Damma av kvasten, Elmore

Havande med musik, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Spotify hade satt fart på mitt slumrande musikintresse. Sedan dess samkör jag skanningen av all världens musik och av min egen smak, i jakt på fröjd för själ och öra.

Den här träffen väcker mest fröjd hittills i mitt letande:
Elmore James: Dust My Broom.
(Jag länkar till Youtube, eftersom du kanske inte har Spotify, men det är samma låt).

Om någon behöver en lista med 1 400 inspelningar av samma låt, så finns det en sådan på nätet. (Det finns folk till allt!). Gång på gång på gång lyssnar jag på Elmores riff i början och ryser. Där föds den moderna bluesmusiken, ser jag att någon skriver.

Broom betyder sopkvast. Vad ”dust my broom” betyder vet inte vita amerikaner än i dag, läser jag i frågespalterna.

Nu ryser jag igen. Damm’ å’ kvasten, Elmore. Damm’ ordentlitt.

 

Kursen Presstjänst for rookies, avsnitt elva

Och nu har vi kommit till det avsnitt i kursen presstjänst for rookies, som handlar om hur du säger när du inte riktigt minns eller vill eller törs säga det du kanske egentligen borde ha sagt om du hade kommit ihåg, velat, vågat eller fått det rådet av presschefen.

Videolektion 11, mumbojumbo
Klicka här.
Vill du får du gärna dubbelklicka. Här.
– Säg efter nu, glöm inte titta på intervjuaren.
– En gång till, bättre kan du. Intervjuaren, titta på intervjuaren!
– Trovärdigare! Jobba! Skit i om intervjuaren är 2.10 lång, se’n i ögona! Jobba.

 

Nöjda kunder: Det här kursavsnittet rekommenderas av ett flertal nöjda kunder, så som T Billström, B Ringholm och S Tolgfors (fast i det länkade avsnittet satt han hemma och tränade på att säga nja men kanske eventuellt visste inte riktigt jag förnekar fast bara lite, vapenfabrik jag tyckte dom sa vattenfabrik).

Klyftorna ökar, sa Borg

Klyftorna ökar inte, säger Fredrik Reinfeldt. Klyftorna ökar, säger hans finansminister. I tidningen Dagens Industri gör finansminister Anders Borg samma bedömning som LO. Det blir större och större skillnad på inkomsterna i vårt land:

”Så är det i nästan alla industriländer och det är naturligtvis besvärligt, men Sverige och de nordiska länderna tillhör de länder som har minst klyftor och det är bra”, säger han.

Den ene försöker dölja. Den andre försöker försköna. ”Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i Sveriges Radio i januari i fjol.

Ja du. Och tomten finns och moderaterna uppfann cykeln.

Bakgrund: hur vi gör i Sverige
Man kan göra tvärt om också. Man kan gå till de som tjänar på orättvisorna och se hur de har det. Jo tack, rätt bra verkar det som. Det är härliga tider högst upp i näringskedjan.

Först en bakgrund. Så är det med oss svenskar, att om vi är tre stycken som delar ett intresse så bildar vi förening, startar tidning och skaffar en webbplats. Tänk efter i ditt eget liv, känner du inte igen mönstret? Idrottsklubben, hembygdsföreningen, din udda fritidssysselsättning – allt är mycket välordnat i tre steg. En förening, ett blad, en sajt.

Här är en sådan svensk förening, nu med nära 500 medlemmar och det kärva medlemskravet 25 sittningar per år. Ute. Nog vet de vilken sida av Sverige de inte tillhör.

Översidan.

Spinner sitt nät
Varför skulle Sveriges miljonärer vara annorlunda? Naturligtvis har de också sin förening. Den heter Connoisseur Club, har 11 500 medlemmar och ökar hela tiden. Redan är var tredje miljonär i landet medlem. Här får de inbjudningar till det som miljonärer kallar ”events”. Här kan de ”utöka sitt personliga nätverk” och ”interagera med andra inflytelserika personer”.

Interagera? Ja, precis som gubbarna i Dorotea gör på sitt utedass, bredvid ordförandens magasin. Interagerar och tittar på spindlarnas nätverk i taket.

Medlemskravet är kärvt för miljonärer med. Du måste vara en av dem som får tidningen Magasin Connoisseur. Den får du bara om du är miljonär. Fel, ”finansiellt framgångsrik”, kallar de det.

Den har en sajt, sa jag det? Den får vem som helst titta på än så länge.

Men ska du få tidningen måste du tjäna minst 1,2 miljoner kronor om året eller ha en förmögenhet på minst 5 miljoner. Det klarar nästan en procent av svenskarna.

Två bon eller fler
Det har gått bra för Magasin Connoisseur. Tidningen har 73 000 läsare per nummer, upplagan är 41 500 exemplar. Genomsnittsläsaren är 51 år och till 54 procent man och 46 procent kvinna. Hans snittinkomst är 2 473 747 kronor. Till 49 procent bor han i Stockholm, till 11 procent i Göteborg, 7 procent i Malmö och en tredjedel av honom är bosatt i övriga landet.

Dock inte ofta i Dorotea.

69 procent av läsekretsen reser privat 4 ggr per år eller oftare. 68 procent har två boenden eller fler. 25 procent planerar att köpa ett utlandsboende. 70 procent har två bilar eller fler. 51 procent har Private Banking som tjänst (vad nu det är, har den firman kontor i Grossbol?). 54 procent har köpt något genom Connoisseur och i genomsnitt äger han 4,4 stycken klockor.

För att få tiden att gå.

Nu är inte Magasin Connoisseur den hårdhänte granskaren. Tvärt om, tidningen ”hyllar historien och traditionen bakom världens finaste varumärken”. Samtidigt som ”individen lyfts fram i personporträtt med framgångsrika företagare, näringslivsprofiler och engagerade personer med speciella livsöden”.

Fyra nummer om året. februari, maj och oktober och specialnumret i december. De kan ju inte sitta och läsa hela tiden, de ska ju på ”event” också.

Och hinna titta på klockan.

Inte rädd för Löfven
I tidningen Dagens Media nummer 3 i år blir miljonärstidningens förre chefredaktör Peder Lamm intervjuad. Han är inte chef längre, men skriver fortfarande i magasinet. Du har säkert sett honom på tv. Han ser trevlig ut.

– Det är jättekul, säger Peder Lamm i intervjun. Vi har nött på i flera år med att försöka höja kvaliteten, att göra en läsvärd produkt som folk vill spara.

Riktiga journalister säger så där. De säger inte tidning, de säger produkt. Vi har breddat innehållet, säger han. Målgruppen är ju bred, allt från den 73-årige skogsägaren i Norrland till den coola tjejen på Stureplan som handlar Gucci.

Nu frågar intervjuaren om hur det skulle gå för miljonärsmagasinet om socialdemokraten Stefan Löfven kastade ut Reinfeldt från Rosenbad. Är du rädd för en Löfven-effekt då? Nej, det är inte Peder Lamm. Men borde inte en borgerlig politik skapa fler miljonärer? Absolut. Magasin Connoisseurs läsare vet vem de ska rösta på, säger Peder Lamm.

– Men historiskt sett så har socialdemokraternas politik aldrig varit ett hot mot kapitalet. Se bara på Sträng och Wallenberg, vilka kompisar de var.

En arbetares livslön per år
Klyftorna ökar inte, sa Reinfeldt. Jo, sa Borg. Hur är det nu med det? Landsorganisationen i Sverige, LO, har undersökt saken. De kom också fram till att framtiden verkar ljus för svensk miljonärsrörelse. Fast riktigt så säger de förstås inte.

Rättvist är det inte.

LO berättar om klyftorna i sin rapport Makteliten – kommer igen. Här har de undersökt omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare, de stora kapitalägarna ingår inte. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO-ekonomerna Jeanette Bergström och Torbjörn Hållö skriver mer om rapporten i DN debatt den 29 februari.

År 2010 tjänade makteliten i landet i genomsnitt över fem miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 300 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare. Den skillnaden ökade jämfört med året innan. Då tjänade makteliten lika mycket som 16 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Prata med Reinfeldt, Borg!
Anders Borg får gå hem och prata med Fredrik Reinfeldt om sanningen. Sanningen är att klyftorna ökar. Sanningen är att det väl var meningen.

Men så säg det då.

 

Engelsk läsövning: #swedishsayings

Det finns en hashtag på twitter: #swedishsayings. Tanken är att du ska översätta svenska uttryck till mer eller mindre bra engelska. En del twittrare är riktigt skickliga på att visa den språkliga skillnaden mellan engelska ord och svensk innebörd. Take it piano. No danger on the roof. Put onion on the salmon. Now the boiled pork is fried. Self is best farm hand. Can we this now or what? That, the cat knows.

Då provar jag själv: Dont give you on mountains when there are small stones. #swedishsayings

Nej, jag är nog inte den typen. Mitt favorittalesätt hittade jag upptecknad i en tidig 1800-talsbok på Sunne bibliotek. Stort namn på litten by, hunn hette Håkan. Tror inte det skulle göra sig på brittiska. Det är bara så roligt att leka.

Vänta, den här då? Everything in its place, the skates in the refrigerator. #swedishsayings

Jaså, inte den heller nej.


 


En värdig pil i ena ögat

”ESTETIK. – ’En allvarlig värdighet präglar framställningen.’ Karakteristiken, hämtad ur en ansedd konsthistoria, gäller den del av Bayeuxtapeten som visar hur kung Harald vid Hastings får en pil genom ena ögat och störtar av hästen med vänstra benet avhugget.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.


Om kommentarsmöjlighet och den engelska golvläggarbranschens allmänna knövvlighet

Höll på att ta bort kommentarsmöjligheten helt på bloggen. Jag ville ju inte, för jag tror på det mänskliga samtalet. Särskilt mellan sådana som inte är överens, men ändå vill vara öppna, lyssna och prova. Det är då det händer saker. Alltid när jag ändrat mig har det varit vid sådana samtal.

Men en dag small det till och blev på tok för många spam. Businlägg av folk som inte ens kan svenska. Engelskspråkiga texter som ofta kraftfullt berömde min tankeverksamhet och förmåga att skriva, utan att skribenterna hade en aning om hur jag skriver. Lögner helt enkelt.

Förr eller senare slutade det med att de ville göra reklam för någon golvläggarfirma i London. Jag vet inte riktigt om jag och mina elva läsare (låtsas jag) är den rätta marknaden för golvläggare vid stranden av Thames.

Fast försöka duger. Jag tror på det med, men du får förbaske mig vara juste.

Hundratals businlägg
Jag orkade inte hålla på och kasta 60, 70, 100 sådana businlägg om dagen, först i mejlen, sedan hittade jag dem i själva det administrativa wordpressverktyget också och fick radera dem där med. I flera steg. Det är inte meningen med mitt liv.

Först stramade jag åt lite grand. Det går att göra det i verktyget. Det hjälpte inte. Sedan lite till. Det kom fortfarande 50 spam om dagen. Då kryssade jag i allting. Kräv det, kräv det av den som ska tycka något. Snart gick det i praktiken inte att kommentera om du inte var inloggad. Och det är det bara jag som är, då och då.

Det är mycket sällan jag får lust att kommentera mina egna blogginlägg. Då brukar jag ta en kall dusch eller ett långpass.

Skulle just stänga av
Jag vet inte riktigt varför marknadskrafterna i form av ett gäng golvläggarföretagare i London (med flera) vill hindra en enkel medmänniska i Grossbolstorp från att skriva att han tror på solidaritet och medmänsklighet samt tycker om barnbarn, öppenhet och att springa. Men nu vill de tydligen det.

Så jag skulle just stänga av kommentarerna. Du får kommentera på facebook, tänkte jag. Det är ändå där de flesta kommentarerna kommer.

Då hittade jag någon sorts tillägg. Plug in som vi säger i Grossbolstorp. Vi får se om det fungerar. Först gjorde det inte det, tvärt om skapade det ett nytt irriterande problem. Kommentarsrutan försvann helt, utan att den fått order om det. Men just nu ska det gå ganska lätt att kommentera, tror jag.

Detta var inlägg nummer 108. Förresten är en gubblogg en ganska värdslig sak. Fast visst blir jag glad när jag får läsa sånt här i stället: