Sökes

Partiledare till större svensk parti. Vi tror att du är kvinna eller möjligen man. Du är hungrig men samtidigt erfaren, exceptionellt god retoriker men också ständigt lyssnande, van att leda en stor organisation men lika van att hela tiden stå på den lilla människans sida. Du kan allt som går att veta om filosofi, historia, försäkringsväsende, arbetsmiljöregler, trafiksäkerhet, Europeiska unionen, kärnavfallsförvaring, lagen om anställningsskydd, nya kollektivtrafiklagen, islam, matematik, ensamkommande flyktingbarn, LO:s historia, August Palm, sociala medier, gammelmedier, radioskugga, Nya moderaterna, gamla högern, 1905 års unionsupplösning, Sveriges geografi, Hallands floder, huvudstäderna i Europa, ozonhålen, isbjörnar, minoritetsspråk, fotbolls-VM samt allt annat som står skrivet i böcker, tidningar och tidskrifter eller på nätet och som folk pratar om, pratat om eller kommer att prata om.

Vi har en gång sett till att vårt folk fick allmän rösträtt, fackliga lagar och mat på bordet. En gång var Sverige ett av de mest jämlika länderna i världen, det var också vår förtjänst.

Vi vill tillbaka. Kom och ta oss dit. Du bör vara ny och fräsch, en frisk fläkt, men gammal, erfaren och mycket välkänd.

Ansökan med löneanspråk och meritförteckning kan skickas till medieuppbådet, Sveavägen 68, eller till närmaste partidistrikt.

Flyga

När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.

Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.

Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.

I söndags var de med och flög en mil igen.

 

Folkföraktet strömmar ur min fulburk

Jodå, jag var en av dem som var emot reklam i tv. Naivt, kanske någon tycker i dag. Dubbelmoral kan man också tycka, eftersom jag delvis levt på annonser i mitt tidigare jobb som journalist. Inte nog med det, senare har jag med glädje varit med och ordnat rätt många kampanjer själv.

Men det finns dagar då jag längtar tillbaka till reklamfriheten. Filmkvällar framför någon av alla dessa kanaler som hugger upp varje mästerverk i bitar och slänger in en aning fulreklam mellan munsbitarna. Andra kvällar, när jag tittar för noga på själva reklamen och ser vilken förfärlig människosyn reklambeställarna och -makarna har.

Folkföraktet strömmar ur min fulburk.

Sedan smittades programmen
I nästa steg kanade samma folkförakt in i själva programmen. Claes Eriksson i Galenskaparna/After shave uttrycker saken bra i en intervju i Aftonbladet den 8 januari:

”Det har hänt mycket som jag aldrig kunde tänka mig. Dokusåpor hade jag inte kunnat hitta på i min vildaste fantasi. Tv bidrar till en djup förändring i samhället. Det finns jättemånga program nu där det står stackars människor inför en panel och får höra hur kassa dom är. Mode och mat och ’Let’s dance’ och ’Idol’. Lite offentlig avrättning. Det var en otänkbarhet förr. Anständigheten satte stopp.”

Kulturen är en mäktig kraft. Det har den alltid varit.
Det är klart att ungar som tittar på sådant tror att mobbing är vårt nya bondförnuft.

Bara en programledare

Förr var journalister intresserade av politik. Nu är det tvärt om. Nu väljer en del partier sina ledare bland annat efter hur de tar sig ut i tv-rutan. Fast det är ju lättare att förstå, än om något parti skulle (?) välja ledare trots att han inte går fram i rutan.

Men det här meddelandet från SVT.se i dag var väl ändå att ta medialiseringen av politiken ett steg för långt?

 

Eller en undersköterska

Tidningen Fokus har gjort en lista över rikets hundra mäktigaste. Nu läser jag listan igen. Jaha, där är de. Precis som en avelskalender för hästar. Breda munnar, raka nackar, en har till och med svans som en häst.

Nu tar jag fram pennan och kryssar för. Tre har jag träffat, elva tycker jag om. Fyra kvinnor och sju män. (Två partiledare, tre riksdagsmän, tre ordföranden i riksomfattande organisationer, en journalist, en författare och en gravid kvinna). Vem hon är säger jag inte, för då tror du jag har blivit rojalist.

Det har jag inte. Jag tycker det är bra om hon sätter industriarbetare till världen. Eller en undersköterska, kanske?

Hur många bör man tycka om på en makthavarlista? Hur mycket tycker de om oss? Det står det ingenting om i tidningen Fokus.

Kloka beslut fattas
Finns det någon facebookgrupp? Någon omröstning på nätet, där vi kan klicka bort all denna makt? Jaså inte? Ja, förlåt då.

Hela tiden fattas oss kloka beslut. Synonymer till fattas är saknas, tryta, mankera, fela och fallera.

Över kan man bli …
… eller ta.

Falle-ra.

Mina löparguruer: Nils Lodin

En kväll träffar jag en karl på en workshop i Värmland. Första uppgiften: skriv ner tre egenskaper som du skulle beskriva dig själv med vid en anställningsintervju. Du får inte använda klyschor som ärlig och kreativ.

På min lapp står det snart: Stönig (värmländska för envis), Kort stubin, Humoristisk. Då skäms jag redan för det sista, ty sådan är jag uppfostrad. På min bordsgrannes lapp står det God soldat, Engagerad … och längre hinner vi inte förklara för varandra, för nu berättar han om sin vikt.

– 2007 var jag så överviktig, att när jag knöt skosnörena fick jag alltid ta mig en funderare över om det inte var nåt annat jag borde göra på samma gång. När jag ändå var där nere…

Nu ser han ut som vilken smärt motionär som helst i medelåldern. God soldat betyder inte att han är militär, men däremot att när han får en uppgift så genomför han den. Det var det han gjorde med sin vikt.

– Jag sa till en bekant att det här får vi göra någonting åt.

Kort sagt, de bestämde sig för att springa ett marathonlopp tillsammans två år senare. New York Marathon, det ansåg de vara marornas mara. Skulle de ändå springa 42 kilometer och 195 meter så skulle det vara den.

– Första träningspasset orkade jag 500 meter. Sedan var jag helt slut, svetten rann och jag hade en förfärlig andhämtning. Pulsen rusade …

Vi är många som känner igen den situationen. Så har det varit för många av oss, även vi som inte var överviktiga när vi började.

Skriv en text till bilden
En kväll, många år tidigare, ringde min telefon.

– Hej, jag har hört att du är löpare och kan skriva. Vill du skriva en grej i Springtime? Jag har en fin bild på en löpare i vacker natur som vi tänkte du skulle fixa en text till. Ett par matsedlar eller nåt.

Matsedlar är journalistspråk från skrivmaskinens dagar och betyder manuspapper. Mackor sa vi, när vi ville vara riktigt fräna. Den här artikeln är på fyra och en halv matsedlar.

Sedan beskrev han bilden. En löpare som med sviktande steg tog en runda i svensk fjällnatur. Jag fick inte ens fotot skickat till mig. Han beskrev det. Löpare i förgrunden, fjäll i bakgrunden. Sedan lade han på, jag tog ett djupt andetag och skrev ner all min kärlek till motionslöpning i fri svensk natur. Artikeln kom in, redaktören hörde av sig och tyckte det var en fin text, särskilt som jag inte ens hade sett färgfotot innan jag skrev.

Att det var ett test förstod jag. Sådana utmaningar måste du bara anta, annars är du inte lika stönig som folk tror.

En legend i luren
Det var Nils Lodin som hade ringt. Legendarisk grundare av och chefredaktör för tidningen Springtime, den som senare bytte namn till Runners World Sverige.

Han hade fått mitt namn av en gemensam bekant. Det är jag Lars Longueville, den gången utbildningsledare på högskolan i Kalmar, evigt tacksam för. Nils och jag hade varit där vid varsitt tillfälle och fortbildat journalister i sådant som Lars ansåg att vi behärskade.

Historien om löpartidningen Springtime började en sommardag 1982. Nils Lodin mötte en man vid namn Lasse Vesterlund. Nils var galen i att springa och ville starta en löpartidning. Lasse hade ett tryckeri.

– Trycka på kredit? Gärna, sa den ene optimisten till den andre.

Lodin sade upp sig från Aftonbladet, där han arbetat i 17 år, och startade sin tidning. Chefens ord var att materialet skulle räcka till tre nummer, sedan var han välkommen tillbaka.

Det blev många hundra nummer och loppet går vidare. Springtime startade med noll kronor i kassan, fast branschen den gången ansåg att du måste ha minst tre miljoner i startkapital, om ditt tidningsäventyr skulle lyckas. Totalt hade man genom diverse utskick fått ihop 800 prenumeranter.

Första numret innehöll ett kändisreportage med Björn Ulvaeus, den löpande ABBA-medlemmen som sprungit Stockholm Marathon på bra tid. Omslagsreportaget handlade om Leif Skogland, 33-årig brevbärare från Bengtsfors som aldrig varit utomlands när han började träna marathon. Nu var han en garvad resenär som varit på Honolulu, i Paris, Aten, London, Oslo och New York för att kuta långt.

Löparskola, berättelse om Gunder Hägg, träningsråd, läkarspalt, kolumnister som Lasse Strömstedt, Per Eric Nordquist, Ulf Wickbom och Anne-Marie Nenzell. Det ingick också i premiärnumret. Bland mycket annat.

– Vi sålde 3 000 lösnummer, berättar Nils Lodin. Det räckte naturligtvis inte på långa vägar. Livet var länge ganska kärvt.

Inspirerat generationer av löpare
Men upplagan växte. I december 1987 var den uppe i drygt 23 000 exemplar. Sedan gick löparvågen tillbaka och företagsklimatet blev hårt. Då inledde Springtime sitt samarbete med den amerikanska förlagan Runners World. Det som till sist ledde till namnbyte och tillgång till massor av amerikanskt material.

– Vi tycker att resultatet blivit en tilltalande mix.

Det tycker den här läsaren med, även om de amerikanska lånen till en början var väl övertydliga. År efter år har Nils tidning inspirerat löpare. Elit, likaväl som 5-minutersmotionärer, eller ännu långsammare med för den delen.

När jag själv var som mest ryggdrabbad under långa år i början av 2000-talet var det en stor tröst att ha Runners World Sverige liggande på nattduksbordet. Om jag inte kunde springa själv, ville jag åtminstone läsa om de lyckliga individer som kunde det. De som sprang i mitt ställe.

De långsammas röst
Jodå. Jag fick fortsätta efter den första artikeln om fjällöparen. I många år skrev jag krönikor under vinjetten Motionären i Springtime. Både Nils Lodin och jag tyckte att det behövdes en representant för oss som inte springer så fort också, bland alla proffsiga träningsråd och kolumner av löpande hjältar som Rune Larsson och Kjell-Erik Ståhl.

Det är jag som sagt tacksam för. Har du hela tiden en löparkrönika som måste skrivas, då får du se till att springa också, så du har någonting att berätta. Springa lopp, träffa andra löpare, göra dina träningspass i regn och dis, inte bara när solen skiner och det är medvind på riksväg 62.

Nils Lodin är verkligen en löparguru för mig. Hans 235 ledare har inspirerat, hans tidning har både försörjt mig (en aning) och ryckt upp mig. Som vi säger på facebook:

Gillar!

Läs Runners World du också. Läs gärna Nils Lodins bok ”En löpares funderingar – 26 år med Springtime och Runners World”. Där finns merparten av de där 235 ledarartiklarna med. Den från nummer 4 år 2006 slutar så här:

”Även om vi tror oss vara fridsamma varelser, så spelar adrenalinet en viktig roll i våra liv.

Ofta känner vi oss oroliga utan att riktigt veta varför.

Då heter receptet: Ut och spring!

Att det hjälper vet vi alla.”

Kommer överens
Workshopen i Sunne om onsdagskvällen fortsätter. Stönig, God soldat. Mannen intill mig vid bordet och jag kommer bra överens. Vi vet att den envisheten och den förmågan att genomföra det vi föresatt oss är bra egenskaper, inte bara i våra båda yrken. De är nödvändiga om du ska klara en mara också. Särskilt om du gör det ganska långsamt, som vi båda.

– Det är väl ingen sak att springa marathon på 2.03, säger vi till varandra. Då är det värre för oss som håller på ett tag.

Jag hoppas så att han läser Runners World.