss har gått kurs i mindfulness för lastgamla springare. Nu har de full koncentration på min löpning, båda har sin uppmärksamhet helt inriktad på en punkt mitt i hjärnans allra värsta heta belöningscentrum.
Knarr, knarr, knarr mot den vita snön. Vit andedräkt, sa jag det? Fingrarna fryser något lite, nämnde jag det? Ögonen rinner en aning men gläds åt att allt blev så ljust…
Bara fantasi
…nej visst nej, vi har ingen snö nej, ingen frusen andedräkt heller. Grossbolstorp är höstgrått och termometern stod på fem grader plus när jag stack ut.
Det får gå ändå. En höstrunda i juletid har sin tjusning den med.
Skorna luktar grus och lycka.