Carl XVI Gustaf har den i sin släkt ovanliga förmågan att se in i framtiden. Redan 1973, när han blev kung, tog han valspråket ”För Sverige i Tiden”. Då var det fortfarande 39 år kvar tills Elisabeth Ohlson Wallin skulle publicera sin satiriska bild där Silvia sopar ett hakkors under mattan.
I tidskriften Tiden.
Respekt.
Hur gör karln?
Jag är ofta glad att jag inte är kvällstidningsreporter.
Ibland undrar jag varför.
Ibland undrar jag inte ett dugg.
Frågan ligger mig nära av två skäl. Därför kommer här mitt favoritstycke ur senaste numret av favoritmagasinet Fokus:
”Penningtvättare slutar åka buss
De nya kraven för sms-biljetter beror i slutänden på EU:s penningtvättsdirektiv. Men frågan är om inte de tänkta skurkarna snarare åker BMW eller Mercedes.”
Hade egentligen inte tänkt skriva något mer om den här historien. Men när jag ser rubrikerna ”Här gömmer sig Zettergren” blir det lite svårt.
– Du syns.
– Du syns, människa.
Är det våra pengar du äter?
Länkar:
Om du vill se dina grejer
När det blev inspektion på Inga Årnings sjukgymnastikfirma
Moderat understödstagaranda
För Aftonbladets skull hoppas jag de är rätt citerade.
För deras skull hoppas jag att de inte är det.
Synd på en bra låt. Jag blev så ledsen.
Länk: ”För oss handlar det om att göra en bra affär i varje läge.”
”Mindfulness eller medveten närvaro, är en metod som används för att hantera allt från stress till ångest. I samband med löpträning kan mindfulness vara ett sätt att träna på konsten att springa fokuserat och närvarande – utan att vara på väg någonstans”.
Nej, ångest känner jag ingen, men visst är jag stressad ibland. Det är det ena. Det andra är att jag är sunt misstänksam mot självfixartrender som heter någonting på amerikanska. Hellre rationell tanke än andetro och flum.
Där har du utgångspunkterna.
Dock är jag inte envisare än att jag provar ibland. Internet, Facebook och blogg är ju amerikanska begrepp som den här rationella typen tycker är både kul och nyttiga. Så varför inte detta?
Mindfulness för löpare
Citatet ovan är från svenska Runner’s Worlds februarinummer. Det handlar om mindfulness för löpare. Såhär kan jag träna hemma, innan jag gör det vid löpning, tycker skribenten Oskar Lundgren.
Andningsmeditation
”VAD ÄR DET? Andningen är ett utmärkt ’ankare’ för uppmärksamheten då den är starkt kopplad till våra känslor. När vi springer är andningen också direkt kopplad till graden av ansträngning. Detta innebär att vi kan lära oss mycket om oss själva genom att studera våra andetag.
SÅ GÖR DU! Sitt på kanten av en stol eller i en bekväm fåtölj, med ryggen någorlunda upprätt och med en hållning som inger en känsla av värdighet och avkoppling. Lägg märke till hur det känns att bara sitta där utan att göra någonting i några sekunder. Försök sedan få kontakt med känslan av hur dina andetag rör sig ut och in ur kroppen.
Välj ut en punkt där andetagen känns tydligt, till exempel vid näsborrarna, uppe i bröstkorgen eller nere i magtrakten. Bestäm dig för att rikta din uppmärksamhet mot just denna punkt och försök hålla kvar uppmärksamheten där. Efter en kort stund kommer du att upptäcka att något annat fångat din uppmärksamhet. När detta händer noterar du bara vad det är, sedan återför du uppmärksamheten, vänligt men bestämt, till det pågående andetaget.
Det här kräver övning och det hjälper inte att vara hård mot sig själv, att värdera eller döma – var bara öppen för det som sker. Genom att upprepa denna procedur gång på gång får ’uppmärksamhetsmuskeln’ sin träning.”
Gående och springande meditation
”VAD ÄR DET? På retreat brukar sittande meditation varvas med perioder av gående meditation. Just gående meditation är en utmärkt övergång mellan sittande övningar och mindful löpning.
SÅ GÖR DU! Samla dig en kort stund genom att öva lite andningsmeditation (se ovan), gärna medan du står helt stilla. Börja sedan att gå riktigt långsamt. Försök nu att förankra din uppmärksamhet i fotsulorna. Där finner du sinnesförnimmelser från kontakten med underlaget och känslan av att fötterna landar, balanserar, lyfts och landar osv. Instruktionerna är sedan desamma som för andningsmeditationen, förutom att den punkt som vi gång på gång återför vår bångstyriga uppmärksamhet till är fotsulorna. Efter en kort (eller lång) period av långsamt gående är det bara att varsamt öka farten och så gott du kan vila med uppmärksamheten nere i fotsulorna. Vill du ägna stora delar av löprundan till mindfulnessträning kan det vara till god hjälp att växla mellan stillastående, långsamt gående och sedan löpning i olika hastigheter.”
Tränar vid frukostbordet
Sunt skeptisk men öppen ger jag det ett ärligt försök vid frukostbordet. Det är inte så svårt. Andningspunkten hittar jag strax under hakan. Känns bekant.
En timme senare är det dags för söndagens milrunda längs stigar och gångbanor i ett snöigt Forshaga. ”And-ning, and-ning, and-ning” tänker jag, lugnt koncentrerad på en punkt mellan hjärta och haka. ”And-ning, and-ning, and-ning”.
Ganska länge håller jag tanken närvarande innan två skällande hundar och en domherre i ett träd stjäl uppmärksamheten. Nerför backen mot köpingen provar jag den springande meditationen. ”Foten, foten, foten” viskar den inre rösten medan löpglädjen börjar fylla bröstet. En varm, skön känsla. ”Foten, foten, foten”…
Utan att veta
Jo, de känns bekanta, både andningsövningen och den när man förankrar uppmärksamheten i fotsulorna. Jag har använt mig av båda rätt ofta sedan 1980, utan att ha en aning om att det var mindfulness jag sysslade med.
Löpningen i sig är avstressande, det vet alla som då och då sysslar med lugn, lång ensamlöpning. Själv har jag aldrig kommit stressad hem efter en sådan runda.
Kalla det gärna mindfulness, de där övningarna, det har jag inget emot. Visst förhöjer de närvaron och koncentrationen på själva löpupplevelsen. Jag kommer att fortsätta att träna min närvarokänsla.
Sedan är det en annan sak att jag gärna vill lyssna på fågelsången, se naturens skiftningar, känna dofterna och tänka mina fria, ostressade tankar också, under löppassen. Låta hjärnan syssla med annat än mitt eget ego. Tankens flykt är min metod mellan fot- & flåskoncentrationen.
Det ena utesluter inte det andra.
Strax efter att klockradion har ringt slår det mig. Det är för många talgoxar i Radio Värmlands alla paneler och tyckarprogram. ”Nöjespanelen”? Ha. Vad lokalradion behöver är en rejäl Missnöjespanel, om det ska bli nåt sagt.
En fullödig Missnöjespanel bör bestå av tre personer, samma varje gång så de lär sig tajma varandra i muttret, skället och klagandet:
1. Ett styck grinig 16-årig tjej, handplockad från lämplig Facebooksida där hon tränat sig på att svära i skrift.
2. En kvinna som inte gillar nya schemat på jobbet. Inte det förra heller.
3. En riktig gringubbe. Observera att gubbar finns i många åldrar nuförtiden, vissa utvecklar de rätta anlagen redan i 21 och ett halvt års-åldern.
Där har ni receptet. Dra åt skogen.
Nils Lodins livsverk, löpartidningen Springtime, numera svenska Runner’s World, har följt mig i många år. Inspiratör, tipsare om och testare av utrustning, tränare. Allt det och mycket mer har tidningen varit för mig. Det är den än. Ivrigt slukar jag krönikörer som Rune Larsson och Jonas Colting och läsarrapporter om lopp och lyckor.
Under tiden när Claes Åkeson var chefredaktör blev tidningen en aning för elitinriktad för min smak, precis som hans krönikor är, men jag förstår ju att även sådant har läsare.
Februarinumret har mycket av det jag gillar (bland annat ett tema om halvmarathon), men två av reportagen läser jag med särskild glädje. Det ena om när kvinnorna tog sig rätten att springa långt. Kvinnorevolutionen. Det andra om mindfulness för löpare. Självklarhet respektive flum, kan man tycka.
Livmodern kunde trilla ut
Det var Kathrine Switzer som 1967 fullföljde Boston Marathon som första kvinna med nummerlapp. Trots att det var förbjudet för kvinnor och trots att propagandan sa att livmodern kunde trilla ut. Bilden av funktionären som försökte stoppa den tävlande ”K. V. Switzer” i bylsig träningsoverall efter tre kilometer finns kvar. Han lyckades inte, men det gjorde Kathrine och kvinnorna som kom efter.
(Hon skrev alltså ”K. V. Switzer” när hon anmälde sig, inte ”KS” som det står i artikeln).
Reportaget berättar också om de sex kvinnor som satte sig på startlinjen till New York Marathon och demonstrerade för 40 år sedan. De vann de med.
En fråga som ställs i reportaget handlar om dagens arrangemang: varför ska halva befolkningen ”dras med epitetet tjej, färgen rosa och lopp inriktade på trivsel”? Svara på det, arrangörer.
Får skinnet att knottras
Mindfulness för löpare? Redan ordet får mitt skinn att knottras, som om det handlade om att tända rökelse och tro på Aftonbladets horoskop.
Det gör det inte.
Läs artikeln och döm själv. Jag tänker faktiskt prova. Löpning och lycka vet jag mycket om, men kan jag öka min närvarokänsla i springandet, så varför inte? Misstänker att jag återkommer till detta.
En ny tv-sport har fötts. Kryp Med Liten Plupp. Jag pratar om skidorientering i tv. När jag skriver det här fylls diverse sociala medier av spydiga kommentarer.
Mitt svar på spydigheterna är enkelt:
– Fotboll kan alla förstå. Du gör mål med foten och publiken kastar glödande materia.
– Ishockey kan de flesta förstå. Du gör mål med en klubba och efteråt blöder du.
Orientering ställer högre krav. Det är samtidigt en fysisk och intellektuell sport. Du ska vara snabb och uthållig i kroppen men på samma gång snabb och uthållig i tanken också och den tanken ska vara smart. Har du skidor på fötterna blir det ännu svårare.
För dig som ännu inte förstår den här intellektuella sporten, var lugn. Det tar bara 15 år att lära sig förstå grunderna, med höjdkurvor, vägval, stämpelteknik och – vägval igen. Sedan tar det ytterligare 25 år att förstå det mer finstilta som varför småsankmarkerna ligger ovanpå småkullarna i Stockholmstrakten och annat slikt.
Håll ut.
Håll ut, ni på tv med. Jag är lite avundsjuk på SVT-sportens chef Per Yng. Rörliga pluppar på en tv-skärm var precis vad vi hade tänkt oss, när vi skulle arrangera brand-SM i orientering i Karlstad för 12 år sedan. Det blev inget, för hela tävlingen blev inställd.
Samma färg på plupp och tävlande
Nå govänner framför tv-apparaterna, allt som krävs är att ni tränar tanken. Höjdkurvor på tvärs, då är det en backe. Till SVT-sporten har jag några praktiska tips, på stort allvar:
1. Olikfärgade pluppar är bra, men renodla den grafiska profilen fullt ut. Har herr Arnesson rödorange plupp på tv-skärmen, så se då till att han även blir en orange plupp i verkligheten, så att säga. Ge karlen en mössa och en rejäl nummerlappsväst i samma färg, så det syns vem som är vem även när själva skidåkaren är i bild.
2. Sätt ut betydligt fler tv-kameror, så vi får se åkarna oftare än plupparna.
3. Se till att bildproducent och kommentatorer är synnerligen duktiga orienterare. Det är vad som krävs, för att ge liv åt sändningen. Ska du visa och kommentera den här sporten krävs att du är något snabbare i vägvalet än dem du berättar om. Annars har du ju inte en chans att ligga steget före.
Svårt? Ja.
Utvecklingsbar tv-sport? Ja.
Jag behöver tänka efter. Det tar tid ibland, särskilt när jag har ett trevligt arbete som tar tid om dagarna. Nu har jag tänkt. Här är några fortsatta kommentarer efter gårdagens inlägg om hatet på nätet. Somliga höll med om min gårdagstext men mothuggen var också kloka, tycker jag.
Mothugg ett: Det rör sig om ett större utanförskap.
Sant. Näthatarna är inte misslyckade entreprenörer allihop, det använde jag bara som en bild, precis som uttrycket ”ö-rådens förlorare”. Jag tror att det handlar om ett utanförskap som politiker och andra misslyckats med att lösa. En stor del av förklaringen finns i segregation och arbetslöshet, särskilt massarbetslösheten bland ungdomar.
Samtidigt tror jag ändå att den ideologiska offensiv som startade med kampanjen ”Satsa på dig själv” någon gång på 1980-talet har haft betydelse. Vi märker det när folk ska rösta, när egoismen breder ut sig lite varstans på solidaritetens bekostnad och i det här fallet när Egoistens stygge kusin Näthataren tittar fram i kommentarsfälten.
Mothugg två: Det är många som inte känner sig hemma i den så kallade PK-elitens välformulerade åsikter.
Sant det med. Fast även här tror jag att mycket beror på politik och ekonomi. Det är inte i första hand själva debatten som gör att folk tycker sig utanför i samhället. Snarare tror jag det beror på att de inte känner sig behövda på arbetsmarknaden och säkert också på att klyftorna ökat som de gjort de senaste trettio åren.
Uttrycket ”PK” betyder ”politiskt korrekt”. Det är gammalt men föddes på nytt som ett högerskällsord mot vänstern. Personligen har jag aldrig stött på en enda människa som inte säger det han menar, när han ska säga det han menar. Alltså: det finns ingen seriös debattör på någondera kanten som inte försöker vara korrekt mot den politik han tror på, när han ska föra en seriös diskussion.
Därför är jag gärna politiskt korrekt. Politiskt inkorrekt verkar oärligt mot sig själv att försöka vara. För mig innebär PK också att respektera det som andra människor tror på, det vill säga motsatsen till nättrollens sätt att agera.
Mothugg tre: Jag ser en fara i ett elitistiskt samhälle.
Absolut. Vi är redan där. Det är bara att räkna på hur många industriarbetarlöner en toppdirektör i Sverige tjänar per år.
LO har undersökt saken. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i ekonomieliten som lägst, 9 industriarbetarlöner i årslön. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en årsinkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.
Länk till LO-undersökningen: Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2010.
Mothugg fyra: Det handlar väl inte om ifall folk stavar dåligt eller inte, det är väl den råa tonen vi ska protestera mot?
Ja kära nån. Där vill jag sannerligen göra självkritik. ”Helst ska du stava dåligt” skrev jag i inlägget i går. Där trillade jag dit själv. Naturligtvis är inte det viktiga hur du stavar, det är ju inte det jag vill åt – utan hatet och oförskämdheten i kommentarsfälten och på hatarsajterna. Hemingway var dyslektiker men inte var han något fegt och anonymt nättroll.
Stava hur du vill, men skriv med respekt.
*
Förfärliga angrepp på skrivande kvinnor
Ynkligast är nättrollen mot en del kvinnor som skriver bra. Vissa av de angreppen är så skamliga att varenda skrivande, läsande och tänkande svensk borde resa sig och protestera.
Vet du inte vad jag menar, så läs artiklarna jag länkar till här nedan. Jag begär inte att du alltid ska hålla med Katarina Mazetti och Åsa Linderborg om deras åsikter, även om jag själv rätt ofta gör det. Men jag tycker förbanke mig att var och en som kallar sig demokrat ska ta avstånd från näthatarnas kampanjer, när de får en medmänniska att flytta hemifrån med sitt barn och en medmänniska på 68 att ligga sömnlös efter att de dunkat mitt i natten på hennes hus.
Det sista bevisar visserligen att kulturen är en mäktig kraft, som förmår hota de grumligaste politiska rörelser. Men det bevisar också något mer.
Tack för både medhåll och mothugg i går, vänner. Det är så ett nätsamtal ska se ut bland civiliserat folk.
Länk till Åsa Linderborgs artikel: Förföljd av hatet
Länk till Katarina Mazettis artikel: Nu har jag väl lyckats reta båda sidor, men ring mig inte – jag har skaffat visselpipa igen!