En kväll på twitter.
”Vad är motsatsen till motsats?”
Varför heter det kurragömma? ”Troligen av kura i gömma.”
”50% av hemtjänstföretag i Sthlm har inte kollektivavtal.”
”Anhörig köpte telefon till kommunen.”
”På tunnelbanan mot Sundbyberg. Vagnen skälver av förväntan.”
Sociala medier? Gärna, men bästa upplevelsen är när jag sitter asocial och småtrivs med bara skärmen tänd. Fel, slönjuter heter det. Retweeta är för socialt.
Länk:
Forskare i Karlstad: Okej att slösurfa på jobbet
Om du tror att jorden ska gå under i dag
så hoppas jag du har något annat att tro på i morgon.
Något som inte är byggt av snömos och vidskepelse.
Får jag föreslå Frihet, Jämlikhet, Systerskap & Hållbart Vackert Välskött Jordklot?
Med sidensvansar på.
Nej, jag tycker inte att filmbolagets beslut att klippa bort den svarta tjejen från filmen om tomtens julverkstad är den viktigaste frågan denna vinter. Inte när Syriens regering dödar sitt eget folk och när sjuka och arbetslösa i vårt eget land hålls nere av en hårdhänt ekonomisk politik.
Det finns viktigare frågor. Men när vi nu ändå diskuterar denna vår jultradition så kommer här mina funderingar kring de konserverande schablonerna.
Filmen ger en schablonartad bild av arbetarklassen. Alla tomtenissarna vid det löpande bandet i tomtens verkstad ser likadana ut. De är duktiga proletärer men kopior.
Filmen ger en schablonartad bild av konstnärer. Alla som målar dockansikten i verkstaden bär baskrar, ser likadana ut och målar likadant hela tiden, på order av tomten får man förmoda.
Filmen ger en schablonartad bild av flickor som små rädda varelser. Alla får de sina lockar lockade, efter att först ha skrämts rejält av en spindel som en nisse håller fram.
Filmen ger en schablonartad bild av blondiner. ”Ma-ma” piper flickdockan blygt, när hon står framför tomten som ska godkänna henne.
Filmen ger däremot en individualiserad bild av den svarta flickan. Enligt mitt tycke finns det bara tre som är individer i gestaltningen av tomtens verkstad. Tomten själv, hans medhjälpare med önskelistorna – och så hon, den afroamerikanska tjejen. Stark och frimodig ställer hon sig framför tomten, ropar sitt stolta ”Mamsen!” och godkänner sig själv, utan att någon skäggig gammal viting ska behöva blanda sig i saken.
Jo, nog är den filmen full av schabloner.
Twitter är skumt. Av en händelse råkar jag i tweetdiskussion med en människa jag högaktar. Sedan, när jag kollar (för det kan man förstås på twitter), så ser jag att hon stunden efteråt pratar med en tv-kändis som… aschdäkvetter. Jag är inte stalker. Jag är gammal murvel och blir inte imponerad av kändisar från den ena eller andra arenan. Det är vad folk gör som imponerar på mig. Hon imponerar på mig, hon som jag käftade med. Boken och hennes åsikter gör det. Inte fick jag sagt att vi är kollegor heller. Kônstig värld, inte skulle jägarna och samlarna tänkt så här om en kloker från nästa generation.
Fast kul är det ju.
Här är en länk, apropå en helt annan diskussion.
Den handlar om hur världens största vapenexportör fick pris.
Läser mitt favoritmagasin. Med 112 frågor & svar sammanfattar redaktionen år 2012.
”3. Är norrmän roliga?
Alltså, de gav EU fredspriset.
4. Blev två ledande sverigedemokrater påkomna med järnrör i händerna?
Nej. Absolut inte. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har i detta avseende behandlats orättvist av medierna. Vilken byggnadsingenjör som helst kan se att de tillhyggen som finns på filmerna inte är rör av järn. Enligt branschexpertis är rören till största sannolikhet av lättmetallen aluminium från det tyska företaget Plettac. När man betänker att den inte jättestora Ekeroth hållit ett rör i en hand och filmat med den andra framstår det som ytterst osannolikt att rören skulle vara gjorda av någonting med högre densitet än en Coca-Cola-burk.”
”41. Vad var fördelningspolitik 2012?
Att färga fläskfilé så att även de i Fas tre skulle ha råd med oxfilé.”
Vad kan man säga? Det är bara att göra självkritik som vi säger på Grossbolstorp. Det var inga järnrör, det var inga järnrör, det var inga järnrör. Läs Fokus. Den kanske inte talar om vilken politik jag ska välja, men den talar förbanke mig om hur den politik ser ut som en del andra har valt.
Jag har aldrig haft någon lust att smyga in på damtoaletten när det varit folk där. Fast visst har jag undrat ibland hur pratet går, så är det ju.
Numera tror jag att jag kommit närmare svaret, för jag finns på facebook och där är det svårt att undgå. Då och då lägger unga och gamla damer ut en ny profilbild på sig själva. Inget konstigt med det; glasögon, frisyrer eller årstider byts och då kan det vara dags att byta bild. Det jag tycker är så talande är alla kommentarer det nya fotot får:
Fin du är!
Sötis!
Snygging!
Amen du är väl för söt!!!! Puss!!
Åhhh vad jävla fin du är!
Du ser grym ut!
Så söööööööööööööt!!
Gissa vilka som skriver så till varandra. Damerna själva förstås, jag älskar det.
Det är inte bara i svensk politik som kvinnorna är klokare.
*Blyg kram*
Sverige producerar också tungt vatten, visserligen mycket lokalt.
Det faller som snö över Stockholm.
Halva priset på att bli utskälld i färg?
Jo jag tackar jag. Svartvita trätor blir lätt lite beige.
Ur annons på aftonbladet.se
Jaha, i år kom artikeln den 27 november. Texten om att julskinkan kan bli bristvara. Det är skönt att svenska kvällstidningar håller på traditionen.
Sånt gör en så glad.
2012: Svensk julskinka kan bli bristvara
2011: Griskris ett hot mot julskinkan
2009: Brist på ekologiska skinkor inför julen
2007: Julskinkan är hotad på sikt
2006: Julskinkan är hotad
Ser en enkel reklamfilm från Ikea. Vilken är den roligaste dröm du haft? När min kompis blev förvandlad till en gris och kom ut ur en garderob. Det var nånting med simmande kor. Flygande morötter. Att jag var typ handbollsproffs. Filmen slutar med Ikeas version: När man vaknar och så är det bara varmt och mysigt inuti. Det är dom härligaste drömmarna.
En stund senare hittar jag Katrine Kielos ledarkrönika i söndagens Aftonbladet, Drömmarna finns – utom i politiken. Gôtt, en människa som tänker som jag:
”Varför tonar de politiska partierna ner allt som har med moral, värderingar och drömmar att göra samtidigt som vårt behov av berättelser om moral, värderingar och drömmar verkar vara större än någonsin?
I svensk politik har ’regeringsduglighet’ blivit mantrat framför alla andra. Det har kommit att betyda att med allvarlig uppsyn och allt tunnare hästsvans värna om statsskulden.
’Reformduglighet’ talas det mindre om.”
Sanningen om politiken, skriver Katrine Kielos, är att människor vill vara en del av något större. Vi vill tro att det vi lägger vår röst på betyder något mer än sänkt skatt för oss själva. Precis som vi vill tro att klockan vi köper är något mer än bara en sak som visar tiden. Reklambranschen tjänar miljoner på att berätta för oss hur den lilla tickande saken är så mycket mer. Dagens politiker gör däremot nästan inget alls för att berätta vad de är en del av eller vilken värld de vill skapa.
Word, som vi säger på Grossbolstorp.