Kan du gå in på Nordea, säger den kära vännen en dag när jag har semester. Jag tror genast att hon menar att jag ska åka ner på byn och bengå in på bankkontoret för hand. Gå in? Det är klart jag går in.
Men det är nya tider nu, hon menar via skärm. Jästrar vad huslån vi har inuti i den skärmen. Långt inne mellan ettorna och nollorna (och vissa väl valda ännu högre nuffror) har någon kletat dit ett minustecken.
Vänta, det är två stycken ser jag nu. Blir det plus då om man adderar minusen?
Mest besökta inlägg: nationaldagstalet mot främlingsfientligheten, krönikan om solidariteten när någons älskade vän försvann samt när jag länkade till Beda från Bogen. Satiren om den moderata understödstagarandan i norra Värmland har också många studerat och mitt sökande efter musik att älska.
Främlingsvänlighet. Solidaritet. Värmländsk progg. Satir mot skattesmitare. Blues från Mississippideltat.
Det finns hopp om svenska folket.
Musik medan jag skrev det här:
Thunderbird med ZZ Top.
Tusen krönikor har jag skrivit och drygt 300 inlägg på den här bloggen men ingen text blev så bra som krönikan Liv Strömquist skrev i Efter Arbetet.
Tag och läs!
Krönikan Invandrartourettes
Simning en bit.
Simning en kort bit.
Simning en rätt kort bit.
Simning lite längre.
Simning hit och dit.
Simning hit men inte längre.
Simning en stund.
Simning med platt hand.
Simning med sprattlande ben.
Simning som ser ut som om du vill nå’t.
Simning som en dykinsekt.
Simning med näsan neråt.
Simning med näsan uppåt.
Simning med långa benet före.
Simning mot kakelplattor.
Simning med näsan i blöt.
Simning rätt så långt.
Simning ganska så långt.
Simning ganska så fort.
Simning jättelångt.
Frisim.
Hundsim.
Fulsim.
Finsim.
Flicksim.
Tricksim.
Stimsim.
Simning med halvlång dräkt.
Simning ihop.
Simning tillsammans.
Simning i grupp.
Simning en och en.
Temposim.
Linjesim.
Pinjesim.
Simskytte.
Simning överlägset.
Simning undergivet.
Simning ikapp.
Simning ifrån.
Simning dit bort.
Simning med gråt.
Simning med lustiga glasögon.
Simning en hel tablå.
Ridå.
När jag har sprungit ett långt, härligt avslappnat långpass vill jag genast göra om det, en gång till. När jag har läst Born to run vill jag genast läsa om den. Så då gör jag det.
Inte långpasset, där brukar hjärnan bromsa, men boken slukar jag på nytt. Den finns som pocket i en livsmedelsbutik nära två av barnbarnen. Efter tre sidor kan jag inte begripa varför jag väntat så länge med att börja plöja den.
Är det här min nya löparbibel? Jag är inte överens om allt – vem har någonsin varit det med en bibel – men den har gett mig en fin läsupplevelse och gott om ny och välbehövlig löpinspiration.
Världens bästa, mest hemlighetsfulla löpare
Berättelsen börjar med att författaren Christopher McDougall kuskar runt i Sierra Madre i norra Mexico på jakt efter en löpande ”vålnad” som heter Caballo Blanco, Vita hästen. I en dåligt upplyst lobby på ett slitet hotell i utkanten av en dammig ökenstad hittar han honom.
Vissa påstår att Caballo Blanco var på flykt när han kom till trakten. Andra har hört att han var boxare och hoppade av efter att ha slagit ihjäl en motståndare i ringen. Han hade kommit till Mexico för många år sedan och tagit sig långt in i den vilda, ogenomträngliga Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – där han levde med tarahumarafolket. Det friskaste och fredligaste folket på jorden, historiens främsta löpare.
På riktigt långa distanser kan ingen slå dem. De vinner mot kapplöpningshästar och de vinner mot olympiska marathonlöpare. Ytterst få utomstående har sett dem i aktion, men historierna har sipprat ut från kanjonen i århundraden.
En forskningsresande såg dem fånga en hjort med bara händerna, efter att ha tröttat ut den. En annan äventyrare behövde tio timmar på ryggen på en mulåsna för att ta sig uppför ett berg i kanjonen, där tarahumaralöparna sprang upp på 90 minuter. De gör en fenomenal energidryck, de bor på klippavsatser som få har besökt, de gillar inte beröring av främmande människor men är fridfullare än de flesta.
På något sätt hade Caballo Blanco tagit sig fram till det inre av kanjonen och blivit accepterad. Snart lärde han sig deras båda främsta konster: extrem uthållighet och att bildligt talat kunna göra sig osynliga.
Hot mot skotillverkarna
För författaren Christopher McDougall startade alltihop med att han fick ont i foten när han sprang. När berättelsen är slut har han blivit bra i foten och skrivit barfotalöpningens bibel. (Som visserligen borde ha fått en svensk titel, vad är det för fel på Född att springa?). Den här boken är det. En bibel. Skofabrikanten Nike och andra måste ha upplevt den som ett stort hot.
McDougall och hans profeter i boken tycker nämligen att den alltför skyddande moderna löparskon orsakar en felaktig löpstil och därmed många av våra löparskador. Vi landar för mycket på hälarna.
På vägen dit har McDougall sett ett foto av en mycket snabb man klädd i en mycket kort kjol, fått höra om ett mord på nära håll, lärt sig frukta Sierra Madres knarkligor och fått träffa en enarmad man med en färskostburk fastspänd på huvudet.
”Jag träffade en vacker blondin som jobbade som skogvaktare och som fann sin frälsning i att kasta av sig kläderna och springa runt naken i Idahos skogar, och en ung surfarbrud i flätor som sprang rakt ut i öknen, rakt mot döden. En talangfull ung löpare skulle dö. Två andra skulle nätt och jämnt undkomma med livet i behåll.
Jag fortsatte söka och träffade på Barfota-Batman … Naked Guy … sanfolket från Kalahariöknen … en man som opererat bort sina egna tånaglar … en sekt som hängav sig åt långdistanslöpning och sexpartyn … vildmannen i Blue Ridge Mountains … och till sist, det uråldriga tarahumarafolket och dess skugglike lärjunge, Caballo Blanco.”
Intresserad? Jag säger ju att boken är en upplevelse.
Varför springer jag?
I dag är löpningen en av Sveriges bredare folkrörelser. Det går i vågor, så har det alltid varit, men just nu är det många som anmäler sig till de olika motionsloppen igen. Som alltid kommer då en våg av löparböcker, för oss som behöver boklig inspiration mellan löppassen.
Den här bästsäljaren har redan fått många svenskar att börja springa barfota – eller med ”barfotaskor” – och fler lär det bli.
I boken ställer författaren sig den fråga som många av oss förr eller senare ställer sig. Varför springer jag? Han ställer den till tarahumaras, han ställer den till forskare och han ställer den till olika profiler inom långdistanslöpningen. Svaret är enkelt. Vi är födda till att springa.
Boken är ett underhållande, tänkvärt och inspirerande reportage. Roligt att läsa om ultraloppet i ödemarken som Caballo Blanco bjuder in till, redan förberedelserna är mer äventyrliga än vid något annat långlopp jag känner till. Själva tävlingen ska vi inte tala om. Den lever vidare, läser jag på nätet.
Tunna sulor ändrar löpstilen
”Den bästa löparen lämnar inga spår”. Vad menar McDougall med det citatet från Lao Tzu? Läs Born to run så förstår du.
Personligen tänker jag inte börja springa barfota i skogar och på gångvägar kring Grossbolstorp efter detta. Riktigt så romantisk är jag inte. Ändå tror jag det ligger mycket i vad tarahumaras tunna remsandaler gör för deras löpstil. Ska vi inte ta en liten barfotarunda på gräsmattan i alla fall?
Kom igen fötter, ni är fria!
Vi ska inte flytta till någon kanjon väster om Kil. Vi ska bara prova lite.
LÄST: Born to run. Jakten på löpningens själ. Christopher McDougall. (Bra översättning: Johan Nilsson).
LÄNKAR: – Författarens blogg, bland annat om Caballo Blancos fortsatta ultramarathon i Barranco del Cobre.
– Barfota-Ted knyter tarahumarasandal.
– Serien Mina löparguruer.
– Hollywoodstjärna klar för Born to run-filmen.
Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.
Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.
*
Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.
*
Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.
*
Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!
*
Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.
*
Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal. Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.
Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.
*
Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.
Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.
Vem drömmer inte den drömmen.
Söker på ordet ”tölsvadd” på google. Noll träff.
Hurraaaaa!
Nu hävdar du kanske att den som själv är tölsvadd sällan har distans nog för att söka på det ordet. Allt medan den som inte är tölig, sällan har lust att göra det. Än mindre skriva om det på nätet.
Du har säkert rätt. Hör du inte vad jag säger, du har säkert rätt.
Tölsvadd.
Tölig = tjatig. Tölsvadd = tjatig person. I och med det här inlägget bör ordet snart vara sökbart på google. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för DFTS.
PS, ett halvt dygn senare: Nu har jag lagt ut följande på facebook: ”En historisk seger! Jag är den person i hela världen som såg till att ordet ’tölsvadd’ blev sökbart på Google. När blogginlägget skrevs gick det inte att hitta där. Men – nu!”. DS.
Du använder dig av lågmälda klipphängare, skriver en vän på facebook. Uttrycket kräver sin förklaring. Lågmäld är jag stundom, även om det borde ske oftare. Klipphängare är den amerikanska filmtermen cliff hanger. Du vet, när bilen hänger och vaggar på klippkanten och kanske ska välta med tre personer i – eller kanske inte. Just då är den episoden av tv-serien slut.
Du får vänta en vecka på besked.
Jodå, jag har gått kurs i filmdramaturgi fast det var många år sedan. Vi använde förresten samma teknik för våra puffar på förstasidan på Smålands Folkblad, den fungerade där med.
Men lågmälda klipphängare, det är ett så klokt och snällt sätt att uttrycka saken på, att jag blir alldeles rörd. Jag som alltid har tyckt om uttrycket mjukhetens styrka, om maskrosen som växer genom asfalten.
Det här är samma sak, men med spänning inbakad – och nu har någon tyckt att jag skriver så. Tack, Per L. Den kommentaren lever jag på länge.
Viktigt meddelande i Klarälvsbäckenet, sommaren 2012.
Första omgången
Lördagen den 13 juli
P. Adams, Förenta Staterna, E. Möller, Sverige, B. W. Adams, Förenta Staterna, C. Tsiclitiras, Grekland, R. L. Byrd, Förenta Staterna, L. Goehring, Förenta Staterna, klarade alla 150 cm., L. Ekman, Sverige, G. I. André, Frankrike, R. Smedmark och K. Bergh, Sverige, samt F. Fletcher och F. W. Belote, Förenta Staterna, 145 cm., A. Schwarz, Ryssland, R. Hammersley, Chile, och B. Brodtkorb, Norge, 140 cm., och B. H. Baker, Storbritannien, endast 135 cm.
Under tryckande värme gick försökstäflingen af stapeln redan kl. 9,30 f. m. Då de deltagandes antal var afsevärdt mindre än de anmäldas, sammanslogos de tre grupperna till en.
Redan på de lägsta höjderna märktes, att striden skulle komma att stå mellan bröderna Adams och greken Tsiclitiras. Det hade stipulerats, att de täflande för att komma med i finalen skulle klara 150 cm., och denna höjd gingo också 6 st. af deltagarna öfver. Redan på 135 cm. var emellertid den förste, engelsmannen Baker, ur leken, och på 140 cm. följde ytterligare tre hans exempel. 145 cm. blef för mycket för tre af de täflande, och denna höjd blef maximum för svenskarna Bergh, Ekman och Smedmark, fransmannen André samt amerikanerna Fletcher och Belote. Till finalen kvalificerade sig 4 amerikaner, en grek och svensken Möller.
Finalen
Lördagen den 13 juli
1. PLATT ADAMS ………. Förenta Staterna 163 cm
2. BEN ADAMS ……………… ” ” 160 ”
3. G. TSICLITIRAS ……… Grekland 155 ”
Oplacerade:
E. Möller ……………………… Sverige 150 ”
R. L. Byrd …………………….. Förenta Staterna 150 ”
L. Goehring ……………………. ” ” 150 ”
Ribban sattes till en början på 130 cm., hvilket alla de täflande utan svårighet klarade. Äfven 140 cm. var icke värre, än att den höjden ledigt passerades af alla utom Goehring, som i första försöket föll rätt ned på ribban och därför måste göra om sitt hopp. 145 cm. missade ingen på i första försöket, och det var först på 150 cm. omhoppen började. Här var det greken och Byrd, som måste göra om sina hopp för att få fortsätta vidare. Den egentliga stötestenen blef 155 cm., och här föllo tre tillbaka, nämligen Byrd, Goehring och Möller. Bröderna Adams och greken gingo alla tre öfver 155 cm. 160 cm. klarades af Ben Adams i första omgången och af brodern Platt i den andra, under det att greken äfven i tredje försöket misslyckades och således fick nöjda sig med tredje plats. Ben Adams förmådde ej klara mer än 160 cm., under det att Platt Adams i ett grannt hopp gick över 163 cm. och därmed vann segern. Ett försök på 166 cm. misslyckades dock fullkomligt.”
(Hela av snittet om höjdhopp utan anlopp ur Olympiska spelen i Stockholm 1912, officiell redogörelse, Stockholm, 1913. Av reglerna, som också publiceras i boken, framgår att ”Saltomortaler eller flygsprång öfver ribban äro ej tillåtna. Med ’saltomortal’ afses en volt över ribban och med ’flygsprång’ då en täflande hoppar öfver ribban med hufvud och händer först, bröstet mot ribban och så att bröstet kommer först mot marken”. ”Allt användande af vikter är förbjudet”).