Fattigmans tröja

Skogen

 

 

 

 

 

 

 

 

Skogen är fattigmans tröja, sa Maja Ekelöf från en talarstol i Torsby. Naturligtvis. Precis så enkelt är det. Hon har funnits nästan lika länge som oss, den tröjan. Alltid varm för den som förstår att använda henne.

Maja Ekelöf. Den svenska skurhinkens och låglönehelvetets rapportör. Klar i tanken, frisk i språket, fick hon mig att begrunda Ivar Los tes att allt det spännande finns hos arbetarklassen.

*

Vi demonstrerade mot gifterna i skogsbruket. Vi protesterade mot besprutningarna av Fryksdalsbanan. Vi motsatte oss pumpkraftverket som skulle förstöra den vackra sjön på finnskogen och naturligtvis den livsfarliga kärnkraften som kan förstöra resten. Vreden var stark men makten kall, trots att vi hade rätt den gången och fast vi har lika rätt i dag om våra barns miljö.

Strax intill stod skogen och höll värmen åt oss.
Det gör hon än, den tröjan.

En dag att minnas

August PalmI dag är det årsdag igen. Själv är jag så gammal att jag fick lära mig datumet för Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen i skolan.

Det är inte honom jag tänker på. Det är en fattig skräddare som kom tillbaka hem till Sverige, efter att ha varit på gesällvandring i Danmark och Tyskland och snappat upp de nya idéerna. Den 6 november 1881 höll han det första socialistiska föredraget i Sverige: Hvad vill socialdemokraterna?

Ät August Palm-bakelser och fundera över svaret. Hvad vilja?

”Jag hör vad du säger”

Visst ville vi vända upp och ner på världen. Det var därför våra samtal blev avlyssnade.

Sverige ägdes av femton familjer, det statsbärande partiet brydde sig inte och ute i världen tävlade två supermakter om att ockupera de underlydande folk som hotade bli för självständiga inom just deras block. I hela världen hade kvinnor lägre lön för att de var kvinnor, demokratin gjorde halt vid fabriksgrindarna, miljön förstördes i tillväxtens namn och i USA och Sydafrika fick svarta och vita inte dricka vatten ur samma dricksfontäner. Fascister satt vid makten i södra Europa.

Vem vill inte välta en sådan ordning?

Gick världen framåt?
Det är nyttigt att göra en katalog ibland. Jag kunde göra beskrivningen längre. Den hjälper oss att se att på den och den punkten har världen gått framåt men på andra punkter är det ingen skillnad. Gör din egen lista och sätt dina egna bockar i kanten.

Klarälven går att bada i igen, inga bajskorvar kommer flytande. Amerikanerna fick lämna Vietnams djungler och Sovjetunionen finns inte mer. Annat däremot finns kvar.

Avlyssnade, avfotograferade
Vår analys var grumlig ibland men grundinställningen var sund. Vi ville vända på samhället men folket skulle vara med på saken. Inga kuppmetoder, masslinjen tack. Fanns det en paroll att tåga bakom så tågade vi. Plötsligt en dag hade vår attityd fått rätt. Det blev rätt att protestera, det blev rätt att skriva insändare och flygblad, det blev rätt att gå samman och säga ifrån.

Örat lyssnarOch dock lyssnade de. Statsapparaten lyssnade. Avlyssnade våra telefonsamtal, inte allas men vissas. Fotograferade märkvärdigt intresserat när vi for till Åmål och demonstrerade mot amerikanarnas ambassadör under pågående Vietnamkrig. Då gömde vi oss bakom plakaten. USA ut ur Vietnam.

Fick sina liv förstörda
Sedan kom Torsten Leander-fallet. Snickaren som inte fick arbeta åt marinmuseet i Karlskrona för att hans bil stått parkerad utanför ett möte med en förening som slogs för yttrandefrihet. Många år efteråt fick han rätt men det var så dags då.

För ytterligare en del öppnades SÄPO:s akter, men det var ofta för sent. De hade fått sina liv förstörda.

”Jag hör vad du säger” har aldrig varit någon bra replik i min värld.

Slår ner på chefens hatt
När jag var 19 år sjöng NJA-gruppen: ”Först när röken från fabriken slår ner på chefens hatt. Då får vi en miljödebatt.”

Det är samma sak nu. När unga vietnamdemonstranter avlyssnades och fotograferades, när radikala arbetare registrerades och kandidater på vänsterlistor spärrades från framtida jobb, då teg omvärlden. Men ger sig spionerna på att avlyssna Angela Merkel, det starka Tysklands mäktiga förbundskansler, makthaverskan framför andra, då tar det hus i helsike.

Det händer att jag ler roat.

Saker att dölja
Själv har jag en vän som nyss skrev den klokaste kommentaren till senaste avlyssningsskandalen. ”Jag har saker att dölja” skrev han. Precis så är det ju. Vi har alla saker att dölja. Så här skrev han:

Örat lyssnarÄven lokalt har argument (nämnts) som att har du inget att dölja spelar det väl ingen roll /…/ Jag kan ärligt säga att jag har saker att dölja fast de inget har med terrorism eller annan brottslighet att göra. Jag vill helt enkelt vara ifred, klia mig på näsan eller på andra delar av kroppen, prata i telefon med vänner och kamrater utan att maktrusiga spioner registrerar vad jag gör.”

Precis så enkelt är det.
Peta näsan-spioner blir med tiden rätt irriterande. Sådana som kontrollerar utanför vilka möten du parkerar. Sådana som hörs på tråden när du ringer. Sådana som öppnar dina brev och samlar dina sms och mejl.

Jag vill förresten fortfarande vända upp och ner på världen tills den blir rättvis. Skriv upp det nu, så jag får fred.

Ett land med djupa klyftor är djupt korkat

Korkat fördelat

Jag borde skriva om orättvisorna i Sverige. Jag borde använda en del av uppgifterna från undersökningen som det berättas om i nya filmen.

Att den rikaste femtedelen av svenskarna äger nästan allt, eller 87 procent av den totala förmögenheten.

Att inkomstklyftan bara växer. Sedan 2006 har den tiondel av svenskarna som har lägst inkomst tvingats minska sin årsinkomst med 3 500 kr. Minska! Under samma tid har den tiondel som tjänar mest fått lov att öka sin årsinkomst med 56 200 kronor.

Detta borde jag skriva om. En människa som är klyftig är smart, ett land med djupa klyftor är djupt korkat. Varför skriver jag inte om det varenda dag?

46 gånger mer än en arbetare
När Landsorganisationen i Sverige, LO, undersökte saken för ett tag sedan kom de fram till att framtiden verkar ljus för svenska miljonärer. Fast riktigt så sa de förstås inte. I rapporten Makteliten – klyftorna består undersökte de omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare. Inte kapitalägarna.

Korkat fördelatÅr 2011 tjänade den makteliten i landet i genomsnitt 5,4 miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 316 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2011 fick de 50 undersökta toppdirektörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Korkat fördelatKorkad klyfta
Läs siffrorna igen. Känner du några industriarbetare som jobbar hårt? Det gör jag. Känner du några chefer som också jobbar hårt? Det gör jag. Känner du någon enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? 46 gånger. Det gör inte jag. Hur jag än går igenom bekantskapskretsen och hur jag än grubblar, funderar, fantiserar och filosoferar – så kan jag inte komma på en enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än någon annan.

Det är inte en nödvändig skillnad.
Det är en orättvisa.
Det är en omänsklig och korkad orättvisa.
Den spräcker ett samhälle.

Visa filmen på varenda möte
Titta på den här filmen nu. Klicka och titta. Den är ny, tar 5 minuter och 16 sekunder och visar färska siffror över klyftorna i Sverige.

Den filmen borde svensk arbetarrörelse visa på varenda sammanträde fram till valet. Så snart en facklig organisation har möte, så snart en partigrupp i något fullmäktige träffas, så fort det är distriktskongress eller bara ett enkelt litet arbetsutskott. Visa filmen. Titta ordentligt på den. Prata om den. En enda fråga behöver ni ställa er:

– Är detta rätt?

Sista varningen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.

Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.

Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.

– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.

Bokhylla23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.

Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.

Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.

Tre block och två skor
Penna och blockSörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.

Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.

Vem är jag?

Kampen för att inte Sverige ska spricka

Fullt på torget

 

Kampen för att inte Sverige ska spricka ännu mer än det redan har gjort kan se ut på många sätt. Ibland blir det inga jättelika demonstrationer, stolta paroller och storslagna tal från talarstolar. Ibland består solidariteten av att folket på en alldeles vanlig sliten liten bruksort reser sig tillsammans på ett mer oväntat sätt. Det handlar min färska krönika på Tankesmedjan Ida om.

Om stolthet.

Länk: De sjöng för att kämpa för sin bygd

Munkfors sak är vår – När rätten att rösta kostar pengar

Team Book

 

– Jaså, säger den kära vännen. Då har nästan var tionde munkforsing gillat mitt senaste inlägg om Körslaget. Jaså, det var som försvarsadvokat åt Anna Book du skulle bli berömd.

Hon ler kärt men i mjugg när hon säger det. Som om inte hon också har ringt och röstat om lördagarna. Det är vi många ickemunkforsingar som har gjort. Allt för att hjälpa våra vänner men också till försvar för den lilla orten i det stora landet. Alla de små orterna.

Därför gråter vi inte om Töreboda vinner. Munkfors har 3 600 invånare, Töreboda strax under 9 000. Det är samma kamp.

Den rätten får vi köpa
Hundarna håller med
Den senaste tiden har det uppstått en debatt om röstköp i Körslaget. Jag måste erkänna att den diskussionen roar mig.

Att Expressen kallar Munkfors för stad kan jag leva med. Men är det inte dubbelmoral när en journalist på just den tidningen skriver om ”röstköp”. Vem är det egentligen som köper röster av vem? Vet inte Expressen att för att få rösta i Körslaget måste du köpa en röst av telefonbolaget och TV4? Inser inte Expressenjournalisten vilken galghumor det är när Bonniers, som äger deras tidning, tjänar pengar på att Expressen säljer lösnummer – genom att klaga på att munkforsborna låter Bonniers tjäna pengar på att de röstar? Är inte Bonniers stora ägare i TV4? (Vem som äger telefonbolagen vet jag inte).

Fattar du? De tjänar pengar på att klaga på att de tjänar pengar. Det måste vara den ultimata affärsidén. Är det inte vi som köper vår rösträtt av Bonniers med flera?

En gång skrev Verner von Heidenstam att Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, 
att medborgarrätt heter pengar.” Fundera över om inte den dikten är lika aktuell här. Fundera över vem som betalar vinstpengarna på 500 000 kronor till segraren Munkfors eller Töreboda. Tänk om det är vi röstare som betalar?

Har jag själv ”köpt röster” på det sätt Expressen och en dålig förlorare från Halmstad mumlat om? Nej, inte än. Jag har bara köpt av fyran och telefonbolaget. De tillhör också mumlarna. Borde inte TV4 berätta hur många som röstat och hur mycket pengar de själva och telefonbolagen tjänar på röstningen? Där finns den sanna dubbelmoralen.

Tror ni folk är så knövvliga?
Jag bor inte i Munkfors men har många vänner där. Om en av dessa vänner i kören köper fem bakelser av den lokale konditorn. Om konditorn är vän till min sjungande vän. Om Hjältarnas återkomstkonditorn därför ger henne en telefonröst per exempelvis var femte bookelse hon har köpt. Om konditorn känner hela hennes kör och vill att den ska vinna, för det vore kul för vännerna och bra för orten. Om det lokala konditoriet samtidigt tjänar lite pengar på bookelserna och kan överleva på orten.

Sådant har jag svårt att bli upprörd över.

Folk köper bookelsen för att det är skoj och för att känna att de deltar, även utan att sjunga. Att en enskild individ skulle ”köpa röster” på det sättet låter ovanligt knövvligt. Så besvärliga har vi inte råd att vara på Sveriges mindre orter. Så korkade är vi inte. Då blir det både billigare och enklare att bara rösta utan att gå omvägen via bakverket. Jag vet folk som har röstat många tiotals gånger varje lördag. Så många bakelser orkar ingen människa stoppa in i ansiktet. Bookelsen är något annat. Den är ett roligt inslag exempelvis vid fredagsfikat på jobbet eller hemma.  För en gångs skull har ju de flesta på orten sett samma tv-program och kan prata om det.

Det är bara den som inte vet hur Sveriges småorter ser ut som kan bli upprörd över sådant. Den som inte känt sammanhållningen, folks solidaritet när det verkligen gäller. Personligen tycker jag som sagt att vi borde fundera mer över vad telefonbolagen och TV4 tjänar på ringandet.

Där kan vi tala om röstköp.

Hjältarnas återkomstDe tidigare blogginläggen om Körslaget:
Munkfors sak är vår
Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst

 

Lycka till på lördag. Jag ringer. Munkfors sak är… ja, du vet.

Vår.

… eller svika sina värderingar

Inget blogginlägg i dag och ingen blogglänk på facebook, det är söndag. Läs Anders Lindbergs ledarkrönika från Aftonbladet i stället. Några borde läsa den varje dag. Det finns bara ett jordklot, det finns bara en medmänsklighet.

Länk: S borde ändra flyktingpolitik

Vill du ha en längre text skickar jag också med Martin Gelins och Martin Adolfssons reportage i Vi Läser, från den kanadensiska författaren Alice Munros hemtrakter. Nu får Morgonhimmelhon nobelpriset. Bra, även för novellen som form.

Länk: Alice Munro, var är du?

Soluppgången är från en lite större ort än Clinton, Ontario.

Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst

Hjältarnas återkomst

Torget i Munkfors, söndag. Ungefär halva kommunen på plats för att fira de 20 som gett orten självförtroendet tillbaka.

Vad det handlar om är David mot Goliat. Den lilla lilla 3 600-personerskommunen mot resten av världen. Revanschen på storsamhället.

Vad det handlar om är solidaritet, när en alldeles vanlig bruksort reser sig tillsammans, glömmer Jante och olika uppfattningar och säger att ”Nu jädrar gör vi det här tillsammans. Nu tar vi dom!”

Vad det handlar om är vänskap. Jag tycker ju om både Munkfors och dess kör. Några känner jag, några är bekantas bekanta, några är bekantas barn. Det är så roligt att de lyckas.

Vad det handlar om är att ge cynikerna fel. Jag bryr mig inte om hur länge Anna Book har bott i Munkfors och hur stockholmarna tycker att värmländskan låter i tv.

Vad det handlar om är att Körslaget är ett av få program i sitt slag, där det inte sitter en jury och förnedrar, inga ö-råd som lär Sveriges barn att egoismen ska segra.

*

Hundarna håller medVad det inte handlar om är vilka låtar de sjunger. Det är inte alltid min musik.

Vad det inte handlar om är Anna Book. Hon är inte min sorts sångerska. (Fast sjunga kan hon och i dag på centrum i Munkfors har jag lärt mig att hon både är rolig och kan säga ”kyss mig i rôva” på allt annat än stureplanska).

Vad det inte handlar om är en kanal med bedrövliga reklamavbrott.

*

Det handlar om solidaritet. Jag råkar gilla stöniga smeder. Det är därför jag tycker Munkfors sak är vår.

Bilderna är från torget i Munkfors i dag på söndagseftermiddagen. ”Hjältarnas återkomst” heter showen. Precis så ser vi på saken. Hjältarna.

Hundarna håller medShowen blev rejält försenad, för vi fick vänta på tv-teamet från Stockholm. De körde fel i Karlstad och for till Grums. Fundera över vilket budskap det sänder. Är det en hälsning att vi på vischan inte är något värda? Är det tändvätska? En storstadsnonchalans som får sådana som jag att förvånat rösta i ett lekprogram i TV4.

När inte ens arrangörerna själva hittar till de små orternas Sverige. Då är det dags att vi låter en sådan ort vinna.

Munkfors sak är vår.

– Det ska bli strängare registrering av såna som dig

En dag blir jag inkallad till kompanichefen på I2. Han som vi både gillar och ogillar högt och rent. Stäng dörren Svensson, säger han och bläddrar i sina papper. Sedan tittar han upp.

– Det har kommit direktiv uppifrån, säger han. Det ska bli strängare registrering av såna som dig.

Orange bollDe senaste kvällarna har jag tänkt rätt mycket på den karln och samtalet från 1971. Med åren blev han en tv-kändis på sitt område och ärlig har han varit hela tiden, både när det varit bekvämt och när det inte varit det. Den gången trodde jag bara att han ville skrämmas och få mig att sluta sälja radikala soldattidningar på luckan. Det lyckades inte. Fast försäljningen lyckades inte särskilt bra den heller, om sanningen ska fram.

Samtalet fortsätter med att kaptenen förhör mig i detalj om mina politiska åsikter. Hur ser jag på försvaret av Sverige (”jotack, jag är bondson, torvan ska försvaras, sen kan vi diskutera hur politiken ska se ut innanför gränserna men torvan är helig”), hur ser jag på proletariatets diktatur (”det är två latinska ord som kan betyda nästan vad som helst, se bara hur illa det gått i öststaterna”), hur ser jag på demokratin (”jag vill förändra mycket, kapten, men det vill jag göra tillsammans med svenska folkets majoritet”).

Så där håller det på. Till slut konstaterar kaptenen att 112 Svensson bara är en radikal socialdemokrat, vad han än kallar sig själv. Det har kaptenen rätt i, fast det tar mig några år att inse den saken.

Avlyssnade telefoner
Orange boll
Vi protesterade mot Vietnamkriget. Innerst inne var vi rätt säkra på att åtminstone de ledande av oss (dit jag inte hörde) fick sina telefoner avlyssnade. Registrerade för våra åsikter? Självklart var vi det, tyckte kamraterna. Minns du inte vad säpo-männen fotograferade oss noga när vi demonstrerade mot den amerikanske ambassadören då han besökte Åmål?

Långt senare fick jag jobb, först på den strategiskt viktiga SOS-centralen och senare på Räddningsverket som också hade viktiga hemligheter för sig. För mig var det inga problem, jag råkar tro på demokrati och på organiserad medmänsklighet. Ska vi ta till stora ord tycker jag att räddningstjänst och ambulanssjukvård sysslar med just det. Organiserad medmänsklighet.

Ibland behövs hemligheterna och jag tänker sannerligen inte bli förrädare och avslöja dem.

Då log Karl Marx
Något säger mig att kaptenen faktiskt menade allvar med det där politiska förhöret. Jag börjar tro att han aldrig skickade in någon rapport angående den marxistiskt intresserade telegrafisten på femte kompaniet. Jag fick ju jobben. På Räddningsverket fick jag till och med en säkerhetsutbildning av en karl från vårt lokala säpo. Då log Karl Marx i sin himmel. Lär dig nu allt om envarsgripande, viskade det mellan molnen.

Det skulle ha varit intressant att se direktivet han hade fått, kompanichefen. Lika intressant hade det varit att se hur det gick till när skånepoliserna fick order att bygga upp sitt register över romska levande och döda, vuxna och barn.

Kapten P hade åtminstone modet att berätta. Varför teg alla dessa poliser i alla år? Någon av dem måste väl ändå ha haft en viss känsla för anständighet?

 

SpänningFotnot: Polisen i Skåne har börjat göra ett register över alla som heter Johansson nu, samt deras barn och avlidna föräldrar. Johansson är ett genomsnittligt svenskt namn och en av skånepoliserna har hört att det i genomsnitt sker en del brott. Några dessutom med efterlevande till döda föräldrar inblandade.