Kreativt folk – Sida 37 – SVENSSONS SLÄNG

Vårt genombrott

Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.

De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.

Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.

Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.

Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?

Det tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!

Skandalen som tidningarna tiger om

Vrid på vattenkranen, Kommunals medlemmar ordnar vatten.
Ta en promenad på gångvägen, Kommunals medlemmar sköter den.
Hoppa på en av bussarna till sta’n, Kommunals medlemmar sitter vid ratten.

Sjukvård, städning, räddningstjänst. Sverige skulle inte fungera en dag utan de lågavlönade, livsnödvändiga kommunalarna. Det är inte förbundets medlemmar som borde avgå i morgon dag.

Låga löner, allt stressigare jobb, delade turer… Det finns en skandal som tidningarna tiger om.

Kommunalarnas vardag.

Min nya uppfinning

Den där stunden om söndagsmorgonen när du vaknar och tänker att: ”Gôtt å få ligga och dra sig men synd att det är måndag i morgon”.

Den där stunden en sekund senare när du inser att: ”Vänta, hallå, det finns inga måndagar mer”.

Dagledig. Detta poetiska ord. En minut levde jag så, det var 60 fina sekunder. Numera fyller jag mina dagar med Viktiga Sysselsättningar. Först var det kladdarna, sladdarna och laddarna, sedan diskettdrivorna och CD-romskivorna. När det var klart gick jag över till min nya uppfinning. En robotsnöslunga, modell mini, stor som en skata första vintern.

Jag ser redan framför mig hur hon muntert kanar omkring planlöst hit och dit på tomten och garageuppfarten och sprutar snö åt alla håll.

Då blir det roligt.

En skrivkarl stämplar ut, del 4

Bästa belöningen i arbetslivet? Kanske den gången det kom fram en kvinna på gatan och… Läs mer i fjärde delen om mitt arbetsliv.

Del 4

Kommunal Värmland

Då och då brukade telefonen ringa. Någon ny medmänniska som läst mina krönikor eller hört dem på lokalradion och ville prata. En av dem var Hans Olsson, ung men redan legendarisk studieledare i Kommunal Värmland.
– Du brukar ha skrivarkurser, sa han.
– Ja, någon gång ibland, det stämmer.
– Kan vi ses?

Jag blev aldrig facklig reporter på Värmlands Folkblad, fast det var drömmen när jag första gången satte min fot på sågen i Molkom. Då kanske det här var ett sätt att göra nytta? Min mamma var skolstäderska en gång i tiden, kommunalarna var mitt folk.

Hans hade en röd och låg liten bil med konstig vinkel på gångjärnen på framdörrarna. När han plockade upp mig på Drottninggatan i Karlstad lyckades jag slå bildörren i skallen. Nå, jag tänkte inte mer på det, han hörde förstås smällen och såg att jag fick ont i huvudet men vi pratade om annat.

När vi kom till ABF-lokalen borta vid Stadsparken rann det rejält med blod från min panna. Snart blev jag omplåstrad, Kommunal har gott om sjukvårdskunniga medlemmar. En bra start på ett samarbete, bjuder du på din klumpighet, om än omedvetet, så får andra bjuda tillbaka med något annat.

Jag älskade verkligen de där åren på 1990-talet när jag frilansade åt kommunalarna. Hans Olsson såg till att förbundets Värmlandsdistrikt blev både studieförbund och förlag. Tecknaren Robert Nyberg och jag gjorde fackligt ungdomsmaterial, jag skrev lokal facklig handbok, höll kurser i skrivande och massmedierelationer, hjälpte arbetslösa undersköterskor och andra att få starkare självförtroende.
– Jodå, du vågar läsa din text högt inför oss andra. Ställ dig upp och läs, prova, jag tror du törs.

Skrivarkurser blev det fler, i studieförbund, folkhögskolor, på högskolan i Kalmar och Karlstads universitet. Böcker åt facket och kurser i massmedierelationer likaså.

Det händer att jag saknar de benådade ögonblicken. Största belöningen, en av de största i mitt yrkesliv, var när en kvinna kom fram på gatan och berättade att vår skrivarkurs med Kommunal Värmland hade förändrat hennes liv.
– Du gav mig mod att börja studera igen. Nu har jag ett helt annat jobb som jag älskar. Tack, Sven-Ove!

### Sist jag räknade hade jag publicerat 23 böcker och småskrifter, fanns i 24 antologier, hade publicerat 1 000 krönikor i press, radio, tv och på nätet och drygt 1 350 inlägg här.
### Det är inte mycket. På sågen tog jag 12 000 beslut om dagen. Gösta tog ännu fler.
### Klampare är den titel jag verkligen skulle velat sätta i telefonkatalogen.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 –

Om det rätta sättet att kommunicera

Min skrivteori

1. Ska du kommunicera med en människa bör du utgå från den personens medvetande och fånga henne eller honom där. Försök skapa igenkänning, då blir mottagaren trygg och beredd att följa dig en stund.

2. Kan du sedan använda humor är det riktigt bra. Under de sekunder du får en människa att skratta är hon vidöppen och mer mottaglig för det du vill ha sagt.

3. Till slut drämmer du till med det finurligaste som finns, för att få folk att minnas. En åfanism. Å fan, är det så det är? Varje tidning, inslag eller längre berättelse bör innehålla en rejäl förvåning.

Empati, humor, förvåning. Svårare är det inte. Detta ägnar vissa vuxna hela liv åt att försöka glömma. Här på trakten kallar vi dem tölsvaddar.

## Skrev på Facebook vad jag insåg när jag tänkte ut skrivteorin.
## Att det är precis samma med vissa bra presenter. De förenar inlevelse, humor och förvåning.
## Därför bär jag numera halssmycke, ett värmlandssmycke skapat av Anneli Raninen Lundberg. En empatisk present som förvånade med att berätta något nytt om mig själv. Klicka här och läs mer om smycket. Arbete, litteratur, Klarälv och en preck i himmel, stor som en kôlbôtten. Jag älskar’t.

Ordförklaringar: Tölsvadd – värmländska för tjatig person, även humorlös typ som inte lyssnar lyhört. Preck – prick. Kôlbôtten – kolbotten.

En skrivkarl stämplar ut, del 3

Jag fick skrivkramp. Det blev tyngre och tyngre att skriva ut artiklarna. Då såg jag två annonser i länstidningen. Ansvarig för Försäkringskassans blankettförråd i Karlstad. SOS-operatör i Karlstad. På den ena stod min gamle lumparkompis Lars som kontaktperson. Jag for dit. Här är del tre om mitt arbetsliv.

DEL 3

SOS-centralen

Trots Viktor Root och alla fågelböcker jag recenserade började jag bli trött på skrivandet och sökte till min förvåning deltidsjobb som operatör på SOS-centralen i Karlstad. Fyra lärorika arbetsår (ofta på mer än heltid) där jag lärde mycket om de människor som håller Sverige igång nattetid. Allt från jourhavande veterinär till ambulans, polis och räddningstjänst. Gick med personsökare rätt ofta, beredd att ställa in mig på centralen 25 minuter bort inom en halvtimme. Var med och räddade liv och såg till att strömlöst folk fick elen tillbaka.

Lärde känna en massa människor som var precis som journalister, de rycktes med när det hände något (men journalister hade de ofta svårt för).

En fredagkväll ringer en strömlös, en jössehäring, där har många nära till skratt.
– Ja ä utta ström, sa han. Vad beror det på, när får vi’n tillbaka?
– Vet ej.
– Du förstår, dä varste ä att nu har ja inget varmvatten heller. Å ja som ska på fest i kväll.
– Gå på festen ändå. Berätta för dom vad Napoleon skrev hem till sin älskarinna från ryska fälttåget. ”Tvätta dig inte, jag kommer hem snart”.

Samtalet bandades, precis som alla andra samtal in till SOS-centralen. Jag har aldrig hört om chefen lyssnade på just det avsnittet, men de andra pratade ett tag om det.
– Vet ni vad den nye sa till en som var utan ström?

Räddningsverket

Det dök upp en ny platsannons. Räddningsverket, som hade huvudkontor i Karlstad, sökte journalist till sin tidning Sirenen. Jag läste och tänkte inte mer på saken. Då ringde de mig. Den här tjänsten ska du söka.
– Nej.
– Jo. Hur många journalister tror du det finns som kan räddningstjänsten?

Jag fick jobbet. Snart hade jag spelat innebandy med en rätt stor del av den svenska brandmannakåren. Alla heltidsbrandmän i hela världen har smeknamn, en firma i källaren och är bra på att laga mat.

På St Johns brandstation i Brooklyn lärde de mig åka på stången, när de såg att jag sprang nerför trapporna hela tiden till alla 17 larm den natten. Det var ju inte så svårt. Värre var att försöka se macho ut på bilden de tog.

På Räddningsverket lärde jag mig surfa på nätet. Det var 1994 och html hade gjort entré i de tekniskt intresserades datorer. Plus min. Snart lärde jag 250 personer i verket att surfa. Då, när Google ännu inte fanns och det var bra att kunna söka smart med plus- och minus-tecken.
– Surfa säkert och värdigt, cheferna är väldigt tveksamma till detta. De tror det bara är porr.

Det trodde alla chefer i hela världen.

Krönikor i press, radio, tv och på scenen

Adjökåseri till älskade arbetskamrater – på min barndoms höränne, Almars gård. (Foto: Tina Ulfsdotter).

Under tiden skrev jag krönikor i Radio Värmland och Värmlands Folkblad. Det är den form av skrivande jag trivs bäst med. Dessutom hade jag börjat få förfrågningar om att åka ut i bygderna och kåsera från scenen. Det är sanningens ögonblick, att läsa sina texter högt och märka vilka som fungerar och vilka som inte gör det.

Jag var livrädd i början och rädd är jag fortfarande. Numera vet jag att rampfebern är nyttig och får mig att skärpa mig.

Det finns inte mycket som slår den där känslan när en publik bär en på sina armar. Vad du än säger, så tror de du är rolig. Vill du varva med allvar, så är de med på det också. En föreställning handlade om min studieresa med LO i Värmland till förintelselägret Auschwitz. Hur någon kan komma på tanken att förena allvar och skratt i en sådan berättelse kan man ju undra, men det gjorde jag, för annars hade det blivit olidligt. Vid flera föreställningar såg jag samma man på första raden bokstavligen både gråta och sedan skratta under en och samma 45-minuters skildring.

Den berättelsen fungerade varje gång. Andra föreställningar kunde bli succé på ett ställe och nästan fiasko på ett annat. Eftersom jag ofta sysslar med ordlekar och inte är någon stor skådespelare så är lokalen viktig, det lärde jag den hårda vägen. Folk ska sitta nära och de ska inte sitta vid runda bord, så några vänder ryggen till. Aldrig mer kaféet på Värmlands Museum, det säger jag bara.

Du ser precis vad varenda människa tycker, när du står på din scen. Längst fram sitter fanklubben, längre bak de mer tveksamma. En gång uppträdde jag i Nej till EU. Lokalen var en gammal skola i Glava-trakten, det var först jag, sedan fika och sedan jag igen. Publiken var med på noterna, de skrattade när jag gjorde narr av kolossen EU och var allvarliga när jag ville det. Alla utom en dam i medelåldern. Hon satt uppflugen i ett fönster och var fullkomligt ointresserad.

Jag tog ett djupt andetag vid fikat och bestämde mig för att ge allt för att roa henne efter pausen. Tittade knappt på de andra under sista halvtimmen, vände mig bara till Oberörda Tanten. Det hjälpte inte. Hon rörde inte en min när de andra smålog eller skrattade.

Efteråt kom hon fram och tog mig länge i hand med båda händerna.
– Tack för det du gör, sa hon. Du är så bra. Jag har inte haft så roligt på många år.

Om jag har nåt jag vill ha sagt? Det är klart jag har, krönikor för dess egen skull är det värsta jag vet. Det måste finnas en människa bakom. Bäst är du när du är arg, säger folk, och det stämmer tyvärr. Själv försökte jag alltid varva mellan tre sorters texter. Var tredje skulle vara en gullig betraktelse från naturen eller familjen, särskilt när barnen var små (utan att lämna ut dem). Var tredje skulle vara ett klassiskt kåseri. Var tredje en arg politisk satir. Storskrattet underifrån åt överheten.

2004 slutade jag skriva krönikor. Jag har alltid tänkt att det är bäst om det är krönikören själv som tröttnar först. Nu gjorde jag det. Trött på min egen röst. Efter ett tag fanns det inga färska kommentarer kvar att använda, när jag skulle stå på scenen. Då tackade jag nej där med, fast jag nyss farit runt och uppträtt två-tre gånger i veckan.

I dag frågar de ganska sällan, men det händer att jag tackar ja. Fortfarande har jag tre regler: 1. Försök alltid ge publiken ditt bästa. 2. Var alltid nykter när du uppträder. 3. Tigg inte applåder.

De första två har jag aldrig brutit mot. Den tredje alldeles för ofta.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 –

En skrivkarl stämplar ut, del 2

Här är andra delen i min snabba återblick på arbetena jag haft. Nu: journalist. Det var ju det jag hade tänkt mig hela tiden.

DEL 2

Tidning

Tredje terminen på Journalisthögskolan var praktiktermin. Värmlands Folkblad, dit jag ville, tog inte emot några praktikanter det året. I stället erbjöds jag Nya Wermlands-Tidningen. Nej tack, den är en symbol för allt jag är emot, sa jag, gammal vietnamdemonstrant som jag var. De ledarkommentarerna glömmer en inte.
– Kan du inte tänka dig att jobba på någon högertidning alls? undrade lärarna.
– Jodå. 80 procent av dagspressen i Sverige är borgerlig, så va’ ska en göra. Men inte den draken.

Motvilligt satte jag mig på tåget till Jönköping och Smålands Folkblad, dit man skickade mig. Vad hundan ska jag i Jönköping att göra? Det blev en nyttig skola. Vi var ett ungt gäng och jag behövdes och fick jobba hårt från första veckan. Katter i träd, kristna radiopirater på Nyhemsveckan, massor av reportage. Många av kollegerna var synnerligen begåvade, jag sög i mig lärdomen som en svamp.
– Prata inte Svensson, skriv nu.
– Försök höja texten en abstraktionsgrad. Ta gärna med lite fakta nån gång, inte bara miljö.
– Personifiera!
– Du behöver inte skriva nåt matchreferat, P-O ringde vaktmästarn på idrottsplatsen. Det är redan klart.

Den gången var det också ont om journalistjobb. Jag hade sommarvickat på Värmlands Folkblad och ville dit, men där fanns inget ledigt arbete. Då erbjöds jag att fortsätta på Smålands Folkblad direkt, ett fast jobb som lokalredaktör i Vaggeryd.
– Hoppa av journalisthögskolan?
– Ja, det är det fler här på redaktionen som har gjort. Sista terminen kan du alltid gå någon annan gång om du vill ha ut din examen. Vill du ha jobbet?

Det ville jag. For till uppropet på skolan, ropade nej och bjöd hem Janne Josefsson, Per Yng och de andra klasskamraterna på avskedsfest med kycklingsallad med skruvmakaroner. Den heter fortfarande Janne Josefsson-sallad i vår familj, eftersom Janne gillade den så väldigt.

Månadslön september 1975: 3 914 kronor.

I Vaggeryd blev det rivstart, mycket tack vare goda tips från hemmaredaktionen. I början gjorde jag en sida om dagen och då pratar vi fullformat, inte tabloid. Varje gång jag hör någon klaga på det nya ordet hen tänker jag på den gamle mannen som hälsade mig välkommen.
– Ä I vaggery’boe? undrade han. Är I vaggerydsbo?
Där levde 1600-talsordet I fortfarande kvar. För den förträfflige karln var inte ni-reformen genomförd.

Journalistkarriären fortsatte. Lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne. Halvtid, ville bli författare. Grävde fram konkurshotade Vänerskogs rekonstruktionsplan, intervjuade en granbarkborre. En skogvaktare jag kände bar den artikeln med sig i flera år tills den var utsliten och han bad om en ny. Detta var år då vi alltid visste på öret hur mycket pengar vi hade i familjen. I vårt vardagsrum bildades Sunne Miljögrupp, i diverse lokaler pluggades kärnkraftsfakta, vi demonstrerade mot besprutningar av skog och Fryksdalsbana och mot det blivande Kymmenkraftverket.

Därefter heltidsjobb som reporter på NWT i Karlstad (flina inte!), jag for mest omkring och gjorde klacksparksreportage med fotografen Christer Höglund. Sprang genom Värmland från Långflon via Röjdåfors till Stora torget i Karlstad, paddlade under Tingvallagymnasiet.

Tröttnade på avundsjukan och skitpratet, fick jobb på lilla Värmlandsbygden, också i Karlstad. Eget rum och 9-17 med en timmes lunch. Kom att sitta och redigera texter mest, gjorde jobb på Värmlands första tama älg, en av bilderna kom på DN:s förstasida.

Ett av de sista åren kom den forne gamle ombudsmannen och före detta chefredaktören för tidningen in på mitt rum, tog mig länge i hand och såg mig i ögonen:

– Jag har pratat med Leif på sätteriet i Säffle. Du har räddat den här tidningen, sa han. Det ska du ha tack för. Om inte du hade varit så hade vi inte haft någon tidning nu.

Goda ord att höra från två som jag kände respekt för. Lite senare frågade en av styrelseledamöterna om jag inte ville bli chefredaktör för VB. Nja, det är det där med politiken, chefredaktören ska skriva ledare, men tack ändå. VB är ändå mitt farsarv, pappa var en gång prenumerationsombud hemma i byn.

Den nye chefredaktören gav mig småningom tjänstledigt på halvtid, jag skrev krönikor och recenserade böcker mest och gjorde lätta sidan. Min pseudonym Viktor Root föddes, när det såg för enahanda ut med Svensson under såväl skämtteckningar som dagsverser och kåserier.

Viktor skrev den här dikten bland annat, om den omdebatterade blivande flygplatsen utanför Karlstad:

Sanningen ôm Mellerudstorp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 –

En skrivkarl stämplar ut, del 1

Tredje etappen klar. Arbetslivet. Vad roligt jag har haft och som jag har jobbat. Fast en gång latade jag mig, asch det hände faktiskt två gånger, nu kan det sägas.

Det här kommer att bli en lång historia, sätt på kaffet, det kan du behöva. Ta en smörgås till. Läs nu, barn.

DEL 1

Jordbruk

På Almars gård jobbade jag inte mycket, det var väl kojbyggandet med kusin Jörgen då i så fall. Hämtade mjölk, målade rutor, bar ved. När jag var åtta flyttade vi. På det lilla småbruket i Ängebäckstorp blev snart vedskjulet en del av reviret. Klöv ved så blodvite stundom uppstod. Ett vackert ärr från en yxa går tvärs över både pek- och långfinger på vänster hand, sådant är alltid intressant i sällskapslivet. Mitt jobb var ofta att förse farmor och farfar på övervåningen med ved. Korta vedträn skulle det vara till den kaminen, de fick sågas en gång till.

Vi hässjade hö, jag fick sitta bakpå slåttermaskinen och lyfta kniven när pappa vände med traktorn. Hässjningen var en fest, då stod det en kagge med svagdricka i änden på en av hässjorna. Någon gång rastade vi ju och solen sken. När vi sedan körde in det torra höet var det mitt jobb att stå på lasset, ta emot och trampa ner. Då sjöng pappa. Mocka för hästar, kor, grisar och höns var en annan syssla. Det är ett privilegium att ha fått växa upp på barfotatiden och fortfarande minnas känslan när du råkar trampa på en färsk hönsskit på lagårdsbacken, så det gula kletet pressas fram mellan tårna. Nog hade vi råd med skor men om somrarna gick jag så mycket barfota att när hösten kom kunde jag obehindrat gå i nyslagen stubbåker utan att de härdade fötterna rörde en min.

På försomrarna fick jag harva åkrarna så mycket med GMW-traktorn och harven att jag numera lovat mig själv att aldrig klippa gräsmattan på just det sättet. Harva ska du göra rakt och energibesparande. Klippa mitt gräs gör jag kors och tvärs, hit och dit, grannarna vet varför.

Hösten när jag var sexton fick jag en röjkniv i näven och gårdens samlade björkslybestånd att decimera. Sällan har mitt hoppfulla diktande varit så varvat med stolta hugg. Böj björk och hugg, böj björk och hugg. Sitt på en stubbe och skriv en vers om sådant som en pubertetsyngling tänker på. Böj björk och hugg.

Sågverk

Våren därpå följde jag med pappa till sågen i Molkom, där han börjat efter att vi sålt. Jag fick jobb direkt. Den tidens företag tog stort socialt ansvar, fast det begrep inte den här upproriske unge mannen. Första dagen erbjöd mig Evert, basen, ett arbete som fick de andra sågverksgubbarna att le.

– Ser du sågspåne där borte?
Ja, det gjorde jag förstås. Ett berg med sågspån.
– Bra. Ser du skôttkärra där?
Jo, jag såg skottkärran också.
– Fint. Då tar du denne skôvla (skoveln) och sôrterer sågspåne i två lika store höger. Fura för sig å tall för sig.

Där tillbringade jag sedan några månader innan jag började om på gymnasiet, plus att jag jobbade alla sportlov, friluftsdagar och somrar. Efter lumpen blev det några år till, mest i gamla justerverket tillsammans med Gösta Z, min store läromästare. Det var han som berättade att om jag skulle komma där och förändra världen, så var det bra om jag lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen först. En klok inställning. Vi justerade brädor och plank på ackord och skrattade hela dagarna.

– Buller? Asch, dä vänjer en sej ve’, ropade de gamle.

Efter några år sökte jag och kom in på Journalisthögskolan i Göteborg. Gubbarna var stolta. Gösta klippte ut en notis ur lokaltidningen Värmlandsberg och satte upp på väggen i justerverket. Molkomsbo antagen till Journalisthögskolan.

Det blev jag stolt över.

Kloka läsare genomskådar ful fint

Det är en glädje för en enkel provokatör att ha kloka läsare som tänker i två led.

Här fotograferar jag på rent jäkelskap en blå och en skär kaffekopp och tror att nu blir det liv. Detta blir kul. Beröm från patriarkerna i livet, kritik från de som ser på världen som jag. ”Sitter du så fast i könsrollsklichéerna att du håller dig med blå kopp?”.

Kloka läsare har jag. De tänker att ”nu försökte han lura oss igen men den lätte gick vi inte på, bilden är säkert arrangerad och hur vet vi förresten vem som sitter på rosa sidan?”.

En glädje är det.

Vi har flera färger på kopparna i vårt köksskåp här hemma, de flesta är gula men vi har aldrig dukat blått åt mig och rosa åt henne. Det kommer inte att ske.

När vi är särskilt kära får den som ska belönas finkoppen med blommor på. Då är det roligt.

# Patriarkat: system där makten i hushåll och samhälle finns hos de äldre männen.
# Könsrollsfärgernas historia: Manlig nyans blev kvinnlig.
# Ligger skulden hos första världskrigets blå uniformer?

Bästa händelsen i fjol

En åttaårig vän summerar år 2015. Vad var det bästa som hände under året? Han funderar en kort stund, sedan kommer svaret:
– Lomjansguten med Västanå teater.

Det är i sådana stunder en känner att en måste ha varit till någon nytta i livet. Just nu studerar han Löwensköldska ringen, för den ska hans favoritteater spela i sommar. Vi i hans omgivning har bara inspirerat, känslan och lusten har han hittat själv.

Undrar vad jag själv hade tyckt var bäst med mitt år som åttaåring. Min första skidtävling, den vid barnhemmet i Molkom?

Bilden är från Västanå teaters föreställning
Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)