Pratar med sig själv

Ibland är det som om mitt facebookflöde börjar prata med sig själv. Det ena inlägget hälsar till det andra, utan att de vet om det.

Nu gäller det bara för den unge mannen på bilden, med skor för 70 euro, att välja. Avdelningschef på psykiatriska öppenvården, kan det vara något?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad hon och hennes systrar behöver välja vet jag.

 

Två inlägg i rad från vänner på facebook i går. Pojken med skorna behöver förresten göra samma val som flickan vid symaskinen.

Två viktiga iakttagelser framför tv:n

1.
Bordtennisspelarna torkar bordet, curlingspelarna sopar isen. Hela tiden. Varför klipper aldrig Zlatan gräset under match? Har nån sett Foppa på en ismaskin?

2.
Fotbollsmålvakterna får ta många steg med bollen i handen. Seten i bordtennis går inte till 21. Tyskland eller Spanien vinner inte i fotboll. Allt ändrar dom på.

Stavarna är inte av bambu. Marathonlöparna tar sig i mål själva. Korgboll heter nåt engelskt.

Allting. Precis allting.
Gu’ va gôtt.

 

 

 

 

 

Notiser från norska resan

Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.

Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.

*

Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.

*

Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.

*

Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!

*

Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.

*

Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal.  Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.

Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.

*

Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.

Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.

Vem drömmer inte den drömmen.

Frågor på sågen

Två frågor bekymrade oss:
Om han hade lyckats köpa virke, så vi kunde såga.
Om han hade fått sålt.

Gick det bra luktade båda svaren gott. Trä gör gärna det.

Att jobbet kunde vara hårt även uppe på kontoret
tänkte vi aldrig på.

 

(1980 gav jag ut kortprosasamlingen Leendet i vedlådan på Bonniers förlag. En samling korta prosatexter som utspelar sig på ett sågverk. Det här är en färsk fortsättning, 32 år senare).

 

Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Efterspel till Bonde i maten

Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.

Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”

Hon skriver en massa annat tänkvärt också.

Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.

”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.

Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?

Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.

Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.

Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.

Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.

Den enda anteckningen

Städade papper på jobbet i fredags, semesterstädningen. Utskrifter, brev, anteckningar. I ett kollegieblock fanns en enda anteckning. ”Avvakta”.

*

Ibland när jag läser på facebook inser jag hur ”tölig” jag är. Så fort det är en intressant diskussion får jag lust att blanda mig i. Ofta gör jag det också, objuden, blåögd, entusiastisk. Ibland blir jag så trött.

*

Inskickade nyord till Språktidningen: Internaut. Svensk motsvarighet till franskans ’internaute’, som betyder internetanvändare. (Av: Martina). Ful-TV. Samlingsbegrepp för den avart av tv-program som går ut på att människor hängs ut och förnedras i olika former. (Av: Michael Frankius). SMSter. Antingen att man sms:ar under arbetstid istället för att arbeta, eller att man sms:ar till sina arbetskamrater under sin semester. (Av: Folke).

*

Sociala medier gör mig asocial.

*

– Tror du på ett arbetsliv efter semestern?
– Avvakta.

Bonde i maten

Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.

Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.

Jag vill ju inte tro det.

– Man trampar inte i maten, sa farfar.

Personalvård by leaving the room

En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.

Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.

Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.

Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.

De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.

Personalvård.