Landskap är tid som inte har bråttom.
Klimat är väder som har tänkt på saken.
Kärlek är när varje sinne blir saligt så fort det får chansen.
Alla sinnen du har.
Så där fortsätter det sedan.
Dretvä’r är när det regnar fast du tydligt sa ifrån.
Kategori: Natur
Det jag aldrig har skådat förut
En annan dag. Snöfall i dag igen, fort och tätt faller flingorna, målar världen vit och småningom blå, gör vår trädgård mjuk och garageuppfarten oskarp.
Det är en sådan lycka med den snögen. När jag var barn stod jag med näsan mot rutan på senhöstkvällarna hemma på gården och stirrade ut i det gula ljuset från gårdslampan. Skulle det snöa i natt så vi fick åka skidor i morgon?
En kväll kom den. Varenda år. Snö över hela socknen. Då somnade den här människan förväntansfull, det är det bästa sättet att somna.
Väntat med skräck och förtjusning
En annan dag i Forshaga. Skottar snö, sopar veranda, borstar bil, ger mig ut på en löptur som blir till älskad snöpulsrunda. Vi stammar från Afrikas savanner och öknar har jag för mig, var har jag då plockat upp denna extragen efter vägen? I december är snöpulsgenen synnerligen dominant och sprittande i den här kroppen. Knarr knarr knarr plogar snötokiga fötter ett dansande fotspår genom femton centimeter färsk lättsnö över öppet landskap i det närmre bevakningsområdet.
Jag ska över ängen upp till Sisugården för att se det jag aldrig har sett förut, fast jag är skogsmänniska och fastän jag har väntat med skräckblandad förtjusning ända sedan början av 1980-talet.
Vargspår.
Klockan 09.30 den 8 december såg en motionär en ensam varg vid grillplatsen vid Sisugården. Trettio sekunder senare kom vår granne. Då var det försent att se vargen där uppe på kullen men spåren fanns kvar. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och snön har fallit hela dagen. Där är de ändå, rejält översnöade men fortfarande synliga. Oberört har det vilda djuret lunkat från grillplatsen, ut på skidåkarbron och över väg 62.
Länge länge spanar jag över gärdena väster om bron. Vi är inte ensamma på Grossbolstorp.
En egen krater på månen
En kväll svämmar min mobil och dator över av brinnande himlar. Vackra foton som vännerna tagit på en särskilt fin solnedgång och lagt ut. Överallt i provinsen har de stått och lyft sina blickar, så som människan gjort i alla tider.
Vad finns det där uppe? Varför lyser solen? Vad är månen för en filur?
Dagen därpå hamnar jag på Karlstads universitet. I en monter i entrén berättar de om Magnus Nyrén och Oskar Backlund. Två unga män, uppvuxna i Värmland, som blev berömda astronomer i Ryssland före revolutionen. Den ene chef över världens största observatorium, den andre vice chef på samma ställe. Oskar adlades av tsaren, båda fick statsråds titel.
”Men oj, att en pôjk från Västra Furtan kan nå så långt…” tänker du nu.
Gör inte det, min vän. Jag har aldrig märkt att de från Västra Furtan skulle vara mindre kloka än någon annan.
Högt ovan Furtans grusvägar såg Magnus Nyrén mångruset lysa genom Sankt Petersburgs bästa okulär. En av kratrarna där uppe blev döpt efter Oskar, en komet likaså. Själv förlorade Magnus sin pension när Lenins bolsjeviker tog över Ryssland. Då ordnade Hjalmar Branting en svensk pension åt honom.
Tittar på himlen gör vi än i dag, i både Västra Furtan och södra Sankt Petersburg. Jag undrar fortfarande vad månen är för en filur.
Skogen har humor
Varje svensk skog har humor, det vet alla som sprungit orientering. En kamrat löpte en halv kilometer längs en stig och glodde mot himlen, ivrigt spanande efter en elledning som skulle komma. När den dök upp skulle han rusa ut i skogen österut. Tummen på kartan markerade var.
Det kom ingen ledning, det var en skånsk stengärdsgård. Min kamrat hade glömt att lära sig just det karttecknet. Fort fort sprang han med näsan mot skyn medan Skånes stengärdsgårdar som vanligt vägrade att sväva.
Var det vid samma femdagars som arrangörerna gjorde sin hemska upptäckt när alla tiotusentals kartor var tryckta? Kraftbolaget hade tagit bort en elstolpe som stod där när de rekade och godkände kartan. Det fanns bara en sak att göra. Sätta dit en stolpe igen. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens då gäller kartan, men de ville att hon skulle stämma.
Storebrorklubben nere i residensstaden brukar sätta sina kontroller lågt, gärna i sänkor. Det drabbar särskilt vår klubb, där många är kortväxta. Vi når inte upp så vi kan se ner.
När vi själva anordnade O-ringen var vi många som hjälpte till. En riktig general var chef över centralorten på regementet nere i Karlstad. Kasernhöjden. Där fanns det allt från sportbutik till langoskiosk, souvenirbutik, restaurang, kartutlämning, resultattavlor, värdinnor och turistbyrå – och han bestämde. Halva axeln full med stjärnor, hela handen pekade. Ställ kiosken där. Fatta, lyft.
Själv hade jag ansvar för tio kontroller här på skogen. De skulle kollas mot kartan, rensas från sly och hinder, kollas igen, provspringas, kollas ännu en gång, sättas upp på tävlingsdagen och sedan vaktas så ingen råkade riva ner dem i hastigheten.
Stackars general, sade jag till alla som ville höra. Han är bara chef över en höjd han. Själv har jag fem stycken.
Fem punkthöjder.
De som vet hur en punkthöjd ser ut såg en viss galghumor i detta. En brun plupp på kartan, minst en meter hög i skogen. En av kontrollställningarna såg ut som en kiosk.
Förvånade kollegor i rullstol
Skogen har humor. Det har vissa handikapporienterare med. Det året femdagars gick i Västmanland vann jag etappen i Riddarhyttan, klassen H40 N. 40-åriga nybörjare, redan det är humor. Hur många kan det finnas? Etappen gick på sviktande furumo, jag sprang som en tosing, de orange skärmarna syntes på trehundra meters håll mellan tallstammarna och den finske skidåkaren som var bäst i klassen gjorde bort sig på väg till första.
Dagen innan var jag en timme efter täten, mest på grund av en bökig kontrollpunkt på ett igenväxt hygge. Förvånade orienteringskamrater i rullstol på en bred stig i kanten av hygget såg mig komma dundrande, gång efter gång, från olika håll. Varje gång frågade jag var vi var, för sådant har handikapporienterare koll på. Klockan gick och var femte minut kom jag dundrande. Till sist var det en av dem som inte orkade tiga.
– Är det så där det är att orientera med ben.
Jag rusade ut på hygget igen.
När jag kom travande på upploppet en timme försenad stod min värste konkurrent från grannklubben och smålog. Ganska högljutt smålog han, lika road som kamraterna i rullstol, fast det visste han inte.
Nästa dag vann jag.
Den svenska tallmon har humor.
Det är bara skog alltihop
Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.
Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.
Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.
Du kan vara kär i skogen
Jag var kär i skogen. Jo, i träden, gläntorna och suset med, men jag menar mer handgripligt. Första slidkniven fick jag vid sju års ålder, en scoutkniv med parerstång. Ärren på fingrarna finns kvar, men då har jag huggit med yxa där några gånger också. Pappa hade inte läst Ronja Rövardotter, för den var inte skriven än, men han begrep att en bondpojke måste kunna hantera ett verktyg och träna på att inte skära av sig fingrarna.
Bästa sättet att träna är att tälja. Så vi täljde. Pilbågar, slangbellor, barkbåtar, kojor, små träfigurer, sälgpipor, späntade stickor att tända i spisen med för mamma.
En kniv är alltid bra att ha. Varje kväll satt vi och vässade våra knivblad med ett bryne. Blötte, gned och slipade. Pappa citerade Herr Arnes penningar, det var visst ett väldigt knivslipande i den filmen. Långt senare läste jag boken och hörde att han hade rätt.
*
Åren går och nu är jag kär i skogen. Var ska annars en tolvåring i värmländsk glesbygd ta vägen med sin bultande, obesvarade kärlek? Kär i skogen kan vara att rista ett hjärta i en savande björkstam, med namnet på henne som han för tillfället älskar för resten av livet.
Du kunde väl ha haft ett kortare namn, tös? Det kunde väl ha varit raka bokstäver, inte alla dessa krokiga?
Här står en annan och sliter så blogen skvätter.
Det finns tre sorters kojor i skogen
Han är min idol, men det vet han inte. Kusinen som lär mig hur du bygger en vattentät koja med dina bara händer, utan vare sig spik eller bräder.
Du går till en granskog med vuxna granar och helst lite al eller annat sly. Bryt och kvista nio mjuka drygt fingertjocka alar. Slå ner dem i marken och bind ihop dem upptill med en vidja, så det liknar stommen till ett indiantält. Bryt grankvistar och börja fäst dem upptill och sedan fäster du nästa lager i dem, tills du når ner till marken med dina grenar. Täta grankvistar ska det vara, gärna ganska långa i första lagret. Täck med lager efter lager av grenar.
De sista lagren ska ligga som du lägger takpannor, trä in dem nerifrån så de övre går om lott med de undre.
Till sist har du en koja som är helt vattentät, så länge barren hänger kvar. Fyll golvet med flera lager granris som isolerar. Gå in i kojan. Känn att du inte är den förste som gjort den sortens hydda här på skogen. Vänta på regnet.
Det finns tre sorters kojor, lär kusinen mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Den vi gör djupt inne i en lerbank vid älven rasar när vårfloden kommer, men då är vi inte där. Fördämningen i älven försvinner på samma gång.
Det finns samhällen inuti samhället
I södra Europa finns ett myrsamhälle som når från Italien via Frankrike och Spanien ända bort till Portugal. Ta en myra från vilket bo som helst, de är vänner och börjar genast arbeta tillsammans. Deras samhälle är 600 mil långt. Ta en myra från den katalanska superkolonin, någon dagsmarsch inåt Spanien, och frakta till dem. Då slåss de till och med i forskarnas laboratorium.
Respekt.
Myror har sina egna trafikregler. Hastigheten på en myrstig ska alltid vara jämn. Kommer det en ensam myra och släpar på för stor börda hoppar andra in och hjälper till, så hon inte ska sinka takten. Kommunicerar gör de med kemikalier.
Vissa myror har två magar, en social och en egen. En art gör en stack av sig själv varje kväll, när myrorna ska övernatta, och låter drottningen vila i mitten, skyddad. Bestämmer gör hon inte, hon har bara sin roll i klassamhället.
Ibland kan du hitta myror i Östersjöns bärnsten, myror har funnits i 150 miljoner år. Vår egen skogsmyra gör stackar som kan bli två meter höga och innehålla tusen drottningar och en miljon arbetare. Det är mer stack under marken än över. Värmen reglerar de genom att lägga den mot söder, men också genom att öppna eller stänga stackens ingångar. Ett myrsamhälle kan äta 100 000 insekter på en dag.
Det finns folk som tror att vi bor i Forshaga människotätort. Kära medborgare, det är inte hela sanningen.
Vem bor hos vem?
Fattigmans tröja
Skogen är fattigmans tröja, sa Maja Ekelöf från en talarstol i Torsby. Naturligtvis. Precis så enkelt är det. Hon har funnits nästan lika länge som oss, den tröjan. Alltid varm för den som förstår att använda henne.
Maja Ekelöf. Den svenska skurhinkens och låglönehelvetets rapportör. Klar i tanken, frisk i språket, fick hon mig att begrunda Ivar Los tes att allt det spännande finns hos arbetarklassen.
*
Vi demonstrerade mot gifterna i skogsbruket. Vi protesterade mot besprutningarna av Fryksdalsbanan. Vi motsatte oss pumpkraftverket som skulle förstöra den vackra sjön på finnskogen och naturligtvis den livsfarliga kärnkraften som kan förstöra resten. Vreden var stark men makten kall, trots att vi hade rätt den gången och fast vi har lika rätt i dag om våra barns miljö.
Strax intill stod skogen och höll värmen åt oss.
Det gör hon än, den tröjan.
Månadslön: 25 snökäppar
Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.
660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.
25 snökäppar i månaden.
Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.
660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.
Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.
När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.
Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.
– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.