Drönarmöte

Snart blir det drönarmöte i Stockholm. Obama ska träffa vår kung.
Välkommen hit, sa flecka, trilla ner i dyngstan.

Vällkomm to sviden, sa kungen, klev i kostymen.

 

Fotnot: det finns tre sorters drönare. Ett bi som bara har till uppgift att befrukta drottningen. En medlem i drönarklubben som tycker om kostymer. Ett obemannat stridsflygplan som dödar barn i Afghanistan.

Språklektion på Lundsberg

– Det heter inte ”tortyr”. Det heter ”ett pojkstreck”.
– Det heter inte ”tvingas uppsöka Karlskoga lasarett”. Det heter ”vissa följder av kamratfostran”.

– Vi måste alltid använda de trevliga orden när vi fostrar skolans unga, annars tror vi snart själva att ett strykjärn gör ont.
– Säg aldrig ”skada en fjortonåring med hett strykjärn”, säg ”alternativ användning av tjänstefolkets redskap”. Men ni kanske ska vara lite försiktiga med mangeln. Frågor på det?

 

Efter att ha läst Bodil Malmstens bok de första två gångerna

Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.

Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.

Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.

Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:

Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”

Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.

Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.

Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.

Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.

Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.

Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.

Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.

En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.

Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.

Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.

Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.

 

 

 

Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.


Språklig magi för fortkörare

– Vad gillar rallypubliken?
– Fortfarande.

– Tycker engelsk motorpublik om svenska rallyt?
– Still.

 

(Tipstack till sydamerikansk vän som länge trodde att det svenska ordet ”fortfarande” betydde att köra omkring längs vägarna i en förfärlig fart. ”Still” på engelska betyder ”fortfarande”.

Vad detta säger om svenska och engelska språken samt om rallysporten vet jag inte. Still.)

Tur i Etiopien

438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.

438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.

Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.

Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

 

Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).

Mäjl hele ti’a

Jag skulle aldrig ha startat den här bloggen. Det kommer mäjl hela ti’a. Ständigt denne efterhängsheta… Klick på skärmdumpen så förstår du hur jag har’t. Hele dagera.

”Hur gör du i dag”? Jo tack, som jag brukar. Frukost på môran å kvällsmat ôm aftan.

 

Handburgare, farligkorv och mumsbitar

Språket äger vi tillsammans. Dessutom har var och en sitt eget. På mitt modersmål är det alltså korrekt att säga ”vart bor du” och ”ja ska jämt tvätte mig först”. Jag får säga så, utan att det handlar om riktning i det ena fallet och utan att jag alltid försöker bli den förste som blir ren. Det försöker jag sällan, de gånger huset är fullt.

Mitt modersmål är sydvärmländska, eller centrala mål som språkvetaren Knut Warmland kallar det på sin karta över Värmlands dialekter. Här heter det så: ”vart bor du?”. Ska jag prata eller skriva rikssvenska blir det en annan sak. Då styr vart riktning och ”vart bor du” blir fel.

Krångligare är det inte. Därför blir jag lite trött ibland på ordningsmän som försöker rätta oss, när vi talar vår mammas språk. Vår dialekt är inte fulare eller felaktigare än den som en gång utsågs till rikets norm.

Missförstådda ord
Nu finns det förstås gränser för hur språkliberal jag vill vara. Att jag stavade dinosaurie utan u i en herrans massa år var förargligt. Särskilt som även vårt hus under en period var invaderat av urtidsdjuren. Häromdagen hittade jag ett annat ord som jag både stavat och uttalat fel.

Det är senaste numret av Språktidningen som upplyser mig. Den brukar lära mig saker. En av artiklarna handlar om det som skribenten Per Ledin kallar nattuttryck. Ord och uttryck som vissa lyckats missförstå en aning. Handburgare, mumsbit, coollugn, idka älgskog, åkerbrasa, farligkorv, magdröm, korrigerad plåt, stationera exempel, collegeblock, copyrighter, skratta sig lycklig, dra alla över en kant, spela wordfood, stopp på belägg, skamdal, dramaskri och blindgalen. Där har du exempel som han nämner, utan att göra narr av de som missförstått, det är viktigt.

Det började med misshandel
En gång var hårdrageri en vedertagen term i vissa misshandelsmål. Det borde jag ha förstått. Någon drog någon i håret och ordet var fött. Men jag fattade fel. Ska vi hårdra det, så har jag nog skrivit fel minst hundra gånger i mitt liv:

”Hårddra”.

Ja ska försöke å bättre mig på den punkten. Jämt nu.