Fullbokad överklassafari

Kommunalrådet i Nacka, Erik Langby (M) är arg på organisationen Allt åt alla som arrangerar överklassafari till kommundelen Solsidan. Resorna är fullbokade, det blir han ännu mer upprörd över.

Ja.

Och så finns det de som är upprörda över att det fortfarande finns orättvisor och klasskillnader i vårt land. Det är olika, det där.

Varje klass har sin ilska.

Söndagsläsning: Bis-redaktören vänder blad

En tidskrift. Egentligen kunde man dela upp det i tre ord. Skrift en tid. Så brukar det vara med många tidskrifter och det är inget konstigt med det. De flesta har sin tid när de ska verka och berätta om sin syn på världen, hur den kan tolkas och avbildas och vad som bör göras åt den.

Sedan är dess tid över och andra röster och skrifter tar vid. En sorts de tryckta bladens eget ekologiska kretslopp. Av cellulosa är du kommen, cellulosa ska du åter varda. Rallarros, Bonniers Litterära Magasin, Författarförlagets Tidskrift – eller vad nu din tids och smaks skrift har hetat.

Lysande undantag
Men så har vi de lysande undantagen. De uthålliga, som inte har förstått att andra redaktörer är sprinters eller medeldistansare som lägger av ganska snart efter att startskottet har gått. Jag pratar om de redaktionella marathonlöparna.

En sådan redaktör i min brevlåda var Nils Lodin, mannen bakom löpartidningen Springtime, numera omdöpt till Runners World. En annan var Johan Backlund (och hans efterföljare), eldsjälen bakom Värmländsk Kultur som numera gått in på sitt fjärde decennium.

En tredje är Lennart Wettmark i Karlstad. Jag vet inte hur han har det med löpmässig
uthållighet och allmän envishet. Men redaktionell uthållighet har han, så det sprutar
endorfin i mina skrivarvener bara jag tänker på det. Nej jag vet, han har inte heller varit ensam, en tidskrift lever tack vare lagarbete. Men ändå, nog känns det lite vemodigt när han tar redaktionellt adjö i senaste numret av bis, tidskrift för föreningen Bibliotek i samhälle. Den som har mottot ”Biblioteksdebatt från vänster!”.

”Vad skall man skriva efter 13 år som redaktör – och med BiS parallellt med ett helt arbetsliv? Kanske att jag nog kommer att sakna arbetet med att sammanställa tidskriften sida för sida, liksom att jag öppnat den elektroniska brevlådan med sån förväntan i manusstopptider?”.

Det är viktigt att kämpa för folkbiblioteken, skriver han, och att diskutera mål och medel. Viktigt att det även i fortsättningen finns ett forum, där en kritisk diskussion kan föras.

Bibliotek i Samhälle, bis
För det har ju tagit betydligt mer än 13 år, det där jobbet. Föreningen Bibliotek i Samhälle bildades 1969, när vänstervågen gick över världen. Då startades också bibliotekstidskriften bis. Den kommer ut med fyra nummer om året.

Bis debatterar aktuella biblioteksfrågor, både internationella och nationella.
 Här kan man läsa om bibliotekshistoria, om framtidens bibliotek och om det rättvisa biblioteket.
Bis har skrivit om service för friskolor, nyliberala GATS/WTO som hot mot biblioteken och internetpolicy på bibliotek.
 Återkommande inslag är litteraturbilagor i aktuella ämnen och serien bibliotekarie i samhället – återblickar på ett yrkesliv. Dessutom publicerar man alltid läsvärda recensioner och notiser.

En fråga om människosyn
Ytterst handlar det om människosynen och om synen på kunskapen och det skrivna ordet. Därför vill föreningen Bibliotek i Samhälle på socialistisk grund – men partipolitiskt obunden – verka för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsen till för alla, skriver man i programmet och fortsätter:

”För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. BiS vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt.
 Föreningen BiS skall genom tidskriften bis och i andra sammanhang initiera och delta i biblioteks-, kultur- och samhällsdebatten. Föreningen skall genom mötesverksamhet, sin webbplats och på andra digitala arenor, utveckla och fördjupa biblioteksfrågorna ideologiskt och kunskapsmässigt.”


Föreningen och tidskriften arbetar för:
– en bibliotekslag och en samlad nationell bibliotekspolitik som också tar hänsyn till kvalitet och som garanterar en jämlik biblioteksstandard för alla medborgare.
– att behålla och utveckla kvaliteten i offentligt drivna bibliotek genom att biblioteksväsendet tillförs mer resurser för sitt vidgade uppdrag.
– att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag.
– att bibliotekslagen ska skärpas och fastslå folkbibliotekets public service-uppdrag.

Stolta ord? Ja. I en tid när modeorden kommer från marknaden, och politikens innehåll alldeles för ofta hämtas från samma marknad, är det skönt att bis finns. Världen är inte stort annorlunda nu, jämfört med 1969. Vi behöver fortfarande kämpa mot orättvisor och fördumning. Frågan är om inte fördumningen är värre nu.

Aktiva även på nätet
Föreningen finns förstås på nätet. Här är facebookadressen: http://www.facebook.com/foreningenbis och här adressen till den kombinerade bloggen och webbplatsen: http://foreningenbis.com.

När jag besöker bloggen är det den flitige bis-medarbetaren Mats Myrstener som skrivit det färskaste inlägget. Det handlar om riksdagsbiblioteket, som får kritik för att det gallrat bort sju av sina fackliga tidningar, däribland Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som bl.a. representerar Metall och Grafikerna), liksom tidskrifter som Arbetarskydd, Arbetsliv, Lärarnas Tidning, Skolvärlden och Hyresgästföreningens Hem & Hyra.”.

Själv jobbade Myrstener på riksdagsbiblioteket i början av 1990-talet, skriver han, och fortsätter:

”Under det år jag arbetade där besöktes biblioteket bara av två säger två riksdagsledamöter, det var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson – och dom hade gått fel. Så biblioteket kanske inte är så alldeles nödvändigt, eller? Åtminstone från ledamöternas sida?”.

Nyss kom beskedet att bis nekas statligt tidskriftsstöd för 2012. Ett stöd man fått i flera år. Beslutet får poeten och vänsterriksdagsmannen Bengt Berg att skriva en kritisk kommentar på tidskriftens blogg:

”Att BiS inte får tidskriftstöd är dels skandal, med tanke på den breda inriktning som en biblioteksbaserad tidskrift har, dels ett tecken i tiden när den vänsterkritiska ambitionen utsätts för ekonomisk munkavel. Det visar på den selektiva toleransen, vars repressiva del gynnar exklusivt ’experimentella’ alster. Detta måste med gemensamma krafter motverkas”.

Lägger av?
Lennart Wettmark verkar inte särskilt bekymrad inför tidskriftens framtid:

”Det är med både saknad och lättnad jag lämnar över till ett kollektiv av unga folkbibliotekarier, som på ett annat sätt än en pensionerad gymnasiebibliotekarie har möjlighet att vitalisera bis redan genom att befinna sig i och kunna läsa av all biblioteksvardagens tendenser. Och dessutom har de redan i bis spalter visat sig kunna skriva!”.

Precis då får jag ett facebookmeddelande från honom. Han är nyss pensionerad men har
varit omtänksam och skickat mitt tidigare blogginlägg om Erik Bengtson till Erik, sin forne arbetskamrat. Det är så de jobbar, de där uthålliga. Bryr sig. Vad gamla adjunkter och tidskriftsredaktörer gör när de lagt av, vet jag inte. Alla som tror att de lägger av helt räck upp en hand.

Ingen? Jag trodde väl det.

Arbetarlitteratur och science fiction
Jag tycker om bis. Jag är glad att den en gång startades, jag är glad i dess syfte och jag är lycklig över att den trotsigt fortsätter att leva och föra liv. Våra bibliotek är till för folk, inte för marknad.

Nu ska jag springa och sedan läsa den långa, spännande artikeln om arbetarlitteratur och science fiction.

Uthållig som bis blir jag aldrig.

 

PS. Nu är löppasset avklarat och artikeln om arbetarlitteratur och science fiction läst. Kalle Laajala samtalar med Jerry Määtä och Magnus Nilsson, per mejl tror jag. En mycket läsvärd och kunnig artikel som dessutom har vänligheten att överraska. Det bör varje nummer av en god tidskrift eller tidning innehålla: en förvåning.

Teckningen ovan är gjord av Ulf Larson, det glömde jag skriva. Ännu en duktig bis-medarbetare. DS.

 

Skillnaden

Mitt i sena kvällen framför facebookdatorn kommer jag på vad det är för skillnad mellan kritisk solidaritet och gubbgrinighet. Det gläder mig en aning, för jag vill ju tro att jag vet vilken sort jag själv hör till.

Den ene har fortfarande barnet vid liv inom sig.
Tjoho.


 

Sökes

Partiledare till större svensk parti. Vi tror att du är kvinna eller möjligen man. Du är hungrig men samtidigt erfaren, exceptionellt god retoriker men också ständigt lyssnande, van att leda en stor organisation men lika van att hela tiden stå på den lilla människans sida. Du kan allt som går att veta om filosofi, historia, försäkringsväsende, arbetsmiljöregler, trafiksäkerhet, Europeiska unionen, kärnavfallsförvaring, lagen om anställningsskydd, nya kollektivtrafiklagen, islam, matematik, ensamkommande flyktingbarn, LO:s historia, August Palm, sociala medier, gammelmedier, radioskugga, Nya moderaterna, gamla högern, 1905 års unionsupplösning, Sveriges geografi, Hallands floder, huvudstäderna i Europa, ozonhålen, isbjörnar, minoritetsspråk, fotbolls-VM samt allt annat som står skrivet i böcker, tidningar och tidskrifter eller på nätet och som folk pratar om, pratat om eller kommer att prata om.

Vi har en gång sett till att vårt folk fick allmän rösträtt, fackliga lagar och mat på bordet. En gång var Sverige ett av de mest jämlika länderna i världen, det var också vår förtjänst.

Vi vill tillbaka. Kom och ta oss dit. Du bör vara ny och fräsch, en frisk fläkt, men gammal, erfaren och mycket välkänd.

Ansökan med löneanspråk och meritförteckning kan skickas till medieuppbådet, Sveavägen 68, eller till närmaste partidistrikt.

Håll andan, spar pengar

Jag har haft tur. Jag är bara allergisk mot orättvisor. Samma tur har inte alla. Därför har de haft god nytta av pollenmätningarna och prognoserna.

Nu hotas all mätning av pollen i hela Norrland. Totalt i Sverige kostar mätningarna tre miljoner kronor, säger SVT Rapport.  Landstinget i Umeå, björkpollens stad, vägrar fortsätta betala sina 100 000 kronor och då riskerar alla norrlandsmätningarna att få läggas ner.

Den enes plånbok vet inte vad den andre gör. Den ene får sparpengar i handen, den andra får hålla andan. Tät plånbok, tät lunga. Landstingen? De får förstås betala mångdubbelt mer, när stolleriet drabbar de pollenkänsliga.

Men det är ett annat konto.

Enkla lösningar

Lösningen är ofta enkel. Så enkel att ett barn kan förklara den för vilken vuxen som helst.

Frihet.
Du ska inte mörda.
Armbågstackling är förbjuden.
Jämlikhet.
För att det inte ska bli några trafikolyckor ska du köra så försiktigt som krävs.
Allt som du vill att människor ska göra mot dig, det ska du göra mot dem.
Broderskap.

Svårigheten är att göra verklighet av de enkla orden.
Vi måste nog ha ett möte.

Hur har du det vecka 12?

 

 

Alla dagar ska inte vara lika

En gång var jag och lyssnade på den duktiga bilhandlaren Kajsa Jansson. ”Alla dagar ska inte vara lika” sa hon, och berättade hur hon försökte leva upp till det mottot som chef. Visst kunde vardagen vara grå ibland, men då var det viktigt att passa på att fira en medarbetare som fyllde år med tårta, eller hålla personalfest, sa Kajsa.

Då blir inte allt så grått.
Livet behöver lite färg ibland.

Det är precis därför vi tycker om traditioner här hemma. Vänta nu, jag är inte politiskt konservativ, inte emot samhällsförändringar i stort. Tvärt om vet jag massor som behöver göras, för att renovera det folkhem som några rivit och slitit i så länge. Men tidens och årets och familjens egna traditioner, dem håller jag på.

Semlor i oktober?
Vi är inte blinda. Vi ser ju hur andra klär sina julgranar vid första advent nu för tiden. Vi märker hur lokala bageriet säljer semlor i oktober. Vi läser på facebook hur folk slänger ut julpyntet och granen på annandagen.

Undra på det, när handlarnas julskyltning börjar i oktober och ert privata pyntande i månadsskiftet november-december.

Livet blir tråkigare då
Andra får förstås göra som de vill. Men för oss skulle livet bli tråkigare, om vi tittade på Kalle Ankas julafton på video året om. Det fick aldrig våra barn göra. Livet blir tråkigare om semlor serveras före fettisdagen, när det från början var tänkt.

Julen skulle inte kännas som vår jul, om granen stod där och doftade redan vid första advent och om vi provåt skinkan tidigare än på kvällen den 23:e. Det skulle kännas mycket konstigt att slänga ut granen innan tjugondag knut.

Man ska inte försöka smeta ut allt över hela året, äta julskinka samma dag som fettisdagsbullen. Livet blir grådaskigt då, när det aldrig finns någonting att se fram emot.

”Semlor nu?” var det en expedit på ett konditori som sa till mig, en fettisdag för några år sedan. ”Det har folk tröttnat på för länge sedan. Det har vi inga.”

Majstång i maj
Än vet jag ingen som har börjat öppna julklapparna vid lucia eller klä majstången i maj. Ändå är det precis så det känns för oss, med alla de andra tjuvstarterna.

Alla dagar ska inte vara lika. Julafton är bäst den 24 december. Semlor smakar bäst på fettisdagen och följande tisdagar. Jag vill inte ha en enda julklapp i september.

Och du: det är inte en tillfällighet att jag gett det här blogginlägget kategorin Familjen och etiketterna Historia, Dumheter, Solidaritet och Kärlek. Det är på flit.

Först då blir kongressen bra

Ett simpelt tryckfel hos televisionen. Är det allt du har att komma med, när landets näst största vänsterparti väljer en ny karismatisk ledare som är tydlig men samtidigt behagligt eftertänksam?

Nej. Jag behövde bara tänka.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt höll ett klokt och fint första tal, när kongressen just hade valt honom. (Fast nog kunde de ha kostat på sig att välja två ledare). Precis som Håkan Juholt höll ett fantastisk linjetal, vid sin kongress.

Hade jag varit aktiv i politiken nu, skulle jag väl ha sagt ungefär som i forna dar:

– Det har varit en kongress. En bra kongress blir den först när vi går ut och genomför dess beslut.

Det är vad jag har att säga om de båda vänsterpartiernas partiledarval. Stolta tal älskar jag, men ännu vackrare är kloka valsegrar och fullbordade praktiska beslut. Sverige har inte råd med mer klyftor nu.

Ord att tänka på: egendom

Efter gårdagens blogg:
”I dag tänker jag på ordet egendom.”


Säkert fanns det privategendom även i jägar- och samlarsamhället. Sin egen skinntröja är rätt praktiskt att ha. Eller stenslunga. Men jag tror det var i bondesamhället människan första gången ritade upp en gräns och sa att den här jordplätten är min. Här ska jag så mitt utsäde.

Min. Mitt.

Detta var på sätt och vis förståeligt. Jag vill verkligen inte göra om svenskt jordbruk till en sovjetisk kolchos. Ändå var det med den första gränsstolpen eller röset som mycket gick snett. Nu gick det att samla makt och ägande i generationer. Någon kunde bli skamlöst rik och någon fattig, utan mat.

Någon fick inte råd att följa med på skolutflykterna.

Alla murars moder
Några kunde bli isolerade och inskränkta, med. Första gränspålen var samtidigt grundstenen till det som skulle bli Berlinmuren 1961, Israelbarriären 2002 och USA-Mexicomuren 2006.

Min jordplätt. Kom inte hit.
Vi bor i den bättre halvan.

Enkel sak
Lösningen är precis så enkel som alla alltid har vetat: Jämna ut, minska klyftorna, fördela, ha en del saker ihop. Vårt, tillsammans. Fransmännen formulerade grundtanken bra redan 1789, fast de glömde systerskapet.

Skinntröjan kan du behålla.

 

 

 

 

 

 

Amerikanska muren.