SVENSSONS SLÄNG

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären ”Osebol” av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)