”Klipp dig, Löfven, och skaffa dig ett jobb”

Den svenska politiken har sina irrvägar. Men när socialdemokraterna anklagar moderaterna för att vara för lika Göran Persson har den nått en ny nivå.

Vad blir det härnäst? Att Reinfeldt ber Stefan Löfven klippa sig och skaffa sig ett jobb? Att försvarsministern (M) gallskriker i riksdagen att socialdemokraterna är rädda för ryssar? Att Anders Borg berättar att det är Kjell-Olof Feldts fel att vi kom med i den järnhårda antisnusunionen, fy bubblan?

Jag gillar när de överraskar. Vissa dagar tycker också jag att vår statsminister liknar Göran Persson mer och mer. Det är inte menat som beröm.

Se det som ett tredubbelt trötthetstecken.

 

 

 

 

 

S-affisch i valet 2014.

Schas fôggler

Oden hade sina korpar Hugin och Munin. Varje dag skickade han ut dem för att söka efter information. De flög över Asgård och Midgård och såg allt. Hugin, tanken, och Munin, minnettillsammans såg de till att Oden blev allvetande. Allting visste han. De flög ju alltid tillbaka till hans axlar och berättade.

En dag när jag springer över ängen strax bortom vår gata, på väg mot skogen, hör jag två korpar. De flyger på låg höjd mot friluftsgården, kraxar någonting.

Jag döper dem till Google och Externa hårddisken. Flyg mina korpar, flyg, men kom fort tillbaka när ni är klara. Såja, schas. Stick och hämta nåt nu. Hämta universums hemlighet.

 


Trillat dit igen.
En dag föll jag till föga och började facebooka. Sedan kom bloggen. Nyss började jag med Instagram, för vem har sagt att inte gamla gubbar får leka med bild och bokstävel? Har hittat en form som passar mig. Vem jag hyllar är inte svårt att gissa. Klicka på Instagram-loggan i högerspalten (det krävs nog att du själv finns på Instagram om du ska se mina bilder och utfunderade bildtexter).


Fel, fel och åter fel om vårt språk

En aning pinsamt är det ju. Detta att jag själv spridit myter om språket genom åren. Det finns så många folkliga förklaringar som inte stämmer.

Min gamla hemort Molkom har inte fått namn av att man mjölkade om korna där, men det har jag vetat länge. Tjottahejti kommer inte av ett skogsfinskt huhtaheitää som betyder svedja. Lagom kommer inte av att mjödet fick lov att räcka laget runt kring bordet.

Myter. De sista två har jag trott på. Svedjan var det till och med en norsk landsantikvarie som lanserade, men numera vet jag bättre. Suck. Lagom har Mikael Parkvall lärt mig sanningen om.

Inget litet magert språk
Jag läser hans bok Lagom finns bara i Sverige som kom 2009. Den borde fler läsa.
Ordet lagom finns inte alls bara i Sverige, exempelvis har estniska och finska egna ord som betyder samma sak, liksom svenskt teckenspråk. Det betyder inte alls laget runt, det är en gammal böjning som betyder enligt lagen.

Käring kommer inte av att man håller damen i fråga kär.
Inget språk dör av att invaderas av låneord.
Det och det språket är inte världens äldsta.
Eskimåerna har inte 50 ord för snö.
Svenskan är inget litet språk med magert ordförråd.
Våra låneord kommer inte främst från engelskan, de kommer från lågtyskan.
Shakespeare använde inte mångdubbelt fler ord än exempelvis Strindberg, det är precis tvärt om. Strindberg är fyra gånger ordrikare.

Rätt och…
Till sist ett påstående som förhoppningsvis inte är en myt:
Det är sannolikt fler lågtyska ord än ursvenska i det här blogginlägget. Rätt och lagom, tycker jag, i så fall.

Sveriges första värstingresa

Leif Stinnerbom är en klok person. Skådespelaren ska inte gå hela vägen åt publiken, säger han. Hon eller han ska visa vägen. Just så blir vi aktiva deltagare i föreställningen,
inte bara passiva åskådare.

Hoppas att ingen ser mig, men på den här besökaren fungerar det. Efter ett tag fungerar det väldigt bra. Den kära vännen ler snällt när jag försiktigt torkar bort en tår på ena kinden. Vi är på Västanå Teaters lokaler på Brårud i Sunne, för en halv mansålder sedan bodde vi tre stenkast bort på andra sidan järnvägen, men det här har vi aldrig gjort förut.

Vi har anmält oss till teaterns publikskola. Fyra kvällar ska vi träffas, detta är första gången. Fjärde gången blir själva genrepet av sommarens föreställning i Berättarladan i Rottneros. Nils Holgersson.

Varför är Smirre en hon?
Vi är inte ensamma på kursen. Hur många sitter det på läktaren i Teater Brårud? Femtio stycken? Många verkar vara veteraner på publikskolan, det hörs på frågorna de ställer.

– Varför har ni gjort om Smirre räv till en hon? frågar en kvinna några rader bakom  oss.

Den ändringen är helt i Selmas Lagerlöfs anda, resonerar Leif Stinnerbom. Selma korrigerade själv i sitt manus, så att ledargåsen i boken till slut blev en hona, Akka från Kebnekajse. Från början var hon en han men Selma Lagerlöf ändrade det. Så varför inte fortsätta på den vägen?

– För vår del är det delvis en praktisk fråga, eftersom skådespelarna som spelar räven och örnen och några till är kvinnor.

Men, fyller den unge mannen i, som ska spela Nils Holgersson i sommar, det är också för att det behövs kvinnliga förebilder. De orden får han en av kvällens starkaste applåder för. Säga vad man vill om världsdramatiken, men dominerad av starka kvinnoroller är den inte.

Hon som blev utauktionerad
Så där fortsätter det, när en av Sveriges största sommarteatrar träffar sin publik, skolar oss en aning och skapar en grupp ambassadörer. Vi har ju inte kommit hit för att vi tycker det är oviktigt med föreställningarna i Berättarladan. Tvärt om.

Selma skojade själv och skrev att hade hon inte betytt något annat, så hade hon åtminstone sett till att dra en massa turister till Sunne. Västanå Teater drar folk de med. I busslaster kommer stockholmare, norrmän och andra utsocknes för att se ordet få liv under långa magiska kvällar i en lada intill Fryken. Värmlänningar med förstås.

Själv träffade jag en gång en kvinna som i sin barndom hade blivit utauktionerad till den i socknen som skulle ha minst betalt för att ta hand om henne. När hon växte upp kom hon att bli lantarbetare just på Rottneros. För mig handlar varje besök i den stora ladan också om henne. Hon hade samma världsbild som jag och regissören Leif Stinnerbom. Det behöver man inte se många minuter av hans uppsättningar för att inse.

Svårigheten med pjäsen
– Vad tror ni är svårigheten med den här pjäsen? frågar han.
– Mycket kan Björn Söderbäck, men kanske inte just flyga… svarar jag.
Nja, det förstås. Flyga kan de nog inte, skådespelarna, men då gäller det att komma överens med oss i publiken att det ser ut som om de flyger.

– Nej, den stora utmaningen är att nästan alla i berättelsen är djur.

Regissören kallar fram alla som är vildgäss, plus Björn Söderbäck som är den tama gåskarlen Mårten. Det blir ett himla kacklande på golvet framför oss och sakta börjar något hända. Nu är de inte människor mer, vi ser ju att de är gäss. Långa halsar, då och då dessa rörelser med axlarna och vingarna och detta kacklande. När flocken ska flyga går det i polsketakt, det känns med en gång i hela kroppen, fast inga musiker är på plats.

Vem som helst kan se hur de måste ha studerat de olika djurens rörelsemönster från verkliga livet. Visst, de har tittat mycket på naturfilmer, berättar Leif. Belöningen kom den dagen de kom ut från Berättarladan och fick se en flock gäss på gärdena ner mot Fryken. Två av dem vitkindade. Det kändes som en hälsning.

Blir det folk av honom?
Kvällen på Bråruds industriområde går vidare. Efter en timme är det fika och vi får tillfälle att prata med skådespelarna en och en. Sedan fortsätter det som inte är en föreställning men som stundom känns som ett mellanting mellan en stå upp-show och en lektion, både i teaterkunskap och i Selma Lagerlöfs tankevärld. Hon var ju inte precis någon sagotant, den goda Selma. Jo, det med förstås. Hon var ju inte precis någon nedtecknare av gamla släktingars historier. Jo, det med förstås, men inte bara. Selma läste filosoferna, hon läste psykologi, filmens möjligheter lärde hon sig tidigt förstå och hon var sannerligen ingen omedveten tant som berättade oförargliga sagor från de värmländska skogarna och skånska slätterna.

Tvärt om. Nils Holgersson är vår första värstingresa, säger Leif Stinnerbom.

Den som går på någon av sommarens föreställningar får se om det blir folk i år med av 14-åringen som var så elak mot djur och som aldrig hade tyckt om en enda individ. Jag misstänker det.

Jag misstänker också att vi får skratta och känna polskerytmen rycka i kroppen innan dess. Kanske gråta. Själv känner jag pinsamt nog en rejäl tår i ögonvrån, just som de visar oss scenen där Akka och örnen Gorgo försonas. Skådespelerskan som spelar Akka står en meter framför mig och den förargliga tåren trillar sakta nerför kinden.

Hoppas inte hon såg den.
Jo, hoppas det.

I kväll är det dags igen för publikskolan. Då ska Inger Hallström Stinnerbom och Bo Jonzon berätta om kostymer och masker, det som blivit ett annat av Västanås kännetecken. Det pirrar redan i magen.

Gorgo och Akka i vinterturnéföreställningen av Nils Holgersson 2012. Foto: Per Hardestam.


Sjung som morfar

 

Sångröst har inte livet begåvat mig med. Jag tillhör den generation där vissa fick höra av i övrigt kloka lärare att ”det verkar vara en brummare här”. Sedan fick vi utgå ur körövningen.

Grymt.

Men egna sånger har jag hittat på. Två av dem sjöng vi för barnen och fick dem att somna till. Eller skratta åt ibland. Nu förs sångerna vidare genom muntlig tradition till fyra barnbarn. Härom dagen blev en av dem uppbragt när hans mor sjöng en av dem.

– Du sjunger den inte som morfar!

Ingen av sångerna är nertecknad. De lever ett muntligt liv. Dessutom är de synnerligen lovliga att improvisera, det har vi alltid gjort, beroende på vem vi sjunger om och till. Fast visst är det kul att en femårig ung man tycker att det bara är morfar som får improvisera morfarsångerna.

”Hundra små busar somna’ i en säng…”


Mina åsikter skiljer sig åt

Våra politiska åsikter skiljer sig åt, skriver en klok och trevlig medmänniska i ett mejl. Ja. Det gör mina egna också:

Fler poliser. Starkt försvar. Hårdare straff i vissa fall. Nej till kärnkraft. Nej till svenskt medlemskap i Europeiska Unionen. Nej till EMU. Alla människor är lika mycket värda. Antirasism. Jämställdhet mellan könen. Feminism. Hela Sverige ska leva. Höj ersättningarna i a-kassan igen men sänk avgifterna. Minska klyftorna i Sverige. Stärk yttrandefriheten genom att höja presstödet, annars kommer vi snart att få en massdöd bland svenska papperstidningar. Demokratin behöver sina granskare. Lär alla svenskar hjärt- och lungräddning, gör det obligatoriskt även i körkortsundervisningen. Se till att karlstadsbor börjar blinka i rondeller. Bekämpa imperialismen, vare sig den kommer från väst eller öst. Solidaritet. Rättvisa. Jämlikhet. Ät närproducerat. Krafttag mot klimathotet. Radera inte vår historia, bara för att vi har andra värderingar i dag. Högre lön till våra lärare. Storskratt underifrån åt överheten.

Som sagt, de skiljer sig åt mina åsikter. En del är jag förvånad själv över. Varenda riksdagsval är en kompromiss, där jag får försöka hitta minsta gemensamma nämnaren bland valsedlarna, men så är det ju för alla. Partier är bara verktyg, inga självändamål.

Visst vet jag vilket politiskt parti som borde vara perfekt, men det är det inte. Två stycken förresten.

Det tredje? Nej, dom litar jag inte på.

 

”Var snälla och bekräfta”

Det är 2013 och nu för tiden får man sina brev rakt in i datorn. Härom dagen fick jag brevet som står här nedanför. Tyvärr var inte själva protokollet med. Jag svarade att om jag ska kunna bedöma det måste de skicka protokollet också, men det vill de inte, verkar det som.

Jag har inget efternamn i min privata e-postadress. Det har varit en källa till mycken glädje. Dels är adressen lätt att komma ihåg, dels sparar det mig tid och dels får jag en del mejl som egentligen någon annan skulle ha. Sådant är alltid intressant.

En karl skrev och berättade att han nu var utvilad efter semestern och full av arbetslust. ”Vad ska jag göra i dag?”. En skickade en städlista, som berättade att det var min tur att städa Rikets Sal. En advokat skickade en bouppteckning, stackarn. En fotbollscup i Umeå bjuder artigt in mig varje gång.

Såhär såg måndagsmejlet ut. X:en har jag satt dit. Det är årsmötestider i mitt land. Det finns en skrivglad karl till där ute som heter Sven-Ove. Nu har jag fått hans mejl med.

 

Hej!
Ser OK ut.
/Sten

From: Sven-Ove
Sent: Monday, February 25, 2013 8:44 PM
To: Peter XX; Göran XX
Cc: Carina XX; Ulrika XX; Sten XX
Subject: Årsmötesprotokoll

Hej
Undertecknad har försökt att vara behjälplig med att skriva årsmöteprotokollet utifrån mötessekreterarens anteckningar och jag har också bett mötesordföranden berätta om besluten som togs. Jag har också efter ett första utkast fått synpunkter från justerarna. Jag har försökt beakta både ordf och sekr uppfattningar och justerarnas synpunkter och kommit fram till att det är detta förslag som ordf och sekr kan ställa sig bakom. Så ytterligare synpunkter på det innhållsmässiga får framföras till dem. Rena redaktionella ändringar kan jag själv göra om ni har sådana.

Var snälla och bekräfta till mig om det är OK

Med vänlig hälsning
Sven-Ove XX

 

Jag har hittat på ett nytt svenskt ord

Man får väl anta att jag lärde mig svenska något lite i mammas mage och sedan från och med födseln en snöig januaridag för 62 år sedan. Minnesgoda personer har sagt mig att jag började prata på allvar i tvåochetthalvtårs-åldern.

Sedan har det hållit på.

Skriva lärde jag mig delvis själv med hjälpsamma personer i min närhet i kombination med pratbubblorna i serien Pigge & Gnidde. ”Va’ heter den bokstaven mamma?”. ”A”.

Och i går hittade jag på mitt första egna svenska ord i vuxen ålder. Korvent. Bildbevis finns på spraktidningen.se. Jag vill redan nu tacka den partistrateg inom Alliansen som kom på att de först skulle grilla korv, allianshöjdarna i Maramö, och sedan berätta för världen att de har tänkt sig att hålla ett konvent.

Tack, strateg.

 

 

 

 

 

 

 

Klipp från spraktidningen.se

 

Visst ja, nu är det rean också

Ledig från jobbet, hamnar i bokhandel, plockar en bokreakatalog.

Jonas Karlsson Spelreglerna, Ulf Linde Sammelsurium, Ulf Lundell Allt är i rörelse, Henning Mankell Minnet av en smutsig ängel, Åsa Moberg Kärleken i Julia Anderssons liv, Arto Paasilinna Skojarna i örtagården, Haruki Murakami IQ84 del 1 & 2, Jane Austen Emma, Albert Camus Främlingen, Fjodor Dostojevskij Brott och straff, Franz Kafka Processen, Jane Austen Stolthet och fördom, Thomas Mann Bergtagen, Mari Jungstedt Den sista akten, Martin Kellerman Rocky om kändisar, Martin Kellerman Rocky 20, Arne Anka Voodoo, Jan Berglin & Maria Berglin Berglin den trettonde, Jan Stenmark Allting igen, Barbro Alving Personligt, Staffan Bergsten Tomas Tranströmer, Walter Isaacson Steve Jobs – en biografi, Björn Kumm Fidel Castro, Niklas Rådström Stig, Elisabeth Åsbrink Och i Wienerwald står träden kvar, Hannes Råstam Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare, Göran Greider Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, Göran Greider Ingen kommer undan Olof Palme, Antonio Damasio Du och din hjärna, Elaine Bergqvist Snacka snyggt, Peter Olausson Nya ord med historia, Inger Dahlberg Landskapen i våra sinnen, Margareta Elg Landskapen i våra hjärtan, M Cowcher & T Barnabei Träna löpning, Barbro Lindgren & Eva Eriksson Trippel Max, Bertil Almqvist Barna Hedenhös i världsrymden och andra äventyr, Håkan Elmquist På jakt efter små djur i hus och trädgård, Tomas Tranströmer Dikter och prosa 1954-2004.

Ännu mera sudoku för alla – varje dag.

Vill ha.
Vill ha tid till.
Sedan kommer jag på att titlarna jag önskar bildar en berättelse och ett porträtt och då tänker jag på det i stället.

Han påminner mig om någon.